Det var i princip omöjligt att sätta sig upp mot Hitler.
Nazityskland hölls i ett järngrepp och en stor säkerhetsapparat skulle se till att alla stöttade diktaturen och krigsinsatsen.
Bakom fasaden pyrde emellertid protesten.
Små grupper och enskilda individer var villiga att ta risken, ofta med fara för eget liv, och bjöd motstånd inifrån, ända från det nazistiska maktövertagandet till Tredje rikets fall år 1945.
Medlemmar i SA griper kommunister år 1933.
Mitt framför näsan på nazisterna
Mellan åren 1933 och 1935 grep nazisterna omkring sextiotusen tyska kommunister, medan SA dödade omkring tvåtusen, bland annat under Köpenicker Blutwoche, då femhundra personer greps och minst tjugotvå dödades.
En handfull mindre grupper upplöste formellt sig själva för att bli osynliga och arbetade vidare illegalt.
En av dem, som inte ens hade något namn, delade ut flygblad och utförde mindre sabotage i centrala Berlin ända fram till år 1944.
Då grep Gestapo av en slump en kurir, vilket gjorde att tvåhundraåttio medlemmar av nätverket kunde gripas. Hundraåtta av dem avrättades direkt.
Thälmannbrigaden
År 1935 hade Gestapo krossat nästan allt kommunistiskt motstånd i Tyskland. När spanska inbördeskriget började året därpå blev det därför en symbolisk fortsättning av kampen mot fascismen.
Kommunisten Ernst Thälmann samlade en närmare femtusen man stark exiltysk brigad. Endast tvåtusen överlevde kriget och vid freden överlämnades många av dem till Gestapo och sändes tillbaka till Tyskland.
Ernst Thälmann dog den 18 augusti 1944 i koncentrationslägret Buchenwald.
General hängdes ut som homosexuell
General Werner von Fritsch var en besvärlig man. Han var soldat av den gamla skolan och betraktade nazisterna som vulgära uppkomlingar och deras organisation SS som ett gäng amatörer – och han var öppen med sin kritik.
Ingen i den militära hierarkin vågade opponera sig mot honom, eftersom han var en av de bästa. År 1937 var han kandidat till posten som generalstabschef.
När han vid ett möte samma år kritiserade Hitlers offensiva militära planer som strategiskt dåraktiga gjorde han sig till ett lätt offer i en maktkamp mellan Göring och Himmler.
Den senare fick SS att skaffa fram ”dokumentation” som visade att den ogifte generalen var homosexuell. Det räckte för att stoppa hans karriär.
Werner von Fritsch avsattes den 4 februari 1938. När kriget började kallades han emellertid in igen och blev den andra officeren som stupade i strid den 22 september 1939. Utredningen tydde på att han aktivt sökte döden.
Samlade material om Hitlers brott
När Hitler år 1938 planerade att provocera fram en tysk-tjeckisk kris började Hans Oster samla komprometterande material om Führern.
Oster, som var officer inom underrättelse- och kontraspionagetjänsten Abwehr, lyckades sätta samman en grupp som fick till uppgift att som ett led i en statskupp gripa Hitler för att undvika krig.
Chefen för Abwehr, amiral Canaris, kände till planerna, men valde att vända bort blicken. Osters material skulle användas vid en rättegång.
Planen genomfördes emellertid aldrig, för i september 1938 lyckades Italiens Benito Mussolini och Herman Göring hitta en fredlig lösning på krisen, som dock innebar att Tjeckoslovakien tvingades avstå Sudetenland till Tyskland.
Hans Oster stannade kvar i tjänst, men efter attentatförsöket mot Hitler i juli 1944 blev han gripen. Fem dagar efter det att amiral Canaris dagböcker hittats, den 4 april 1945, hängdes Oster.
Ludwig Beck.
General planerade generalstrejk
År 1938 fick Hitlers planer på krig general Ludwig Beck att organisera en militär opposition. Han planerade att övertala generalerna att genomföra en generalstrejk för att få Führern på andra tankar.
Det lyckades inte, så i stället planerade han en statskupp som självaste generalstabschefen Franz Halder stödde.
Halder ville emellertid inte gå med på någon statskupp annat än om Hitler förklarade krig mot Tjeckoslovakien.
Han ville avslöja Führern som krigshetsare. Krigsförklaringen kom dock aldrig, och därför gick planen om intet.
Planer inför Tag X
År 1940 samlade greve Helmuth James von Moltke en krets av systemkritiker på sitt gods Kreisau i Schlesien.
Därefter träffades medlemmarna ofta för diskreta samtal om Tyskland efter Tag X, dagen för nazismens fall.
Kreisaukretsen, som den kallades, växte men eftersom de utgjordes av både socialister och konservativa samt präster och ateister kunde de inte enas om att agera.
De gjorde däremot stora utkast till ett federalt Europa med Tyskland som en av många medlemsstater.
Tankar som dessa var landsförrädiska, så när Gestapo lyckades spåra studiegruppen år 1944 avrättades greven och en rad medlemmar.
Sex flygblad gav dödsstraff
”Inget är ovärdigare för ett kulturfolk än att låta sig styras av mörkermän,” skrev Hans Scholl i ett flygblad år 1942.
Från att ha varit en entusiastisk medlem i Hitlerjugend hade han utvecklats till antinazist. Som student vid universitetet i München bildade han tillsammans med sin syster Sophie och vännen Christoph Probst en underjordisk organisation med täcknamnet Vita rosen.
Deras motstånd utgjordes av flygblad. De fick sympatisörer och Vita rosen öppnade en avdelning i Hamburg, men när de tre höll på att dela ut sitt sjätte flygblad den 18 februari 1943 greps de av Gestapo.
Fyra dagar senare ställdes de inför rätta och redan samma dag avrättades de i giljotinen.
Claus von Stauffenberg: för Tyskland
Attentatförsöket mot Hitler vid ett stabsmöte i Varglyan den 20 juli 1944 slutade med fiasko. Führern överlevde och Gestapo avslöjade gruppen som låg bakom.
En av huvudmännen bakom attentatsförsöket, greve Claus von Stauffenberg, visste också att det ursprungliga syftet med att röja Hitler ur vägen, att sluta fred med de allierade, inte längre var möjligt så som kriget hade utvecklats.
Därför hade avsikten med attentatet i stället blivit att säkra Tysklands framtid efter det totala nederlaget.
”Det handlar inte längre om Führern, ej heller om fäderneslandet, inte om min hustru och mina fyra barn, utan om hela det tyska folket,” skrev von Stauffenberg en månad före attentatförsöket.
Han arkebuserades den 21 juli 1944, trettiofyra år gammal.
Ökenräven ett dilemma för Hitler
Generalfältmarskalk Erwin Rommel hade tidigt gett uttryck för sin avsky för nazisternas brutala metoder. Oppositionen försökte värva honom, men han ville inte döda Hitler.
När en av deltagarna i attentatförsöket mot Führern i juli 1944 under tortyr påstod att Rommel varit inblandad stod nazisterna inför ett problem.
Rommel, även kallad Ökenräven, var nämligen en dekorerad hjälte från första världskriget. Som chef för Afrikakåren hade han dessutom visat sig vara en av Nazitysklands utan jämförelse bästa generaler.
Hitler ville undvika obehaglig uppmärksamhet, så hans folk gav Rommel ett erbjudande: Om Ökenräven begick självmord skulle hans familj skonas från ytterligare repressalier.
Den 14 oktober 1944 svalde Rommel en kapsel cyanid i Gestapos närvaro och fick därefter en statsbegravning i propagandans tjänst.
Fångar som arbetade i tyska arbetsläger under kriget befriades år 1945.
Det fruktade upproret kom aldrig
De över sju miljoner utländska tvångs- och slavarbetare som från år 1939 fördes till landet gjorde tyskarna nervösa.
Den nazistiska ledningen fruktade att en väntad allierad invasion skulle utlösa ett stort arbetaruppror. År 1943 ändrade man därför ”Walküre”, namnet på beredskapsplanen för mobilisering av reservister, till att vara kodnamnet på bekämpning av ”inre oroligheter”.
De utländska arbetarna utförde spridda sabotage och i Münchenområdet bildade ryska krigsfångar i tyska företag en hemlig organisation.
År 1944 grep Gestapo minst tvåtusensjuhundra utlänningar för påstått sabotage. Något stor uppror med strejker och väpnad kamp kom visserligen aldrig, men den tyska rädslan för att det skulle ske band upp stora militära resurser under en period då varje man behövdes vid fronten.