Rasande Adolf Hitler förklarar kriget förlorat

Så snart den tyske stinsen har kommit upp ur sängen kliver han myndigt fram till överste Esipenko.

”Tillåter ni att tåget till Berlin avgår?” frågar stinsen.

Sovjetiska soldater på gatorna är illa nog, men i den tyske stationsinspektorns värld skulle den verkliga katastrofen vara om ett tåg inte avgår enligt tidtabellen.

”Beklagar, herr stationsinspektor. Det är inte möjligt”, svarar överste Esipenko.

”Passagerarförbindelsen till Berlin kommer att vara avbruten kortvarigt, låt oss säga tills kriget är slut”.

Senare på dagen tar andra sovjetiska styrkor sig över Oder längre söderut.

Nu har man två brohuvuden på västra sidan av floden, som skulle ha varit tyskarnas bålverk mot Röda armén.

Hitlers Berlin ligger endast 67 kilometer bort. Det är upplagt för Tredje rikets dödskamp.

Tysklands generaler börjar nu fundera på om de vill offra sina män i vad de alla vet kommer att bli en katastrof.

Attentat fick blodigt efterspel

De ledande tyska officerarna hade länge sett med missmod på krigets utveckling, och många svor tyst över Hitlers order, som stämde allt sämre med verkligheten.

Trots det lydde de, för i Nazityskland kunde motstånd vara livsfarligt.

Führern hade varken glömt eller förlåtit att en sammansvärjning av officerare kring överste von Stauffenberg i juli 1944 hade försökt döda honom med en sprängladdning i högkvarteret Varglyan.

Som genom ett mirakel undkom Hitler med endast skråmor. Explosionens offer blev i stället den tyska officerskåren: tidigare hade generalerna haft en viss handlingsfrihet när Führerns order skulle verkställas på slagfältet.

Med Stauffenbergs bomb försvann all tillit.

”Kretsen som dessa usurpatorer representerar är mycket liten”, försäkrade Hitler i ett radiotal efter attentatet.

”Det är en liten klick av kriminella element, som skoningslöst kommer att utplånas.”

Vad Führern inte sa var emellertid att han inte längre litade på sina officerare, och kåren skulle finkammas av Gestapo i jakten på medskyldiga.

Resten av armén förstod Hitlers signal: hädanefter skulle varje order följas till minsta bokstav, annars skulle det få obehagliga konsekvenser för de ansvariga.

Våren 1945 krävde situationen emellertid en fältherre som kunde improvisera och utnyttja Tysklands försvagade krigsmakt på bästa sätt.

Valet föll på den 58-årige Gotthard Heinrici, trots att Hitler inte hade mycket tillövers för generalen, som var troende och arrangerade gudstjänster för sina soldater.

Heinrici var emellertid en mästare på defensiv krigföring, och nu fick han befäl över armégrupp Weichsel, som försvarade fronten längs floden Oder.

Under tiden byggde Röda armén upp en enorm styrka i de brohuvuden som etablerats på Oders västra sida.

För att nå de sista kilometerna till huvudstaden Berlin behövde stridsvagnarna dock först ta sig över Seelowhöjderna, där en av de tyska arméerna hade grävt ner sig.

Även inne i själva huvudstaden byggdes det barrikader.

De skulle bemannas av soldater från armégrupp Weichsel, om ryssarna lyckades ta sig förbi Seelow.

Därför anlände en delegation från Berlins kommendantur för att ta fram en gemensam försvarsplan.

”Galningarna i Berlin borde stekas i sitt eget fett”, sa Heinricis stabschef till dem.

Delegationen skickades vidare till Seelow, där officerarna i 9:e armén mötte den med nazistiska slagord i stället för realistiska löften: ”Nionde armén stannar vid Oder. Om nödvändigt kommer vi att stupa här, men vi kommer inte att dra oss tillbaka.”

Orden klingade falskt, men de var som tagna ur ett tal av Hitler, så ingen vågade ifrågasätta dem.

General Heinrici tänkte hålla Seelowhöjderna så länge som möjligt, men troligen hade han redan börjat överväga hur hårt han skulle kämpa i det fruktlösa försöket att rädda Hitler och regimen.

Högt pris för Stalins styrkor

Anfallet mot Seelow inleddes tidigt på morgonen den 16 april. Femtontusen kanoner besköt de tyska ställningarna.

”Hela Oderdalen skakade”, berättade en ung tysk officer. ”Det var som om jorden sträckte sig upp mot himlen som en massiv mur.

Saker och ting hoppade och dansade runt överallt omkring oss. Ingen av oss hade upplevt något liknande tidigare, eller ens trott att det var möjligt.”

Sedan tystnade kanonerna, och en flodvåg av 700 000 brunklädda soldater vällde fram till stridsropet ”Mot Berlin!”

Heinrici och general Theodor Busse, som ledde 9:e armén, hade i hemlighet dragit tillbaka de tyska soldaterna från de mest framskjutna ställningarna.

Därför orsakade Röda arméns bombardemang endast små förluster, och när de sovjetiska förbanden ryckte fram genom det sönderskjuta landskapet möttes de av kraftig eld från intakta tyska ställningar längre bak.

Samtidigt satte Luftwaffe in några av sina sista krafter mot broarna över Oder, livsnerven för de sovjetiska styrkorna.

Några piloter offrade sig i självmordsattacker enligt japansk förebild.

De triumferande tyska rapporterna om sjutton förstörda broar var dock kraftigt överdrivna. Enligt sovjetiska källor träffades endast en. Inget kunde stoppa Röda armén, som mödosamt kämpade sig över Seelowhöjderna.

Efter tre dagar av hårda strider och 30 000 stupade ryssar låg vägen till Berlin öppen.

Det sovjetiska genombrottet vid Seelow delade Heinricis styrka i två. Själv stod han nu norr om öppningen med en enda armé, medan general Busse och resterna av 9:e armén pressades söderut, och endast ett par divisioner kunde ta sig bakåt för att bistå i försvaret av Berlin.

En del av soldaterna tillhörde SS-divisionen Nordland, som innehöll frivilliga från Sverige, Danmark och Norge.

Den 20 april meddelade Busse via radion att hans förband skulle skapa en ny försvarslinje i Spreewald sydost om Berlin.

Heinrici uppmanade honom enträget att i stället fortsätta tillbakadragningen, för Röda armén trängde fram mellan honom och Berlin. Nionde armén riskerade att bli omringad, men att gå till reträtt vågade Busse inte.

En gång tidigare hade han blivit uppläxad i Führerbunkern. Ännu ett raserianfall skulle kunna bli livsfarligt för generalen.

Heinrici bedömde att 9:e armén var förlorad.

Han måste koncentrera sig på fronten norr om Berlin, där sovjetiska pansarkilar ryckte fram.

För att avvärja hotet började han samla en reserv under SS-Obergruppenführer (general) Felix Steiner, men Hitler upptäckte det och började smida egna planer för styrkan.

Steiner verkade vara den perfekte mannen i nödens stund.

På 1930-talet hade han varit med och grundat SS militära gren, Waffen-SS.

Hitler litade mer på honom än på någon av de suspekta armégeneralerna, som inte förmådde omsätta hans strategi till seger.

SS-general på självmordsuppdrag

Den 22 april gav Hitler Steiner order att angripa de sovjetiska styrkorna norr om Berlin.

Fiendens långa framryckande kolonn utgjorde ett sårbart mål, och enligt Hitler borde Steiners arméavdelning lätt kunna kapa den på mitten och nå fram till Berlin.

Begreppet ”arméavdelning” hade uppfunnits för ändamålet, en armé av ungefär halv storlek.

”Att dra sig tillbaka västerut är uttryckligen förbjudet”, löd Hitlers order.

”Ni, Steiner, ansvarar med ert huvud för att denna order verkställs. Rikshuvudstadens öde hänger på att uppdraget genomförs med stor framgång.”

På papperet verkade planen taktiskt klok, och Hitler var nöjd med sig själv. Stabsofficerarna runt honom i Führerbunkern upplevde honom som mer optimistisk än han varit på länge.

”Ni kommer att se att ryssarna vid Berlins portar snart lider det största nederlaget i sin historia”, förutspådde Hitler.

Han skulle dock bli besviken, för Röda armén kunde obehindrat pumpa in styrkor genom öppningen vid Seelow, och Steiners bästa divisioner var redan attackerade.

Resten av hans arméavdelning fanns endast på papperet.

”Jag har knappt något artilleri, endast enstaka stridsvagnar och få luftvärnskanoner”, uppgav Steiner för Heinrici.

För att angripa hade han endast ett par tusen lätt beväpnade SS-soldater samt en otränad division från Luftwaffe. Steiner vägrade att skicka dem i döden.

Sanningen lamslår Hitler

I Führerbunkern gick dagen sin gilla gång den 22 april. Hitler gick som vanligt upp sent, varpå möten pågick i några timmar, medan den underdåniga stabspersonalen hindrade Heinrici från att komma fram på telefon.

Sanningens minut nalkades dock. Klockan tre på eftermiddagen sammanträdde Hitler med det militära överkommandot.

Den viljelöse generalstabschefen Wilhelm Keitel och de andra jasägarna i Führerbunkern var då tvungna att medge att SS-general Felix Steiner inte hade lytt ordern.

Hitler löpte amok.

”Han hoppade upp och ner medan han tjöt och skrek”, beskrev en stabsofficer.

”Hans ansiktsfärg växlade mellan vit och lila, och han darrade i hela kroppen. Hans röst brast gång på gång, medan han vrålade och skrek ’illojalitet, feghet, förräderi och ordervägran’.”

Till slut svor Hitler att han skulle stanna och kämpa i Berlin. Alla andra kunde ge sig av om de ville. Sedan sjönk han samman i en stol, medan han mumlade: ”Det är slut! Kriget är förlorat! Jag tänker skjuta mig!”

Tidigare hade generaler avskedats i vanära för att ha yttrat något sådant, nu kom orden från Hitlers egen mun! Desperat sökte Keitel och hans män efter något som kunde muntra upp Führern.

De fick syn på general Walther Wencks 12:e armé, som stod väster om Berlin för att hålla amerikanerna kvar vid Elbe.

Inget tydde dock på att amerikanerna skulle försöka ta sig över floden. Därmed kunde Wenck vända sina styrkor och komma och undsätta Berlin!

Idén väckte Hitler ur sin vanmakt. En ny plan började ta form på kartbordet.

Siste man ska vinna kriget

Hitler hade länge haft ett gott öga till pansarofficeren Walther Wenck, som vid blott 44 års ålder utnämnts till arméns yngste general.

Nu tilldelades han rollen som Tredje rikets frälsare.

”Till soldaterna i Wencks armé!” inledde Hitler sin order den 23 april, som trots det inte var avsedd för Wencks soldater, utan skulle höja moralen i det omringade Berlin.

”Führern har tillkallat er, och ni har ryckt fram till strid liksom i erövringarnas dagar. Berlin väntar er”, stod det i ”ordern”.

Wenck hade inte förflyttat sig en endaste meter ännu, för det tar sin tid att vända en hel armé 180 grader utan drivmedel.

Först sent dagen därpå satte styrkorna sig i rörelse.

Enligt Hitlers order skulle Wenck marschera mot Berlin och längs vägen förena sig med general Busses 9:e armé.

När Steiner sedan anföll norrifrån skulle de framryckande sovjetiska styrkorna krossas, åtminstone enligt Hitlers plan.

Soldaterna i 12:e armén var villiga att följa sin general, ”Papi Wenck”, till helvetet och tillbaka, om han bad om det. Det var precis vad han tänkte göra: ”Pojkar, ni ska in i elden en gång till”, sa Wenck till sina män, men: ”Det handlar inte längre om Berlin, det handlar inte längre om Tredje riket!”

Generalen hade en hemlig plan: Han visste att kriget var förlorat, och han föredrog att hamna i amerikansk fångenskap.

Dessförinnan ville Wenck dock öppna en flyktväg för general Busse, som befann sig i en katastrofal situation.

Busse hade ignorerat Heinricis råd om att dra tillbaka 9:e armén. I stället hade han lydigt bildat en ny försvarslinje sydost om Berlin.

Resultatet var att hans 80 000 man nu var omringade i den så kallade Halbegrytan.

Den 25 april mottog Busse en order från Hitler om att bryta genom till Wencks 12:e armé och undsätta huvudstaden.

Några dagar tidigare hade en sådan manöver kanske kunnat lyckas. Nu var han tvungen att kämpa sig fram, meter för meter, genom starka sovjetiska styrkor.

Busse beslöt att inte längre lyda några order från Berlin.

Hans enda prioritet var att föra 9:e armén till Elbe och amerikanerna.

Hans soldater fick stränga order om att de inte fick lägga kraft på att hjälpa de flera hundratusen civila, som hade sökt skydd hos armén, drivna på flykt av historierna om vad de ryska soldaterna gjorde med tyskarna.

”Men kvinnorna?” protesterade en soldat. ”Ska vi bara lämna dem till de röda, till våldtäkt och död?”

”Vi kan inte hjälpa dem.”

Busse stänger av radion

Allt löstes upp när 9:e armén inledde sin utbrytning västerut.

Militära enheter som divisioner och regementen fanns inte längre, i stället förflyttade soldaterna sig i små grupper, som tillfälligt slöt sig samman för att slåss.

Pansarsergeanten Wolfgang Faust beskrev en stridsgrupp, som gjorde sig redo att ta sig förbi en sovjetisk ställning i mörkret.

Förutom hans egen grupp med två Pantherstridsvagnar ingick en Kungstiger från SS och ett par kanoner.

Infanteriet runt dem bestod av fallskärmsjägare, civilister från Volkssturm samt ett hopkrafs av trötta soldater, som fick tvingas ut i strid av militärpoliser: ”De drog ut en av de motvilliga soldaterna – en pojke på kanske arton – och avrättade honom med ett skott i huvudet. Sammanbitna gjorde de övriga soldaterna sig redo för strid.”

I skydd av mörkret kunde tyskarna rycka fram och erövra den sovjetiska ställningen. Sedan skildes soldaterna åt.

Medan 9:e armén kämpade sig västerut, strömmade paniska order in från Berlin.

Busse svarade inte längre på radiomeddelanden, men arméledningens spaningsplan hade avslöjat att hans styrkor var på väg rakt västerut, inte mot Berlin.

”Führern förväntar sig att arméerna gör sin plikt”, löd ett ilsket meddelande från bunkern i Berlin: ”Historien och det tyska folket kommer att förakta alla som under dessa omständigheter inte gör sitt yttersta för att rädda situationen och Führern.”

Även denna uppmaning ignorerades av Busse.

Medan Wenck försökte genomföra en massevakuering söder om huvudstaden var general Heinricis armé på väg mot de brittiska styrkorna i norr.

Hitler kände inte till sveket, för Heinrici hade börjat skicka förfalskade rapporter där han försäkrade att han fortfarande höll stånd.

”Jag kan inte längre ta ansvar för att verkställa dessa vansinniga självmordsorder”, förklarade Heinrici.

”Inte en enda tysk soldat till ska offras förgäves. Jag ansvarar inför mina soldater, folket och en högre makt än Hitler.”

Bluffen upptäcktes först den 28 april, då den rasande generalstabschefen Keitel stormade in hos Heinrici.

Generalens stab fruktade för hans liv.

Under mötet höll de sig gömda bland några träd i närheten beväpnade med kulsprutepistoler.

Om det blev nödvändigt skulle de meja ner Keitels män.

Hitler begår självmord i Berlin

Keitel nöjde sig dock med att avskeda Heinrici som general och befallde honom att nästa dag inställa sig i Führerbunkern och förklara sig för Hitler.

I bunkern vankade Führern rastlöst av och an. Han väntade på 12:e armén: ”Var blir Wenck av?” frågade han.

Dagen därpå satte Heinrici sig i sin bil, men han körde inte mot Berlin. Heinrici ville ta sig till Schleswig–Holstein, medan hans män kapitulerade till britterna.

Hitler begick självmord den 30 april, men kriget fortsatte. Resterna av 9:e armén marscherade vidare, tills soldaterna i täten fick syn på bekanta hjälmar och pansarfordon den 1 maj.

”Nästa styrka vi mötte var tysk”, beskrev pansarsoldaten Wolfgang Faust. ”De sa åt oss att fortsätta framåt, att 12:e armén fanns längre fram.”

Hur många soldater Busse hade kvar är oklart. Historiker gissar på allt från 5 000 till 25 000, som anslöt sig till Wencks 12:e armé. Tillsammans nådde de Elbe.

Den 4 maj började de ta sig över de sprängda broarna, och enligt Wencks beräkningar tog sig över 100 000 soldater och 400 000 civila över till den andra stranden, där de kapitulerade till amerikanerna. SS-generalen Felix Steiner överlämnade sig till britterna.

Generalernas uppror hade lyckats. I krigets sista minuter kunde de föra sina soldater utom räckhåll för Stalin.

Men upproret kom för sent. På grund av de tyska generalernas kadaverdisciplin hade flera miljoner tyska soldater stupat och landet hade bombats till ruiner.