Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

amiral friedeburg undertecknar den tyska kapitulationen

Hitlers arvingar ska rädda Tyskland

De allierade kräver att Tyskland kapitulerar villkorslöst. Men när de tyska förhandlarna kommer till Bernard Montgomery är det för att – på undergångens rand – förmå västmakterna att bryta alliansen med Sovjetunionen.

Historical/Getty Images

Tyskarna är oförberedda när radion spelar en begravningshymn mitt i kvällssändningarna den 1 maj. Musiken avbryts av en röst. Klockan är 22.25 och rösten i radion kan bara beskrivas som euforisk: ”Det meddelas från Führerhögkvarteret att vår ledare Adolf Hitler har stupat för Tyskland, kämpande till sista andetaget mot bolsjevismen. På måndagen utsåg Führern storamiral Dönitz till sin efterträdare. Vår nye ledare kommer nu att tala till det tyska folket.”

Dönitz behöver ingen presentation. Alla tyskar känner honom som ubåtsamiralen som legat bakom otaliga angrepp mot de allierade.

Redan 1939 åkte han genom Berlin i en öppen bil medan stadens invånare jublade åt honom. Sedan dess har tidningarna hyllat honom som en hjälte, och Hitler litade blint på honom.

År 1943 fick Dönitz ansvar för hela flottan, men nu står storamiralen vid mikrofonen i en ny roll.

”I djupaste sorg och vördnad bugar det tyska folket”, inleder Dönitz. ”Tidigt insåg han den förfärliga faran med bolsjevismen och vigde sitt liv åt kampen.”

Sedan presenterar Dönitz sin plan för framtiden. ”Min viktigaste uppgift är att rädda det tyska folket från att krossas av bolsjevikerna. Det är enbart för att uppnå detta som kampen fortsätter”, förkunnar han.

Som övertygad nazist vägrar Dönitz att ge upp om en kapitulation innebär att tyskarna måste lägga sitt öde i Röda arméns händer.

Om han kunde skulle han redan i dag vända alla vapen österut, men Tyskland har även andra fiender. ”Så länge amerikanerna och britterna hindrar oss från att nå detta mål kommer vi att försvara oss mot dem. För att lyckas med det behöver jag er hjälp. Ge mig ert förtroende, för er väg är också min. Upprätthåll ordning och disciplin i städerna och på landsbygden”, vädjar Dönitz denna sena kväll.

amiral dönitz

Dagen efter Hitlers död blev flottans chef Karl Dönitz Tysklands ledare.

© Interfoto awkz/Imageselect

Försenad post från Berlin

Tidigare samma dag: Innan den nye rikspresidenten kunde hålla sitt radiotal var han tvungen att snabbt skapa allianser och hålla SS-ledaren Himmler på avstånd.

Meddelandet om att han utsetts till landets nye rikspresident hade Karl Dönitz fått endast ett och ett halvt dygn tidigare, den 30 april.

Från Berlin kom emellertid inte ett ord om att Hitler var död. Det fick Dönitz reda på först vid lunchtid den 1 maj, och då fick han bråttom att sätta ihop en regering.

Han har tillbringat timmar i telefon för att värva ministrar. I sitt testamente hade Hitler fördelat posterna, men den listan känner Dönitz inte till. Han har inte heller någon aning om att Führern i sitt testamente krävt att kriget ska fortsättas med alla medel. Dönitz tror naivt att Hitler ville att han skulle avsluta kriget.

En av dem som uppsökt Dönitz för att få en ministerpost är Heinrich Himmler. SS-ledaren har visserligen fått sparken av Hitler, men han räknar ändå med att han håller nyckeln till framtiden i sin hand: ”Utan mig klarar Europa inte sig.”

Himmler kontrollerar fortfarande delar av SS, vilket gör honom farlig för Dönitz. Det gäller att hålla honom borta utan att förnärma honom.

De äter middag tillsammans och SS-ledaren berättar att nazistledaren i Hamburg har tänkt överlämna staden till britterna utan strid.

Dönitz blir rasande. Om alla gör som de vill, hur ska han då kunna lösa sin uppgift? Om landet ska kunna räddas måste alla stå enade.

Dönitz letar efter en strategi

Den 2 maj: De tyska styrkorna i Italien kapitulerar och de allierade avancerar in i Tyskland. Dönitz kontrollerar med nöd och näppe landets norra del samt de ockuperade länderna Norge, Danmark och delar av Nederländerna.

Tysklands nya regering sammanträder i rådhuset i Eutin, en liten ort norr om Lübeck.

I den röda tegelbyggnaden vid torget tror ingen på en seger, noterar Dönitz adjutant, som i referatet skriver: ”Den militära situationen är hopplös.”

En del av ministrarna rekommenderar en omedelbar kapitulation för att undgå nya bombningar av tyska städer. Flera av generalerna kräver att man ska slåss till siste man. Som en kompromiss beslutar Dönitz att striderna ska fortsätta tills vidare.

Det ger flottan mer tid för Operation Hannibal, en omfattande evakuering av soldater och civila som befinner sig i enklaver längs Östersjön och som har blivit avskurna av Röda arméns framryckning genom Lettland, Litauen och Ostpreussen.

På land ska en korridor längs kusten öster om Lübeck hållas öppen, så att armégrupp Weichsel kan undkomma sina sovjetiska förföljare.

För två veckor sedan deltog soldaterna i striderna för att försvara Berlin från ställningar längs floden Oder, men sedan dess har de varit på reträtt åt nordväst för att undvika att hamna i sovjetisk krigsfångenskap.

General Alfred Jodl från det militära överkommandot i Berlin har till slut nått fram till Dönitz. Sedan 1939 har han varit en av Hitlers närmaste militära rådgivare.

Nu försäkrar Jodl sin nye chef om att soldaterna kan hålla korridoren öppen, men i nästa ögonblick får han mothugg av en röst i telefonen.

Dönitz adjutant har ringt upp en bekant i Lübeck och nyheterna från staden är alarmerande: ”Det är så mycket oväsen ute på gatan. Den ena stridsvagnen efter den andra kör förbi. Alla är brittiska”, skriker adjutantens bekant i telefonen. ”Vill ni höra?”

Mannen i Lübeck håller luren mot fönstret, så att ett infernaliskt oväsen av larvband och kraftiga motorer hörs tydligt.

Montgomerys styrkor har hindrat Röda armén från att tränga upp i Danmark och Dönitz har gått miste om sin räddningskorridor. Den nye ledaren är tvungen att omgående förhandla med de västallierade.

tysk nazistisk budbärare

De tyska soldaterna flyr för livet för att komma undan Röda armén och kunna kapitulera till britterna.

© Shawshots/Imageselect

Tyskarnas sändebud når britterna

Den 3 maj kl. 8.00: En tysk delegation har utsetts att förhandla med den brittiske fältmarskalken Montgomery, som har befälet över de allierade styrkorna i nordvästra Tyskland.

Berlinborna kapitulerade för Röda armén i går. I dag kommer Hamburg att kapitulera för britterna.

De allierades bombningar av Tysklands näst största stad har redan kostat 40 000 invånare livet och förstört mer än varannan bostad.

När den formella kapitulationen ska äga rum dyker emellertid två tyska delegationer upp vid de brittiska linjerna, den ena för att överlämna staden, medan den andra begär att få tala med Bernard Montgomery.

Dönitz ingår inte i delegationen. Han anser att det är under hans värdighet som rikspresident att förhandla med en brittisk fältmarskalk.

I stället leds den tyska delegationen av amiral Hans-Georg von Friedeburg, som har tagit över befälet över Tysklands flotta sedan Dönitz befordrats till rikets högste ledare.

Friedeburg ger sig iväg i en illa medfaren svart Mercedes. Han har på sig en lång, svart skinnrock av det slag som alla tyska amiraler bär samt sin stora officersmössa.

Dönitz vill att Friedeburg ska försöka förhandla med britterna, så att den tyska evakueringen österifrån kan fortsätta: ”Försök rädda så många tyska soldater som möjligt från bolsjevism och underkastelse. Armégrupp Weichsel ska kunna dra sig tillbaka till den anglosaxiska zonen.”

Tyskarna vet att Storbritannien, USA och Sovjetunionen under Jaltakonferensen har kommit överens om att Tyskland ska kapitulera villkorslöst för dem alla tre.

Därför kommer Friedeburg inte för att förhandla om fred. I stället ska han försöka slå in en kil i fiendens allians genom att säga att de tyska styrkor som strider mot Röda armén är beredda att kapitulera – för britterna.

Den tyska delegationens båda stabsbilar får eskort av brittiska pansarvagnar. Hela kolonnen sätter kurs mot Lüneburg söder om Elbe, där Montgomery har upprättat sitt mobila högkvarter på höjden Timeloberg.

Montgomery bodde på campingplats

Soldaterna skulle veta att deras chef visste hur det var vid fronten. Därför utkämpade den brittiske fältmarskalken kriget från flaket på tre lastbilar.

Monty i sitt livs roll

Den 3 maj kl. 11.30, Lüneburg: Medan det tyska sändebudet närmar sig smider fältmarskalk Montgomery egna planer för att få ut mesta möjliga av mötet med fienden. Den erfarne ökenråttan känner på sig vad tyskarna är ute efter.

Friedeburg och hans mannar anländer till Timeloberg och lämnas, något förvirrade, under en Union Jack som vajar vid några lastbilar med var sin hytt på flaket.

Efter flera minuters obekväm väntan öppnas en av hyttdörrarna. En slarvigt klädd figur visar sig: fältmarskalk Montgomery.

Tyskarna sträcker på sig och gör honnör. Montgomery tar god tid på sig att släntra nedför den korta trappan innan han med en påfallande slapp handrörelse besvarar deras hälsning.

”Vilka är dessa människor?” frågar fältmarskalken i samma tonfall som han skulle använt mot en oönskad dörrförsäljare. Montgomery vet givetvis redan svaret, men han tycker om att spela teater.

När den tyska delegationen presenterats säger han: ”Har aldrig hört talas om dem. Vad vill de?”

Förhandlingarna sker ute i det fria för att understryka britternas ringaktning. Friedeburg presenterar tyskarnas erbjudande: armégrupp Weichsel med hundratusentals man retirerar för närvarande i riktning mot de brittiska linjerna och är redo att kapitulera för Montgomery.

”Absolut nej!” Fältmarskalken avvisar frankt erbjudandet. ”Dessa tyska arméer slåss mot ryssarna. De har ingenting med mig att göra. Åk dit och kapitulera för den sovjetiske överbefälhavaren.”

Montgomery kommer med ett motförslag: ”Kan ni överlämna alla tyska styrkor norrut och västerut i mitt område, det vill säga Nederländerna, Schleswig–Holstein och Danmark?”

Han tillägger att om tyskarna säger nej eller ställer några krav kommer han med största nöje att fortsätta striderna och bombningarna.

En bit bort står ett par brittiska officerare och myser: ”Chefen spelar upp en ordentlig föreställning”, viskar den ene, medan de överrumplade tyskarna försöker protestera.

”Han har övat på den här dagen hela sitt liv”, svarar den andre, som har svårt att hålla sig för skratt.

Innan Montgomery förkunnar att det är hög tid för lunch räcker han emellertid tyskarna en hjälpande hand: Britterna kommer naturligtvis att ta emot alla tyska soldater som dyker upp enskilt vid frontlinjen med uppsträckta händer.

När det gäller de civila kan han inte lova något, men han är ”inget odjur”. Friedeburg får åka tillbaka till Dönitz för att presentera de hårda villkoren.

På väg genom brittiskt område ledsagas tyskarna för säkerhets skull av ett par brittiska jeepar med stora vita flaggor. Omkring två mil norr om Hamburg, vid byn Quickborn, når de fronten: ”Vi svängde runt en kurva och tittade rakt in i mynningarna på två tyska stridsvagnskanoner. En ung officer med bara en arm stod vid vägkanten och förde befäl. När han såg det tyska fordonet gjorde han Hitlerhälsning”, berättade en av britterna, som skyndade sig att vända om.

Tyskarna tvingas välja mellan krig och fred

Den 3 maj, Flensburg på förmiddagen: Medan Friedeburg förhandlar med Montgomery träffar rikspresident Dönitz ledare från bland annat Danmark och Norge. Kan Tyskland kämpa vidare?

Flensburg har blivit Tysklands huvudstad efter Berlins fall. Dönitz har valt staden för att han där är så långt som möjligt från de allierade styrkorna utan att lämna tysk mark.

Regeringen har installerat sig i örlogsskolan i Mürwik, där Dönitz 1910 inlett sin egen karriär som örlogsofficer.

I ett av skolans klassrum sammanträder han nu med Tysklands militära och civila ledare i de ockuperade länderna Danmark, Norge och Nederländerna för att dryfta framtiden.

I Nederländerna kontrollerar tyskarna endast en remsa land vid Nordsjön. Britterna har skurit av dem från resten av det tyska området.

För att träffa Dönitz har den lokale rikskommissarien Seyss-Inquart varit tvungen att kringgå britterna till havs. Det var möjligt tack vare en av tyskarnas snabba torpedbåtar, en Schnellboot (toppfart 80 kilometer i timmen).

Seyss-Inquart är mer än villig att lägga ner vapnen. Bland styrkorna i Schleswig-Holstein är moralen låg. De är beredda att ge upp, medan de tyska ledarna från Norden har en betydligt mer aggressiv attityd.

”I Norge kan vi möta alla angrepp”, försäkrar rikskommissarie Terboven från Norge och får stöd av den militäre befälhavaren i landet.

Han har 380 000 välutrustade soldater och ser ingen anledning att ge upp utan strid. General Lindemann, som har kommit från Danmark, har samma inställning.

Hans 230 000 man är visserligen ett hopkok av motvilliga ungrare, outbildade tonåringar och halvgamla män, men Lindemann har ett personligt motiv: Han fick posten i Danmark för att Hitler ansåg att han var för gammal för aktiv tjänst. Generalen är angelägen om att rädda sitt eftermäle.

”I Danmark kan vi utkämpa ett sista hederligt slag, till sista patronen”, lovar Lindemann.

”Men varför, general?” frågar en av Dönitz ministrar och får stöd av Werner Best, som är nazisternas civile riksfullmäktige i Danmark.

Best pekar på de 240 000 tyska flyktingarna i landet. De är helt beroende av arméns hjälp och förnödenheter.

Flyktingarnas öde blir det argument som övertygar Dönitz om att en delkapitulation för Montgomery är det rätta. De tyska styrkorna i väster ska ge upp, så att striderna och evakueringen kan fortsätta i öster.

vargbarn andra världskriget

Efter kriget strövade tusentals föräldralösa barn runt i Tyskland. De kallades vargbarn.

© Landtag Brandenburg

Kameravinklar dikterar fredsavtalet

Den 4 maj, vid Quickborn: De brittiska jeeparna väntar på Friedeburg vid fronten. Den lilla kortegen kör mot Montgomerys högkvarter.

I britternas läger råder en frenetisk aktivitet. Personal rusar omkring för att förbereda mottagandet av tyskarna. Det har börjat regna, så ett tält har ställts upp.

Där tänker fältmarskalken ta emot Friedeburg och hans följe. Det historiska mötet ska förevigas på film, men för kameramannen blir det en teknisk utmaning, eftersom tältet är inte mer än sex gånger sex meter stort.

Kameran får ställas utanför och filma in genom en fönsterglugg. Även ljuset är en utmaning. Med stort besvär lyckas kameramannen skaffa några båglampor, så tältet är lika väl upplyst som vid en filminspelning.

Montgomery följer med intresse med i förberedelserna och frågar var han ska stå. Kameramannen pekar ut en punkt i tältet, vilket får en av stabsofficerarna att protestera: ”Fältmarskalken kan inte bara stå där. Han måste gå och möta dem!”

Men Montgomery väljer att göra som kameramannen föreslår: ”Låt dem komma till mig.” Därefter släntrar han bort till presstältet, där krigskorrespondenterna väntar på att informeras.

”Smakade teet bra?” frågar Montgomery glatt innan han fortsätter på ett strålande humör: ”Styrkorna som ska kapitulera omfattar över en miljon man. Inte illa, en miljon man.”

Strax därefter dyker en stabsofficer upp och meddelar att Friedeburgs delegation nu har anlänt. ”Be dem vänta”, säger Montgomery.

allierade i tysk by april 1945

I maj hade det tyska motståndet i praktiken brutit samman, men vissa enheter fortsatte envist att strida.

© Bridgeman Images

Kriget slutar i nordvästra Tyskland

Den 4 maj kl. 18.00, Timeloberg: Liksom förra gången får Friedeburg och hans delegation vänta en bra stund på Montgomery under den brittiska flaggan. Den här gången i regnet.

Montgomerys möte med de allierade korrespondenterna varar en halvtimme innan fältmarskalken rundar av med orden: ”Nu ska vi gå vidare till dagens mest väntade handling. Vi ska gå ut till tyskarna som kommit. Vi ska gå ut till dem för att ta reda på vad de har att berätta för oss.”

Fältmarskalk Montgomery bjuder in amiral Friedeburg till sitt privata kontor, som är inrett i en hytt i en av de parkerade lastbilarna. Där försäkrar han sig om att tyskarna verkligen tänker ge upp.

Svaret är ja, och efter kapitulationen i dag vill de även förhandla på högre nivå, det vill säga med den amerikanske generalen Eisenhower, som är överbefälhavare för de allierade styrkorna i Västeuropa.

Nöjd med svaret leder Montgomery tyskarna till tältet, där kamera och mikrofoner står redo att föreviga det historiska ögonblicket.

Fältmarskalken sätter sig vid bordsänden, varpå de tyska sändebuden tar plats. De är nervösa, så en av dem tänker lugna nerverna med en cigarett.

En hård blick från den fanatiske icke-rökaren Montgomery hejdar honom. ”Vi har samlats här i dag för att ...” inleder Montgomery, varpå han läser högt ur kapitulationsdokumentet. Styrkorna i Nederländerna, Danmark och nordvästra Tyskland ska kapitulera villkorslöst nästa morgon klockan 08.00 brittisk tid.

Om tyskarna inte omedelbart skriver under tänker han fortsätta sina angrepp med förnyad styrka.

En efter en, med amiral Friedeburg som den förste, ombeds tyskarna skriva under. För undertecknandet har tyskarna fått den billigaste och sämsta penna som den brittiska staben kunnat hitta i lägret.

Mitt i processen går en av de starka lamporna sönder precis ovanför Friedeburg, vilket får amiralen att flyga upp ur sin stol.

Till slut har emellertid alla skrivit under. Kapitulationen är ett faktum och Montgomery har fått med allt på film.

De tyska styrkorna i Danmark, Nederländerna och nordvästra Tyskland ska lägga ner vapnen den 5 maj klockan 08.00 brittisk sommartid.

Originaldokumentet med tyskarnas underskrifter ska enligt instruktioner från Eisenhower skickas till honom.

Så sker emellertid aldrig. Den självupptagne Montgomery tänker nämligen inte lämna ifrån sig beviset för sitt livs största ögonblick till en man vars jobb han alltid har ansett sig bättre kvalificerad för. Eisenhower får nöja sig med en kopia.

sovjetiska bombningar av bornholm

De sovjetiska bombningarna av Rønne och Nexø kostade tio Bornholmsbor och flera tyskar livet.

© Ritzau Scanpix

Kapplöpning till den danska gränsen

Röda armén nådde aldrig det danska fastlandet, men i gengäld ockuperade ryssarna Bornholm i nästan ett år.

Överbefälhavaren för de allierade styrkorna, Dwight D. Eisenhower, skickade brittiska styrkor mot Lübeck och Östersjön, så att de skulle spärra vägen ifall Röda armén försökte nå den danska gränsen.

Enligt avtalet skulle västmakterna befria Danmark, men det fanns en oro för att Stalin skulle bli alltför frestad. Kontroll över Östersjöns mynning vore en stor strategisk fördel för Sovjetunionen.

För säkerhets skull kom Eisenhower överens med Montgomery om att de allierade skulle kräva att få med Danmark i avtalet om tysk kapitulation i Nederländerna och norra Tyskland.

Kapitulationen trädde i kraft den 5 maj 1945 och samma dag landade brittiska soldater i Köpenhamn för att föregripa eventuella sovjetiska fallskärmsstyrkor.

Bornholm blev i gengäld Stalins byte, när öns tyske kommendant vägrade att ge upp. Efter två dagars flygbombningar gick sovjetiska styrkor i land och ockuperade ön den 9 maj.

Först elva månader senare lämnade ryssarna ön.

Hot tvingar tyskarna till fred

Den 6 maj kl. 21, Reims: Efter tyskarnas delkapitulation är Nazityskland reducerat till Norge, delar av Tjeckoslovakien samt några omringade enklaver längs Östersjön och den franska kusten.

Friedeburgs delegation har anlänt till general Dwight D. Eisenhowers högkvarter i den franska staden Reims.

De allierade styrkornas överbefälhavare skulle aldrig drömma om att slå läger under bar himmel som Montgomery. Han har installerat sig i stadens tekniska gymnasium.

Innan förhandlingarna inleds blir stämningen frostig, när amerikanska officerare visar Friedeburg en rapport om det befriade koncentrationslägret Bergen-Belsen. Bilderna visar travar med lik och tusentals utmärglade fångar.

Friedeburg ilsknar till. Amerikanerna försöker smutskasta hans land och fläcka hans officersheder!

Tysklands fullständiga kapitulation är oundviklig, men Friedeburg försöker dra ut på tiden: föregående dag påstod han att han endast hade befogenhet att förhandla, inte att underteckna en kapitulation.

Påståendet gav tyskarna ett extra dygn, då Eisenhower med stigande irritation fick vänta på att nya tyska representanter skulle flygas in från Flensburg.

Nu har general Alfred Jodl från det tyska överkommandot äntligen landat, men även han vill hellre tala om allt möjligt annat än en kapitulation som omfattar soldaterna på östfronten.

”Det är uppenbart att tyskarna försöker vinna tid. Syftet är att kunna evakuera så många soldater och civila som möjligt från den ryska fronten i riktning mot våra linjer”, konstaterar Eisenhower surt.

För att inte provocera Stalin deltar han inte själv i mötena, men hans representanter håller honom informerad.

Eisenhower är angelägen om att snabbt få till stånd en total tysk kapitulation, för Stalin har länge misstänkt västmakterna för att konspirera med tyskarna mot Sovjet.

Till slut kommer Jodl och Friedeburg med ett erbjudande om att ett avtal kan undertecknas den 8 maj, men träda i kraft först 48 timmar senare.

Det skulle ge tyskarna mer än tre dygn. Nu tappar Eisenhower tålamodet och övergår till ren utpressning.

”Eisenhower insisterar på att vi skriver under i dag”, får en slokörad Jodl rapportera till Dönitz via radion. ”Om det inte sker kommer de allierade frontlinjerna att stängas för enskilda personer som försöker kapitulera, och alla förhandlingar kommer att avbrytas. Jag ser inga alternativ. Kaos eller kapitulation.” Inom en timme får Jodl tillåtelse att kapitulera.

Han och Friedeburg försöker dock med en sista fint genom att föreslå att striderna ska upphöra först 48 timmar efter undertecknandet av kapitulationen.

Då kan de sedan hitta på ursäkter för att skjuta upp undertecknandet så länge som möjligt. Eisenhower genomskådar dem och svarar att striderna måste upphöra inom 48 timmar från midnatt, som närmar sig snabbt.

Annars kommer han att avvisa alla tyskar vid västmakternas frontlinjer. Friedeburg och Jodl inser att deras förhalningstaktik är överspelad.

Tyskarna accepterar att deras styrkor ska lägga ner vapnen den 9 maj klockan 00.00.

jodl undertecknar den tyska kapitulationen andra världskriget

Generalöverste Alfred Jodl flögs till Reims för att underteckna Tysklands första villkorslösa kapitulation.

© Photoquest/Getty Images

Kapitulationen får ett extranummer

Den 8 maj, Berlin: Tyskarna har undertecknat den fullständiga kapitulationen hos Eisenhower, men Stalin vägrar att erkänna avtalet. Han kräver att en ny kapitulation ska genomföras i Berlin.

Efter många om och men är allt redo för den slutgiltiga tyska kapitulationen. Amiral Friedeburg landar på flygplatsen Tempelhof tillsammans med fältmarskalk Wilhelm Keitel, chefen för det tyska överkommandot, den högst rankade tyske officeren.

Bilar från Röda armén kör tyskarna genom det sönderbombade Berlin och förbi rikskansliet, som ligger i ruiner. På gatorna syns endast ett fåtal människor.

”Skakad konstaterar jag hur ödelagd denna stad är”, säger Keitel senare. Bilarna stannar vid den militära ingenjörsskolans matsal. Byggnaden är en av få intakta i Berlin.

Klockan är nästan tolv, men ceremonin skjuts upp flera gånger, bland annat för att den franske representanten upptäcker att ingen fransk flagga vajar bredvid de sovjetiska, amerikanska och brittiska.

I all hast syr några kvinnliga ryska soldater en flagga av en blå overall, vit lakansväv och en bit rött tyg från en nazistflagga. I brådskan placerar de fälten vågrätt, som på Nederländernas flagga, och får börja om.

Till slut kan de allierades representanter ta plats i lokalen. Eisenhower har skickat en ställföreträdare, eftersom han vägrar att spela birollen i en pjäs regisserad av Stalin.

Fältmarskalk Keitel gör entré. Han rör sig med preussisk arrogans. Hans ansikte är en uttryckslös mask och han slår ihop klackarna när han lyfter marskalkstaven som hälsning.

”Å, fransmännen är också här”, mumlar Keitel när han ser den franska trikoloren. ”Det var bara det som saknades.” Det retar honom att behöva kapitulera till ett land som den tyska armén körde över 1940.

”Har ni läst detta dokument noga och är ni beredda att underteckna det?” tillfrågas Keitel och hans följe. Keitel begär mer tid för att sända besked om kapitulationen till alla tyska styrkor, men det beviljas inte.

Sedan tar han av den grå handsken från höger hand, lyfter pennan och tittar föraktfullt på journalisterna innan han sätter sitt namn på dokumentet.

Sedan blir det Luftwaffechefens tur och slutligen undertecknar amiral Friedeburg i egenskap av flottans överbefälhavare. Det är tredje gången han kapitulerar.

Klockan har passerat midnatt. Klockan är 01.00 den 9 maj. Kriget i Europa är över.

De allierade fick var sin bit av Tyskland

OSTPREUSSEN samt regionerna Hinterpommern och Schlesien försvann från den tyska kartan. Polen fick de tyska landområdena öster om floden Oder (och tvingades ge upp områden i öster till Sovjetunionen).

BREMEN blev amerikansk, trots att staden låg mitt i britternas zon. Förklaringen är att de amerikanska styrkorna behövde en stor hamn. Bremen har en exklav, Bremerhaven, som ligger vid Nordsjön.

FRANKRIKE fick en ockupationszon som tecken på landets status som stormakt. Stalin vägrade emellertid lämna ifrån sig land, så Frankrikes zon bildades av bitar från den amerikanska och brittiska.

Shutterstock

SAARLAND lämnade till hälften Tyskland när Frankrike gjorde området till en självständig administrativ enhet. Först efter en folkomröstning 1955 slutade Frankrike annektera Saarland.

Shutterstock

BERLIN delades som resten av Tyskland och kunde inte fungera som huvudstad för västmakternas zoner.

Shutterstock

ÖSTERRIKE och landets huvudstad Wien delades också in i ockupationszoner, men österrikarna återfick sin självständighet redan 1955. Tyskarna fick vänta till återföreningen 1990.

Shutterstock

Regeringen Dönitz fortsätter

Flensburg i maj: Tyskland är besegrat, men Dönitz har fortfarande ett litet rike i örlogsskolan, där hans regering fortfarande håller dagliga möten.

Ett par dagar senare är Friedeburg tillbaka i Flensburg för att orientera Dönitz om kapitulationen i Berlin.

Livet i örlogsskolan Mürwik fortsätter nästan som om inget har hänt. Varje morgon väcks rikspresident Dönitz i sin hytt på passagerarfartyget Patria, som har fungerat som inkvartering i Flensburg sedan 1941.

På kajen väntar chauffören med den bepansrade Mercedes 770 som Dönitz en gång fått i gåva av Hitler.

Bilen kör rikspresidenten de cirka femhundra meterna till örlogsskolan, där hans ministrar väntar i ett klassrum.

Dönitz regering har fått lov att bestå, eftersom den är praktisk för att förmedla kontakt mellan britterna och resterna av den tyska statsapparaten.

Ministrarna har emellertid även fullt upp med annat. De diskuterar exempelvis om Hitlerhälsningen fortfarande ska användas i det tyska försvaret och hur Tysklands nya flagga ska se ut.

Tills vidare vajar hakkorset över örlogsskolan. Livsmedelsministern har en särskilt viktig uppgift: Han förser ministrarna med snaps på mötena.

Spriten håller humöret uppe och männen i regeringen börjar tro på att de kanske kommer att få en uppgift i framtiden.

Örlogsskolan utryms

Den 23 maj kl. 9.45, Flensburg: Tiden rinner ut för Dönitz och hans regering.

Brittiska soldater har ställt upp runt örlogsskolan i Mürwik. Ministrar, rådgivare och militär personal samlas ihop och grips.

De centrala figurerna – Dönitz, Keitel och Jodl – ska vidare till Nürnberg, där krigsförbrytarrättegången väntar.

I tumultet ber Tysklands tidigare chefsförhandlare Friedeburg att få gå på toaletten. Minuterna går och de brittiska soldaterna blir oroliga.

När de bryter upp toalettdörren ligger Friedeburg på golvet med uppspärrade ögon. Han har begått självmord med en giftkapsel.

Friedeburg har troligen tagit sitt liv för att han upplevde det som en förödmjukelse att kapitulera till fienden, ett öde som var femte tysk amiral valde.

Epilog

I Nürnberg vidhöll Dönitz att han agerat i egenskap av militär och att han inte ångrade något. Han hade gjort likadant igen. Han slapp stå till svars för nazismen och koncentrationslägren och fick erkännande för Operation Hannibal, som räddade två miljoner tyskar.

nazister under nürnbergprocessen göring dönitz hess

Krigsförbrytardomstolen i Nürnberg var verksam mellan åren 1945 och 1949.

© DPA/Picture-alliance/Scanpix Ritzau

Nazisterna dömdes i Nürnberg

De internationella lagarna räckte inte för att döma de nazistiska förbrytarna. Därför fick nya lagar stiftas.

  • BROTT MOT FREDEN
    Denna lag skulle tillämpas på de nazister som under 1920- och 1930-talet hetsat det tyska folket till krig. Deras propaganda hade lovat att tyskar som levde utanför gränserna skulle ”hem till riket” och att ”livsrum i öst” skulle ges åt tyska kolonisatörer.

  • PLANERA OCH GENOMFÖRA ANGREPPSKRIG
    Ett antal länder attackerades utan krigsförklaring av Nazityskland. De allierade ville straffa de män som stått bakom angrepp på neutrala länder.

  • KRIGSFÖRBRYTELSER
    Här kunde de allierade utgå från Genèvekonventionerna, som redan innehöll regler för krigföring. Tyskarna hade brutit mot lagarna bland annat genom att avrätta krigsfångar.

  • BROTT MOT MÄNSKLIGHETEN
    Nazisternas brutala behandling av civila i de ockuperade länderna föll under denna åtalspunkt. Den omfattade deportationer av civila, massavrättningar och framför allt utrotandet av judar och andra befolkningsgrupper.

  • © DPA/Picture-alliance/Scanpix Ritzau

    Karl Dönitz

    Amiralen dömdes för brott mot freden och krigsförbrytelser:

    10 års fängelse

  • © DPA/Picture-alliance/Scanpix Ritzau

    Hermann Göring

    Riksmarskalken dömdes för krigsförbrytelser, brott mot freden och mot mänskligheten samt för att ha planerat och genomfört angreppskrig:

    Dödsstraff

  • © DPA/Picture-alliance/Scanpix Ritzau

    Rudolf Hess

    Hitlers ställföreträdare dömdes för att ha planerat ett angreppskrig och för brott mot freden:

    Livstids fängelse

Läs också:

amerikanska soldater röda armén möts i torgau
Andra världskriget

Allierade soldater möts vid Elbe

17 minuter
Jul

Historisk julguide: 22 fakta om julen

30 minuter
Andra världskriget

Hitlers styrkor fångades i dödsficka

11 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj