Ministern: Den unge, arbetslöse arkitekten Albert Speer deltog år 1930 i ett nazistiskt massmöte i Berlin och fascinerades av Hitler. Åren därefter fick han många uppdrag åt ledande partifolk och åt staten. Han hade en nära och vänskaplig relation med Hitler. När rustningsministern Fritz Todt dog i en flygkrasch 1942 övertog Speer hans plats.

© Polfoto/Ullstein Bild

Hitlers undergång: Ögonvittnen berättar alla detaljer

Medan de allierade är på god väg att krossa Tyskland har Adolf Hitler förskansat sig i sin bunker under Berlin. Han har med sig en grupp hängivna medhjälpare som arbetat för honom i många år. Och när katastrofen närmar sig tänker de inte svika Hitler. Nere i bunkern inväntar de alla döden.

14 september 2018 av Torsten Weper

Måndagen den 16 april 1945

I flera månader har Röda armén förberett stormningen av Berlin. Nu inleder 2,5 miljoner sovjetiska soldater slutoffensiven från floden Oders östra strand mot den tyska huvudstaden 10 mil västerut. Där har Hitler förskansat sig.

Livvakten Rochus Misch: Någon gång i början av april började bunkerlivet. Hitler flyttade ned till den plats där han hade tänkt sig att dö. 

Eva vek inte från hans sida, från och med nu bodde hon i Hitlers påklädningsrum. Alla möten ägde rum i bunkerns kartrum och telefoncentralen skulle vara bemannad dygnet runt. Livvaktschefen Schäd­le kom fram till mig: ”Misch, ni följer med ned.”

Kallt, fuktigt, skarpt vitt konstljus. Att Hitler skulle tvingas leva under samma förhållanden var en klen tröst. Nonsens, det var ingen tröst alls. Ingen tänkte längre på hur någon annan mådde. Man tänkte bara på sig själv.

Rustningsminister Albert Speer: Till och med under Hitlers sista tid i april 1945 satt jag ibland tillsammans med honom, böjd över byggplanerna för Linz, medan vi tysta betraktade drömmarna från förr. 

Hans arbetsrum, som hade ett fem meter tjockt tak och två meter jord ovanpå det, var den säkraste platsen i Berlin. När tunga bomber exploderade i närheten, skakade bunkern. Då kröp Hitler ihop i sin stol. Vilken skillnad mot den helt orädde soldaten från första världskriget!

Fredagen den 20 april 1945

På västfronten intar amerikanska trupper Nürnberg. Berlin står under kraftig beskjutning. I Führerbunkern har Hitler födelsedagsfest.

Chauffören Erich Kempka: Führerns 56:e födelsedag. Jag tänkte tillbaka på de år då tyska folket firade denna dag och det anordnades stora mottagningar och parader.

När jag anställdes år 1932 var min enda önskan att få köra och följa med honom, så att jag kunde ge ett ringa bidrag till hans framgångs­rika arbete för freden. Och så hade det blivit, min önskan hade uppfyllts.

Rustningsminister Albert Speer: En grupp ur Hitlerjugend som utmärkt sig i strid fick möta Hitler i Rikskansliets trädgård. Han sade ett par ord, klappade några av pojkarna på kinden. Hitler talade långsamt. 

Efter en liten stund gick han. Han hade väl en känsla av att han inte längre kunde övertyga – endast väcka medlidande. De flesta av gratulanterna dolde sin förlägenhet genom att hela tiden prata om kriget. Ingen visste vad de skulle säga.

Livvakten: Under invasionen i Polen 1939 blev Rochus Misch sårad i magen av ett gevärsskott. Medan han låg på sjukhus uppmanades han att söka till den livvaktsstab som omgav Hitler – det så kallade Führerbegleitkommando. Därefter arbetade Misch som Hitlers livvakt och telefonist. I bunkern var det endast han och Hitler som fick bära vapen.

© Rochus Misch

Sekreteraren Traudl Junge: På kvällen satt vi packade som sardiner i det lilla arbetsrummet. Hitler var tystlåten och stirrade framför sig. Även vi frågade om han inte tänkte lämna Berlin. ”Nej, det kan jag inte”, svarade han. ”Jag måste tvinga fram avgörandet här i Berlin – eller gå under!” Vi teg, och vinet som vi drack till hans ära smakade avslaget.

Nu hade Hitler öppet bekräftat våra onda aningar: Han trodde inte heller på seger. Födelsedagsfesten tog slut. Men när Eva Braun hade följt Hitler till hans rum, kom hon ut igen. I hennes ögon brann en orolig eld. Hon hade på sig en ny klänning av silverblå brokad. 

Eva Braun ville dölja den ångest som väckts i hennes hjärta. Hon ville festa en allra sista gång, där det inte fanns anledning att festa, hon ville dansa, dricka, glömma. Jag lät mig alltför enkelt ryckas med av denna sista gnista av livslust.

Eva Braun bjöd in alla hon mötte på sin väg genom bunkern till sitt gamla vardagsrum i Rikskansliet. Det var fortfarande intakt, även om alla de vackra möblerna nu stod nere i bunkern. Det stora runda bordet dukades upp till fest för alla som tillhörde Hitlers krets och fortfarande var kvar i Berlin. 

Någonstans hittade man till och med en gammal grammofon och en enda skiva. ”Blodröda rosor förtäljer dig om lyckan ...” Eva Braun ville dansa! Och hon drog med sig alla i ett förtvivlat rus, som den som redan har känt döden flåsa i nacken.

Det dracks champagne och man skrattade gällt, och jag skrattade med eftersom jag inte ville gråta. Då och då fick någon explosion sällskapet att tystna för ett ögonblick, någon skyndade till telefonen, en annan inhämtade viktiga rapporter. 

Men ingen talade om kriget, segern eller döden. Det var spöken som festade. Och hela tiden berättade röda rosor om lyckan. Plötsligt kändes det som om jag ville kräkas.

Lördagen den 21 april 1945

Sovjetiska granater regnar över Rikskansliets trädgård, rakt ovanför Führerns bunker.

Livvakten Rochus Misch: De senaste månaderna hade inte gått Hitler spårlöst förbi. Varje nederlag, varje bakslag, varje inbillat eller verkligt förräderi bland hans närmaste hade förvärrat hans uppenbara fysiska förfall. Nu gick han tungt och han haltade på ena benet. 

Han fixerade inte blicken, balanssinnet var skadat. Framförallt ­hade hans rörelser blivit extremt långsamma. På det hela taget gav han intrycket av att vara en mycket gammal man.

Söndagen den 22 april 1945

De sovjetiska trupperna har nått till stadsdelarna Pankow och Karlshorst. Berlins försvarsring är bruten. Hitler ger delar av sin stab tillåtelse att gå. Ett flygplan står redo att evakuera dem.

Livvakten Rochus Misch: Som alla andra ­dagar sedan bunkerlivet inleddes hade dagen ingen början. Vid någon tidpunkt gled den långa, sömnlösa natten över i morgon. Gång på gång slumrade jag till, jag försökte pigga upp mig med konjak och choklad. Situationen blev hela tiden mer utsiktslös.

Hitler hade hoppats på en brytning mellan västmakterna och ryssarna men den kom inte. Jag tog emot ett samtal från general Busse som förde kommandot över 9:e armén. Jag kopplade samtalet in till Burgdorf. Busse rapporterade:

”De hårda striderna kännetecknas av tilltagande utmattning bland männen och förluster i människor och materiel som inte kan ersättas.”

Emot mina order lyssnade jag nyfiket till samtalet. Jag ville fånga en strimma hopp, men fann ingen. Telefonen ringde igen.

Livvaktschefen Schädle hördes i luren. I tankarna analyserade jag de brottstycken av nyheter som jag hade hört. Därför uppfattade jag bara delvis vad Schädle sade: 

”Flygplan – flyga iväg – reserverade platser, hämta er hustru.” Plötsligt vaknade jag till. I det sista planet som skulle lämna Berlin fanns det platser reserverade för min hustru och dotter. De kunde flyga ut. Det var ofattbart.

Sekreteraren Traudl Junge: I bunkern rådde en feberaktig oro. Dörrarna till konferensrummet var stängda. Bakom dem fördes häftiga diskussioner. 

Fru Christian (min kollega), fröken Krüger (Martin Bormanns sekreterare) och jag satt i köket och drack starkt kaffe när den tunga järndörren öppnades. Hitlers ansikte var uttryckslöst, blicken slocknad:

”Byt genast om. Om en timme avgår ett flygplan som ska föra er söderut. Allt är förlorat, hopplöst förlorat.”

Jag blev alldeles stel. Eva Braun var den första som återfick fattningen. Hon gick fram till Hitler, tog hans händer och sade leende och tröstande, som man talar till ett ledset barn:

”Men du vet ju att jag stannar hos dig. Jag låter mig inte skickas iväg.” Hitlers ögon började lysa, och så gjorde han någonting som ingen ­tidigare hade sett: Han kysste Eva Braun på munnen. Jag ville inte säga det, men det kom av sig självt. Jag ville inte stanna kvar här och jag ville inte dö, men jag kunde inte annat.

”Jag stannar också”, sade jag.

Livvakten Rochus Misch: Jag fick ledigt från arbetet, och en kamrat från Hitlers garage körde mig till stadsdelen Rudow. Det var som om någon hade dammsugit Berlin, inte en själ syntes till. Mannen körde så fort som gatorna i ruinstaden tillät. 

Jag förmodade att Gerda och vår ettåriga dotter Brigitta befann sig i skyddsrummet. Jag lät mig köras dit och hittade dem snart.

Gerda omfamnade mig, men hennes svar på mitt livräddande budskap kom som ett klubbslag. Hon skakade på huvudet. Nej, hon kunde inte flyga. Brigitta hade hög feber. 

Och hon ville inte heller lämna kvar sina föräldrar ensamma i Berlin. Förtvivlat försökte jag övertala henne. 

Jag berättade om de övergrepp som ryssarna begått mot befolkningen i Ostpreussen. Men jag lyckades inte. ”Detta är sista chansen, Gerda”, vädjade jag. Min hustru skakade sorgset men bestämt på huvudet.  

Sekreteraren: År 1941 behövde Hitler en ny sekreterare och ordnade ett prov för ett antal unga kvinnor. En av dem var 21-åriga Traudl som Hitler fattade tycke för. Traudl ingick i en grupp om fyra sekreterare. Hon passade väl in i staben och gifte sig med Hitlers adjutant Hans Junge. På egen begäran lämnade Hans Junge staben för att återvända till fronten.

© Polfoto/Ullstein Bild

Måndagen den 23 april 1945

Frankfurt am Main faller. Riksmarskalk Göring telegraferar från Berchtesgaden i Bayern och vill veta om Hitler fortfarande kan leda landets försvar. Om inte tänker Göring ta över i egenskap av Hitlers efterträdare. Hitler anar förräderi och kräver att riksmarskalken ska gripas.

Chauffören Erich Kempka: I den lilla krets som kände till det fick telegrammet samma effekt som ett bombnedslag. 

Sedan det blev klart att Görings ledning av Luftwaffe varit ett fiasko hade förhållandet mellan Hitler och riksmarskalken surnat. Men ett sådant telegram hade ingen av oss väntat från Göring. Riksmarskalken ställde nästintill diktatoriska krav på chefen.

sekreteraren Traudl Junge: Ingen av oss kunde sova. Som skuggor vandrade vi omkring i bunkern och väntade. Då och då smög vi oss uppför trappan, väntade på en paus i artilleri­elden och såg med förfäran hur förstörelsen bredde ut sig alltmer.

Vi var omgivna av ­ruiner. Mitt på den öde Wilhelmplatz låg en död häst. Men jag hade blivit känslokall, jag kände mig alldeles tom inuti.

Tisdagen den 24 april 1945

Hitler ger order om att omvandla nazisternasparadgata Öst-Väst-Axeln (i dag Strasse des 17. Juni) till en provisorisk landningsbana.

Livvakten Rochus Misch: De av oss som inte kunde lämna bunkern på grund av våra viktiga arbetsuppgifter visste precis vad som gällde: Vi kunde inte rädda oss själva förrän Hitler var död. Alltså väntade vi på den.

Onsdagen den 25 april 1945

Soldater ur Röda armén och Förenta staternas armé möts på en bro över Elbe i Torgau. Tyskland har ”skurits av” på mitten. I Berlin dör hoppet.

Livvakten Rochus Misch: Jag var glad att det ständigt fanns saker att göra. Det hjälpte mig att glömma tiden en smula.

Torsdagen den 26 april 1945

Görings ersättare på riksmarskalkposten har utsetts. Flyggeneral Robert von Greim flyger från München till Berlin för utnämnandet. Med sig har han testpiloten Hanna Reitsch.

Piloten Hanna Reitsch: Under oss vimlade det av ryskt pansar och soldater. Jag kunde tydligt se deras ansikten medan de sköt med allt vad de hade – gevär, kpistar och pansarvärnsgranater. Till höger och vänster, över oss och under oss, såg vi små dödliga explosionsmoln, tills det plötsligt hördes ett fruktansvärt brak.

Jag såg en gulvit låga slå ut intill motorn och hörde samtidigt Greim ropa att han blivit träffad. Nästan mekaniskt sträckte jag mig in över hans axel och fattade gasreglaget och styrspaken. Greim hade förlorat medvetandet och sjunkit ihop. 

Flygplanet hade träffats. Med fasa såg jag att båda tankarna läckte bensin. Explosio­nen kunde komma när som helst, och jag fattade inte varför det inte hände. Planet förblev manöverdugligt och jag var oskadd.

Vi närmade oss radiotornet i Berlin. Rök, damm och en intensiv svavelstank blev allt kraftigare och mer stickande, men beskjutningen avtog. Vi flög tydligen över tyska stadsdelar. 

Nu fick jag nytta av mina övningsflygningar över Berlin. Jag behövde inte leta, det räckte att jag kände till kompasskursen till bunkern. Till vänster låg Öst-Väst-Axeln med Siegessäule. Jag landade planet i närheten av Brandenburger Tor. Området var nästintill folktomt.

Greim hade återfått medvetandet och med stort besvär hjälpte jag honom ut ur planet. Han satte sig på trottoarkanten. Nu måste vi vänta på att någon bil passerade. Vi visste inte om det skulle bli en tysk bil eller en från fienden.

sekreteraren Traudl Junge: Man hade inte kunnat tro att en liten förtjusande och mycket kvinnlig person som Hanna Reitsch var så modig. På sin blanka, svarta polotröja bar hon järnkorset. Greim lutade sig mot hennes axel och hoppade in i bunkern på ett ben.

Hanna Reitsch sökte genast upp Führern. Hon var en av de kvinnor som avgudade Hitler.

Fredagen den 27 april 1945

Röda armén kommer till Alexanderplatz i Berlin, några km från Führerns bunker. Speer kallas till Berlin för att förklara varför han negligerat Hitlers order om att förstöra Tysklands fabriker.

Rustningsminister Albert SpeEr: Jag kände mig beklämd när jag fördes till Hitler i hans arbetsrum djupt nere under jord. Han var ensam och gav mig ett kyligt mottagande. Han räckte inte fram handen utan sade skarpt: 

”Jag har fått en rapport från Bormann om era samtal med gauleiterna i Ruhrområdet. Ni uppmanade dem att inte åtlyda min order, och ni sade att kriget är förlorat. Inser ni vad straffet är?”

Som om han mindes något från förr mildrades plötsligt hans röst och han tillade nästan som en vanlig människa:

”Om ni inte hade varit min arkitekt skulle jag ha vidtagit de åtgärder som krävs i sådana fall.” 

Chauffören: Erich Kempka började som mekaniker på bilfabriken DKW. År 1930 gick han med i nazistpartiet och blev chaufför åt högt uppsatta partimedlemmar. Inom fyra år hade Kempka arbetat sig upp till platsen som Hitlers privatchaufför. Tjänsten innebar även att han ansvarade för Hitlers bilpark i ett underjordiskt garage i närheten av Führerns bunker. 

© Polfoto/Ullstein Bild

Lördagen den 28 april 1945

Führerbunkern är nästintill avskuren från omvärlden. Därför lyssnar Hitlers stab bl.a. till BBC. Den brittiska radiostationen meddelar att SS-chefen Himmler har fört hemliga fredsförhandlingar med den svenske diplomaten Folke Bernadotte.

Livvakten Rochus Misch: Hitler tappade genast besinningen. Han skrek högt. Mellan telefonsamtalen hörde jag hans upphetsade röst: ”Just Himmler, just Himmler!” Det hela påminde mycket om hans reaktion på Hess flygning till England år 1941. Hitler lät hämta Hanna Reitsch och Robert von Greim. De skulle gripa Himmler.

Piloten Hanna Reitsch: Kurirerna meddelade att 400 meter av Öst-Väst-Axeln var fri från granathål men det kunde förändras på en sekund. Hur som helst var starten en fråga om ren tur. De långa fingrarna från fiendens strålkastare svepte oavbrutet längs gatan. 

Trots det kunde Arado-planet lyfta. Vi styrde mot Brandenburger Tor. Fienden hade sett oss och sköt spårljusprojektiler. Luften var full av dem. På 700 meters höjd kom vi in i ett moln.

Söndagen den 29 april 1945

Amerikanska trupper tränger fram till München. I Italien dödar partisaner Mussolini och hans älskarinna. Nyheten sätter skräck i Hitler, som beslutar att ta ödet i egna händer.

Livvakten Rochus Misch: Strax efter midnatt upptäckte jag i bunkern en man som jag aldrig sett förut. Hannes Hentschel, som skötte dieselgeneratorn, verkade mindre överraskad. ”Vem är det?” frågade jag.

”Det är vigselförrättaren.”

”Vem?” Jag trodde jag hade hört fel, men Hentschel upprepade: ”Vigselförrättaren. Chefen ska gifta sig.” Det var så jag fick veta om Hitlers förestående bröllop med Eva Braun. 

Det kom bara några få personer som skålade för makarna Hitler. Jag stannade vid telefonväxeln och funderade på hur jag skulle tilltala Eva Braun när jag mötte henne. ”Fru Hiter” lät helt fel.

Sekreteraren Traudl Junge: Führern kom emot mig, tog mig i hand och frågade: ”Har du vilat dig lite, mitt barn?” När jag förvånat svarade ja, tillade han: ”Jag skulle vilja diktera något.” Jag satte mig vid det stora bordet och väntade. Plötsligt slängde Führern ur sig de första orden: ”Mitt politiska testamente.”

Jag darrade lite på handen. Nu kom äntligen det vi hade väntat på i dagar. Förklaringen till allt det som hänt. Ett medgivande av skuld, ­eller kanske ett rättfärdigande. I detta sista ­dokument skulle han, som inte längre hade någonting att förlora, till sist berätta sanningen om ”det tusenåriga riket”.

Men mina förväntningar uppfylldes inte. Nästan mekaniskt rabblade Führern upp de förklaringar, anklagelser och krav som jag, det tyska folket, ja hela världen redan kände till.

Måndagen den 30 april 1945

Sovjetiska och tyska soldater strider inne i Riksdagshuset bara några hundra meter från bunkern där Hitler förbereder en drastisk åtgärd.

sekreteraren Traudl Junge: Hitlers betjänt Otto Günsche kom fram till mig: ”Följ med. Führern vill säga farväl.” Jag reste mig och gick ut i korridoren. Jag såg bara Führern. 

Mycket långsamt kom han ut ur sitt rum, mer böjd än någonsin tidigare, steg in genom den öppna dörren och tog oss alla i hand. En kort stund kände jag hans varma hand i min, sedan tittade han på mig men såg mig inte. 

Han sade någonting till mig, men jag kunde inte höra vad. Inte förrän Eva Braun kom fram till mig bröts förtrollningen en aning. Hon log och omfamnade mig.

”Ska ni inte försöka ta er ut härifrån ändå? Så kan ni hälsa Bayern från mig”, sade hon leende men med gråten i rösten. Sedan följde hon efter Führern in i hans vardagsrum. Den tunga järndörren slog igen bakom dem.

Chauffören Erich Kempka: Jag befann mig i ett av de något skadade rummen i det underjordiska garaget. Hitlers adjutant Günsche ringde, han var hes av upphetsning:

”Jag behöver 200 liter bensin omedelbart.”

Jag trodde det var ett dåligt skämt, och försökte förklara att det var en nästintill omöjlig önskan. Han gick nästan upp i falsett:

”Bensin, Erich! Bensin!”

”Vad ska du ha 200 liter bensin till?”

”Det kan jag inte säga i telefon!”

Jag beordrade mina män att skaffa bensin i dunkar till Führerns bunker. Själv skyndade jag mig till Günsche för att se vad som hänt.

Livvakten Rochus Misch: Hitlers personlige betjänt Heinz Linge och adjutant Otto Günsche lade örat mot dörren till arbetsrummet. Sakta närmade de sig vardagsrumsdörren. Alla höll andan.

Jag fick först syn på Eva. Hon satt med benen uppdragna i soffan och huvudet vänt mot Hitler. Under soffan stod hennes sko. Intill henne – jag minns inte längre om det var i soffan eller i en stol – den döde Hitler. Hans ögon var öppna, stirrade ut i tomheten.

Piloten: Redan som barn fascinerades Hanna av flygning och vid 20 års ålder tog hon flygcertifikat. Under 1930-talet satte hon flera glidflygningsrekord och fick en karriär som testpilot. Bland annat flög hon historiens första helikopter Focke-Wulf Fw 61 och det raketdrivna planet Me 163. År 1945 förberedde hon på egen hand att rädda Hitler ur Berlin med helikopter.

© Polfoto/Ullstein Bild

Chauffören Erich Kempka: Jag hade inte tänkt på att det var tjugo steg upp till bunkerns
utgång. Krafterna sviktade. Halvvägs uppför trappan kom Otto Günsche till min hjälp. Tillsammans bar vi ut Eva Brauns kropp i det fria.

Klockan var omkring två på eftermiddagen. Rikskansliet stod under häftig beskjutning. De ryska granaterna slog ned runt omkring oss. Otaliga fontäner av jord slog upp i luften som var tjock av murbruksdamm.

Günsche och jag lade Eva Hitler intill hennes man. Runt omkring oss exploderade granaterna så häftigt att det verkade som om ryssarna hade fördubblat beskjutningen.

Jag rusade tillbaka till bunkern och drog efter andan. Sedan tog jag en bensindunk och ställde den bredvid liken. 

Jag slet av locket. Granaterna haglade och överöste oss med jord. Granatsplitter ven omkring oss. Vi rusade tillbaka till bunkerns ingång för att söka skydd.

Nerverna var på helspänn. Vi väntade på en paus i beskjutningen så att vi skulle kunna hälla­ bensin över liken. Hopkrupen sprang jag ut och lyfte dunken. Jag skakade medan jag övervann mig själv och verkställde Adolf Hitlers allra sista order – att tömma innehållet över de båda ­döda.

Hur skulle vi antända bensinen? Jag avvisade ett förslag om att kasta en handgranat. Av en slump fick jag syn på en tygtrasa som låg intill en brandslang. Jag dränkte in trasan med bensin. ”En tändsticka!”

Dr Goebbels tog upp en ask ur fickan och räckte den till mig. Jag tände en av stickorna och höll den mot trasan. Så snart den flammade upp flög den som en brinnande boll i en vid ­båge bort till de döda som var indränkta med bensin.

Likbränningen varade till 19.30-tiden.

sekreteraren Traudl Junge: Där nere stod dörren till Hitlers rum fortfarande öppen. På bordet låg Evas lilla revolver intill en rosa chiffongnäsduk, och på golvet glänsde det blanka mässingshölstret till giftampullen. Plötsligt vällde en rasande och vanmäktig känsla av hat mot Führern upp inom mig.

Livvakten Rochus Misch: Vad nu? Plötsligt enades man om att förhandla med ryssarna.
En telefonförbindelse måste upprättas. Telefonteknikern Gretz dök upp med en enorm kabelrulle: ”Nu går jag bort till ryssarna.” Röda armén stod redan på Zimmerstrasse, mindre än 400 meter bort.

Jag försökte få kontakt, och snart hörde jag en rysk röst i luren. ”Moment, moment”, sade jag och kopplade in samtalet till general Krebs som talade flytande ryska.

Tisdagen den 1 maj 1945

Soldater från Röda armén firar erövringen av Riksdagen i Berlin. Amerikanerna intar den österrikiska staden Braunau där Hitler föddes 1889. Joseph Goebbels, Tysklands nye rikskansler, förkastar resultatet av general Krebs freds-förhandlingar. I Führerbunkern förbereder sig många för att fly – andra väljer frivillgt döden.

Livvakten Rochus Misch: Vid 17-tiden kom fru Goebbels med sina sex barn ned till telefoncentralen. Hon började klä dem i långa, vita nattskjortor. Alla blev omsorgsfullt kammade och omfamnade. Nioåriga Helga grät.

Jag förstod att detta var en mors sista avsked av sina barn. Fru Goebbels gjorde sina barn
redo för att dö.

sekreteraren Traudl Junge: Vi satt och väntade på att det skulle bli kväll. Schädle, den sårade livvaktschefen, hade redan skjutit sig. Krebs och Burgdorf reste sig, rättade till sina uniformer, tog oss alla i hand och lämnade rummet. 

De tänkte stanna här och skjuta sig. Goebbels gick rastlöst av och an med en cigarett i handen. Han påminde om en hotellägare som tyst väntade på att de sista gästerna skulle lämna lokalen.

Han klagade inte mer och grälade inte mer. Tiden var inne. Vi skakade hand med honom. Med ett ansträngt leende önskade han mig allt gott. 

”Kanske kan ni ta er igenom de ryska linjerna”, sade han. Men jag skakade tvivlande på huvudet. Vi var redan helt omringade.

En efter en lämnade vi denna fasansfulla plats. För sista gången gick jag förbi Hitlers dörr.  

Onsdagen den 2 maj 1945

Joseph och Magda Goebbels begår självmord. Berlin kapitulerar. 300000 sovjetiska soldater har dött. Tyskarnas förluster är okända.

Livvakten Rochus Misch: Någon gång efter midnatt tittade Goebbels in till mig:

”Kriget är förlorat. Vi förstod att leva, och vi har förstånd att dö. Jag behöver er inte längre, Misch.” Sedan räckte han mig handen, något han aldrig gjort tidigare. Hans handslag var fast, hans fingrar kalla.

I det ögonblicket kände jag mig fri. Jag tänkte inte mer på Goebbels, på Hitler. Jag gick till telefonväxeln och drog ut alla ledningar. 

Är du också fascinerad av andra världskriget? 

Då kan du utnyttja vårt nya prenumerationserbjudande på VÄRLDENS HISTORIA, där du kan få de kommande tre numren av Nordens största historietidskrift till kampanjpris!

Här kan du läsa om nya, spännande aspekter av andra världskriget i vartenda nummer, samt en uppsjö av andra artiklar med dramatiska, roliga och vansinniga händelser från historiens outtömliga skattkista.

Läs mer

Traudl Junge: Til den bitre ende, Lindhardt og Ringhof, 2003. Rochus Misch: Der Letzte Zeuge, Piper Verlag, 2009. Erich Kempka: I Was Hitler's Chauffeur, Frontline Books, 2010. Albert Speer: Erindringer, Schønbergs Forlag, 2003. Hanna Reitsch: Fliegen – Mein Leben, Winkelried-Verlag, 2009. 

Kanske är du intresserad av...