Hitlers testamente: De fick ärva honom

Publicerad den 21.04.19

Lästid: 12 minuter Spara

Hitlers politiska testamente

Det har gått över trettio år sedan 1914, då jag med min blygsamma styrka frivilligt deltog i första världskriget, som påtvingades det tyska riket.

Under dessa tre årtionden har enbart kärlek och lojalitet till mitt folk lett mig i mitt tänkande, mina handlingar och mitt liv.

Det gav mig styrkan att fatta de svåra beslut vars like ingen dödlig man tidigare ställts inför. Under dessa tre årtionden har jag offrat min tid, min arbetsstyrka och min hälsa.

Det är osant att jag eller någon annan i Tyskland eftersträvade krig år 1939.

Det önskades och anstiftades uteslutande av internationella statsmän, som antingen var av judisk härkomst eller verkade för judiska intressen.

Jag har gjort alltför många erbjudanden om nedrustning och rustningsbegränsningar för att utbrottet av detta krig ska kunna lastas mig.

Vidare har jag aldrig velat att det, efter det olycksaliga första världskriget, skulle uppstå ännu ett krig mot England och Amerika.

Det kommer att ta århundraden, men våra städers och minnesmärkens ruiner kommer om och om igen att förnya hatet mot det i slutändan ansvariga folket: den internationella judendomen och dess medhjälpare!

Tre dagar före utbrottet av det tysk-polska kriget föreslog jag en lösning på de tysk-polska problemen för den brittiske ambassadören i Berlin, i fallet med Saarområdet under internationell kontroll likaså.

Inte heller detta erbjudande kan ljugas bort. Det förkastades enbart för att de ledande kretsarna inom engelsk politik ville ha krig, dels för att de förväntade sig goda affärer, dels på grund av den internationella judendomens propaganda.

Jag har dock aldrig lämnat några som helst tvivel om att ifall Europas nationer av de internationella pekuniära och finansiella konspiratörerna återigen skulle behandlas som enbart en samling obligationer och aktier, så skulle de som bar den verkliga skulden för denna mordiska kamp – detta folk – också hållas ansvarigt: judarna!

Jag har inte lämnat några tvivel om att det denna gång inte skulle vara enbart miljontals europeiska barn från ariska folk som dog av svält, inte enbart miljontals vuxna män som skulle lida döden, inte enbart hundratusentals kvinnor och barn som skulle brännas och bombas till döds i städerna, utan att även de ansvariga skulle tvingas sona sina brott, om än på mer humana sätt.

Efter sex års strider, som trots alla motgångar kommer att gå till historien som det mest strålande och modiga uttryck för ett folks vilja att leva, kan jag inte skiljas från den stad som är detta rikes huvudstad.

När krafterna vid denna tidpunkt och på just denna plats är alltför svaga för att stå emot fiendens angrepp, eftersom vårt eget motstånd gradvis har försämrats på grund av såväl förblindade som karaktärslösa medborgare, kommer jag att dela samma öde som miljontals andra genom att stanna i denna stad.

Jag vill emellertid inte falla i händerna på fiender, som behöver underhålla sina upphetsade folkmassor, organiserade av den internationella judendomen i propagandasyfte.

Därför bestämde jag mig för att stanna kvar i Berlin och här själv välja döden i det ögonblick då jag tror att ledarens och kanslerns säte inte längre kan hållas.

Jag dör med lyckligt hjärta i ljuset av våra soldaters enastående handlingar och prestationer vid fronten, våra kvinnor där hemma, våra bönder och arbetare och våra ungas engagemang, som saknar motstycke i historien och som bär mitt namn.

Att jag vill uttrycka mitt innerliga tack till dem alla är lika uppenbart som min önskan att de aldrig ska ge upp kampen, utan – oavsett var de befinner sig – fortsätta kriget mot landets fiender, trogna den store Clausewitz kungörelser.

Ur våra soldaters uppoffringar och ur min egen livslånga känsla av lojalitet med dem, kommer den tyska historiens frön på något vis återigen att spira till den nationalsocialistiska rörelsens strålande återfödelse, och därmed förverkligandet av en sann nationell folkgemenskap.

Många tappra män och kvinnor har beslutat att förena sina liv med mitt. Jag har först bett dem och sedan beordrat dem att inte göra det. Slutligen beordrade jag dem att i stället delta i den fortsatta, nationella striden.

Jag ber arméns, flottans och flygvapnets ledare att använda alla till buds stående medel för att stärka våra soldaters motståndskraft i nationalsocialistisk anda, med särskild hänvisning till det faktum att jag själv, som grundare och skapare av denna rörelse, har valt döden framför att fegt ge mig av eller kapitulera.

Må det i framtiden höra till den tyska officerns hederskodex – så är redan fallet i vår flotta – att övergivandet av ett område eller en stad är en omöjlighet samt att ledarna först och främst måste föregå som lysande exempel, med det mest trofasta utförande av sina plikter, till döden.

Andra delen av Hitlers politiska testamente

Före min död utesluter jag riksdagens tidigare talman Hermann Göring ur partiet och fråntar honom alla rättigheter i enlighet med dekretet den 29 juni 1941 samt av min riksdagsförklaring den 1 september 1939.

I stället utser jag storamiral Dönitz till rikspresident samt överbefälhavare för Wehrmacht.

Före min död utesluter jag den tidigare chefen för SS och inrikesministern, Heinrich Himmler, ur såväl partiet som alla ämbeten.

I hans ställe utser jag Gauleiter Karl Hanke till chef för SS och den tyska polisen samt Gauleiter Paul Giesler till inrikesminister.

Göring och Himmler har genom hemliga förhandlingar med fienden – utan min vetskap och mot min vilja – samt genom att, i strid med lagen, försöka ta makten i staten, vållat landet och hela folket stor skada, helt bortsett från förräderiet mot mig personligen.

För att ge det tyska folket en regering bestående av ärevördiga män som uppfyller förpliktelsen att med alla medel fortsätta kriget, utser jag följande medlemmar av den nya:

amiral dönitz — © Interfoto awkz/Imageselect

Rikspresident, krigsminister och överbefälhavare för marinen: Karl Dönitz

Rikskansler: doktor Joseph Goebbels

Partiminister: Martin Bormann

Utrikesminister: Arthur Seyss-Inquart

Inrikesminister: Gauleiter Paul Giesler

Befälhavare för Oberkommando des Heeres: Ferdinand Schörner

Chef för flygvapnet: Robert von Greim

Chef för SS och den tyska polisen: Gauleiter Karl Hanke

Riksekonomiminister: Walter Funk

Riksnäringsminister: Herbert Backe

Riksjustitieminister: Otto Georg Thierack

Kultusminister: doktor Gustav Adolf Scheel

Propagandaminister: Werner Naumann

ludwig_schwerin_von_krosigk — © Wikimedia Commons / Robert Sennecke

Finansminister: Johann Ludwig Graf Schwerin von Krosigk

Riksarbetsminister: Theo Hupfauer

Rustningsminister: Karl Saur

Chef för Deutsche Arbeitsfront och medlem av rikskabinettet: riksminister Robert Ley

Trots att ett antal av dessa män, Martin Bormann, Joseph Goebbels med flera, tillsammans med sina hustrur, av egen fri vilja har kommit till mig och meddelat att de under inga som helst omständigheter velat lämna rikets huvudstad utan varit beredda att gå under med mig här, måste jag be dem att tillmötesgå min begäran och i detta fall sätta nationens intressen framför personliga känslor.

I kraft av sitt arbete och sin lojalitet står de mig nära som ledsagare efter döden, i det jag hoppas att min ande verkar bland dem och alltid kommer att ledsaga dem.

Må de vara stränga, men aldrig orättfärdiga. Må de framför allt aldrig göra fruktan till sin rådgivare och sätta nationens ära framför allt annat på jorden.

Och må de slutligen vara medvetna om att vår uppgift, uppbyggnaden av en nationalsocialistisk stat, kommer att kvarstå under kommande århundraden. Det förpliktar varje individ att alltid tjäna det gemensamma intresset och att alltid lägga band på sina personliga intressen.

Av alla tyskar, alla nationalsocialister, män och kvinnor och alla Wehrmachts soldater, kräver jag att de är den nya regeringen och dess president trogna och lydiga till döden.

Före allt annat åberopar jag nationens ledarskap och dess underlydande att följa raslagarna mycket strikt i syfte att bekämpa den skoningslösa giftspridaren bland alla världens folk – den internationella judendomen.

Berlin den 29 april 1945

Undertecknat Adolf Hitler

Vittnen:
Dr Joseph Goebbels
Wilhelm Burgdorf
Martin Bormann
Hans Krebs

Hitlers privata testamente

Medan jag under krigsåren ansåg att jag inte kunde ta ansvar för att ingå äktenskap, har jag nu före slutet av denna jordiska bana beslutat att ta den flicka till hustru som efter många års lojal vänskap fritt har valt att komma till denna snart belägrade stad för att dela mitt öde.

Det är hennes önskan att gå i döden med mig som min hustru. Döden kommer att ersätta det som mitt arbete i folkets tjänstgöring berövade oss.

Det jag äger tillhör, såvitt det över huvud taget har något värde, partiet – och om det inte längre finns kvar, staten. Om även staten är utplånad krävs inget ytterligare beslut av mig.

De tavlor som jag under årens lopp har samlat har jag aldrig använt i privat syfte. Det syftade enbart till att utöka samlingen i ett galleri i min hemstad Linz.

Att dessa önskningar uppfylls är min innerligaste önskan.

Jag utser min allra mest lojale partimedlem Martin Bormann till exekutor.

Han har rätt att fatta alla beslut, slutligt och rättsgiltigt.

Han får lov att ta allt av värde i form av personliga minnen samt vad som krävs för att mina syskon, i synnerhet min frus mor och mina lojala medarbetare, ska kunna leva ett medelklassliv.

Han känner dem väl, ledda av mina sekreterare, fru Winter med flera, som genom sitt arbete har stöttat mig i många år.

Jag själv och min fru väljer döden för att slippa skammen i att bli deporterade eller tvingas kapitulera.

Det är vår vilja att omgående bli brända på den plats där jag har utfört större delen av mitt dagliga arbete under min tolv år långa tjänst för mitt folk.

Skrivet i Berlin den 29 april 1945 klockan 04.00

Adolf Hitler

Vittne:
Nicolaus von Below

Vittnen:
Martin Bormann
Dr Goebbels

Torsten Weper

Publicerad den 21.04.19

Hitlers testamente: Här är Führerns sista önskningar

Andra delen av Hitlers politiska testamente