Hitler bakom galler

Ölkällarkuppen i München är juridiskt sett högförräderi, men nazistledaren har många sympatisörer, som lindrar hans straff. I fängelset får Hitler tid att utveckla den nazistiska ideologin – och frossa i bakelser.

Ölkällarkuppen i München är juridiskt sett högförräderi, men nazistledaren har många sympatisörer, som lindrar hans straff. I fängelset får Hitler tid att utveckla den nazistiska ideologin – och frossa i bakelser.

Getty Images & Imageselect

Salen är fylld till sista plats, när domstolen i München sammanträder. Under 24 dagar har statsåklagaren frågat ut männen bakom den så kallade ölkällarkuppen – ett försök att störta den tyska regeringen i november 1923.

De är åtalade för högförräderi, ett synnerligen allvarligt brott, som bestraffas med livstids fängelse. I dag – den 27 mars 1924 – är rättegångens sista dag, och då får kuppens anförare, Adolf Hitler, ordet:

”Ni, mina herrar, kan inte döma oss”, säger han vänd mot domarna. ”Domen kommer att förkunnas av historiens eviga rätt. Ni kan döma oss tusen gånger, men gudinnan över historiens eviga rättssal kommer leende att riva åtalstexten i småbitar – och frikänna oss”, förkunnar den 34-årige Hitler.

På bröstet bär han det Järnkors han fick för tapperhet under första världskriget. Frikänd blir Hitler inte. De överväldigande bevisen avgör saken, och domarna förklarar honom skyldig, men straf­fet är förbluffande lindrigt: Endast fem års fängelse med möjlighet till villkorlig ­frigivning redan efter sex månader.

Domen förvandlar i ett slag förrädaren till nationalsocialisternas martyr, som inte kommer att lida någon nöd. ”Fängelsevistelsen var för mig en universitetsutbildning på statens bekostnad”, sa Hitler senare. ”Den misslyckade kuppen var kanske det tursammaste som hänt i mitt liv!”

På självmordets rand

Ordet ”tur” låg kanske inte närmast till hands, när ölkällarkuppen 1923 utvecklades till ett blodbad mitt på Odeonsplatz i München. Po­lisen sköt rakt in i gruppen av na­tio­nal­so­cia­lister, och fjorton man omkom.

Regeringen i Berlin – kallad ”November-förbrytarna” – är avsatt, proklamerade nazisterna under ölkällarkuppen 1923.

© Bayerisches Hauptstaatsarchiv/Shutterstock

Hitler kom undan via en sidogata och kördes till byn Uffing, där kam­raten Ernst Hanfstaengl bodde. Hanfstaengl själv hade flytt till Österrike för att undkomma polisen, men hans hustru Helene öppnade dörren för nazistledaren.

Ett par dagar senare omringades huset av sju poliser, och Hitler kastades ned i den djupaste förtvivlan: ”Detta är slutet! Att låta mig gripas av dessa svin – aldrig! Hellre dö!” skrek han, men fru Hanfstaengl avvärjde självmordet; med ett jiu-jitsu-grepp vred hon pistolen ur handen på den uppgivne.

När rättegången inleddes den 26 feb­ruari 1924 måste nazistledaren ha insett att han kunde använda rättssalen som en tribun för att vädra sina tankar om en nationell revolution.

Han och de övriga åtalade kuppmakarna anlände till domstolen raka i ryggen, och ingen av dem var iförd fångdräkt, som för det mesta var kutym för gripna. I stället bar de na­zistkåren SA:s bruna uniform eller – som Hitler – mörk kostym. När alla hade satt sig blev han stående i en hel minut, me­dan han mönstrade rättssalen.

Männen på de åtalades bänk hade alla skäl att vara hoppfulla: Hitler och hans idéer hade anhängare i vida kretsar, och hans kuppförsök hade stöd i samhällets högsta topp. München var nationalsocialisternas tyska högborg, och de kunde räkna med rättens ordförande, Georg Neithardts, sympati. Hitler fick lov att göra som han ville – under första rättegångsdagen talade han i nästan fyra timmar, utan att någon ingrep.

I rätten fick Hitler tala obegränsat och även ­förhöra vittnen.

© Imageselect

Bland vittnena var Gustav Ritter von Kahr och två andra framstående medlemmar av delstatsregeringen, som under kuppens första timmar stöttat Hitler. För Hitler hade det varit avgörande att få med Kahr i sitt kuppförsök, för ett par månader tidigare hade Kahr utsetts till bayersk generalstatskommissarie – en post som gav honom närmast diktatoriska befogenheter samt befälet över alla soldater i delstaten.

”Är jag en lögnare eller inte!?” Adolf Hitler under rättegången, ropande mot ett vittne.

Trots att Hitler stod åtalad för högförräderi lät Neithardt honom förhöra Gustav Ritter von Kahr. Na­zi­stledaren påpekade att Kahr och han under kuppkvällen hade tagit i hand på att genomföra kuppen tillsammans. För att skrämma Kahr gick Hitler fram till honom och vrålade:

”Är jag en lögnare, eller är jag inte?”

Domare Neithardt tillrättavisade halvhjärtat Hitler: ”Var snäll och hetsa inte upp er. Vittnet ska nog svara på frågan”.

”Är jag en lögnare eller inte?” skrek Hitler på nytt, medan han gestikulerade hotfullt med armarna.

Kahr behöll fattningen och svarade att han inte kunde erinra sig att han gett Hitler löfte om något. Den tidigare generalstatskommissarien framstod emellertid som en bruten man, där han satt sammansjunken i sin stol.

”En förträfflig person, denne Hitler”, sa en av lekmannadomarna.

Beväpnade SA-män ställde sig på flera ­platser i München.

© Imageselect

Kuppen blev ett blodbad

Kuppen skulle ge Hitler kontroll över Bayerns militär, så att han skulle kunna skicka soldater mot Berlin och störta regeringen. Efter en kort strid med polisen var dock 14 nazister döda.

Stora delar av Münchens bättre borgerskap och Bayerns regering var den 8 november 1923 samlade i Bürgerbräukeller – en av stadens större ölhallar. Klockan 20.30 trängde Adolf Hitler sig in i salen och ­avfyrade sin Browning-pistol i taket.

”Den nationella revolutionen har brutit ut!” ropade han och meddelade att salen var omringad av 600 beväpnade män, samt att delstats­regeringen var avsatt och militärens kaserner övertagna.

Därefter kommenderade han in tre ledande medlemmar av Bayerns ­regering – bland dem generalstatskommissarien Gustav Ritter von Kahr – i en angränsade lokal, där han med pistol i hand avkrävde dem lojalitet.

Ute i salen greps ministerpresident Knilling och stadens polischef och de fördes bort av SA-mannen Rudolf Hess. Hitlers kupp såg ut att lyckas, men de tre regeringsmedlemmarna lyckades komma undan och larma polisen. Därmed var chansen för ett snabbt maktövertagande i München borta. Hitler blev förtvivlad och hotade med att begå självmord.

I den hopplösa situationen ingrep den gamle generalen Ludendorff. Hjälten från första världskriget ­utlyste en revolutionär marsch, som skulle äga rum nästa förmiddag.

Omkring 2000 nazister samlades utanför Bürgerbräukeller. Många av dem var beväpnade. Deras mål var fortfarande att ta kontroll över ­Bayerns militär, som sedan skulle marschera mot Berlin och störta den tyska regeringen – som Mussolini hade gjort året innan med sin ”marsch mot Rom”.

När de marscherande nazisterna nådde Odeonsplatz möttes de av en cirka 130 man stor polisstyrka. Poliserna öppnade eld, och efter en kort eldstrid var fjorton nazister och fyra poliser döda. Hitler kom undan via en sidogata.

Hitler lever lyxliv i fängelset

Domstolens behandling av Hitler och den milda domen väckte bestörtning både inom och utom landet. Domen var som ”ett aprilskämt”, ansåg den brittiska tidningen The Times, medan den väns­terorienterade tyska tidskriften Die Weltbühne varnade: ”I München har justitiemordet på republiken inletts”.

Hitlers anhängare var å sin sida förtjusta. Många hade kommit till rättssalen med famnen full av blommor, och salen rungade enligt rättegångsprotokollet av ”jublande heil-rop”. Innan Hitler och hans kompanjoner fördes iväg för att avtjäna sitt straff i Landsbergfängelset, lät de sig hyllas av en stor folkmassa som samlats utanför domstolsbyggnaden.

Efter en färd på sex mil kom Hitler till fängelset, där han utnämndes till ”hedersfånge”. Han fick cell nummer sju – ett ljust och rymligt rum på andra våningen.

Cell nr. 7 var stor och ljus. Här inkvarterades ­fängelsets hedersfånge, Adolf Hitler.

© Imageselect

Det var möblerat med en säng, nattduksbord och fåtölj. Ljuset strömmade in genom stora fönster, vars smala galler inte störde utsikten över staden.

Redan från första dagen vällde det in brev och presenter till den dömde. Flera av paketen innehöll mat, och Hitlers cell fick snart namnet ”Delikatessaffären”. ”Med alla de varorna kunde man öppna både en butik med frukt och grönt och en vinhandel”, noterade vännen Ernst Hanfstaengl, som hade sluppit åtal efter kuppförsöket och nu fungerade som förbindelselänk mellan den fängslade nazistledaren och partiet.

Adolf Hitler i fängelsets uppehållsrum med sin 1 privatchaufför Emil Maurice, 2 SA-funktionären Hermann Kriebel, 3 sekreteraren Rudolf Hess och 4 frikårsmannen Friedrich Weber.

© Imageselect

Fångarna levde ett liv i lyx

Privatliv, gott om plats och fritidsaktiviteter. Fångarna mådde bra i Landsberg. Sedermera avrättades tyska krigsförbrytare där.

Fängelset i Landsberg invigdes 1908 och var byggt för att leva upp till den tidens mest framsynta tankar om rehabilitering av kriminella. Med Bayerns milda syn på Hitler och de övriga kuppmakarna kom nazisternas tid i fängelset mer att påminna om en vistelse på ett sommarpensionat än om ett straff.

Fångarna fick bära sina civila kläder och behålla personliga ägodelar som fickknivar. Städning, matlagning och tvätt stod fängelset för – fångarna skulle bara bädda sina sängar.

De humana förhållandena upphörde med nazisternas maktövertagande 1933. Efter Tysklands nederlag 1945 var Landsberg de allierades huvudsakliga fängelse för tyska krigsförbrytare. Totalt 288 fångar avrättades i ”War Criminals Prison No. 1”, innan ­fängelset 1958 återlämnades till tyska staten.

Hverdag i Landsberg:

Kl. 7.30

Fångarna serveras frukost.

Kl. 8-11

Möjlighet att arbeta, till exempel att hugga ved. Arbetet är frivilligt och avlönat. En halvliter öl delas ut under arbetet.

Kl. 11.30

Middag i matsalen. För sina egna pengar kan fångarna köpa lyxvaror, bland annat öl och vin. Eftermiddagen är ledig. De flesta fångar dricker te och tar en tupplur.

Kl. 19.45

Kvällsmat. Därefter disponeras kvällen fritt – man kan till exempel strosa i fängelseträdgården, spela spel, utöva sport eller samlas för sång och musik.

Adolf Hitlers 35-årsdag den 20 april gick allt annat än obemärkt förbi. ”Hans rum såväl som uppehållsrummet var rena skogen av blommor. Doften var som i ett växthus”, berättade fångvaktaren Otto Lurker.

Den bästa presenten fick nazistledaren dock nöja sig med att läsa om i tidningen. Dagen firades med en fest i Bürgerbräukeller – den ölhall som Hitler hade inlett sitt kuppförsök i.

Där hade 3000 nationalsocialister, veteraner från första världskriget och anhängare av andra nationalistiska rörelser samlats för att fira ”den man som tänt en låga av frihetslängtan och nationell medvetenhet i det tyska folket”, som en tidning skrev.

Nazister styrde fängelsets vardag

Hitlers anhängare kom ofta på besök. I april och maj fick Hitler dagligen fem eller fler besökare från alla delar av Tyskland, som fångvaktaren Otto Lurker ­berättade: ”Alla samhällsskikt och alla åldrar var representerade.

Stora, skäggiga män i lederhosen och med stålskodda skor, män från in­du­strin och näringslivet, kyrkans män från den protestantiska såväl som den katolska åskådningen, småborgare, jurister, tidigare officerare, professorer, bönder, konstnärer, hjälparbetare, adelsmän, bokhandlare, förläggare och redaktörer – alla kom de för att dryfta de mest besynnerliga frågor”.

Även kvinnliga beundrare strömmade till för att hälsa på Hitler och ge honom presenter och bakelser, som var något av det bästa nazistledaren visste. Under april fick Hitler ytterligare sällskap, när hans närmaste medbrottslingar överfördes till fängelset.

Hitler omvandlade fängelset till sin personliga domän. De nyanlända inkvarterades nära Hitler på andra våningen, som fångarna kallade ”Feldherrenhügel” (Befälshöjden). Därtill kom cirka 40 nazister, som under kuppen hade deltagit som SA-stormtrupper. Emil Maurice, Hitlers chaufför, fungerade som förbindelseofficer mellan de båda grupperna i fängelset.

Ölkällarkuppen hjälpte karriären på traven

Till Maurices uppgifter hörde att kalla in nyanlända för mönstring. SA-mannen Hans Kallenbach berättade: ”Jag hade knappt hunnit anlända och se mig om i min cell, förrän Emil Maurice dök upp och meddelade att jag skulle inställa mig hos Führern”.

Kontakten mellan ”landsknektarna”, som SA-männen kallade sig, och deras ledare var emellertid ytterst formell, ­eftersom Hitler snabbt vande sig vid att hålla avstånd till sina underlydande.

När Ernst Hanfstaengl under ett besök an­ty­dde att den vid det laget ganska välnärde Adolf Hitler skulle kunna tjäna på att delta i fängelsets idrottsaktiviteter, var svaret ett blankt nej: ”Det kommer inte på frågan. Det vore dåligt för disciplinen. Det går inte an för en ledare att besegras av dem som följer honom – inte ens i en turnering eller i en lek”, slog han fast.

Måltiderna utvecklades till en uppvisning i militär disciplin, när fångarna åt i det spartanska uppehållsrummet. ”Varje dag vid tolvtiden lade fångarna en duk på bordet. Duken hörde strängt taget inte dit enligt reglementet, men fångarna började använda den, och vi satte oss inte emot det”, mindes fångvaktaren Franz Hemmerich.

”Vi sög i oss hans ord, och timmar försvann som minuter”. Fångvaktaren Kallenbach om Hitlers kvällstal.

Hitlers medfångar dök upp i god tid. Stående bakom sina stolar inväntade de kommandot ”givakt!”. Därefter skred Führern med sina ledsagare längs leden och tog plats vid bordsänden, berättade fångvaktaren Hans Kallenbach. Och ingen reste sig från bordet förrän Hitler tillät det.

Efter kvällsmaten kunde fångarna röka och koppla av. Hitler var sällskapets mittpunkt, och hans monologer kunde pågå till långt in på natten.

”Vi sög i oss hans ord, och timmar försvann som minuter”, berättade fångvaktaren Kallenbach, som inte kunde låta bli att lyssna. Fångarna ”upprätthöll under dessa kvällar frontsoldatens anda”.

Partiet splittras i fraktioner

Varje dag promenerade Hitler i fängelsets trädgård – iförd korta lederhosen, vit skjorta och slips. Den friska luften, den goda maten och de fasta rutinerna gjorde honom på gott humör, skrev Hitlers medfånge Rudolf Hess i ett brev till sin fästmö i maj 1924: ”Han ser strålande ut. Hans ansikte är inte längre magert. Det påtvingade lugnet gör honom gott”.

Utanför fängelsets murar gick det dock sämre för Hitlers parti. Myndigheterna hade förbjudit NSDAP, och den nazistiska rörelsen fick arbeta i det fördolda.

Hitler hade strax innan han greps utsett Alfred Rosenberg, redaktör för partitidningen Völkischer Beobachter, till tillfällig ledare. Rosenberg var begåvad, men lat och okarismatisk – och därför rätt man att hålla Hitlers stol varm utan att riskera att bli en farlig rival.

Rosenberg lyckades emellertid inte hålla ihop nazisterna. Rivalitet och oenighet splittrade partiet, och många besvikna medlemmar gick över till andra högerextrema partier. Hitler hade insett att han inte kunde göra något så länge han satt bakom galler – han gjorde bäst i att hålla sig helt borta från oredan, tills han var en fri man igen.

Vid det laget skulle han kunna samla ihop partiet, återta sin plats och framstå som nazisternas ende, rättmätige ledare.

Nazistledaren hade inte heller tid att fjärrstyra sitt parti, för han hade fullt upp med att samla sina tankar: ”Herr Hitler skriver på en omfångsrik bok och vill ge sig den tid som krävs för det”, stod det i ett pressmeddelande i juli.

Kampskriften ”Mein Kampf” blir till

Boken, som skulle få titeln Mein Kampf, hade legat i stöpsleven under en längre tid. Så tidigt som i december 1923 hade Hitler talat om att författa en skrift som skulle ”riva masken av” hans politiska motståndare.

Med fängelsedirektörens medgivande skaffade Hitler en Reming­ton­skrivmaskin, ett skrivbord och papper. Beundrarinnan Winifred Wagner (tonsättaren Richard Wagners svärdotter) skickade blyertspennor, suddgummin, kalkerpapper och annan materiel.

”Jag visste inte att Hitler hade litterära ambitioner”, anmärkte Winifred förbluffat till en väninna. I fängelset började Hitler arbeta systematiskt med boken, som inledningsvis skulle heta 4½ Jahre Kampf gegen Lüge, Dummheit und Feigheit (Fyra och ett halvt års kamp mot lögner, dumhet och feghet).

Hitler blandade sin egen förskönade livshistoria med sitt hat mot judarna och sin avsky för de politiker som han ansåg hade varit ansvariga för Tysklands nederlag i första världskriget.

VIDEO: Se hur Hitler blev miljonär på Mein Kampf

Hatet mot politiker och judar

Hitler, som aldrig hade lärt sig skriva på skrivmaskin, knackade mödosamt ned bokstav för bokstav på papperet med två fingrar. Så tog de långa, omständliga meningarna form i hans cell:

”Liksom han (juden, red.) själv plan­enligt fördärvar kvinnor och flickor, drar han sig inte för att i stort omfattning riva ned blodsgränser för andra. Det var och är judarna som tar negern till Rhen alltid med samma baktanke och samma uttalade mål (...)”.

Som botemedel mot allt som var dåligt i samhället rekommenderade Hitler ”utrensning” av oönskade element samt tysk expansion österut. Varje lördag läste han upp de färdiga avsnitten för sina medfångar.

Bland åhörarna satt den entusiastiske Rudolf Hess, som i ett senare skede skulle utses till hedersposten som Hitlers ställ­företrädare: ”Vilken blandning av kall, mogen överlägsenhet och hämningslös ungdomlighet”, jublade han, när han hörde bokens avsnitt om Hitlers upplevelser vid västfronten.

Hela sommaren satt Hitler böjd över skrivmaskinen. För att få arbetsro avböjde den tidigare så sällskaplige nazistledaren alla besök.

I september arbetade han varje dag ”många timmar enbart för att göra sin bok färdig”, noterade Landsbergfängelsets direktör, Otto Leybold.

Hitler är ”ofarlig”

Frigivningen drog ut på tiden. Hitler hade förespeglats att han kunde komma att släppas villkorligt efter bara sex månader, och de fängslade nazisterna gjorde sitt ­yttersta för att uppföra sig ­exemplariskt – både för att kunna släppas tidigare och för att kunna arbeta vidare mot sina politiska mål.

Hitler berättade senare att han hade inskärpt i sina kamrater att de ”skulle bete sig på ett sådant sätt att det vid deras frigivning inte fanns någon i fängelset som inte hadeövertygats av nationalsocialismen”.

Ambitionen lyckades. Fängelsedirektören Otto Leybold var övertygad om att nazistledaren under fängelsevistelsen förvandlats till en god samhällsmedborgare:

”Hitler är en man av ordning och disciplin, inte bara när det gäller sig själv. Han saknar personlig fåfänga, är nöjd med maten, röker inte och dricker inte”.

”När jag lyssnar på honom är det nästan så att jag själv blir nationalsocialist”. Fængselsdirektør Otto Leybold om Hitler.

Fängelsedirektören antog att nazist­ledaren skulle återgå till politiken, men den här gången som laglydig:

”Hitler kommer att försöka återuppliva den nationella rörelsen efter sitt eget huvud, men inte som förr med våldsamma medel. Under de tio månadernas häktning och fängsling har han utan tvekan blivit mognare och lugnare än tidigare”, uppgav Leybold i sin rapport.

I ett samtal med fångvaktaren Hemmerich medgav fängelsedirektören att Hitler gjort ett visst intryck på honom: ”När jag lyssnar på honom är det nästan så att jag själv blir nationalsocialist”. Fångvaktaren höll med sin chef.

Nazisterna glömdes bort

Münchens högste ansvarige för polisen, Friedrich Tenner, tvekade fortfarande, men den 20 december 1924 kunde Adolf Hitler lämna fängelset som en fri man. Mein Kampf var inte helt fär­dig, men Emil Maurice såg till att ma­nu­skrip­tet diskret lämnade fängelset dolt i trälådan till en grammofon.

Utanför fängelseporten väntade Adolf Müller, ägaren till det tryckeri som skötte partiets utgivningar, samt Heinrich Hoffmann, Hitlers personlige fotograf. De körde honom till lägenheten på Thiersch­strasse i München. Där togs han emot i rum som var fyllda med blombuketter och lagerkransar.

Hitler återgick snabbt till sitt gamla liv med kaféer och besök hos bekanta, medan arbetet med Mein Kampf fortsatte. Han skrev på de sista kapitlen, medan Rudolf Hess, Ernst Hanfstaengl och andra betrodda kamrater redigerade texten, så att hans argument överensstämde med varandra.

Dessutom försökte de i någon mån modifiera hans språk, som var lika omständligt och explosivt som hans tal. Arbetet med texten tog flera veckor, innan det färdiga manuskriptet kunde skickas till tryckeriet.

Den misslyckade konstnären och arbetslöse soldaten utan utbildning kunde nu skriva ”författare” på blanketterna till den bayerska skattemyndigheten.

”Jag är inte längre okänd, och det ger oss den bästa utgångspunkten för en ny start”, förklarade Hitler med hänvisning till kuppen, rättegången och boken.

Om Hitler hade trott att boken skulle bli en storsäljare blev han dock besviken. Försäljningen gick trögt – år 1929, efter fyra år, hade endast 36000 läsare investerat i ett exemplar av ”nazistbibeln”. Först med partiets valframgång 1932 steg intresset märkbart, och året därpå såldes över en halv miljon exemplar.

NSDAP:s framgång byggde inte minst på stormtrupperna (SA), som år 1932 hade 470000 medlemmar.

© Getty Images & Imageselect

NSDAP rustade för demokratisk kamp

“”Vilddjuret har tyglats”, ansåg de tyska politikerna och gav nazisterna plats på röstsedlarna igen. Tio år efter sin fängelsedom kunde Adolf Hitler erövra makten i landet.

Det misslyckade kuppförsöket 1923 övertygade Adolf Hitler om att han inte kunde ta makten i Tyskland med våld. I stället skulle landet erövras med hjälp av det parlamentariska systemet.

Strax efter att Hitler släppts från ­fängelset lovade han högtidligt Bayerns ministerpresident Heinrich Held att han skulle avstå från fler kupper –ett löfte som Held trodde på:

”Vilddjuret har tyglats, så vi kan lossa kopplet något”, fastslog ministerpresidenten och upphävde förbudet mot nazistpartiet. Från februari 1925 stod NSDAP åter med på röstsedlarna. Hitler hade fortfarande talförbud i stora delar av Tyskland, men han ställde gärna upp i slutna församlingar.

Det politiskt motiverade våld som utövades av partiets stormtrupper (SA) upphörde inte, men Hitler lyckades hålla sig inom gränsen för vad ordningsmakten och de styrande politikerna kunde acceptera.

Efter valet 1932 var NSDAP Tysklands största parti, och ett halvår senare, den 30 januari 1933, installerades Hitler på demokratiskt vis i ämbetet som tysk rikskansler. NSDAP hade nått sitt mål.