Tysklands armé utgjorde det enda reella hotet mot Hitlers makt, och Führern var rädd att generalerna en dag skulle avsätta honom.
Därför upprättade han sin egen privata armé, Waffen-SS, som växte i storlek till att omfatta drygt 900 000 soldater i slutet av andra världskriget.
Den tyska krigsmakten, Wehrmacht, förfogade under kriget över flera miljoner soldater, så Führern behövde ytterligare beskydd.
Topparna fick sin inkomst tredubblad. En okvalificerad fabriksarbetare tjänade 76 riksmark (RM) i månaden, medan lönen för kvalificerade arbetare var 112 RM.
Hemligt konto betalade ut enorma summor
Under 1933 upprättade Hitler det så kallade Konto 5 för att muta försvarsledningen, och första året gav han generalerna 150 000 riksmark (RM) av de tyska skattebetalarnas pengar.
År för år ökade antalet officerare som fick mutor, och under krigets sista år, 1945, betalade Konto 5 ut 40 miljoner RM.
Så snart tyska officerare befordrades till general-överste eller fältmarskalk – de högsta militära graderna inom armén – fick de ett brev från Hans Lammers, som stod för utbetalningarna.
Han skrev vilka enorma summor mottagarna kunde se fram emot, och att utbetalningarna skulle stoppas omedelbart, om officeren var illojal mot Hitler.
Hitler kunde inte bara avskeda alla landets generaler och ersätta dem med rättrogna nazister, för han behövde generalernas expertis för att vinna de kommande krigen.
I stället började Führern redan under 1933 köpa generalernas lojalitet. Mutorna betalades ut ända fram till maj 1945.
Födelsedagsbonus gjorde kritiska generaler stenrika
De fasta månatliga mutorna från Konto 5 var ingenting i förhållande till de enorma summor som generaler kunde se fram emot på sina bemärkelsesdagar.
I regel fick högt uppsatta befäl 250 000 RM vid jämna födelsedagar – det motsvarade sammanlagt 186 yrkesutbildade tyska arbetares årslön.
Födelsedagsgåvan från Hitler var inte en stor kaka utan en fet check.
De extravaganta födelsedagspresenterna gavs framför allt till officerare som Hitler inte kände att han kunde lita på.
General von Leeb, som under en period hade varit kritisk till nazisterna och till och med beskrivit Hitler som ”lögnaren”, fick i september 1941 en födelsedagsbonus på 250000 RM.
Han fyllde inte ens jämnt, utan firade sin 65-årsdag under fälttåget i Sovjetunionen.
Personer som Hitler litade blint på fick däremot inga stora födelsedagspresenter från Führern.
När Karl Dönitz, som var chef för ubåtsflottan, 1941 fyllde 50 år fick han till exempel inga större summor. Även general Walter Model förbigicks av Führern, när han fyllde 50 – trots det förblev de lojala.
År 1940 befordrades von Brauchitsch till fältmarskalk som tack för sitt stöd till Hitler.
Fick skilsmässa betald mot att skjuta fångar
Penninggåvor från Führern kunde rädda generaler ur ekonomiska knipor, men priset för hjälpen var alltid högt.
Officiellt var Nazityskland motståndare till skilsmässor, så när Walther von Brauchitsch 1938 stod mitt i en synnerligen kostsam skilsmässa, förväntade han sig ingen sympati från Hitler.
Det var emellertid precis vad han fick. Förutom att Hitler stöttade hans beslut att lämna hustrun, så betalade Führern rättegångskostnaderna och bodelningen, som såg ut att kunna kosta von Brauchitsch någonstans mellan 80 000 och 250 000 RM.
Generalen uppskattade hjälpen, men redan året därpå tog Hitler dyrt betalt för tjänsten.
Walther von Brauchitsch var arméchef, och under invasionen av Polen 1939 blev han tvungen att beordra armén att delta i förföljelsen av civila polacker. Framför allt dödades många judar.
När Tyskland under försommaren 1941 förberedde invasionen av Sovjetunionen utfärdade Hitler en order om att Stalins politiska kommissarier inte skulle tas till fånga utan skjutas på plats.
Ordern stred mot alla krigskonventioner, men von Brauchitsch såg till att den lyddes till punkt och pricka.
Fältmarskalk blev Führerns lakej
Som chef för de väpnade styrkornas överkommando (OKW) var fältmarskalk Wilhelm Keitel en av dem som tog emot mest pengar från Konto 5.
När generalen 1942 fyllde 60 år fick han ta emot 250 000 RM. Med checken följde ett personligt brev från Hitler, som skrev att pengarna var ett tack ”för den lojalitet och hängivenhet med vilken du har tjänat mig”.
Som många av sina kollegor valde Keitel att genast investera det enorma beloppet i ett gods.
Wilhelm Keitel. Rang: fältmarskalk och chef för det tyska överkommandot.
Inte ens med Hitlers gåva hade Keitel dock råd med mer än ett mindre gods, så när fältmarskalken antydde att han saknade pengar till ett större gods, var Führern generös.
Keitel fick sitt storgods – utan att betala så mycket som en pfennig för det. Konto 5 betalade hela köpesumman.
Efter det utförde Keitel villigt Führerns smutsigaste uppgifter. Han befallde bland annat att frivilliga franska piloter, som stred på sovjetisk sida, skulle avrättas i stället för att sättas i krigsfångeläger.
Hitler visste att alla hans generaler drömde om att äga ett praktfullt gods.
Erövrad jord skänktes bort till ledarna
Hitler fördelade konfiskerade gods i Tyskland och de ockuperade länderna mellan sina generaler.
”När kriget är över kommer Hitler inte att vara snål med utdelningen av land”, lovade Führerns adjutant, major Engel. Så länge väntade Hitler inte utan skänkte frikostigt erövrade polska gods till sina generaler.
När Hitler 1942 fick nys om att blixtkrigets upphovsman, general Heinz Guderian, övervägde att köpa mark i södra Tyskland, skänkte Führern honom ett gods i öster.
Guderian var en av de generaler som tvivlade mest på Führerns strategiska förmåga, så Hitler såg chansen att sätta munkavel på en bitsk kritiker.
Guderian fick en lista med konfiskerade gods – alla på omkring 1 600 hektar, som han kunde välja fritt bland.
Efter att ha granskat listan blev generalen girig och valde ett gods som inte stod på listan, men det slutade med att Hitler tilldelade honom Diepenhof, som låg 20 mil väster om Warszawa.
Godset hade ett värde av 1,24 miljoner RM. Efter det var Guderian en av Hitlers varmaste anhängare – ända tills ryssarna erövrade den del av Polen som Diepenhof låg i.
Därefter yttrade Guderian sig på nytt kritiskt om Hitlers förmåga och i mars 1945 avskedades han.
Mottagarna stod i kö
Guderian var långtifrån den ende som Hitler skänkte mark. Andra generaler och fältmarskalkar mottog likadana överdådiga gåvor:
Mutor räddade Hitler från att gripas
I oktober 1942 mottog chefen för armégrupp Mitte, Günther von Kluge, en enorm summa från Hitler samt ett löfte om att Konto 5 skulle betala alla kostnader för renoveringen av generalens gods.
Kort därefter ångrade von Kluge att han tagit emot pengarna. Till generalmajor von Tresckow och Carl Friedrich Goerdeler – två av huvudmännen bakom åtskilliga försök att mörda Hitler – sa den skuldmedvetne von Kluge att han skulle arrestera Hitler, nästa gång Führern besökte östfronten.
Günther von Kluge. Rang: fältmarskalk.
Günther von Kluge led dock av en förlamande obeslutsamhet – vilket mutorna bidrog till.
Innan Führerns besök fick han ytterligare en enorm summa pengar, som fick honom att ta tillbaka sitt stöd till kuppmakarna.
År 1944 stöttade han å andra sidan von Stauffenbergs misslyckade försök att spränga Hitler i luften och begick självmord för att undgå Hitlers hämnd.
Hitler befordrade Paulus till fältmarskalk timmarna innan Stalingrad föll.
Svek kostade dyrt
Efter att general Paulus i februari 1943 tagits till fånga i Stalingrad upphörde insättningarna av mutor på hans konto.
Inte för att han nu var fånge, utan för att det ryktades att han i sovjetisk radio gav Hitler skulden för nederlaget i Stalingrad.
Fienden kommer, flytta mina pengar!
I takt med att de allierade arméerna trängde allt längre in i Tyskland fick generalerna bråttom att rädda sina mutpengar.
I mars 1945 såg till exempel generalöverste Arnims fru till att hennes makes pengar flyttades från en bank i den omringade staden Breslau till ett säkrare penninginstitut nära Dresden – långt från fronten.
Under krigets sista månader letade generalerna efter säkra banker.
Även andra generaler flyttade desperat pengar från bank till bank, tills Tyskland kapitulerade i maj 1945.
Officerarna hittade på dåliga ursäkter
Efter kriget förnekade den ene generalen efter den andre att de hade tagit emot mutor. Få erkände att de tagit emot pengar från Konto 5, utan kom med dåliga ursäkter.
Fältmarskalk Wolfram von Richthofen förklarade att han missförstått meningen med pengarna:
”Jag antog att summan framför allt skulle göra det möjligt att visa upp en yttre bild, som motsvarade graden”.
Tolv upphöjningar säkrade fälttåget i öster
Sommaren 1940 hade Hitler precis uppnått sitt första stora mål: Han hade kuvat Frankrike. Nu stod han inför sin största satsning: invasionen av Sovjetunionen året därpå.
Führern visste att det skulle bli ett krig som skulle utkämpas utanför de normala ramarna för krigföring, för Östeuropa skulle inte bara erövras utan rensas från vad han kallade slaviska undermänniskor.
Försvarsmaktens generaler skulle behöva övertalas till det. Medan de månatliga mutorna talade till generalernas plånböcker, visste Hitler att inget tilltalade deras ego så mycket som befordran.
Hitler befordrade totalt 25 officerare till fältmarskalkar under kriget. Hakkors och järnkors sida vid sida på tyska fältmarskalksstavar.
Tolv generaler befordrades därför till fältmarskalkar. Hitler betalade 72 000 RM för deras marskalksstavar och överräckte dem personligen.
Bland mottagarna fanns Gerd von Rundstedt, Albert Kesselring och Fedor von Bock. Som von Bock kunde berätta kom utnämningarna med ett litet anförande:
”Führern överlämnade marskalksstavarna i rikskansliet. Han poängterade vikten av att det tyska folket stod enat, och hur det var absolut nödvändigt att armén också förklarade sitt stöd för den nationalsocialistiska tanken”.