Efter år 1933 fick vanliga tyskar tid och råd att njuta av livet. De tackade nazisterna för det.

© Scanpix/Corbis

Hitlers nazistat betalades av judarna

Tyskarna skulle bli lojala, kreativa och flitiga medborgare i Nazistaten. Högre lön, semester och folkpension gav Hitler folkets stöd – lyxlivet betalades av judarna och de ockuperade länderna.

13 juni 2018 av Else Christensen

Sommaren 1933 kunde Adolf Hitler summera nazismens första månader i Tyskland: 

”Makten ligger hos oss. Ingen kan i dag bjuda oss något motstånd. Men vi måste uppfostra den tyska människan för denna stat”, sa han till en församling ur nazistpartiets stormtrupper (SA).

Men om någon i salen trodde att Hitler tänkte förvandla Tyskland till en polisstat där fruktan skulle hålla landets 60 miljoner invånare i schack, så trodde de fel. 

Statsterror och kadaverdisciplin skulle aldrig kunna hålla­ samman riket, det visste Hitler. I stället gick han in för att skapa en välfärdsstat vars like världen aldrig tidigare skådat.

Kvinnans plats var i hemmet. Fler än fyra barn belönades med ett ”moderkors”.

© Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz

Kejsardömets undergång skrämde

Nazisterna hade noga studerat kejsardömets undergång år 1918. Vid den tiden skickades miljontals unga män till fronten med en soldatlön som deras familjer därhemma inte kunde leva på. Tyskarna kastades ut i fattigdom men kejsaren, de militära ledarna­ och överklassen ignorerade de breda massornas problem. 

Och i takt med att hungern och nöden växte, bröt hemmafronten ihop; redan före kapitulationen i november 1918 höll landet i praktiken på att falla sönder. Nazisternas slutsats var enkel: Om de ville behålla makten skulle de ge tyskarna ekonomisk trygghet och skapa social jämlikhet.

Fram till nazisternas maktövertagande år 1933 hade Tyskland varit ett strikt klassamhälle. Den ordningen var det första nazisterna ändrade på. En stor del av rörelsens medlemmar var yngre­ män ur medelklassen, och de trängde nu undan statsapparatens gamla ämbetsmän. 

De energiska unga männen drog med sig sina gelikar: jurister, läkare och ingenjörer som tidigare hållits nere. I ett slag frigjorde nazisterna detta överskott av talanger och de unga var ivriga att få visa vad de gick för.

Hitler lovade ”arbete, arbete, arbete” åt de drygt sex miljoner som gick arbetslösa. Efter tre år – år 1936 – hade arbetslösheten mer än halverats och ett ekonomiskt uppsving kunde skönjas.

Arbetstillfällen skapades genom motorvägsbyggande och inom rustningsindustrin. Samtidigt sporrade nazisterna­ kvinnorna att lämna sina yrken och ägna sig helt åt familjen. Det stora antalet lediga jobb togs över av män som nu gled ur statistiken.

Men det räckte inte med säkra jobb. Folket skulle veta att deras stat var till för dem. Därför började nazisterna införa en mängd sociala förmåner, t.ex. högre pensioner, nya möjligheter till avdrag, ekonomiska bidrag för hemma­fruar och bättre chans till fortsatt utbildning för de fattigas barn.

Arbetarna, vars fack­föreningar just hade förbjudits, fick lagstadgad semester och ledigt på arbetarnas dag (Första maj).

”Tyskland blir stort när de som har det sämst ställt är de mest lojala medborgarna”,­ förutspådde Hitler och gick in för att elimi­nera de fattigas värsta fiende, utmät­ningsmannen. 

Man begränsade drastiskt fordringsägares möjligheter att driva in skulder med hjälp av utmätningsmän så att ”eländiggörandet” av medborgarna kunde få ett slut.

”En socialt medveten utmätningsman ska inte tvinga de fattigaste av sina medmänniskor ut i armod och sam­tidigt beröva dem deras tillit till den omtänksamma staten och kärleken till fosterlandet”, förklarade Tyska utmätningsmans-tidningen för sina läsare angående den nya arbetsmoralen.

Ny teknik gjorde sitt intåg. ”Folkradion” spred Hitlers tal till alla hushåll i Tyskland.

© Ullstein Bild

År 1938 var kassan tom

Den militära upprustningen och de ­sociala förmånerna kostade staten miljarder som omöjligen kunde täckas av skatteintäkterna. Ämbetsmännen i ­Finansministeriet började fuska med siffrorna och hoppades att framtida intäkter skulle fylla hålen. 

År 1935 förbjöd Hitler offentliggörandet av statsbudgeten. Den skulle snabbt kunna avslöja att regimen balanserade på randen till en statsbankrutt och därför under­minera tilltron till nazisterna. Tre år senare kunde inte ens friserade­ räkenskaper dölja katastrofen. 

”Före september månads utgång kommer kassan att vara tom”, meddelade Hitlers finans­minister Lutz Schwerin von Krosigk år 1938.

Lösningen blev att plundra judarna. Nästan samtidigt som nazisterna förstörde judisk egendom under ”kristallnatten” den 9 november 1938 konfiskerade statens ämbetsmän judarnas aktier, besparingar och livförsäkringar.

Miljarderna rann rakt in i statskassan men täckte ändå inte statens kapitalbehov. Det krävdes fler intäkter. Hitler hade bestämt att ingen skulle få dra ekonomiska fördelar av upprustningen och det kommande kriget. 

De enorma vinster som vapentillverkarna gjorde på att sälja till staten skyfflades därför tillbaka igen med hjälp av höga företagsskatter. Vissa företag fick betala 98 procent av sitt överskott i skatt.

Än en gång fick staten in miljard­belopp utan att vanliga tyskar – cirka 95 procent av befolkningen – blev lidande, snarare tvärtom:

”Höjningen av företagsskatten gör ett bra intryck på arbetarna”, hette det i underrättelsetjänstens, SD:s, årsredovisning från 1938. Inte heller fastighetsbolagen slapp undan. 

Inflationen åren 1930–32 hade skonat fast egendom från värdeminskningar men nu skulle bolagens vinster komma befolkningen till godo. Och folket gillade brandskattningen av hyresvärdarna som betraktades som utsugare.

Europa betalade för tyskarna

När man tömt penningkällorna inom landet började kriget. Det var helt enkelt ett ekonomiskt måste för den tyska staten, vars totala skuld år 1939 var 38 miljarder riksmark (motsvarande ca 3.540 miljarder kronor i dag).

Polen var det första målet. Den 1 sep­tember släppte Hitler lös den tyska­ krigsmaskinen som han hade investerat 45 miljarder riksmark i. Ockupationen av Frankrike, Belgien och Holland året därpå var förvisso en militär framgång,­ men räckte inte för att stilla­ Tysklands ekonomiska hunger. 

Av det skälet kunde Hitler heller inte tänka sig att sluta fred. Nya områden skulle erövras och plundras. Kriget måste fortsätta för att finansiera tyskarnas välfärdsstat och säkra deras lojalitet. 

Varhelst de tyska soldaterna drog fram konfiskerades och såldes judisk egendom – gärna till andra personer i trakten – och förtjänsten skickades till Tyskland.

De ockuperade länderna tvingades betala för varje tysk soldat som befann sig på deras mark. Soldaterna fick sina rejäla tilltagna löner utbetalda i landets valuta. 

Pengarna spenderade de på mat och lyxartiklar som fältposten förde hem till deras familjer. Tonvis med tobak, ost, korv, choklad, sprit, kläder och skor delades varje vecka ut i Tyskland.

Nazisterna tvångsdevalverade dessutom ländernas valuta så att Tyskland kunde importera varor och tjänster från dem billigt. Att de ockuperade länderna drabbades av inflation och brist på varor bekymrade inte nazisterna – så länge problemen inte nådde Tyskland.

För första gången fick tyskarna lagstadgad semester som t.ex. kunde firas i husvagn.

© Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz

Den behagliga diktaturen

Hemma i Tyskland var familjerna garanterade samma levnadsstandard som före kriget. Om man dessutom räknade in soldatlönerna hade familjerna i praktiken mer pengar nu. 

Och när de allierade började bomba tyska städer utökade nazisterna välfärden ytterligare genom att införa barnbidrag och sjukförsäkring för pensionärer. Utbombade familjer fick de fördrivna judarnas lägenheter och bohag.

Tjänstemännen på finansministeriet varnade och föreslog regelbundna skatte­ökningar för att minska gapet mellan statens utgifter och intäkter. Förgäves.

”Führern betonade att det skulle vara bäst att undvika skatteökningar under kriget”, skrev Hitlers närmaste medarbetare Martin Bormann i ett internt brev år 1943.

Detta år störtades den italienske diktatorn Mussolini och propagandaminister Joseph Goebbels var nervös:

”Nazismen måste förnya sig. Vi måste möta folket ännu mer socialistiskt. Folket ska alltid­ känna att vi är landets­ rättfärdiga­ och generösa ledare.” 

De flesta tyskar var inte nazister men levde gott under kriget – och hade det bättre ställt än britterna ända fram till slutet av 1944. I mars 1945, när Röda armén gjorde sig redo att inta Berlin, försökte finansministeriet än en gång att höja skatterna, men avvisades:

”Det förslaget är för osocialt”, menade propagandaminister Goebbels.

Nazismen satte djupa spår

Nazistaten fick stor betydelse för Europa – även efter krigets slut. Därför behandlar vi alltid teman kring nazismen och andra världskriget i VÄRLDENS HISTORIA.

Just nu har vi ett riktigt bra erbjudande på nio nummer – och så får du välja en gåva på köpet. Se erbjudandet här.

Läs mer

Götz Aly: Hitlers Volksstaat – Raub, Rassenkrieg und nationaler Socialismus, S. Fischer, 2005.

Kanske är du intresserad av...