Hitler ville göra britterna till slavar

Hitler inleder med att hylla de tyska styrkor som nyligen krossat Frankrike.

I striderna miste Storbritannien nästan 70 000 soldater samt enorma mängder materiel och ammunition, som de brittiska styrkorna lämnade på stranden i Dunkerque, innan de flydde över kanalen.

Führern förkunnar att han aldrig har velat utplåna det brittiska imperiet, och lägger fram ett generöst erbjudande.

”Jag känner mig – på grund av mitt samvete – nödgad att rikta ännu en vädjan till England. Jag ser inget tvingande skäl att fortsätta detta krig”, lyder budskapet, som innehåller en klar underton med innebörden att britterna måste foga sig efter Tyskland i ett fredsavtal.

”Deutschland – Sieg Heil!” avslutar Hitler sitt tal efter två timmar och sju minuter, varpå partivännerna brister ut i hänförda jubelrop.

Führern förväntar sig att Winston Churchill ska falla på knä vid hans fötter. Men dagarna går, och britternas svar på rikskanslerns fredserbjudande består av en talande tystnad.

Hitler håller på att spricka av raseri, men om britterna inte vill ge med sig, har han en annan lösning på problemet:

Hans stab är redan i full gång med att planera en invasion av England. Innan året är slut ska hakkorset vaja över Storbritannien – och då kommer britterna att ångra att de inte valde fred.

Hitler vill straffa England

Att invadera Storbritannien var en idé som cirkulerade inom den tyska försvarsledningen redan i november 1939.

Då hade storamiral Erich Raeder, chef för Nazitysklands flotta, Kriegsmarine, fått i uppgift att ta fram en erövringsplan.

Den erfarne sjöofficeren var inte särskilt förtjust i tanken och föreslog i stället en sjöblockad mot Storbritannien. Hitler stöttade Raeders idé.

Våren och sommaren 1940 var emellertid så berusande för Führern och hans stab att planerna på att lägga under sig England snabbt dammades av igen.

Norge och Danmark angreps i april, och kort därefter föll Nederländerna, Belgien och Frankrike.

USA höll fast vid sin neutralitet, och Sovjetunionen samarbetade välvilligt med tyskarna. Nazisterna behövde bara besegra Storbritannien för att ha kuvat hela Västeuropa.

Framgångarna gav armé­cheferna självförtroende, och många förespråkade varmt en erövring av England.

I början av juli bedömde Hitler och arméns överkom­mando att ”en invasion av England är möjlig”, och den 16 juli undertecknade Hitler förordning nr. 16, som officiellt inledde arbetet med invasionsplanerna:

”Eftersom England, trots landets hopplösa militära situation, ännu inte har visat sig villigt att ingå en kompromiss, har jag beslutat att inleda förberedelserna för – och om nödvändigt genomföra – en invasion av England.”

Luftherravälde är avgörande

I förordningen angav Hitler ett antal förutsättningar för en framgångsrik landsättningsoperation:

Engelska kanalen skulle rensas från minor, det engelska kustförsvaret skulle slås ut och flygvapnet decimeras i en sådan grad att det skulle vara ”oförmöget att bjuda något väsentligt motstånd mot landstigningsstyrkorna”.

Mycket hängde med andra ord på Luft­waffes piloter – och riksmarskalk Hermann Göring förkunnade självsäkert att flygvapnet var redo. Storamiral Raeder var mer skeptisk:

”I ljuset av vår flottstyrkas svaghet kan vi inte effektivt förhindra fiendens genombrott genom vår flank av transportfartyg.”

Führern var väl medveten om att en invasion av Brittiska öarna var riskabel, och följde planeringsarbetet mycket noga.

På ett möte med sina militära chefer den 31 juli slog Hitler fast att om Luftwaffe lyckades neutralisera Royal Air Force (RAF), ”kommer vi att angripa”.

Uttalandet gjorde Hermann Göring jub­lande glad: ”Führern har gett mig order att krossa England med mitt Luftwaffe”, förkunnade han och lovade att uppgiften skulle vara löst på fyra veckor.

Luftwaffe angriper Brittiska öarna

I förordning nr. 16 hade Hitler gett invasionen kodnamnet ”Seelöwe” (sjölejon), eftersom tyskarna skulle välla upp på land från havet.

Men innan dess skulle Görings örnar krossa RAF – och de tyska piloterna var lika självsäkra som sin chef.

”Det rör sig bara om ett par veckor, innan vi har tagit knäcken på RAF. Om fjorton dagar har britterna inga flygplan kvar”, skröt en tysk jaktplanspilot för en amerikansk journalist, när Göring den 13 augusti 1940 inledde Operation Adler­angriff (örnangrepp) .

Den första så kallade örndagen angrep mängder av bomb- och jaktplan över ­Engelska kanalen, men den förväntade framgången uteblev:

Luftwaffe förlorade fyrtiosju flygplan under operationens förs­ta dag, medan britterna förlorade endast tretton.

Visserligen förfogade RAF över endast hälften så många plan som Luft­waf­fe, men britterna hade snabba Spitfires och Hurricanes.

Dessa moderna plan bjöd ett helt annat motstånd än vad tys­kar­na mött tidigare.

Luftwaffe fortsatte emellertid att angripa, och tack vare tyskarnas numerära överlägsenhet åsamkade de britternas flygbaser stora skador.

Hangarer och verkstäder förstördes, och start- och landningsbanor förvandlades till kraterlandskap.

Samtidigt gick de brittiska piloterna på knäna, eftersom de var tvungna att ge sig upp i luften fem–sju gånger om dagen.

”Aldrig förr i mänsklig­­­he­tens konfliktfyllda his­toria har så många haft så få att tacka för så ­mycket”, sa Churchill i ett hyllningstal till RAF.

Även på den tyska sidan var piloterna psy­­kiskt utmattade.

De led av ”kanalsjuka” – en rädsla för att slukas av Engelska ka­­­nalen, om de fick slut på bränsle på vägen tillbaka till Frank­rike.

Dessutom var det påfrestande att behöva bevittna så många landsmäns död.

”Vi såg den ena kamraten efter den andra försvinna. Det gick inte en dag utan att en ny stol stod tom i mässen”, berättade en tysk pilot.

Göring gladdes å sin sida åt att angreppen bar frukt, och att RAF:s baser var illa åtgångna.

Rapporter pekade i slutet av ­augusti på att britterna hade endast trehundra jaktplan kvar.

Det stämde emellertid inte. RAF förfogade fortfarande över nästan sexhundra plan, och produktionen av nya plan gick på högvarv.

Tillverkade invasionsfartyg

Medan Luftwaffe försökte hålla RAF på marken pågick förberedelserna för invasio­nen från havet för fullt.

Planen byggde på att 260000 soldater skulle gå i land i södra England den 15 september.

Tredje rikets ingenjörer hade därför bråttom att få fram de fartyg som behövdes för operationen.

Den snålt tilltagna tidsplanen gjorde det omöjligt att utveckla ett större antal specialtillverkade landstigningsfartyg.

I stället rekvirerades vanliga flodpråmar, som tuffade fram på kanalerna genom Belgien, Nederländerna, Tyskland och norra Frankrike med kurs mot de franska kuststäderna vid Engelska kanalen.

En efter en drogs pråmarna in på varv, där ingenjörssoldater stod redo med skärbrännare och svetsar.

Samtliga pråmar skulle förses med en port i fören, så att soldater och fordon snabbt skulle kunna lossas under landstigningen.

De största pråmarna hade plats för fyra stridsvagnar eller drygt hundra man.

De pråmar som skulle transportera framför allt infanterister fick sidorna förstärkta med betong för att stå emot fiendens kulor.

En fördel med flodpråmarna var att de var flatbottnade, och därför kunde köras upp på stranden. Nackdelen var att de inte var konstruerade för att segla på annat än lugna floder och kanaler.

”De hade ingen stabilitet och kastades runt i illamåendeframkallande rörelser vid minsta sjögång”, berättade den tyske soldaten Alexander Hoffer.

Då var Hoffer och hans kamrater tryggare med andra av de farkoster som mer än sjutusen ingenjörer slet för att få färdiga före den 15 september.

Till dessa hörde Siebelfähre, som bestod av två stora pontoner som hölls ihop av en plattform med luftvärnskanoner och drevs av två flygplansmotorer, amfibiestridsvagnen Schwimmpanzer, som flöt med hjälp av flottörer, och inte minst stridsvagnen Tauchpanzer III, som tack vare en lång snorkel kunde köras på havsbottnen.

”En Sonderführer (underofficer med specialuppgifter, red.) berättade att vårt anfall skulle understödjas av sådana under­vattensstridsvagnar. Efter det var vi alla lugna”, mindes Hoffer.

Katastrofal generalrepetition

Mitt i augusti, när pråmarna låg så tätt i de västfranska hamnarna att det enligt en tysk officer ”var svårt att urskilja ens en liten fläck vatten”, genomförde tyskarna en generalrepetition.

Landstigningen skulle simuleras med femtio pråmar, bogserbåtar och andra fartyg utanför Boulogne-sur-Mer. Resultatet var nedslående.

Ett ”komplett fiasko”, kons­taterade amiral Theodor Krancke.

”Pråmarna kom inte tillräckligt långt upp på stranden, soldaterna fick gå i vatten till bröstet och var genomvåta och helt oorganiserade när de nådde stranden.

Vapen, am­munition och förnödenheter kom i land först efter mycket besvär, om de över huvud taget kom i land.

Försvaret hade kunnat slå ut hela landstigningsstyrkan med bara några kulsprutor”, löd hans utlåtande.

Eftersom förberedelserna inför landstigningsoperationen uppenbarligen var otillräckliga, och RAF fortfarande hade massor med flygplan i luften, sköt Hitler upp Operation Seelöwe till slutet av september – utan att ange något specifikt datum.

Führern hade emellertid på inga vägar skrotat planerna på en invasion, vilket han slog fast den 4 september i Berlins Sportpalast inför en i det närmaste hysterisk åhörarskara:

”I England är de nyfikna och frågar sig ständigt: Varför kommer han inte? Bara lugn. Han kommer. Han kommer.”

Hitler byter strategi

Under talet i Sportpalast hotade Hitler britterna med att han nu var redo att ”utplåna deras städer”.

Nazistledarens vrede hade utlösts av att RAF hade haft mage att fälla bomber över Berlin.

I själva verket var britternas bombning emellertid en vedergällning för att Luftwaffe – sannolikt av misstag – hade fällt bomber över London.

För Göring och Hitler spelade det ingen roll, de ville utkräva hämnd. I stället för att angripa RAF-­baser skulle Luftwaffe nu bomba storstäder och deras invånare.

Från dynerna i Pas-de-Calais på den franska kusten kunde Göring på eftermiddagen den 7 september se hur mer än trehundra bombplan satte kurs mot London.

Över den brittiska huvudstaden fällde planen sin dödliga last och förvandlade stora delar av staden till ett eldhav.

När mörkret föll syntes bränderna i London mer än femton kilometer därifrån.

Angreppet, som krävde 448 män­niskoliv, markerade inledningen på ”blitzen” – britternas namn på tyskarnas bomboffensiv.

Syftet med den nya strategin var att knäcka det brittiska folkets motståndsvilja inför invasionen.

Medan bomberna föll var de tyska ledarna i full färd med att planera hur det besegrade och ockuperade Storbritannien skulle styras i framtiden.

Britterna ska regeras med järnhand

Den tyska ockupationsplanen gick ut på att britterna skulle behandlas hårdare än andra besegrade nationer.

I ett direktiv angående ”den militära administ­rationen av England” från den 9 september 1940 förkunnade den tyska försvarsledningen att ”alla friska män mellan 17 och 45 ska interneras och i görligaste mån avlägsnas från landet”.

Det innebar att elva miljoner män – en fjärdedel av den brittiska befolkningen – skulle sättas i läger på kontinenten.

Riksbondeledaren och jordbruksministern Walther Darré, som var en av de ledande förespråkarna för den nazistiska rasideologin, lovade att ”utföra denna förödelseuppgift utan någon form av sentimentalitet”.

För unga brittiska kvinnor väntade ett ännu värre öde.

En icke namngiven före detta nazist berättade femton år efter kriget att de tyska planerna omfattade ett ariskt avels­program i Storbritannien.

Kvinnor i fertil ålder skulle samlas på tolv engelska herrgårdar och fungera som sexslavar åt virila tyska män.

”Man hoppades att Skottland skulle ha en extra hög andel av kvinnor med nor­diskt utseende”, hävdade mannen.

Det ska påpekas att inga bevarade dokument från den tiden kan bekräfta hans påstående om avelsprogrammet.

Överkommandot hade även låtit trycka upp mängder av flygblad, som skulle spridas över Storbritannien, när invasionen inletts.

På flygbladen skulle britterna kunna läsa att ”varje form av sabotage och motstånd, aktivt eller passivt, mot de tyska styrkorna kommer att mötas med hårdast möjliga repressalier.

Fientliga handlingar av det slaget kommer utan pardon att bestraffas med döden”.

Reinhard Heydrich, chefen för det tyska Säkerhetsministeriet, utnämnde sin medarbetare Franz Six till polischef i Storbritannien.

Efter kriget avslöjade Franz Six att alla britter ”skulle ha förhörts om sina tankar och sin bakgrund”.

För det ändamålet skulle nazisterna uppföra ”interneringsläger och förhörscentra utanför varje större stad”.

Sannolikt skulle de tyska soldaterna även ha gått hårt fram mot de civila britterna under striderna. Det visar till ­exempel ett brev från vagnchefen Karl Fuchs, som skrev till sin mor:

”Dagarna är räknade för trashankarna i England. De kommer inte att kunna angripa tyska städer och fredliga gårdar mer. Vi känner alla att när vi väl är där kommer vi inte att visa någon nåd, oavsett vem det gäller. De är alla samma skrot och korn.”

Förledda av Luftwaffes propaganda om att RAF snart var slaget, var de flesta tyskar – hög som låg – övertygade om att England snart skulle vara en del av Tredje riket.

Under ett besök i Rom i mitten av september var utrikesminister von Ribbentrop säker på sin sak, när han pratade med sina italienska bundsförvanter:

”Landstigningen är redo och möjlig. Det engelska försvaret är obefintligt. En enda tysk division kommer att räcka för att tvinga fram en fullkomlig kollaps.”

Men ett katastrofalt storangrepp på London skakade om nazisterna.

Görings offensiv slutar i fiasko

Hitler hade haft stora förväntningar på Luftwaffes nattliga terrorräder över städerna i södra England i början av september. Men resultatet uteblev.

Även om invånarna i England led under blitzen hade deras vilja att slåss – tvärtemot vad Hitler trodde – förstärkts för varje dag. Än viktigare var att RAF fått en välbehövlig paus.

Alla radarstationer återuppfördes, landningsbanor lagades och trasiga flygplan reparerades.

Dessutom hade flygplansproduktionen fått upp farten: medan Tyskland från juni till september 1940 byggde 775 nya Messerschmitt 109, producerade britterna 1 900 nya jaktplan.

Utan att känna till RAF:s styrka intensifierade Göring i mitten av september luftoffensiven i en naiv förhoppning om att kunna krossa fienden.

Söndagen den 15 september var 500 tyska bombplan och 620 jaktplan på väg mot London.

Britternas radarsystem uppfattade emellertid hotet i god tid, och 630 brittiska jaktplan lyfte för att ge fienden ett varmt välkomnande.

Redan ovanför södra England insåg tyskarna att de stod inför en massaker: deras jaktplan hade nämligen inte bränsle för mer än tio minuters flygning över London.

Tyskarnas långsamma bombplan var dödsdömda, när deras eskort vände om. Nu var de ensamma över England omgivna av Spitfires och Hurricanes.

Britterna sköt ner sextio tyska plan och skadade tjugo svårt under den dag som kom att bli känd som ”Battle of Britain Day”. Tidningen Daily Telegraph skrev att det var ”den största dagen för RAF”.

På andra sidan kanalen var stämningen betydligt bittrare. Göring var rasande och skrek: ”Jaktplanen har svikit oss!”

Efter ytterligare två dagar med stora förluster över England var utsikterna för invasionen sämre än någonsin.

Führern skrinlägger invasionen

För Hitler stod det klart att RAF utgjorde ett dödligt hot mot invasionsstyrkorna.

Den 17 september sköt han upp landstigningen på obestämd tid – till marinchefen Erich Raeders stora lättnad:

”Det var extremt tursamt att invasio­nen inte genomfördes, eftersom den motgång som den skulle ha medfört, skulle ha varit katastrofal.”

Hitler drog troligen samma slutsats våren 1941, för han väckte aldrig liv i invasionsplanerna igen.

Operation See­löwe hade vid det laget kostat Nazityskland enorma summor.

Miljontals mark och arbetstimmar hade slösats på materiel som aldrig användes.

Och militärt hade det brittiska flygvapnet visat världen att Nazitysklands krigsmakt kunde stoppas.

RAF:s piloter förhindrade inte bara en invasion av Brittiska öarna, de visade även USA att Storbritannien skulle vara en bra al­li­an­s­part­­ner.

Även om Hitler valde att skrota invasionsplanerna, hade han förlorat stort i England.