Hitlers första brev om judehat

När soldaten Adolf Gemlich år 1919 frågar om tyska arméns inställning till antisemitism får Adolf Hitler, medarbetare vid arméns underrättelsetjänst, i uppgift att svara. I brevet presenterar Hitler för första gången sina planer för utrotningen av Tysklands judar.

När soldaten Adolf Gemlich år 1919 frågar om tyska arméns inställning till antisemitism får Adolf Hitler, medarbetare vid arméns underrättelsetjänst, i uppgift att svara. I brevet presenterar Hitler för första gången sina planer för utrotningen av Tysklands judar.

Shawshots / Alamy / Imageselect

#München, Tyskland, den 16 september 1919

Högt ärade herr Gemlich

Det hot som judarna i dag utgör ger upphov till antipati mot dem hos stora delar av vårt folk. Antipatin beror dock sällan på en klar insikt om judarnas skadliga aktiviteter.

Medvetet eller omedvetet härstammar antipatin huvudsakligen från personligt umgänge och det intryck som den enskilde juden lämnar efter sig, ett intryck som nästan alltid är ofördelaktigt.

Antisemitismen får på så vis alltför lätt karaktären av att vara ett uttryck för känslor. Det stämmer emellertid inte.

Antisemitism som politisk rörelse varken kan eller får bygga på känslor, utan enbart på ett erkännande av faktum. Dessa är följande:

Judar är en ras, inte ett religiöst samfund. Juden klassificerar aldrig sig själv som en judisk tysk, en judisk polack eller en judisk amerikan. Han betraktar helt och hållet sig själv som en tysk, en polsk eller en amerikansk jude.

Från de främmande nationer i vars mitt han lever har juden i stort sett aldrig tillägnat sig något annat än språket.

En tysk som tvingas tala franska i Frankrike, italienska i Italien eller kinesiska i Kina blir emellertid därmed varken fransman, italienare eller kines.

På samma sätt kan en jude som råkar bo mitt bland oss och därför tvingas använda det tyska språket inte heller kallas tysk.

”Juden har bara känslor för materiella värden.” Adolf Hitler, 1919

Inte ens tillhörigheten till den mosaiska tron – oavsett hur nödvändig denna tro är som ett medel för att upprätthålla rasen – kan betraktas som avgörande i frågan om huruvida en person är jude eller icke-jude.

Det finns knappt någon ras vars medlemmar bekänner sig till en och samma tro.

Inavel under tusentals år, ofta utövad inom en mycket liten krets, har gjort att juden bevarat sin ras och karaktär på ett mycket mer uttalat sätt än de folkslag han lever bland.

Resultatet är att det bland oss bor en icke-tysk, främmande ras som varken kan eller vill ge upp sina särdrag.

© Shutterstock

Adolf Hitler

Levde: 1889–1945

Nationalitet: Österrikare, tysk (från år 1932)

Sysselsättning: Arbetare, soldat, politisk aktivist och rikskansler

Civilstånd: Gifte sig med Eva Braun den 29 april 1945, dagen innan de båda begick självmord

Känd för: Som Tysklands ledare ansvarig för att inleda andra världskriget samt för mordet på miljontals judar, romer, homosexuella och andra ”oönskade”. Tog initiativ till historiens första industrialiserade massmord.

Denna ras vill inte heller ge upp rasens särskilda känslor och tankesätt eller avstå från sin särpräglade strävan.

Trots allt detta har rasen samma politiska rättigheter som vi själva har.

Juden har bara känslor för materiella värden. Det samma gäller hans tankar och begär.

”Slutmålet är att avlägsna judarna helt.” Adolf Hitler, 1919

Dansen kring guldkalven utmynnar i en brutal kamp för de värderingar som vi innerst inne vet att vi inte borde skatta som de högsta.

Sålunda bestäms den enskildes värde inte längre av hans karaktär eller av vad han har åstadkommit av nytta för kollektivet, utan enbart av storleken av hans egendom och värdet av hans pengar.

En rasernas tuberkulos är resultatet av judens verksamhet bland världens folkslag. Allt detta betyder följande: antisemitism som enbart har att göra med känslor kommer alltid att ge sig till uttryck i form av pogromer.

Antisemitism baserad på förnuft måste emellertid leda till systematisk, laglig bekämpning och avlägsnade av judens rättigheter, de rättigheter som juden är den enda av de utlänningar som bor bland oss som gynnas av (med andra ord en lagstiftning som gör judarna till främmande).

Det slutgiltiga målet är att avlägsna judarna helt, ett mål som måste eftersträvas helt utan kompromisser. Båda dessa mål är möjliga att uppnå.

Det förutsätter emellertid en regering präglad av nationell styrka snarare än nationell vanmakt.

Vårt folks nationella vilja har inte skapat den nuvarande republiken. Dess uppkomst beror i stället på ett utstuderat utnyttjande av en rad omständigheter som tillsammans har gett upphov till ett djupt missnöje inom befolkningen.

Omständigheterna beror emellertid inte på statens utformning, och de är fortfarande de samma – och i ännu högre grad.

Samtidigt har en del av vårt folk nu insett att ingen förändring som är begränsad till statens utformning kan förändra eller förbättra situationen. För det krävs ett pånyttfödande av vår nations moraliska och andliga kraft.

Förändringen kommer inte att komma från majoriteten, som är oansvarig. Ej heller kommer den att komma från partidogmer eller från pressen, som även den är oansvarig, eller genom utifrån kommande slagord.

Förändringen kan enbart komma genom en hänsynslös insats av nationellt sinnade ledare som drivs av en inre ansvarskänsla.

De förhållanden jag just nämnt berövar republiken det viktiga stöd som nationens själsliga krafter annars hade kunnat ge staten.

De nuvarande ledarna måste därför söka stöd från dem som gynnats av, och som fortsätter att gynnas av, situationen i Tyskland.

Dessa personer är de samma som en gång var drivkraften bakom revolutionen, nämligen judarna.

Våra nuvarande ledare är inte medvetna om den judiska faran. De accepterar därför det stöd som juden beredvilligt erbjuder – till nytta för sig själv.

Priset för stödet består inte enbart i att ge judarna all möjlig uppmuntran. Det består även i att hämma den vilseledda nationens kamp mot deras judiska bröder genom att neutralisera den antisemitiska rörelsen.

Med den största respekt

Adolf Hitler

Omedelbart efter sitt maktövertagande år 1933 började Hitler driva igenom lagar som berövade Tysklands judar grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter.

År 1941 inledde han den systematiska massutrotningen av Europas judar.

Omkring sex miljoner judar mördades i förintelseläger, arbetsläger eller genom avrättningar.