Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Georg Elser ville bomba Hitler

I ett helt år förbereder snickaren Georg Elser ett attentat mot tyskarnas Führer. Han skaffar sprängmedel, bygger en utlösare och gröper ur pelaren bakom Adolf Hitlers talar­stol. Men Hitlers tidsbrist och 13 minuter hindrar Elser från att ändra historiens gång.

Sz-photo/Scanpix

I trängseln på nazisternas rumsförmedling i München står en man med ungdomligt utseende och utstående öron. Han är klent byggd och gör inte mycket väsen av sig, men till skillnad från de flesta andra är han inte klädd i partiuniform utan i en mörk jacka.

Ingen fäster sig vid den detaljen. Alla trampar otåligt för att få sig tilldelat ett rum. De vill hinna i tid till kvällens stora begivenhet: Adolf Hitler ska tala till sina ”gamla kamrater” i Münchens stora ölhall, Bürgerbräukeller. Och dagen därpå ska Hitler gå i spetsen för en stor minnesmarsch.

Arrangemanget sker med anledning av den s.k. ölkällarkuppen som nazisterna förgäves försökte genomföra år 1923. Kuppförsöket slutade i ett blodbad vid vilket 16 nazister dödades. Sedan dess hyllas de som martyrer.

På rumsförmedlingen frågar sekreterarna nyfiket de köande om de var med när det begav sig 1923. Mannen med de utstående öronen skakar tyst på huvudet, som om han är ledsen för att han inte var med vid kuppförsöket. Sedan presenterar han sig som Georg Elser och tackar artigt när han får adressen till en familj som hyr ut ett rum till nazisternas gäster.

Hemma hos värdfamiljen ställer Elser ifrån sig resväskan och byter några ord med värden innan han vid 20-tiden ger sig iväg mot Bürgerbräukeller på andra sidan floden Isar. Gatorna är avspärrade och fulla med nyfikna människor som hoppas få en glimt av Führern.

Inne i den fullsatta festsalen har nästan 3 000 nazister samlats. Precis som alla tidigare år på den här dagen, den 8 november, stiger Adolf Hitler upp på podiet, exakt klockan 20.30, till ljudet av dånande applåder och euforiska heil-rop.

I två timmar talar han om Tysklands storhet, och först när han vid 22.30-snåret avslutar sitt tal och lämnar ölkällaren, kan vägspärrarna utanför tas bort.

Medan mötesdeltagarna traskar hemåt passar Georg Elser på att smyga sig in i den tomma festsalen i Bürgerbräukeller. Han ser sig omkring och noterar att salen är byggd i två våningar. Bakom talarstolen hänger en nazistflagga som döljer en bärande pelare.

Utan att veta exakt hur han ska bära sig åt, är Elser säker på att Hitler ska dö i den här salen den 8 november nästa år.

Hatet gror hos den ensamme snickaren

Georg Elser föddes 1903 och växte upp under enkla förhållanden i den sydtyska byn Königsbronn. I skolan var han duktig på matematik och teckning, och när Georg kommer i lära som snickare visar han sig vara perfektionist.

Han besöker ofta sina kunder dagen efter att de fått hans möbler, bara för att se att allt är i sin ordning. På fritiden spelar Elser fiol i en folkmusikorkester, dansar och har viss framgång hos flickorna som faller för hans tystlåtna sätt. Men inuti honom pyr vreden.

Lika vänlig och tillmötesgående som Elser är mot de flesta, lika hatisk är han gentemot nazisterna som styrt landet sedan 1933. Nazisterna kommer att tvinga in landet i ett nytt storkrig, förutspår han, sedan Tyskland på hösten 1938 ockuperat Sudetenland, ett bergigt område i Tjecko­slovakien.

Elser är inte särskilt politiskt engagerad, men han har varit medlem i kommunistpartiet och känner av de kärva tiderna i sin egen börs – det ekonomiska under som Hitler skryter med att han genomfört, har gått alldeles obemärkt förbi arbetarklassen. Under åren 1928 till 1938 har Elsers redan magra timlön halverats. Det har han räknat ut.

Men det är inte den kärva ekonomin som plågar Elser mest. Först och främst avskyr han förtryck i alla dess former. Han har vuxit upp med en försupen, våldsam far och den bakgrunden har fött ett starkt hat mot tyranner.

När Elser hör Hitler tala i radio lämnar han rummet och när nazisterna marscherar på Königsbronns gator vänder han dem ryggen och börjar vissla. Han hatar nazisternas heil-hälsning och tål inte ungdomsorganisationen Hitler-­Jugend. Risken för ett nytt storkrig oroar honom, och på hösten 1938 bestämmer han sig för att agera.

Uren frigjorde en fjäder som slog in en spik i en gevärspatron, som antände sprängmedlet.

© Dpa/scanpix

Helvetesmaskinen var ett teknisk underverk

Två separata klockor skulle se till att bomben detonerade vid exakt rätt tidpunkt. Tack vare klockorna fick Elser sex dagar att hinna iväg.

Georg Elser visste ingenting om tidsinställda bomber då han bestämde sig för att döda Adolf Hitler.

Men som den kreative hantverkare han var tänkte han ut en lösning: en klocka utlöste en fjäder, som med en spik slog emot en vanlig patron och an­tände sprängmedlet.

Redan sommaren 1939 hade han ordning på tekniken, men den slutliga utlösaren byggde han inte förrän flera månader senare, i sitt hyrda rum i München.

Han experimenterade med utlösarmekanisken i veckor. Uren hade han fått tag på när han arbetade som snickare i en klockfabrik.

Klockorna kunde ställas in så att mekanismen aktiverades efter sex dygn. Den hemmagjorda utlösaren testade han i sin fars fruktträdgård vid Königsbronn. Pappan ställde inga frågor.

Idén till ett attentat växer fram

Perfektionisten Georg Elser börjar leta efter den idealiska platsen för attentatet. För vanligt folk är det nästan omöjligt att komma i närheten av Hitler, som ofta ändrar sina planer i sista stund och dessutom omger sig med en svärm av livvakter.

Men utifrån tidningarna drar Elser slutsatsen att Hitler vartenda år, med hundra procents säkerhet, kommer till Bürgerbräukeller för att högtidlighålla årsdagen av ölkällarkuppen.

Elser tar god tid på sig. Han förbereder sig hellre länge än riskerar att misslyckas. På kvällen den 8 november 1938 tar han sig för första gången till den ölhall han valt ut som gärningsplats, och redan dagen därpå tar han tåget hem till Königsbronn och börjar planera det perfekta attentatet.

”Under de följande veckorna kom jag fram till att det bästa vore att placera sprängmedel i pelaren bakom talarstolen och antända det med någon typ av apparat. Hur den apparaten skulle se ut, visste jag ännu inte. Pelaren valde jag eftersom flygande tegelstenar vid en explosion skulle träffa folk vid talarstolen”, förklarade Elser senare.

Påsken 1939 reser han till München igen för att titta närmare på festsalen och den bärande pelaren. I smyg mäter han den med en tumstock. I samma veva får han ett nytt jobb, som arbetare i stenbrottet i Königsbronn.

Där kan han inte bara lära sig mer om sprängning utan även stjäla sprängladdningar till sin bomb. Han gömmer dem i en dubbelbottnad koffert.

Elser är en utpräglad ensamvarg. Visst pratar han dagligen några ord med familjen som han hyr rum hos, men hans umgängeskrets är liten. Även om han fyllt 30 år är Elser varken gift eller förlovad. Han är visserligen förälskad i en frånskild kvinna, Else Härlen, men förhållandet knakar i fogarna och Elser vill absolut inte inviga henne i sina planer.

De nazistyrda tyska tidningarna pekade ut brittiska agenter som Elsers uppdragsgivare.

© Deutsches historisches museum, berlin

Nattarbete i München

På kort tid lyckas Elser skaffa alla sprängladdningar han behöver, och när han efter bara tre veckor i stenbrottet råkar ut för en olycka är det nästan tur i oturen. Han får ett fallande stenblock på foten och måste sitta stilla med gipsad fot i flera veckor.

Under den tiden har han gott om tid att fundera ut exakt hur han ska konstruera en tidsinställd utlösare till bomben – Helvetesmaskinen, som han kallar den i sina tankar. Nu har han nytta av sina fem års anställning som snickare i en klockfabrik under 1920-talet.

Han återvänder aldrig till stenbrottet. För att få pengar att leva för, och kunna köpa de smådelar han fortfarande saknar till bomben, säljer Elser sin cykel, sin älskade fiol och många andra saker.

En augustidag 1939 placerar han sin dubbelbottnade koffert i bagagenätet i tåget mot München. I fickan har han cirka 400 riksmark – tillräckligt för flera månader. Elser sätter sig tillrätta i sitt säte och stirrar ut på omgivningarna som susar förbi.

Utan att känna någon ånger inser han att det inte finns någon återvändo, och för första gången sedan han fattade sitt stora beslut känner han sig en aning otålig.

I München hyr han ett rum på Blumenstrasse hos familjen Baumann, som artigt frågar sin nye inneboende om hans ärende i staden. Elser berättar att han ska utbilda sig till byggledare och att han dessutom håller på med en uppfinning på nätterna.

Mer behöver de inte veta; förklaringen stämmer väl överens med den dygnsrytm som Elser skaffar sig i storstaden. Han äter frukost tillsammans med familjen Baumann och därefter drar han sig tillbaka till sitt rum för att ägna sig åt sin ”uppfinning” – en tidsinställd utlösare till bomben.

Han sover större delen av eftermiddagen, och vid 19-tiden lämnar han sitt rum och går till Bürgerbräukeller, där han äter middag och dricker en öl.

Vid 22-tiden betalar han notan och säger godnatt till servitörerna, men i stället för att lämna lokalen smyger han sig in i den stora, tomma festsalen och gömmer sig i ett angränsande förrådsrum.

Där väntar han tills personalen släckt och gått hem, och när han blivit ensam sätter han igång med nattens arbete. Tidigt på morgonen, innan de första anställda kommer, smyger han ut genom nödutgången på husets baksida och skyndar hem till frukosten hos familjen Baumann.

Bomben var så kraftfull att byggnaden måste stöttas med balkar. På brottsplatsen hittade polisen åtskilliga kugghjul.

SZ-Photo/Scanpix & Shutterstock

Adolf Hitler tog sig oskadd till Berlin, där han togs emot av flera oroliga partimän och militärer. En av dem var flygmarskalk Hermann Göring.

SZ-Photo/Scanpix

På Odeonsplatz i München stoppades marschen. Skottväxlingen varade i 30 sekunder och kostade 16 nazister och fyra poliser livet.

SZ-Photo/Scanpix

Toaletter ska överrösta oväsendet

Det är ett enormt arbete Elser har gett sig in på. I skenet från sin ficklampa, som han lindat in i blått tyg för att dämpa ljuset, sågar han först av en bit av träpanelen längst ned på pelaren.

Det tar honom tre nätter att tillverka en lucka av den avsågade panelen. Den ska sedan förses med gångjärn och smälta in i panelen igen.

”Inte ens om någon tittade noga på pelaren i dagsljus skulle det gå att upptäcka förändringen”, noterade Elser. Knästående börjar han holka ur pelaren, men oväsendet från hammaren rungar öronbedövande i den tomma festsalen.

Han börjar i stället borra hål i murbruket med en handborr och skrapa ut det med en mejsel. När en spårvagn passerar ute på gatan, eller när värdshusets urinoarer automatiskt spolar var tionde minut, vågar han hacka med mejseln i pelaren under några sekunder.

För varje slag ökar pulsen och Elser håller andan. När som helst kan nattvakten dyka upp och ta honom på bar gärning. Det händer ibland att nattvakten kikar in i festsalen under natten, men han går aldrig fram till trappan upp till galleriet.

”En gång kunde jag ha blivit avslöjad”, erkände Elser senare. ”En dag när jag inte var där, tömde de lagerrummet på papplådor. När jag kom dit på kvällen blev jag alldeles förskräckt över att rummet var tömt, och i ett hörn låg mina arbetsbyxor prydligt hopvikta.”

Trots riskerna sliter Elser med pelaren natt efter natt. Först när det börjar ljusna packar han ihop sina verktyg och städar noga för att inte lämna efter sig minsta spår. Vartenda dammkorn sopas upp och läggs i en väska.

Innan han lämnar ölhallen är han noga med att stänga luckan. Som den skickliga hantverkare han är har han satt dit ett lås så att den inte ska öppnas av misstag.

Under tre månader tillbringar Elser mer än 30 nätter i ölhallen, innan han den 2 november 1939 äntligen har kommit så långt att han kan placera sprängmedlet i pelarens hålrum. Två nätter senare tänker han sätta in utlösaren med de två ombyggda urverken som ska få bomben att explodera, men just den kvällen är det bal i festsalen. Elser köper en entrébiljett och väntar.

Georg Elser tog beslutet att Hitler måste stoppas och byggde på egen hand en sinnrik bomb.

© Getty

Hjälten som ingen ville kännas vid

Efter andra världskriget föll Georg Elsers attentat i glömska. Inte förrän på 1990-talet kom hans historia fram.

Greve Stauffenberg, Sophie Scholl och några till – listan över tyskar som gjorde motstånd mot nazismen är kort. De få som agerade hyllades senare som frihetshjältar – men inte Georg Elser.

Han var bortglömd i decennier. Detta hade flera orsaker.

Kyrkan anklagade Elser för att vara SS-man

Georg Elser trodde på Gud, men han gick inte i kyrkan. Det stack i ögonen på de kristna. Ännu värre var att den framträdande tyske teologen Martin Niemöller spred SS:s lögner om Elser.

Niemöller var fånge i koncentrationslägret Sachsenhausen sam­tidigt med Elser. Teologen pratade med lägervakterna, som påstod att Elser hade utfört sitt attentat på order från SS.

Nazisternas motiv skulle vara att få Hitler att framstå som odödlig.

Västtyskt kommunisthat

Efter kriget kom Elsers hemby Königsbronn att ligga i Västtyskland, där politikerna förbjöd kommunistpartiet KPD. Eftersom Elser betraktade sig som kommunist var han oacceptabel som hjälte i Västtyskland.

DDR avskrev honom

Inte heller i det kommunistiska DDR dög Elser som hjälte; han hade agerat på egen hand, utan partiets godkännande.

Staden vände honom ryggen
Efter attentatet år 1939 förhördes alla invånare i Königsbronn av Gestapo, som använde tortyr mot många av dem. Andra skickades till fronten som straff.

Nazisterna svärtade även ned byn genom att kalla den ”Attentatshausen”, attentatmannens by. Invånarna såg sig som Elsers offer, och reste inte något minnesmärke förrän 1990.

Nazisterna förlät aldrig
Efter kriget började nazisterna återgå till vardagslivet. T.ex. gick Königsbronns borgmästare från 1951 till 1989, Karl Burr, i en nazistiskNapola-elitskola.

Han ville inte resa något minnesmärke över Elser. ”I Königsbronn har folk ingen lust att hylla honom!” sade han till en tidning.

Bomben tar för stor plats

”Jag hittade en plats i galleriet, nära orkesterpodiet, och tittade på festligheterna. När tillställningen var slut klockan ett begav jag mig till mitt gömställe”, berättade han.

När Elser äntligen kan närma sig pelaren upptäcker han till sin stora irritation att hålet är för litet för tidsmekanismen. Han stänger igen luckan och lämnar Bürgerbräukeller, men natten till den 6 november är han tillbaka.

Han har sågat och filat på lådan som omger utlösaren, och nu passar den perfekt i hålet. Elser ställer klockorna så att bomben ska detonera klockan 21.20 den 8 november 1939.

Tidpunkten är noga vald. Under firandet av ölkällarkuppen går Hitler alltid upp på podiet kl. 20.30 och talar därefter i ett par timmar. Klockan 21.20 kommer Führern alltså att vara ungefär mitt i sitt tal, förutspår Georg Elser.

Han sätter ett lock över uren för att dämpa det tickande ljudet, stänger panelen och lämnar ölkällaren vid sextiden. Han känner sig lättad.

Han bestämmer sig för att fira avslutat arbete genom att köpa en kopp kaffe i en kiosk, och medan han njuter av den rykande varma drycken denna kyliga höstmorgon tänker han på bomben som nu har börjat ticka under Hitler.

”Det ska lyckas”, lovar han sig själv med knappt hörbar röst. Om allt går enligt planen kommer bomben att explodera om 60 timmar, och vid det laget tänker Elser vara långt därifrån. Hans avsikt är att ta tåget till den sydtyska staden Konstanz och smita osedd över gränsen till Schweiz, medan problemet Adolf Hitler elimineras.

Perfektionisten avbryter flykten

Medan Hitler förbereder sitt tal och personalen i Bürgerbräukeller gör allt iordning inför festligheterna, har Georg Elser hunnit till Stuttgart där hans syster Maria bor.

I stället för att fortsätta direkt mot Schweiz väljer han att spendera dagen tillsammans med familjen – och sedan fattar han ännu ett ödesdigert beslut: den pedantiske hantverkaren tänker åka tillbaka till Bürgerbräukeller i München för att kontrollera att allt fortskrider enligt planerna och att urverken tickar på som de ska.

”Uren ställdes ju dit två dagar senare än jag egentligen tänkt, och jag ville se så att de inte stannat. Jag hade ju bara en halvtimme på mig innan jag tvingades lämna Bürgerbräukellers festsal (natten till den 6 november, red.). Jag ville vara säker, och åkte till München igen.”

Problemet är att han har gjort slut på alla de 400 riksmark han skrapat ihop, men Maria lånar honom gärna 30 riksmark utan att ställa några frågor.

När Elser kommer till Bürgerbräukeller på kvällen den 7 november gömmer han sig ännu en gång i förrådsrummet tills ölkällaren stänger. Därefter öppnar han luckan i pelaren och inspekterar urverken. De tickar som de ska.

Kl. 6.30 lämnar han ölkällaren för sista gången. Han strosar genom staden och köper en kopp kaffe innan han hälsar på hos sin gamla värdfamilj. Det är som om han inte kan lämna staden.

Vid 10-tiden på kvällen befinner han sig till sist på järnvägsstationen och inleder sin flykt. När Elser tar plats på tåget vet han inte att kriget har tvingat Hitler att ändra sina rutiner.

Erövringen av Polen är visserligen genomförd men nazisterna har större ambitioner i Europa: de förbereder ett fälttåg mot Frankrike. Programmet för firandet av ölkällarkuppen måste därför ändras så att Hitler kan hinna tillbaka till ett krigsråd i Berlin nästa morgon.

Oturligt nog har metereologerna varnat för tät dimma över München, och Hitlers pilot vågar inte lova att det går att flyga tillbaka till Berlin samma kväll.

Lösningen blir att Hitler efter sitt tal ska sätta sig på ett specialtåg från Münchens järnvägsstation klockan 21.31 den 8 november.

För att hinna med tåget intar Hitler talarstolen redan vid 20-tiden, en halvtimme tidigare än alla andra år. Med intensiv stämma berättar han om det nödvändiga kriget mot britterna, som påstår att de kämpar för folkens frihet medan de själva erövrar land efter land.

Med bitande ironi kritiserar Hitler britterna som tycker att de ska bestämma allting, medan Tyskland bara blir lurat.

Varje poäng i talet möts av jubel från de nästan 3 000 församlade partimedlemmarna. Stämningen kokar i salen.

Efter mindre än en timme avrundar Hitler sitt tal och medan applåderna fortfarande dånar skyndar han och hans följe av nazist-toppar ut till limousinerna.

Så snart Hitler har lämnat Bürgerbräukeller börjar mötesdeltagarna bryta upp. De flesta gäster går mot utgången, och då – precis 13 minuter efter att Hitler har lämnat festsalen – exploderar Elsers bomb med en dov smäll.

Den kraftiga tryckvågen slår omkull de kvarvarande gästerna och den bärande pelaren bakom Hitlers talarstol splittras så att delar av taket störtar in i ett moln av damm. Åtta nazister dör under byggnadsresterna, och ytterligare 67 blir svårt skadade.

Under förhören försökte Georg Elser bevisa att han agerat helt på egen hand. Gestapo trodde honom inte.

© Heinrich hoffmann/Bayrische staatsbibliothek

Förhör och tortyr hos Gestapo

Klockan 20.45, en halvtimme före bombexplosionen i München, har en klen man med utstående öron gripits av de tyska gränsvakterna i Konstanz, bara några meter från gränsen till Schweiz.

Vakterna kontrollerar rutinmässigt mannen för smuggling, men han har varken alkohol, cigarretter eller korv med sig – något som annars är typiskt smuggelgods i området.

I mannens ryggsäck hittar vakterna hoprullade papper med anteckningar om bombtillverkning, ett vykort med en bild på Bürgerbräukeller, ett emblem från en kommunistisk organisation, några verktyg, en fjäder till ett urverk och några metallbitar.

Gränsvakterna blir förbryllade över innehållet i ryggsäcken, men när de strax därefter får ett telex med nyheten om attentatet mot Hitler lägger de ihop två och två. De för Georg Elser till München och överlämnar honom till Gestapo, som utsätter honom för ändlösa förhör.

Elser förklarar att han skulle besöka en bekant i staden men inte lyckades hitta rätt hus i mörkret. När poliserna berättar att en servitör på Bürgerbräukeller har identifierat honom som en av ölkällarens stamgäster, medger han att han varit på värdshuset men att han inte har minsta aning om något attentat.

Brottsplatsutredningen visar efter några timmar att bomben var placerad i pelaren, nära golvet, vilket måste betyda att gärningsmannen stått på knä medan han gröpt ur pelaren. Det tar Gestapo fasta på under förhören.

”Ta av dig byxorna,” beordrar polismannen, ”och låt det gå fort!” Elser tvekar ett ögonblick. Han är både nervös och förvirrad och förstår inte helt vad som händer. ”Jag vill se dina knän!” ryter förhörsledaren.

I stället för att ta av sig byxorna kavlar Elser långsamt upp byxbenet, centimeter för centimeter, och när hans knä blir synligt ser Gestapo-mannen det direkt: Hans knä är svullet och inflammerat.

”Nå, har du något att berätta?” fräser förhörsledaren.

”Om man har gjort någonting sådant ... vad väntar då?” frågar Georg Elser ängsligt. Svaret på den frågan får han innan han hinner blinka: tortyr, förhör och mer tortyr.

Elser erkänner snart alltihop, men Gestapo och SS är övertygade om att han måste ha medbrottslingar – en enkel hantverkare från Königsbronn kan knappast ligga bakom ett så omfattande attentat helt på egen hand.

Himmler tappar tålamodet

Redan den 9 november – dagen efter explosionen – har Gestapo gripit två engelska agenter vid den nederländska gränsen. Enligt Hitler och de övriga i nazisttoppen är det ingen tvekan om att agenterna ligger bakom attentatet, och att Elser bara är britternas förlängda arm.

Tidningen Völkischer Beobachter, nazistpartiets officiella organ, pekar ut skurkarna utan minsta tvekan. ”Gärningsmännen är agenter från Secret Service”, konstaterar tidningen och varnar: ”England kommer att få höra ifrån oss.”

Elser torteras flera gånger, men när misshandeln inte får honom att erkänna någonting om de brittiska agenterna lägger sig SS-chefen Heinrich Himmler personligen i det hela. Han och en assistent piskar och sparkar Elser, som vrålar av smärta med blodet rinnande ur näsa och mun.

Men oavsett hur mycket han lider, håller han fast vid att han agerat helt på egen hand. ”Jag funderade ständigt på hur jag skulle kunna förbättra förhållandena för de tyska arbetarna och förhindra ett krig. Jag kom fram till att det bara kunde låta sig göras genom att avlägsna landets högsta ledare i Tyskland. Jag menar Hitler, Göring och Goebbels”, förklarar han.

Efter flera veckor i Gestapos klor förs Elser till koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin. Där blir han lägrets hårdast övervakade fånge.

Han har ännu inte dömts för sitt brott, Hitlers plan är att gömma undan honom i en cell tills kriget är slut. Därefter ska han användas som kronvittne i en skådeprocess mot britterna, då han ska medverka till att bevisa – med Führerns ord – ”de perfida medel som Secret Service använt sig av”.

Men Georg Elser kommer aldrig inför domstol. Kriget drar ut på tiden och i slutet av 1944 flyttas han till koncentrationslägret Dachau utanför München och blir inlåst i cell nummer 6.

Han är en skugga av sitt forna jag; mager som ett skelett, gråhårig med insjunkna kinder och djupt liggande ögon utan minsta gnista av liv. Under krigets sista dagar får lägerkommendanten order från Gestapos högste chef att avrätta Georg Elser.

Natten till den 10 april 1945 förs han till koncentrationslägrets krematorium, avrättas med ett nackskott och kremeras strax därefter. Elser var bara 13 minuter från att ändra historiens gång. I stället blev han ett av krigets 60 miljoner offer.

Läs också:

Hitler

Hur lång var Adolf Hitler?

1 minut
Hitler

Hur mycket fick Adolf Hitler i lön?

2 minuter
Hitler

Bomben sprängde Hitlers talarstol

7 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj