Martin Kleint tar ett djupt bloss på cigaretten. Klockan närmar sig tre på morgonen, och den artonårige menige soldaten har ännu inte fått en blund i ögonen.
Tillsammans med sina kamrater i den tyska Division Kurmark bemannar han en skyttegrav vid Seelowhöjderna, cirka sex mil öster om Berlin.
Hela natten har männen lyssnat på kanonmullret från Röda arméns ställningar i öster. Nattliga attacker är inget nytt.
Soldaterna är vana vid att lyssna till den ryska Morgenkonzert, som de kallar de återkommande angreppen, vars syfte är att stora soldaternas sömn.
De ryska styrkorna inledde slaget vid Seelowhöjderna med att bombardera de tyska försvarsställningarna med tusentals artillerigranater och Katjusjaraketer.
Smällarna kommer hastigt närmare, och pauserna mellan dem blir kortare.
Kleint känner hur magen drar ihop sig. Nu är det dags.
Han hinner knappt avsluta tanken förrän ett dovt mullrande får marken att skaka.
Sand och småsten rasslar nedför skyttegravens sidor, när de tjutande raketerna från ryssarnas Stalinorglar slår ner.
Skenet från facklor och fosforgranater som ryska flygplan fäller över de tyska ställningarna lyser upp himlen.
Samtidigt glider ljuskäglor från fiendens strålkastare över landskapet.
”Bolsjevikerna kommer att förblöda på tröskeln till rikets huvudstad.” Adolf Hitler i sin dagorder för den 14 april 1945
Ljuset lyser upp fosforns vita pulvermoln, som dansar spöklikt i luften. Kleint fimpar cigaretten och tar sin hjälm.
”Nu brakar det loss”, säger soldaten vid sidan av honom med hes röst. I nästa ögonblick slår en granat ner alldeles intill dem, och kaskader av jord vräks ner i skyttegraven.
Klockan är tre på morgonen den 16 april 1945, och den sovjetiske marskalken Georgij Zjukov och hans 1:a vitryska front har precis inlett det avgörande angreppet mot de tyska ställningarna på Seelowhöjderna strax väster om den polsk-tyska gränsen.
Tyskarna befinner sig på reträtt, och ryssarna känner segervittring. Höjderna vid staden Seelow utgör det sista hindret.
Bakom dem ligger riksvägen Reichsstrasse 1, som leder direkt till Berlin och den slutgiltiga segern över Hitler och Tredje riket.
Snabb rysk seger
Sedan den 12 januari 1945 hade Röda arméns styrkor meter för meter trängt tillbaka tyskarna från det ockuperade Polen.
På endast två veckor ryckte de sovjetiska styrkorna fram 438 kilometer från floden Wisła, som i nord-sydlig riktning skär rakt igenom dagens Polen, fram till floden Oder endast sju mil från Berlin.
Zjukov visste att den tyska armén var pressad. Fienden hade ont om soldater, ammunition och drivmedel.
Övertygad om en snabb seger började han den 22 januari skicka sina styrkor över Oder vid staden Küstrin, som han precis hade intagit, och anlade ett brohuvud på höjderna på västra stranden.
Där avstannade framryckningen tillfälligt, när ryssarna stötte på tyska motståndsfickor.
Först i början av april var Zjukov klar att återuppta sin offensiv.
Nu gällde det ryssarnas sista stora framstöt.
Stalin hade bestämt att Röda armén skulle inta Berlin den 22 april, den framlidne revolutionshjälten Vladimir Lenins födelsedag.
En tysk pojke och hans mor försöker rädda familjens ägodelar innan ryssarna kommer.
De civila flydde från Röda armén
”Ivan kommer!” löd de desperata varningsropen från den ena tyska civilisten till den andra.
De häftiga striderna kring staden Seelow hördes i fjärran, och kanonmullret utlöste panik bland lokalbefolkningen.
”Flyktingarna ilar förbi som varelser från underjorden”, skrev en tysk soldat om de tusentals gamla, kvinnor och barn som försökte komma undan.
I synnerhet kvinnorna fruktade de sovjetiska soldaterna, för de visste från berättelser österifrån att risken för våldtäkt var stor i kölvattnet på ryssarnas erövringar.
Även i Berlin förberedde befolkningen sig. Där byggde äldre män med hjälp av kvinnor och barn barrikader och samlade mat och andra nödvändigheter, så de kunde överleva en belägring.
Tyskarna saknade allt
Zjukovs plan gick ut på att bryta igenom vid Seelowhöjderna, en kedja av branta kullar cirka en mil väster om Oder och omkring sex mil öster om Berlin.
Gick ryssarnas plan i lås skulle deras stridsvagnar rulla genom tyskarnas ställningar på höjderna och fortsätta mot Berlin.
Den tyska 9:e armén med nittiotusen man och 512 stridsvagnar försvarade höjderna, som med sina upp till sextio meter höga och mycket branta slänter i sig utgjorde ett effektivt försvar.
Höjderna ingick i den försvarslinje som tyskarna kallade Hardenbergställningen.
Befästningen löpte längs kanten av Seelowhöjderna och flodarmen Alte Oder och bestod av två–tre linjer av skyttegravar med tungt beväpnade ställningar, observationsposter och hinder som djupa diken, som stridsvagnar hade svårt att forcera.
Höjderna var dessutom späckade med artilleripjäser.
På flygbaser i närheten stod ett hopplock av cirka trehundra stridsflygplan beredda.
Hitler hotade ryssarna på sitt sedvanliga bombastiska sätt: ”Den judisk-bolsjevikiska ärkefienden angriper med sina horder för sista gången”, skrev diktatorn i sin dagorder för den 14 april 1945.
”Fienden kommer att försöka krossa Tyskland och utplåna vår nation. Men vi har förutsett denna framstöt, och sedan januari har vi gjort allt vi kunnat för att bygga upp en stark front.
Mäktigt artilleri möter fienden.
Förlusterna av infanteri har vi kompletterat med åtskilliga nya förband. Reservenheter, nya formationer och Volkssturm (milis med snabbinkallade pojkar och äldre män, red.) förnyar vår fronts styrka.
Bolsjevikerna kommer att förblöda på tröskeln till det tyska rikets huvudstad”, lovade Hitler.
Hitlers ord hade dock försvinnande lite med verkligheten att göra.
Den tyska krigsmakten saknade allt, och general Gotthard Heinrici, som i egenskap av chef för armégrupp Weichsel hade det övergripande ansvaret för den tyska 9:e armén, bad därför Hitler om fler pansarstyrkor inför slaget.
Diktatorn sa nej, eftersom han i mars hade skickat ett stort antal stridsvagnar till Ungern för att försvara de få oljefält som tyskarna fortfarande hade tillgång till.
Som svar på en vädjan om fler soldater den 6 april skickade SS-chefen Himmler, storamiral Dönitz ock riksmarskalk Göring sina sista reserver, som bestod av framför allt personal från Luftwaffe och marinen till Seelowhöjderna.
Männen var sysslolösa, eftersom deras fartyg och flygplan antingen var utslagna eller stillastående på grund av drivmedelsbrist.
Heinrici tog även män från polisen, tullväsendet och RAD, Riksarbetstjänsten, som ägnade sig åt byggen, men även levererade personal till luftvärnet.
Få av de nya soldaterna var utbildade för tjänsten som infanterist, och många av dem var så unga att krigstjänst var helt främmande för dem.
Det var även ont om ammunition, och det fanns bara granater för några dagar.
Slaget går inte enligt planen
Zjukov hade all anledning att räkna med en snabb seger.
Med niohundratusen man till sitt förfogande var hans armé tio gånger större än fiendens. Han hade även tio gånger fler flygplan, och tyskarnas drygt femhundra stridsvagnar var inget mot ryssarnas tretusen.
Under en konferens från den 5:e till den 7:e april 1945 i Zjukovs högkvarter på en skola i Landsberg planerade ryssarna slaget.
Sin kunskap om terrängen baserade Zjukov på åtta spaningsflygningar, förhör av tyska krigsfångar samt dokument som underrättelsetjänsten hade lyckats komma över.
Mot bakgrund av den insamlade informationen hade strategerna gjort en landskapsmodell, som officerarna använde i planeringen.
Modellen och kartan visade arméledningen att erövringen av höjderna nog skulle bli mer krävande än den tidigare framryckningen, men Zjukov och hans officerare var förtröstansfulla: ”Våra framgångar i tidigare strider gav oss stort självförtroende. Ingen tvivlade på att vi skulle sopa undan alla fiendens befästningar på vår väg till Berlin”, skrev generalöverste Michail Katukov senare.
Vid Seelowhöjderna kämpade reguljära tyska styrkor tillsammans med pojkar och gamla män från folkmilisen.
En dag skulle räcka för att erövra höjderna, konstaterade Zjukov.
Planen gick ut på att överrumpla fienden genom att angripa tidigt på morgonen den 16 april. Därefter skulle ryssarna enkelt kunna inta de tyska ställningarna på höjderna.
Första delen av planen gick bra, och taktiken med att utlösa panik lyckades.
När anfallet inleddes fick unge Martin Kleint och hans kamrater i skyttegraven springa för livet, medan allt omkring dem exploderade: ”Vi skyfflade undan jorden, och så gick det vidare genom smuts, jord, järn, fosfor och rök, medan vi försökte ställa saker tillrätta”, berättar Kleint.
Fänrik Karl-Hermann Tams befann sig i ett hus i Seelow när tryckvågor från den ryska elden krossade fönstren och blåste in sand och jord.
”Hela Oders dalgång skakade. Orkanen av artillerield nådde ända till toppen av Seelowhöjderna. Det var som om jorden sträckte sig upp till himlen som en tjock vägg. Snart var vi täckta av sand, smuts och glassplitter. Ingen av oss hade upplevt något som detta tidigare, och vi hade inte heller trott att det var möjligt”, mindes fänrik Tams senare.
”Hela Oders dalgång skakade.” Fänrik Karl-Hermann Tams, 1945
Angreppet fortsatte, medan gryningen färgade himlen gyllenröd i öster.
”Vad dagen med sitt lysande sken visade oss var inte längre något av denna värld, utan rena vansinnet”, skrev Martin Kleint i sin dagbok.
Han lyssnade spänt, medan bombardemanget fann sin egen rytm: ”Kanonsalvor – angrepp – eld från vårt eget artilleri – angrepp – vår egen eld igen och så vidare.”
Först efter två och en halv timme tystnade artilleriet.
Totalt hade 8 983 ryska kanoner och granatkastare bombarderat Seelowhöjderna och området omedelbart norr om dem med tiotusentals granater.
En rekognoscering visade att resultatet inte motsvarade insatsen, för tyskarna hade lurat ryssarna.
Genom att förhöra ryska fångar hade tyskarna fått reda på när angreppet skulle äga rum, och general Gotthard Heinrici hade i hemlighet dragit bort större delen av sitt infanteri från frontlinjen redan föregående kväll.
På så sätt räddade han sina styrkor, så att de kunde fortsätta kampen mot den ryska framryckningen.
”De drog tillbaka sina styrkor drygt åtta kilometer. Vårt artilleri träffade allt utom fienden”, konstaterade en irriterad generalöverste Vasilij Kuznetsov, som ledde 3:e stötarmén.
Inte heller de 143 strålkastare som Zjukov använde för att lysa upp fronten under angreppet fick den effekt som han hoppats.
I stället för att blända fienden och avslöja de tyska ställningarna framhävde ljuset de sovjetiska soldaterna, som under angreppet avtecknade sig tydligt som mörka silhuetter.
Lera försenade framryckningen
Ryssarna hämtade sig dock snabbt från besvikelsen, och i dagsljuset den 17 april fortsatte angreppet med förnyad styrka.
Stridsvagnarna avancerade snabbt, och tunga bombplan samt jaktbombare av typen Iljusjin Il-2 Sturmovik fyllde luften.
De små flygplanen, som Stalin beskrev som ”lika oumbärliga som luft och bröd” för Röda armén, for konstant fram på låg höjd över landskapet, medan de besköt tyskarnas ställningar.
Tyskarna hade endast ett fåtal flygplan och oerhört ont om drivmedel, så det var en ojämn kamp i luften.
”Vårt Luftwaffe syntes inte till någonstans. Luftherraväldet tillhörde helt och fullt ryssarna”, konstaterade Martin Kleint när han strax innan slaget inleddes såg de ryska flygplanen svärma över de tyska ställningarna.
Röda arméns flygvapen noterade dagens största framgång när de träffade en tysk ammunitionsdepå, som utplånades i en våldsam explosion av eld och rök.
På flodslätten framför Seelowhöjderna vimlade det av dolda tyska artilleriställningar.
På marken gick det sämre för ryssarna. Framryckningen mötte hårt motstånd, eftersom Tysklands militära befälhavare var fullt på det klara med höjdernas stora strategiska möjligheter.
”Höjderna utgör en kritisk punkt för de ryska pansarstyrkorna. Vår förmåga att hålla Seelowhöjderna kommer att avgöra det kommande slaget”, skrev general Theodor Busse, som var befälhavare för Tysklands 9:e armé.
Tyskarna befäste därför området med allt de hade till sitt förfogande.
Före slaget hade soldater lagt ut minor på åkrar och andra flacka områden, som skulle kunna användas som angreppsvägar.
Till det kom ett stort antal eldställningar med kulsprutor och artilleripjäser, som kunde beskjuta anfallarna ur flera vinklar.
Överallt i terrängen fanns det dessutom stridsvagnshinder i form av djupa diken, som skulle hindra ryssarnas stridsvagnar från att komma fram.
”Vårt artilleri träffade allt utom fienden.” Generalöverste Kuznetsov om artilleriet vid Seelowhöjderna, 1945
Dikena var omkring tre meter djupa och upp till tre och en halv meter breda och utgjorde svåröverstigliga hinder för de numerärt överlägsna sovjetiska pansarstyrkorna.
Inte heller vädret var på ryssarnas sida. Vårens skyfall gjorde marken mjuk och lerig: ”De första två kilometerna ryckte våra skytteförband och stridsvagnar fram, om än långsamt. Sedan började fordonen, som skulle över de små åarna och vattenkanalerna, köra fast”, berättade generalöverste Vasilij Tjujkov.
De sovjetiska soldaterna kämpade sig fram genom terrängens granatgropar, diken och lera.
Stridsvagnarna bildade trafikstockningar på de få vägar som ledde genom området.
Att köra vid sidan av vägarna var omöjligt på grund av leran och alla nedgrävda minor.
På flera håll blev ryssarna dessutom tvungna att göra halt och konstruera broar, innan styrkorna kunde forcera kanaler och sanka områden.
Från början var tanken att självmordspiloterna skulle flyga bemannade V-1-robotar. Planen skrotades dock. I stället flög de vanliga flygplan med bomber.
Tyska piloter anmälde sig till kamikazeräder
Sjuttio frivilliga anslöt sig 1944 till ”Självuppoffringskommando Leonidas”. De sattes in första gången i slaget vid Seelowhöjderna.
Efter hand som kriget fortskred insåg tyskarna att de allierade var militärt överlägsna.
För att utjämna styrkeförhållandet föreslog Otto Skorzeny, en SS-officer med kommandooperationer bakom fiendens linjer som specialitet, och testpiloten Hanna Reitsch att Luftwaffe skulle upprätta ett självmordsförband.
Piloterna skulle styra sina plan in i mål som en bro, en fientlig ställning eller ett kraftverk. Kollisionen skulle utlösa en sprängladdning i planet.
Teoretiskt sett kunde piloten hinna hoppa med fallskärm, men chansen att överleva var mycket liten.
Fördelen med självmordspiloter var att uttjänta plan kunde användas, och att angreppen krävde väldigt lite drivmedel, för planen behövde bara tankas så att de precis nådde målet.
Hitler var inte förtjust i idén, men lät ändå Luftwaffe värva frivilliga. Sjuttio personer anmälde sig till förbandet, som fick namnet ”Självuppoffringskommando Leonidas”.
Namnet syftade på antikens Grekland, där kung Leonidas med en styrka av trehundra spartaner höll perserkungens armé stången i slaget vid Thermopyle år 480 före Kristus.
Leonidas och alla hans soldater stupade, men deras hjältemodiga försvar gjorde att grekerna vann värdefull tid.
Sommaren 1944 inleddes utbildningen av piloterna, men först under slaget vid Seelowhöjderna skickades förbandet upp i luften.
Mellan den 17:e och den 20:e april förstörde förbandet enligt Luftwaffe sjutton broar över floden Oder, men siffran är troligen överdriven.
Insatsen kostade 35 piloter livet.
Generalmajor Robert Fuchs telegraferade namnen på de stupade piloterna till Hitler den 20 april 1945 som en present till Führern, som fyllde 56 år den dagen.
Ryssarna körde fast i leran
Mitt på dagen lyckades en stridsvagnsenhet till slut ta sig genom de främre försvarslinjerna och ända fram till höjdernas fot. Med vrålande motorer började de tunga maskinerna klättra uppför höjderna.
Som gråbruna skalbaggar av metall rörde de sig klumpigt och långsamt uppåt, men för de flesta var ansträngningarna förgäves.
Sluttningarna var alldeles för branta för att stridsvagnarna skulle kunna forcera dem.
Stridsvagnarna vände om och försökte i stället snirkla sig uppåt längs smala vägar, som ledde till traktens byar.
Tyskarna hade emellertid förutsett det, och stod klara med 88-mm-kanoner och infanterister beväpnade med Panzerfäuste, ett slags pansarskott, som de kunde avfyra på nära håll.
De smala passagerna gjorde att tyskarna kunde koncentrera elden direkt på de framryckande styrkorna, en taktik som var både effektiv och sparade ammunition.
Zjukov betraktade slagets gång från en av höjdernas utlöpare, Reitweiner Sporn, bakom fronten.
”Vad i helvete menar du med att dina styrkor sitter fast!?” Marskalk Zjukov till generalöverste Vasilij Tjujkov, 1945
Från sitt högkvarter med en primitiv bunker kunde marskalken med en kraftig kikare se hur stridsvagnarna inte kom någonstans.
De flygfoton som han hade använt för att planera anfallet visade inte hur branta sluttningarna i själva verket var, och gav på det hela taget en missvisande bild av terrängen.
Att angreppet kört fast försatte hela Stalins plan i fara.
Zjukov visste att Stalin förväntade sig att han skulle erövra Berlin, innan amerikanerna nådde fram.
Om amerikanerna tog huvudstaden skulle ryssarna förlora ansiktet och kanske gå miste om viktiga militära hemligheter som kunskaper om det tyska atomprogrammet.
Zjukov skulle gå en osäker framtid till mötes, om han inte infriade Stalins förväntningar.
Några dagar efter genombrottet vid Seelowhöjderna stred ryssarna på Berlins gator.
När generalöverste Vasilij Tjujkov, en av Zjukovs mest betrodda officerare, slokörat rapporterade att hans styrkor i stort sett inte rörde sig, exploderade Zjukov: ”Vad i helvete menar du med att dina styrkor sitter fast!?”
Tjujkov kände till Zjukovs hetsiga temperament, som han nu försökte blidka: ”Kamrat marskalk, oavsett om vi tillfälligt kört fast eller ej, kommer offensiven att lyckas. Men motståndet är hårt just nu, och det sinkar oss.”
Tjujkovs ord gjorde inte Zjukov mindre nervös för de uteblivna framstegen. Ett samtal med Stalin via radio på eftermiddagen gjorde inte saken bättre.
”Så du har underskattat fienden på Berlinaxeln”, konstaterade Stalin kallt.
”Jag trodde att du redan var i Berlin, men du är fortfarande på Seelowhöjderna. Då har det börjat bättre för Konev”, tillade diktatorn syrligt och syftade på Zjukovs rival, Ivan Konev, vars styrkor var på väg mot Berlin söderifrån.
Efter hand som dagen gick gjorde regn terrängen ännu sankare.
Frustrerad av stillaståendet ändrade Zjukov angreppsplanerna, så att en pansararmé kunde rycka fram framför det långsammare infanteriet.
Zjukov hoppades att styrkorna på det sättet skulle påskynda ett genombrott.
Resultatet blev i stället rena kaoset.
Pansararmén fastnade bakom fordonen från två andra arméer, och de officerare som hade ansvar för trafiken visste inte vem de skulle ge lov att köra fram, och vem de skulle hålla tillbaka.
De stridsvagnar som slank igenom blev snart beskjutna av tyska kanoner.
I förvirringen efter angreppet körde de in i bakhåll och utsattes för hård beskjutning.
När mörkret föll var Seelowhöjderna trots Zjukovs ansträngningar fortfarande i tyska händer.
Landskapet hjälpte tyskarna
Lera, sankmark och höga, branta slänter. Terrängen väster om floden Oder utgjorde ett naturligt försvar, som även den envisaste armé endast med svårighet kunde forcera.
Tyskarna utnyttjade till fullo landskapets fördelar för att stå emot de sovjetiska styrkorna.
Ryssarna korsar floden Oder
Den 12 januari 1945 inleder Röda armén en storoffensiv över hela östfronten.
Målet är att inta Berlin och avgöra kriget. En av de sista etapperna är att korsa den breda Oder.
En av övergångarna ligger vid staden Küstrin, där flera broar leder över floden.
Slaget om Küstrin pågår i en vecka, och 95 procent av den gamla fästningsstadens hus jämnas med marken innan ryssarna slutligen kan korsa floden.
Tyskt motstånd hejdar den ryska framryckningen
När de sovjetiska soldaterna till slut korsat floden Oder måste de ta sig över den flacka flodslätten vid foten av Seelowhöjderna.
Ryssarna räknar med en snabb framryckning, men leriga och för få vägar, bakhåll och hårt tyskt motstånd gör avancemanget besvärligt och långsamt.
Seelowhöjderna är sista hindret före Berlin
Den 16 april når de sovjetiska styrkorna Seelowhöjderna. Trots intensiva bombardemang lyckas de inte förstöra tyskarnas försvarslinjer.
Anfallet över flodslätten och fram mot höjderna blir därför kostsamt.
Den 17 april når de själva höjderna, som är för branta för stridsvagnarna.
De får i stället använda de små, slingrande vägarna, där tyskarna ligger på lur. Först den 19 april bryter ryssarna igenom. Vägen till Berlin är öppen.
Självmordspiloter chockade ryssarna
På kvällen talade Zjukov med Stalin via radion: ”När dagen är slut i morgon, den 17 april, kommer Seelows försvar att ha brutits”, lovade den ryske marskalken högtidligt.
”Jag är säker på att ju fler styrkor de sätter in mot oss härute, desto lättare kommer det att vara att inta Berlin. Det är mycket lättare att eliminera styrkor ute i öppen mark än inne i staden”, påpekade Zjukov i ett försök att övertyga Stalin om att han hade situationen under kontroll.
Morgonen därpå inleddes med klarblå himmel. Vädret var idealiskt för det överlägsna sovjetiska bombflyget.
”Gryningen bjöd på ännu ett artilleriangrepp, kompletterat med våg efter våg av angrepp med tunga bombplan. Det var fasansfullt”, mindes den tyske fänriken Karl-Hermann Tams.
Även de mindre Sturmovikplanen svärmade över skyttegravarna och höjderna.
Längs Oder brann gårdar och byar fortfarande efter gårdagens angrepp. Lukten av de brända husdjuren hängde tung över flodslätten.
För att möta de väldiga svärmarna av ryska flygplan skickade tyskarna upp vartenda Focke-Wulf-jaktplan som de hade.
Piloterna försökte träffa broarna, som förde utvilade ryska styrkor, förnödenheter och materiel över Oder.
Ryssarna fick även uppleva ett oväntat fenomen, självmordspiloter: ”Tyska piloter kraschade ofta sina plan rakt in i tyska bombplan, så att båda planen störtade insvepta i lågor”, rapporterade en icke namngiven källa.
Medan en del av Zjukovs styrkor angrep frontlinjens centrum, gick andra enheter ur Röda armén mot flankerna.
Den unge tyske soldaten Martin Kleint skickades med sitt regemente till samhället Dolgelin i det område som utgjorde försvarets högra flank, mellan staden Seelow och Zjukovs observationspost.
Där var tyskarna hårt trängda. På vägen dit betraktade Kleint ljusskenet från striderna i väster, där den amerikanska armén ryckte fram.
Kleint och de andra soldaterna grävde ner sig i ställningar utanför Dolgelin, som brann efter de ryska bombardemangen.
Artillerimullret fortsatte utan uppehåll hela morgonen, men klockan tio skedde plötsligt en förändring.
”Plötsligt flyttades elden längre bakom oss, och nu kom de jordbruna figurerna mot oss, medan de skrek sitt stridsrop ’Urrah, Urrah’”, berättade Kleint.
Tyskarna försvarade sig mot den framstormande fienden, och när de sovjetiska soldaterna till slut hade pressats tillbaka tog Kleint och hans kamrater tillfället i akt att dra sig tillbaka in i staden, där de förskansade sig i järnvägsstationen.
Där vilade de ut under natten, övertygade om att striden ännu inte var över.
Massanfall ledde till seger
Medan mörkret sänkte sig växte frustrationen på båda sidor.
Den tyske generalen Busse visste att hans soldater inte kunde hålla stånd särskilt länge till. Nionde arméns förluster blev allt större.
Ryssarna uppskattade att de under slagets andra dag, den 17 april, hade dödat 3 200 tyskar vid Seelow.
Samtidigt plågade det Zjukov att han inte hade kunnat hålla sitt löfte till Stalin.
Trots att ryssarna långsamt gjorde framsteg var Seelowhöjderna fortfarande inte i deras händer.
Zjukov visste att Stalins tålamod snart skulle vara på upphällningen. Tiden höll på att rinna ut.
På morgonen den 18 april gav Zjukov sina soldater order att flytta fram kanoner och raketbatterier så långt de kunde.
Samtidigt gav han soldaterna order att rycka fram med ännu större styrka och att fortsätta tills målet nåtts.
Efter ett nytt artilleribombardemang och flyganfall gick de sovjetiska styrkorna till anfall med full styrka.
På flankerna vid Frankfurt (Oder) i söder och vid staden Wriezen i norr höll tyskarna fortfarande stånd.
I centrum började försvararna emellertid falla tillbaka och ge efter för massorna av ryska soldater och artilleri.
”Det tyska folket har förlorat kriget!” Adolf Hitler till sina officerare i Führerbunkern den 22 april 1945
Klockan tjugo i tio på förmiddagen mottog vakthavande officer vid tyskarnas högkvarter beskedet att ”fientliga stridsvagnsgrupper har brutit igenom”.
Ryssarna befann sig nu på Reichsstrasse 1, som ledde direkt till Berlin.
General Busse hade föregående dag, efter många vädjanden, blivit lovad förstärkningar i form av styrkor från SS-Division Nordland, ett förband som bestod av i synnerhet skandinaviska och estniska frivilliga.
Soldaterna från Nordland hade precis kommit fram till området väster om staden Seelow.
”Vi hade knappt kommit fram förrän ryssarna anföll med en stor stridsvagnsstyrka”, berättade dansken Hans Hansen från Division Nordland.
Trots att Hansens styrka besköt ryssarna med kanoner rullade de sovjetiska stridsvagnarna oförtrutet västerut.
”Det var ingen tvekan om vart de skulle. De skulle till Berlin!” insåg den danske SS-soldaten.
Det insåg även de tyska befälhavarna, och efter att ha konfererat med Busse ringde generalöverste Heinrici till Hitler för att be om förstärkningar.
Endast soldater från den tyska folkmilisen Volkssturm, som bestod av unga pojkar och äldre män, som tidigare undantagits från krigstjänst, fanns till förfogande, löd det nedslående beskedet.
Milissoldaterna beordrades att ge sig iväg från Berlin följande dag. Under tiden fortsatte de tyska soldaterna på Seelowhöjderna att bjuda motstånd.
De ryska soldater som trängde genom fronten utsattes för bakhåll.
Utanför byn Reichenberg lyckades två SS-bataljoner slå ut hela femtio sovjetiska stridsvagnar.
På den högra flanken försvarade menige Martin Kleint och hans kamrater Dolgelin med näbbar och klor.
Kleint befann sig mitt i stridernas epicentrum, och skrev i sin dagbok: ”Vi fick ingen möjlighet att hämta andan. Nu satte vår motståndare in sina Stalinorglar, medan våra flygplan till vår lättnad blandade sig i striden. I kaoset var det inte lätt att skilja de egna och fiendens styrkor från varandra. Det kom en ny våg av ryska flygplan, som överöste oss med bomber från luften. Då fick vi order om att dra oss tillbaka.”
Kleint trotsade bomberna och elden från de ryska kulsprutorna och nådde oskadd fram till sin gamla ställning, som nu låg utanför eldlinjen.
Mot alla odds hade han överlevt det blodiga slaget.
Efter hand som nederlaget stod klart miste Hitler alltmer av sin verklighetsförankring.
Nederlaget gav Hitler nervöst sammanbrott
”Jag har inte förlorat kriget, det har det tyska folket gjort!” skrek Adolf Hitler spottande av raseri under ett möte i Führerbunkern, när han fick reda på nederlaget vid Seelowhöjderna.
Nyheten utlöste ett av diktatorns raseriutbrott: ”Hans ansikte blev lila, den alltid darrande vänsterarmen låg helt stilla, och han kunde inte stödja på sin vänstra fot”, berättade icke namngivna mötesdeltagare för den brittiska underrättelsetjänsten efter kriget.
Hitler beskyllde arméledningen för att vara oduglig och svekfull, och han sa att det tyska folket inte förtjänade att överleva.
Efter raseriet sjönk Hitler samman i sin stol.
Känsloutbrottet var så våldsamt att hans närmaste antog att han hade fått ett nervöst sammanbrott.
En dyrköpt seger
Den 19 april var tyskarnas 9:e armé på reträtt. Slaget var förlorat.
På vägarna rådde kaos, medan ett virrvarr av stridsvagnar, lastbilar, infanterister och flyktingar sökte sig västerut, bort från den framryckande Röda armén.
Mitt i förvirringen inledde militärpoliser och SS-soldater en klappjakt på desertörer, som de sköt eller hängde i träd längs vägkanten som en varning.
Fem dagar senare befann sig 9:e armén vid skogen Spreewald sydost om Berlin, där den var omringad av styrkor från Röda armén.
För soldaterna gällde det att kämpa sig västerut, så att de kunde kapitulera till amerikanerna och undgå rysk fångenskap, som få överlevde. Utbrytningen kulminerade i slaget vid staden Halbe söder om Berlin.
Omkring 60 000 av 9:e arméns resterande 210 000 man stupade i slaget, som utkämpades från den 24:e april till den 1:e maj.
Cirka 125 000 togs som fångar, medan 25 000 tog sig ut. Bland de lyckligt lottade var Martin Kleint. Han hade då inte en enda granat kvar.
Slaget vid Seelowhöjderna kostade tyskarna 12 000 man.
De sovjetiska förlusterna var betydligt större: Omkring 30 000 soldater stupade under slaget, men för Stalin betydde det inget.
Zjukovs seger var huvudsaken, och marskalken blev rikligt belönad för sin insats.
Han fick äran att ta emot tyskarnas kapitulation den 8 maj, och senare blev han överbefälhavare för den sovjetiska ockupationszonen i Berlin.
Ett par år senare föll Zjukov emellertid i onåd. Hans krigsinsatser hade gjort honom populärare än Stalin själv.
Diktatorn avskedade honom därför från posten i Berlin och förpassade honom till en avlägsen plats.
Zjukov skulle hädanefter inneha posten som överbefälhavare för militärdistriktet i Odessa.