Hitler gick på droger under andra världskriget

Vitamultin var läkarens mirakelkur

De första åren fick Hitler dagliga injektioner med jod, kalk samt lever- och hjärt­extrakt, som skulle höja halterna av det manliga könshormonet testosteron i kroppen.

Juvelen i Morells svarta läkarväska var emellertid preparatet Vitamultin, som Hitler intog både i pillerform och genom läkarens spruta.

Enligt Morell var Vitamultin bara en hälsosam cocktail av olika vitaminer, men senare undersökningar av preparatet har visat att mirakelkuren även innehöll en betydande dos metamfetamin.

Den kraftigt vanebildande drogen är besläktad med amfetamin (populärt kallat speed), men upp till fem gånger kraftigare.

Vid intag frigörs hormonerna adrenalin och dopamin i kroppen, vilket utlöser en hög grad av upprymdhet, ökat självförtroende samt minskad trötthet och aptit.

Adolf Hitler tycks inte ha vetat om att Morell fyllde honom med euforiserande droger, men förändringen var tydlig.

De dagliga injektionerna gav Hitler outtömlig energi och förstärkte hans verbala förmåga. Diktatorns eksem och magkramper var inget mer än obehagliga minnen, och Hitler hyste en evig tacksamhet gentemot sin nye läkare.

”Du anar inte i hur stor skuld jag står till Morell”, anförtrodde Hitler sig senare till sin öronläkare doktor Giesing. ”Han räddade mitt liv 1936.

Jag var så illa däran att jag knappt kunde gå. Jag fick en helt felaktig behandling, och till slut levde jag på bara te och kex. Men då kom Morell och botade mig”.

Anfall gav Hitler Tjeckoslovakien

I början av 1939 var Tyskland ekonomiskt och militärt starkare än landet hade varit på många år.

Hitlers expansionsplaner började ta form – och ett av Führerns första mål var grannen Tjec­ko­slovakien.

Den 15 mars 1939 anlände landets president Emil Hácha till rikskansliet i Berlin, där Hitler utan-omsvep bad presidenten underteckna ett dokument, som innebar att de tjeckiska ­områdena överläts till Tyskland.

När den sjuklige Emil Hácha vägrade att sätta sin signatur på papperet, drabbades Hitler av ett så våldsamt raserianfall att den gästande statschefen fick en hjärtattack.

Doktor Morell drog raskt fram sin spruta och pumpade den döende presidenten full med ett okänt preparat, som sannolikt innehöll Hitlers favorit bland uppiggande medel, metamfetamin.

Några sekunder senare satte Emil Hácha sig upp i stolen, som om han rest sig från de döda, och undertecknade avtalet.

Morgonen därpå gick Hitlers styrkor in i Prag utan att möta något större motstånd.

Theodor Morells spruta besparade troligen Tysklands krigsmakt hårda strider, för avtalet om annekteringen hade aldrig undertecknats om Emil Hácha hade fallit död ned på Hitlers kontor.

Doktorn var en ständig outsider

Efter incidenten med Tjeckoslovakiens president var Hitler ännu mer fäst vid sin läkare.

Vid tidpunkten för den tyska invasionen av Polen hade Morell blivit en omistlig del av Führerns inre krets.

Läkarens uppiggande preparat rasade utan tvekan runt i Hitlers kropp, när han förberedde den framgångsrika invasionen av Frankrike sommaren 1940.

Med sedvanlig övertygelse förkunnade han: ”Mina herrar, ni står på tröskeln till den mest berömda segern i historien”.

Hitlers segrar på slagfältet innebar dock en tillbakagång för hans ständigt närvarande läkare.

Theodor Morell var aldrig mer än några steg från sin patient, men det var nu flera månader sedan Hitler hade behövt något annat än den mest basala behandling.

Som Morell skrev i ett brev till sin hustru Joanna kort efter Frankrikes kapitulation:

”Hitler är pigg och på gott humör. Medicinskt har jag inget att göra”.

Morell kände sig isolerad, eftersom de flesta ­generalerna avskydde den svettige läkaren och avundades honom hans nära relation med Hitler. Som en civilist utan en patient att sköta blev Theodor ­Morell snabbt en hopplös outsider.

”Jag sitter alltid för mig själv. Om det inte vore för Führern önskar jag att jag vore hemma”, skrev Morell till sin hust­ru Joanna ett par månader före sin 55-årsdag 1940.

Läkaren avskydde den ensamma tillvaron och försökte på alla sätt anpassa sig till de högt dekorerade generalerna.

Morell formgav till och med sin egen uniform, som var försedd med bland annat en grön krage prydd av bilder av Askle­pios, läkekonstens gud i den grekiska mytologin.

Generalerna protesterade inte, men hade inte mycket till övers för den civile doktorns märkliga klädsel.

När Morell dristade sig till att tillföra ett SS-bältesspänne gick charaden dock för långt, och han beordrades att ta av det.

Varglyan gav bunkerpsykos

Sommaren 1941 flyttade Hitler in i sitt nya högkvarter, ”Varglyan” – ett gigantiskt, ointagligt fort i Ostpreussen i dagens Polen.

Därifrån ledde han kriget mot Stalins Röda armé. Mer än 2000 ­officerare, soldater och ci­vi­la förde en spartansk tillvaro i de fuktiga och klaustrofobiska byggnaderna i nästan tre år, och de flesta förbannade sin nya arbetsplats.

Så även Theodor Morell, som sin vana trogen sällan befann sig mer än en kanyl­längd från sin patient.

”Mina stövlar har svamp, och mina kläder är fuktiga. Jag har andningsproblem och dålig cirkulation och lider av bunkerpsykos”, skrev läkaren i sin dagbok den 23 juni 1941.

Hitler å sin sida älskade de nya omgivningarna. Varglyan lät honom uppleva soldatlivet, och de snabba framgångarna i kriget mot Sovjetunionen var berusande.

Efter ett par månader i den fuktiga, instängda bunkermiljön kom verklig­heten emellertid ikapp honom; Führern blev sjuk för första gången på flera år.

Theodor Morell satt på tältsängen i sitt bunkerkontor och gned sömnen ur ögonen, när Hitlers betjänt Heinz Linge berättade för honom om ”chefens” usla skick. Ordern till läkaren var kort:

”Kom in till Führern omgående!”

Theodor Morell grep sin läkarväska och rusade iväg för att träffa sin patient. När han kom fram låg Hitler hopkrupen i sängen med hög feber och kraftig diarré.

Symptomen pekade på dysenteri. Morell sprutade som vanligt Führern full med Vitamultin och glukos, men insåg snabbt att det skulle behövas kraftfullare medikamenter för att bota Hitler.

Hitler var hög på 80 olika droger

Under de följande dagarnas behandlingar bytte Morell ut Hitlers naturliga immunförsvar mot en konstgjord sköld bestående av ett virrvarr av olika ämnen – bland annat en potent hormonbehandling utvunnen ur livmoderblod samt Orchikrin, ett antidepressivt preparat utvunnet ur tjurtestiklar.

Morell stack nu sin mirakelspruta i ­Führern flera gånger dagligen, och Hitler kom snabbt på fötter igen.

Den nya mixturen bestod av mer än 80 olika hormoner, steroider och annat, som endast Morell kände till.

Läkaren hade därmed sett till att den allt mer maniske och verklighetsfrånvände Hitler nu var helt beroende av hans medikamenter, och samtidigt sett till att han själv inte hamnade i kylan igen.

Vare sig Morell eller Hitler var intresserad av att förstå de djupare orsakerna till Führerns försvagade fysiska och psykiska hälsa.

Ett starkt band av lika delar blind tillit och ytlig symptombehandling höll dem samman, och så länge doktorn såg till att hålla sin patient pigg och på fötter, var allt frid och fröjd.

För Hitlers närmaste väckte Morells ökande inflytande på deras chef bekymmer. Hitlers humör växlade konstant, och många fruktade att han höll på att tappa greppet om kriget.

Offensiven i Sovjet­unionen hade gått i stå, och i december 1941 hade Röda armén drivit bort tyskarna från Moskva. Hitler grubblade innanför bunkerns betongmurar.

”Det är tragiskt att Führern stänger sig ute från livet på det här sättet och för en så osund tillvaro.

Han får inte längre någon frisk luft och kopplar aldrig av, utan sitter bara hela dagen lång i sin bunker”, skrev den bekymrade propagandaministern Joseph Goebbels i sin dagbok i början av 1942.

Medan Hitler stängde in sig alltmer, eskalerade hans förbrukning av hormon- och vitamininjektioner hastigt.

Som tack för den konstanta vården gav han sin trofaste läkare en tjeckisk fabrik som tillverkade matolja. Med denna som bas ökade Morell produktionen av sina Vitamultin-­piller, som nu såldes i hela Tyskland.

Sommaren 1943 kunde Morell till och med utöka sitt medicinska imperium genom att öppna en fabrik i den ukrains­ka staden Charkiv.

Där förvandlade ryska krigsfångar dagligen flera ton grismagar, fårlevrar och hönsfötter till hormon- och testosteronpreparat.

Läkemedlet såldes till både Wehrmacht och den tyska befolkningen, och Morell blev med tiden en synnerligen förmögen man.

Opiumtal höll Il Duce på mattan

Medan Theodor Morells affärsimperium blomstrade började Adolf Hitlers dröm om tyskt världsherravälde långsamt men säkert att förvandlas till en mardröm.

Röda armén hade ännu en gång hejdat tyskarna – den här gången i det stora pansarslaget om Kursk – och Tysklands italienska allierade var på väg på att byta sida i kriget.

Som vanligt, när den skoningslösa verkligheten ­bankade på, förskansade Führern sig och drog sig allt längre in i sin fantasivärld.

Det är dock ingen tvekan om att krigets utveckling ständigt ­bekymrade Hitler, och Morell noterade flera gånger i sin journal att Führern var stressad och hade svårt att sova.

Kulmen på problemen kom den 18 juli 1943, dagen efter att ­Italien hade förlorat Sicilien till en allierad in­va­sionsstyrka. Då drabbades Hitler av väldigt kraftiga magsmärtor.

När Morells vanliga cocktail av smärtstillande preparat inte längre var effektiv, beslutade han sig för att plocka fram ett av de kraftfullaste medlen ur väskan.

Han gav ”Patient A” en injektion med det heroinliknande preparatet Eukodal, som omedelbart efter intaget försätter patienten i ett euforiskt ­tillstånd, och som efter bara några veckors användning kan leda till ett svårartat beroende.

Preparatets uppiggande effekt gick inte att ta miste på. Hitler var som förvandlad, och energin lyste om den pånyttfödde diktatorn.

Med Eukodal strömmande i blodet återfick han sin berömda talar­gåva, och i en tre timmar lång monolog över­tygade Hitler den italienske diktatorn Mussolini om att fortsätta kriget mot de allierade – trots att Il Duce innan mötet egentligen hade tänkt meddela ­Italiens kapitulation.

”Mot all förväntan ser Hitler fantastisk ut. Han har sovit knappt två timmar, och trots det ser han ut som någon som precis kommit hem från en lång semester”, skrev Joseph Goebbels i sin dagbok den 10 september 1943.

Vare sig Goebbels eller resten av parti­toppen visste att deras chef fick Eukodal dagligen. I sin journal dolde Morell­ drogen med bokstaven ”X” eller noteringen ”Injektion som vanligt”.

När Führern för en tid lämnade Varg­lyan i Polen och drog sig tillbaka till sin villa i Bayern, följde doktorn och sprutorna med.

Snart följdes varje måltid av en Eukodalinjektion och de lugnande orden: ”När jag sticker in nålen i ditt blodkärl ska du börja räkna långsamt. När du når till 15 kommer du inte längre att känna någon smärta”.

Ryktena om Theodor Morells mirakelkur spreds snabbt, och snart omfattade klientelet även Mussolini, SS-chefen Heinrich Himmler samt den japanske ambassadören Hiroshi Oshima.

Den stora efterfrågan på Morells ­expertis tärde på den överviktige läkaren, som utöver att han hade dåligt hjärta var så ­utmattad att han knappt kunde gå uppför trapporna till sitt rum.

Snart började ”Rikets sprutmästare” – som ­Hermann Göring syrligt kallade Theodor Morell – använda sina egna preparat för att klara vardagens prövningar.

Läkarkollega begick myteri

Kort efter att Hitler sommaren 1944 återvänt till Varglyan utsattes han för ett attentat­. Under kodnamnet Operation Valkyria placerade en grupp officerare i den tyska armén en bomb i Varglyan. Målet var att döda Hitler och därmed avsluta kriget.

Attentatet misslyckades, men spräckte Hitlers trumhinnor och gav diktatorn en kronisk huvudvärk, som inte ens Eukodal kunde få bukt med.

Öronspecialisten Erwin Giesing tillkallades och oberoende av Morell ordinerade han kokain mot smärtorna. Kokainet skulle ges som ögon- och näsdroppar.

Hitler hade tidigare fördömt kokain som en ”judisk drog, som gör missbrukaren degenererad”, men Giesing försäkrade Führern att han inte skulle sluta så, eftersom ”en riktig kokain-missbrukare sniffar drogen”.

Tysklands ledare, som fem år ­tidigare gjorde en dygd av sin renlevnad, kunde nu inte längre stå upprätt utan narkotiska preparat.

Kroppen var översållad med stickmärken, och Hitlers hälsa var så usel att han inte ens kunde hålla i en kopp te utan att skaka ut innehållet på golvet. ­Hitlers tillstånd bekymrade de andra i landets högsta ledning:

”Dessvärre ser han inte frisk ut. Det är uppenbart hur de senaste månaderna har satt sina spår i honom”, skrev en bekymrad Goebbels i sin dagbok.

Misstron gentemot Morell växte i takt med att Führern mådde sämre, och samtidigt pågick en maktkamp med den nye öronläkaren Giesing, som ville ta Morells plats.

I oktober 1944 tog han kontakt med den försvagade Hitler och förklarade att han misstänkte att Morell försökte ta död på honom.

I flera år hade Morell ordinerat Dr. Kösters antigaspiller mot Hitlers magproblem, men Giesing hade upptäckt att pil­lren innehöll bland annat det giftiga ämnet stryknin.

Hitler var förfärad och började fråga sig om han misstagit sig på Morell i alla dessa år. Var hans personlige läkare ute efter att mörda honom? Heinrich Himmler, som länge hade hyst förakt för Morell, anslöt sig till kören av kritiker och hotade Morell med galgen.

Analyser av de kontroversiella pillren visade emellertid att mängden stryknin var så minimal att den inte kunde vara dödlig.

”Patient A”, som glatt hade tagit pillren i åratal, friade omedelbart sin läkare från alla anklagelser och avskedade Giesing samt två kirurger, som hade gett stöd åt misstankarna.

”De idioterna borde veta att ni har räddat mitt liv otaliga gånger de senaste åtta åren”, sade Hitler åt sin läkare, varpå han tacksamt tryckte hans hand med orden: ”Min käre doktor, jag är glad och lycklig för att jag har er”.

Hovläkaren hamnade på anstalt

Våren 1945 stod Tredje riket på sammanbrottets rand. Röda armén närmade sig Berlin, och produktionen av de narkotiska preparat som skulle hålla ­Führern igång hade upphört.

Hitler hade aldrig ifrågasatt Morells behandlingar, men utan de dagliga injektionerna började abstinensen ta ut sin rätt.

Hitler stapplade ­deprimerat runt i mörkret, medan skakningarna i hans kropp blev allt värre, och det euforiska tillståndet klingade av.

Hans kropp och hjärna skrek efter en injektion från Morell, men ­eftersom denne inte kunde leverera blev ”Patient A” alltmer frustrerad.

Den 21 april exploderade Hitler i ett raserianfall, och vrålade att Morell försökte förråda honom. Han grep tag i läkarens krage och skrek: ”Gå hem, ta av din uniform, och låtsas som om du aldrig sett mig!”

Morell var avskedad och förskjuten av den man han vigt sitt liv åt. Läkaren kastade sig på sin säng och grät, innan han tog ett av de sista planen ut ur det omringade Berlin tillsammans med bland annat Hitlers adjutant Albert Bormann.

Endast nio dagar senare bet ­Hitler sönder en ampull med kaliumcyanid samtidigt som han satte en pistol mot huvudet och tryckte av.

De följande dagarna gömde ­Morell sig i ­Bayern, men han upptäcktes snabbt och sattes i fängelse.

Amerikanerna förhörde honom i månader, men utan någon större framgång. Morell talade osammanhängande, och när han inte satt apatisk i sin cell, rusade han runt och skrek att Himmler ville mörda honom.

En genomgång av Morells journaler fick till och med förhörs­ledarna att misstänka honom för att vara en hemlig agent, som i åratal hade proppat Hitler full med narkotika för att på så sätt försämra hans omdömesförmåga.

Den tidigare så mäktige läkaren var inte längre psykiskt stabil, och eftersom de allierade inte kunde knyta honom till några krigsförbrytelser, släpptes han efter två år.

Morell fördes till ett sjukhus i staden Tegernsee, där hans osunda leverne och bräckliga hälsa hann ikapp honom. Han avled av komplikationer av åderförkalkning den 26 maj 1948.

Många år senare hävdade Morells ­assistent Richard Weber att Morell hade dött ”som en herrelös hund”, efter att han hade förlorat Hitler och därmed även syftet med sitt liv.