Hitler ville svälta ihjäl Leningrad

I september 1941 sluter Adolf Hitler järnringen om Leningrad. Han tänker radera den sovjetiska staden från världskartan och svälta ihjäl invånarna. Under nästan 900 dagar fryser och svälter miljoner människor medan bomber och granater faller över dem.

Alamy/Imageselect

I december 1941 började grannarna i Olga Grechinas trappuppgång dö av svält. Först vicevärden och så hans fru.

Som obetydliga arbetare utan uppgifter i Leningrads försvar låg deras brödranson på 125 gram om dagen. Det motsvarar två skivor rågbröd.

Så avled trädgårdsmästaren och pappan till den handikappade pojken som bodde i lägenheten ovanför hennes.

Själv fick Olga större ransoner eftersom hon arbetade på en ammunitionsfabrik. På arbetet fick hon äta så mycket soppa hon ville i kantinen.

Hon fick till och med ta med sig mat hem till sin mamma som bodde hos henne.

En kväll vid elvatiden knackade någon på Olgas dörr. Det var grannen.

”Min son är döende. Jag ber er, ge mig en sked solrosolja. Om han får det kan jag rädda honom”, stammade kvinnan fram.

”Men jag har ingen olja”, sa Olga.

”Jo, det har du. Det måste du ha. Du ska rädda min son”, fortsatte grannen med desperation i rösten.

Olga svarade nej igen och stängde dörren. Dagen därpå var pojken död och Olga kände sig som en mördare. Hon hade nämligen solrosolja men sparade den till sin gamla mor.

Medan folk i Lenin­grad dog rasade också husen samman. De tyska kanonerna omkring staden avfyrades dagligen och om granaterna inte föll varslade de tjutande flyglarmen om att de tyska bombplanen var på väg.

Några månader efter att belägringen inletts i september 1941 saknade de flesta elverken kol. Spårvagnarna stod still där de befann sig när strömmen gick och det var ingen som plogade gatorna.

Istället fick invånarna trampa upp små stigar i snön så att de långsamt kunde röra sig mellan de sönderbombade byggnaderna. Med tiden blev liken längs gångarna allt fler.

”Idag när jag gick över gatan var det en man framför mig. Han klarade knappt att sätta den ena foten framför den andra”, noterade studenten Elena Skrjabina i sin dagbok.

”Han satte sig på en brandpost. Plötsligt stirrade han uppåt och så gled han långsamt ner på marken. När jag kom fram till honom var han redan död.”

Leningrad vred sig i dödskramper. Och det skulle bara bli ännu värre under följande år.

Tidningarna i den fria världen följde noggrant tragedierna på östfronten i Sovjetunionen.

© M. Evans/Scanpix

Tyskarna lider ingen nöd

Medan folk dog som flugor inne i Leningrad låg de tyska soldaterna i sina skyttegravar bara en mil utanför staden.

Tyskarna fick ordentligt med mat. Fältköket levererade varje dag bröd och varm soppa med ox- eller fläskkött till soldaterna.

Några nöjde sig med soppan så att de kunde byta brödet mot sex med desperata ryska kvinnor.

Tyskarna var väl medvetna om att de höll på att svälta ut en miljonstad och dessutom visste de att kanonerna inte alltid riktades mot militära mål.

På kartorna som de tyska artilleristerna använde hymlade man inte med vilka målen var.

Mål nummer 88 och 89 var sjukhus, mål nummer 709 ett barnvårdsinstitut och mål nummer 736 en barnstuga. Helt i linje med Hitlers planer.

Leningrad ska raderas från kartan

När tyskarna den 22 juni 1941 stormade in i Sovjetunionen låg planen för Le­nin­grad klar: Befolkningen skulle dö.

Ett par veckor efter att offensiven inletts höll Hitler hov för sina närmaste officerare. Han var på gott humör och talade om visionen för de erövrade territorierna i öst.

”Krimhalvöns skönhet ska uppenbaras med en motorväg. Halvön ska bli den tyska rivieran”, förklarade han.

Planerna för Sovjetunionens största städer Leningrad och Moskva var en annan historia. De skulle jämnas med marken och befolkningen skulle utplånas – tyskarna kunde inte lägga kraft på att föda miljonstäderna.

Armégrupp Nord ryckte snabbt fram mot Leningrad. Ryssarna var handlingsförlamade eftersom 40 000 officerare från Röda armén anklagats för landsförräderi av Stalin under åren 1937–1939. 15 000 arkebuserades, andra sattes i fångläger i Sibirien.

Den ryske soldaten Semjon Putjakov beskrev bristen på bra officerare:

”Allt är ett enda stort kaos. Vi flyttas hela tiden från en plats till en annan. Vi gör inget annat än att gräva skyttegravar. Vi får inte ens en gång ordentlig utbildning. Vårt regemente har fått en instruktör, löjtnant Petrenko, men hans order är helt oförståeliga. Han har ingen ordentlig utbildning och han är bara till besvär.”

Snart stod det klart för invånarna i Leningrad att kriget, som i början verkade avlägset, närmade sig.

Allteftersom tyskarna kom närmare fick folket mer detaljerad information. Tusentals civila kommenderades att gräva skytte­gravar och pansarfällor kring Leningrad.

De pratade med ryska soldater på tillbakatåg och fick veta hur snabbt tyskarna ryckte fram.

De berättade nyheterna för sina familjer när kom tillbaka till staden. Situationen verkade katastrofal.

Staden vägrar ta emot nödhjälp

Partiledningen i Leningrad ville absolut undvika att tappa ansiktet och vägrade ge folk mat på bordet.

Redan i juli 1941 skickade Sovjetunionens handelsminister Anastas Mikojan flera godståg med mat till staden.

Marskalk Kliment Vorosjilov, som då ansvarade för Leningrads försvar, reagerade direkt när han hörde talas om leveranserna: Tåget stoppades eftersom han var rädd för att Stalin skulle få veta att Leningrad inte klarade sig på egen hand.

Mattransporterna kunde ha räddat hundratusentals människor men den omdirigerades till andra områden i Sovjetunionen.

Och det var inte Vorosjilovs enda misstag. Han hade varit lojal med Stalin sedan det ryska inbördeskriget (1918–20), men i kampen mot den tyska krigsmaskinen räckte hans strategiska förmågor inte till.

Han lade alltför mycket tid på att samla en folkarmé som bestod av civila från Leningrad och de närliggande byarna.

De ryska soldaterna betraktade missmodigt kolonnerna av män och kvinnor som skulle fylla hålen vid fronten.

De otränade civilpersonerna hade självfallet inte mycket att sätta emot tyskarnas stridsvagnar och plan, och de dog som flugor.

Samtidigt utnyttjade Vorosjilov inte alla de styrkor han förfogade över. Till exempel förstod han inte vikten av att koordinera artilleri- och infanterienheter.

Han lät ofta de brokiga militärstyrkorna storma fram, helt oskyddade, mot de tyska trupperna som sköt ner tusentals ryssar.

Det tog knappt tre månader för tyskarna att nå fram till Le­nin­grad men de intog aldrig staden.

Leningrads öde verkar avgöras

Att Vorosjilov inte kunde stoppa tyskarna stod klart i augusti 1941 efter blodbadet vid floden Luga, cirka tio mil söder om Leningrad.

Vorosjilov försökte stoppa den framryckande fienden men hans försvarslinje längs floden spräcktes snart.

Vorosjilov lyckades inte heller evaku­era Leningrad på ett effektivt sätt. ­Omkring 800 000 människor kunde räddas innan tyskarna hann fram till staden.

Samtidigt närmade sig den finska armén Leningrad norrifrån.

Finländarna var inte en del av det tyska fälttåget; de ville bara återerövra det landområde som Finland hade förlorat till Sovjet under Vinterkriget året före. Därför kunde Leningrad inte heller få förnödenheter norrifrån.

När tyskarna trängde fram till insjön Ladoga öster om staden den 8 september slöts järnringen till slut kring Leningrad.

Tyskarna grävde ner sig och förberedde en belägring av staden som vid denna tid fortfarande hade omkring 2,5 miljoner invånare, varav 400 000 barn.

Hitlers budskap var tydligt: ”Vi ska bomba staden, förstöra vattentäkterna och förvägra stadens invånare allt de behöver för att överleva.”

Under följande dagar bombades därför vattentäkterna och matdepåerna i staden systematiskt och allt gick upp i rök.

Vetenskapsman räknar på siffrorna

Den tyska militären sökte hjälp hos vetenskapen för att beräkna hur lång tid det skulle ta innan Leningrad var utsvultet.

Den främste forskaren vid Institutet för nutrition i München Ernst Ziegelmeyer fick alla detaljer om stadens invånarantal och livsmedelssituation samt temperaturen under vintern.

Ziegelmeyer genomförde sina beräkningar och hans slutsats var helt klar:

”Det finns ingen anledning att riskera våra soldaters liv. Invånarna i Leningrad kommer ändå att dö och då kan vi tränga in i staden utan problem och utan att mista en enda soldat.”

Men Ziegelmeyer hade inte tagit höjd för att ryssarna kunde transportera mat över Ladoga. Isvägen skulle nämligen rädda folket.

Och medan tyskarna räknade vidare på möjligheterna att svälta ut Le­nin­grad lämnade Stalin den 10 september över stadens försvar till sin bäste man, general Georgij Zjukov.

Generalen förändrade omedelbart den ryska taktiken och fick ordning på trupperna. De ryska örlogsfartygen i Finska viken kommenderades närmare staden för att stötta med artilleri och tyskarna mötte ett helt nytt motstånd.

Detta fick tyskarna att satsa fullt ut på utsvältningstaktiken, också för att soldaterna skulle kunna vila och för att omgruppera armén efter den långa offensiven genom västra Sovjetunionen.

En avgörande faktor var också att Hitler beslutade att koncentrera styrkorna till angreppet mot Moskva.

Armégrupp Nord skickade därför sin viktigaste pansarenhet, fjärde pansargruppen, till fronten utanför Moskva.

Det blev nu mycket svårare att genomföra offensiva aktioner i Leningrad.

Näringsbristen ledde till dystrofi hos många barn när muskler och bindväv bryts ner.

© Tass/Polfoto

Zjukov inleder offensiv

Zjukov nöjde sig dock inte med att hålla tyskarna i skyttegravarna. Istället för att lägga resurserna på att evakuera den svaga befolkningen skickade han ut de små styrkorna på en lång rad resultatlösa angrepp.

”Han var en stor teoretiker och strateg men han bekymrade sig inte om förlorade människoliv”, sa radiotelegrafisten Mikhail Nejsjtad om Zjukov.

En av dem som fick uppleva detta var generallöjtnant Mikhail Dukhanov. Han ledde en brigad marinsoldater som i slutet av september 1941 skickades mot fästningsön Nöteborg i Ladogasjön.

Ön låg nära den strategiskt viktiga staden med samma namn som tyskarna intagit.

”Våra styrkor skickades över Ladoga i fullt dagsljus. Våra mannar hade inte en chans. Tyskarna såg oss direkt från luften och det hela utvecklade sig till en massavrättning.

I min egen land­stigningsgrupp på 200 man kom bara 14 i land”, berättade Mikhail Dukhanov

Varje dag skördade tyskarnas bombardemang nya offer bland Leningrads invånare.

© Tass/Polfoto

Kannibalism blir vardagsmat

Medan striderna rasade utanför Lenin­grad dog invånarna fortfarande av svält och kyla inne i staden. Speciellt i januari och februari 1942 plågades staden av hungersnöd och över 200 000 människor dog.

På kvällarna transporterades mängder av kroppar på handdragna slädar till begravningsplatserna. Men eftersom jorden var frusen lades de flesta i stora högar.

Samtidigt kom rapporter om kannibalism. På gatorna låg kroppar som saknade till exempel en arm eller ett ben och många grannar började anklaga varandra för att äta människokött.

Maria Ivanovna blev vittne till en incident. Hon arbetade som administratör i ett bostadsområde och fick rapporter om att en familj börjat uppföra sig märkligt.

När hon en dag kom på besök såg hon att det bara fanns två barn kvar i den ­tidigare stora barna­skaran.

”De andra är döda”, förklarade modern men Maria blev misstänksam eftersom kvinnan inte kunde visa några dödsattester. På spisen stod en sjudande gryta.

”Det är lammkött”, sa modern oskyldigt men när Maria lyfte på locket kunde hon se att det låg en människohand i soppan.

Matbristen var påtaglig men evakueringen av stadens civila över den frusna sjön inleddes först i februari 1942, när Stalin gav grönt ljus.

Spädbarn faller ur lastbilarna

Att man fick tillåtelse att lämna staden innebar inte att man överlevde. Färden över sjön var farlig då det inte fanns någonstans att söka skydd.

”Vi hittade kroppar i högar ute på den frusna sjön”, berättade Olga Melnikova som arbetade som sjuksköterska på isvägen.

”Kropparna var fortfarande insvepta i sjalar. Vi löste försiktigt upp dem och hittade spädbarn på 8–12 månader liksom flickor och pojkar. Men vi fick aldrig reda på vilka de var”, berättade hon.

De flesta som skulle evakueras var så utsvultna att de knappt hade kraft att röra sig, för att inte tala om att hålla i sina barn när lastbilarna skumpade fram över isen.

Men chaufförerna vägrade stanna, till och med om ett barn föll ur lastbilen. Risken att träffas av tyska bomber var för stor om lastbilen stannade.

Alla svalt dock inte. Den ryska kvinnan Elena Kotjina evakuerades tillsammans med sonen till en framstående partimedlem som inte lidit någon nöd under belägringen. Vid hans sida satt frun och skröt om hur bra de hade haft det:

”Vi åt paket efter paket med både smör och choklad. Det var inte något vi såg till före kriget.”

När Elena frågade om varför de skulle evakueras svarade mannen kort:

”Jag är uttråkad i Leningrad. Det finns inte någon att roa sig med och jag kan inte komma ut och dansa längre.”

Ryssarna brukade ställa upp de döda tyska soldaterna med huvudet i snön.

© Michael Savin

Maten kommer in

Samtidigt som folket i Leningrad transporterades ut började matvarorna till slut strömma in.

I början var det bara partipamparna och andra privilegierade som fick njuta av dem. Men långsamt ökades brödransonerna och butikerna fylldes återigen med varor.

Staden hade klarat belägringens värsta period. I mars 1942 föll den månatliga dödssiffran till under 100 000 och den 15 april började spårvagnarna köra igen.

”En morgon hörde vi ljudet av en spårvagnsklocka som klingade. Folk tappade hakan och alla trängde sig upp vid fönstren.

Även de som bara kunde kravla på alla fyra”, berättade sjuksköterskan Vera Pavlova.

”Den spårvagn som hade stått still på Bolsjojgatan hela vintern körde nu förbi oss. Ni skulle ha sett den glädje som fyllde rummet! Folk kom till liv och ropade glatt till varandra: Hörni, det betyder att vi vinner!”

År 1941 firade tyskarna att de stod bara en mil från Leningrad. Två år senare hade de inte kommit närmare staden.

© SZ photo/Scanpix

Ryssarna slår tillbaka

Sensommaren 1942 beslutade tyskarna att ge Leningrad dödsstöten eftersom belägringen av staden krävde för många soldater.

Dessutom hade deras utsvältnings­taktik inte fungerat på grund av transporterna över Ladogasjön.

Men den planlagda offensiven kom aldrig igång. Innan tyskarna var redo satte ryssarna nämligen igång ett våldsamt angrepp som skulle bryta belägringen genom att erövra Ladogasjöns ockuperade brädd.

Alla tyska styrkor sattes nu in för att försvara området och de kunde bara nätt och jämnt stå emot. Även om det ryska angreppet misslyckades var tyskarnas planer på att erövra ­Leningrad definitivt krossade.

Tyskarna flyr

Ett halvår senare gjorde ryssarna ett nytt försök medan tyskarna led av brist på förnödenheter. Och denna gång lyckades de.

Den 18 januari 1943 tvingade ryssarna bort de tyska soldaterna från sjön. Nu kunde de transportera mat längs en smal landkorridor som de kontrollerade.

Detta i kombination med att många till slut hade evakuerats gjorde att vintern 1943 blev lite mer uthärdlig för folket i Leningrad. Krigslyckan höll äntligen på att vända.

I januari 1944 bröts omsider belägringen när sovjetiska styrkor återigen angrep de tyska trupperna och tvingade dem på flykt.

”Vi samlades allihop om kvällen. Folk hade tagit med sig vodka”, berättade fabriksarbetaren Olga Grechina.

”Vi sjöng, grät och skrattade, men var ledsna på samma gång. Förlusterna var för stora. Vi var färdiga med ett enormt arbete; vi hade utsatts för omöjliga plågor. Men vi var också förvirrade. Hur skulle vi leva nu? Vilken riktning skulle allt ta?”

Olga hade anledning att tvivla. Visst var tyskarna borta och återuppbyggnaden hade inletts men att myndigheterna skulle erkänna vad som faktiskt hade hänt var inte aktuellt.

Stalin höll nämligen Leningrad i ett järngrepp för att inte riskera att befolk­ningens förfärliga öde under belägringen blev allmänt känt.

Därför censurerades och förbjöds bland annat dagböcker och målningar som berättade om den svåra svälttiden.

Den enda historia Stalin ville kommunicera var hur tappert Röda armén hade kämpat. Resten av Sovjetunionens medborgare fick inte veta att hundratusentals människor mist livet på grund av några inkompetenta partitoppar.

De överlevande från Leningrad hade därför bara varandra att dela de plågsamma minnena med.

Läs också:

Hitler

Hur mycket fick Adolf Hitler i lön?

2 minuter
Hitler

Adolf Hitler - porträtt av en folkförförare

16 minuter
Hitler

Hur lång var Adolf Hitler?

1 minut

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!