Hitler inför sin sista offensiv: Döda alla amerikaner!

Sergeant Ott slår larm via gruppens radio, och han och hans män springer snabbt tillbaka till sina ställningar genom den djupa snön. Vad amerikanerna har sett är början till Operation Nordwind. Att döma av antalet stridsberedda tyska soldater har Hitler inte bränt allt sitt krut i Ardennerna, och andra världskriget är långtifrån över.

Festandet skulle avbrytas

Hitler kläckte idén till en framstöt i Alsace, när hans Ardenneroffensiv (från den 16 december 1944 till den 25 januari 1945) i Belgien gått i stå redan efter en vecka.

Nästa stöt mot de allierade skulle sättas in längre söderut, där endast fyra försvagade amerikanska infanteridivisioner – färre än 45 000 man – hade fått den i det närmaste omöjliga uppgiften att bevaka ett 200 kilometer långt, bergigt frontavsnitt.

Unternehmen Nordwind (Operation Nordwind) skulle angripa den amerikanske generalen Devers och hans 6:e armégrupp, medan de var upptagna med att fira nyår.

”Nyårsafton är en dålig tidpunkt för fienden att störas, för han firar inte jul, men nyår”, förklarade Führern för en grupp generaler i sitt framskjutna högkvarter Adlerhorst utanför Frankfurt. Tjugofem mil bakom fronten utfärdade Hitler den 28 december 1944 sina nya order.

”I den sektor som vi ska angripa har leden glesats ut i en osedvanlig omfattning. Vi måste skynda oss, om vi vill kunna utplåna ett stort antal divisioner”, sa Hitler till sina generaler.

”Detta angrepp har ett väldigt tydligt mål, nämligen förintandet av de fientliga styrkorna. Det handlar inte om prestige, det handlar om att utrota fiendesoldater, varhelst vi hittar dem”, rasade Hitler.

De uteblivna framgångarna i Ardennerna fick Hitler att inse att stora offensiver mot avlägsna mål inte längre var möjliga. I stället satsade han på mindre framstötar, som skulle åsamka amerikanerna så stora förluster att de inte skulle kunna hota Nazityskland från väster.

Därefter skulle han rikta krafterna österut, där den sovjetiska armén stod oroväckande nära Berlin och enligt rapporter förberedde en stor offensiv.

Operation Nordwind skulle ledas av general Johannes Blaskowitz, som fallit i onåd tidigt i kriget. Under fälttåget i Polen hade han kritiserat SS-styrkornas brutala behandling av civila och till och med ställt två SS-soldater inför krigsrätt och dömt dem till döden. Som straff hade Hitler tagit ifrån honom befälet över 8:e armén.

De följande fem åren fick Blaskowitz nöja sig med obetydliga posteringar långt från fronten. Under de allierades landstigning på den franska sydkusten i augusti 1944 hade den erfarne generalen emellertid utmärkt sig och med stor skicklighet lett en taktisk reträtt från Rivieran upp till bergmassivet Vogeserna i Alsace.

Berusade soldater gick till angrepp

Dagen före nyår kände många amerikanska soldater på sig att något var i görningen: Luftwaffe uppenbarade sig på himlen efter en lång tids frånvaro, och motorbuller avslöjade att tyskarna förde in soldater i området. General Devers högkvarter utfärdade en order om att de amerikanska soldaterna längs fronten inte fick fira nyår. Men av oförklarliga skäl förvarnades endast ett fåtal om det nära förestående angreppet från fienden.

SS-soldater angrep längs fronten i Saardalen fem minuter före midnatt på nyårsafton. Anfallet hade inte förebådats av något artilleribombardemang – i stället dök vitklädda män bara upp plötsligt i mörkret.

”Först hörde vi dem skrika som indianer. Sedan kom de stormande i vågor, medan de svingade sina vapen, rakt mot våra kulsprutor. Sergeant La Belle fällde 28 av dem, och till slut bröt anfallet samman. De betedde sig som om de hade fått i sig något mysko”, rapporterade en amerikansk enhet efter den första sammandrabbningen.

Flera amerikanska soldater hävdade efteråt att tyskarna måste ha varit fulla.

Soldaterna i 17:e SS-divisionen ”Götz von Berlichingen” visade ett mod som få på den egna sidan hade förväntat av dem – antagligen med god hjälp av sprit eller några av de centralstimulerande droger, som tyskarna använde under kriget.

Många av soldaterna var inte tyskar som försvarade sitt fosterland, utan män från Balkan med tyska anor. En del talade inte ens tyska, och rasmedvetna nazister föraktade dem.

På nyårsafton tystade de emellertid kritikerna med en dödsföraktande attack mot amerikanska ställningar. De flesta var emellertid nyinryckta med endast nödtorftig militär utbildning, och mejades ner under sin långsamma framryckning. Angreppet i Saardalen åsamkade tyskarna stora förluster, och det var endast på ett ställe som de lyckades skapa en användbar öppning i de amerikanska linjerna.

Hitler hade hävdat att ett stort genombrott skulle ske precis i Saardalen, men general Blaskowitz var inte lika övertygad. Han såg större möjligheter 15–20 kilometer längre österut, där Vogeserna började, och bara en idiot skulle få för sig att anfalla. På nyårsafton tänkte Blaskowitz vara den idioten.

Överrumplades mitt i avlösningen

Ett kompani med omkring 200 man från den amerikanska Task Force Hudelson skulle enligt planen avlösas i gryningen den 1 januari 1945. Insatsstyrkan bestod av flera mindre förband, som slagits samman och fått i uppgift att bevaka 24 kilometer frontlinje i Vogesernas norra del. Massivet av låga berg löper i nord-sydlig riktning, och bildar en naturlig barriär mellan Alsace och resten av Frankrike.

”Trist att bli avlöst från den här lugna sektorn”, kommenterade kompanichefen Howard Trammell glatt, när han tog emot befälen från den enhet som skulle ta över hans ställningar. Att värnen låg alldeles för glest var inget som oroade, för ingen förväntade sig något angrepp i den kuperade och svårframkomliga terrängen.

Kring midnatt började minor utlösas framför de amerikanska värnen. Framskjutna poster rapporterade att det kryllade av tyskar i skogen, och att många redan höll på att ta sig genom luckorna i amerikanernas försvarslinje. Kapten Trammell förlorade kontakten med enhet efter enhet, i takt med att tyskarna lokaliserade fälttelefonernas ledningar och kapade dem.

Han hade ingen kontakt med andra pluton, och via radion fick han höra att första plutons befälspost var omringad.

”Mina män hackas i småbitar”, rapporterade Trammell till sin chef i gryningen. Han vädjade om förstärkningar, men framåt förmiddagen närmade tyskarna sig även högkvarteren längre bak, och stabspersonalen fick fly genom skogen, medan de lämnade vapen, materiel och fordon bakom sig.

Bland de män som flydde var tre oerfarna officerare från den enhet som senare under dagen skulle ha tagit över Trammells ställningar. Deras första upplevelse av strid var en huvudstupa flykt.

Blaskowitz satsade på bergen

När solen gick upp den 1 januari kunde general Blaskowitz se tillbaka på en natt med blandade resultat. SS-soldaternas angrepp i Saardalen hade varit ett fullkomligt fiasko, som berodde framför allt på att hans styrkor förfogade över alldeles för få stridsvagnar för att strida i det öppna landskapet.

De följande dagarna gjorde tyskarna upprepade försök, tills det stod klart att Hitlers dröm om en stor pansarframstöt norrut från floddalen hade grusats.

Å andra sidan hade segern över Task Force Hudelson öppnat fronten i Vogeserna. Blaskowitz hade från början hävdat att detta oländiga område lämpade sig bättre för en offensiv ledd av infanteri. Där kunde amerikanerna inte utnyttja sin överlägsenhet i fråga om stridsvagnar, lastbilar och kanoner, så striden skulle bli en duell mellan fotsoldater. I en sådan sammandrabbning hade tyskarna en bättre chans.

Amerikanernas 7:e armé omfattade flera divisioner som kom direkt från USA och aldrig hade varit i strid. En del av förbanden var inte divisioner mer än på papperet – i realiteten bestod de av olika enheter, som slagits samman för att fylla luckor i frontlinjen. Mot dem hade Blaskowitz bättre styrkor än de stridsivriga, men odugliga amatörerna från 17:e SS-divisionen.

Hösten 1944 upprättade den tyska armén nya divisioner, som fick namnet Volksgrenadiere (folkgrenadjärer). I jämförelse med tidigare tyska divisioner hade de färre soldater, för reserverna i form av män var uttömda, men som kompensation fick de kraftfullare vapen.

Förbanden hade fler kulsprutor och kulsprutepistoler än andra förband, och i stället för arméns gamla Mausergevär utrustades många soldater med det nya Sturmgewehr 44. Vapnet kunde avfyra enstaka skott eller automateld, och efter kriget blev det anfader till den moderna automatkarbinen.

En fulltalig och fullt utrustad pluton med 30 man hade en respektingivande eldkraft, som amerikanska plutoner inte kom i närheten av.

Varje division av Volksgrenadiere hade en kärna av krigsveteraner – överlevande från förband som utplånats på östfronten eller i Normandie. De kompletterades med matroser från flottan och markpersonal från flygvapnet, som hade begränsad stridsutbildning. Soldater hämtade från industrin eller administrativa arbeten var i regel äldre män, och att armén tvingade på dem uniform berodde enbart på desperation.

Dessa män hade nu krossat Task Force Hudelson. Om styrkorna ledda av Blaskowitz nu var kapabla att fortsätta ner genom Vogeserna skulle flera amerikanska förband bli omringade i östra delen av Rhendalen, där tyskarna skulle kunna utplåna dem.

Ike gick i clinch med de Gaulle

De allierades överbefälhavare, Dwight D. Eisenhower – även känd som Ike – hade inga reserver som han kunde skicka till Alsace. Alla krafter hade satts in i Ardennerna, så trots protester från Devers gav han order om att 6:e armégruppen skulle dra sig tillbaka.

En taktisk reträtt skulle enligt Eisenhower förkorta frontlinjen med många kilometer, och då skulle styrkor kunna frigöras för att hejda Blaskowitz framryckning. Ike hade emellertid inte förutsett reaktionen från fransk sida. Ledaren för de fria franska styrkorna, Charles de Gaulle, kallade till sig en av sina generaler, som beordrades att överlämna ett ultimatum:

”Förklara för honom att jag har beslutat att försvara Alsace. Att jag givetvis önskar att den franska armén försvarar det med hjälp från de allierade arméerna, men på grund av Strasbourgs betydelse har jag beslutat att försvara det med enbart franska styrkor, om det krävs.”

Enligt de Gaulle stod Frankrikes heder på spel. Alsace hade bytt händer åtskilliga gånger under historien, och så sent som 1940 annekterade Nazityskland provinsen. Det var dock mer än nationell stolthet som stod på spel. Befolkningen kunde förvänta sig repressalier om Gestapo kom tillbaka, och Hitler skulle hellre utplåna staden än se den falla i franska händer igen.

Det var upplagt för en styrkemätning mellan Eisenhower och de Gaulle, när de möttes den 3 januari i Versailles. Storbritanniens premiärminister Winston Churchill skyndade dit för att medla.

Eisenhower förklarade att känslor inte kunde ligga till grund för strategin, och att hans order till Devers fortfarande gällde. På det svarade de Gaulle att han i så fall skulle dra tillbaka samtliga franska styrkor från de allierades gemensamma befäl. Den vanligtvis lugne Eisenhower exploderade och förkunnade att det i så fall var slut med vapenleveranser och förnödenheter från USA.

Som motdrag tänkte de Gaulle då stoppa alla de allierades transporter på Frankrikes järnvägsnät. Dessutom tänkte han släppa en PR-katastrof i knäet på Eisenhower: ”Om ni genomför reträtten kommer jag att ge en fransk division order att barrikadera sig i Strasbourg, och medan en förfärad värld ser på, blir ni tvungen att rycka in för att rädda den.”

Eisenhower insåg att han hade förlorat. Om alliansen bröt samman och amerikanska styrkor inte längre var välkomna i Frankrike, skulle loppet vara kört för honom. Motvilligt utfärdade han en ny order till general Devers: ”Med tanke på Strasbourgs politiska och psykologiska betydelse ska du göra ditt yttersta för att försvara staden, så länge det sker i enlighet med behovet av att bibehålla dina styrkors slagkraft, som inte får riskeras.”

Churchill berömde Eisenhower för att ha fattat rätt beslut. Nu var det upp till Devers att hålla fronten i Alsace.

Hitler blåste av framryckning

I Alsace försökte Blaskowitz omsätta segern över Task Force Hudelson till en fullständig genombrytning. Den tyske generalen hade starka kort på hand, för 6:e SS-alpjägardivisionen hade börjat anlända till fronten. Alla förväntade sig mer av denna styrka än av 17:e SS-divisionen, som hade kommit till korta på nyårsnatten, för många av alpjägarna var garvade veteraner.

En förtrupp av 700 SS-soldater trängde in genom den lucka som Task Force Hudelson hade lämnat efter sig. Resten av divisionen var fortfarande på väg till Alsace. Den 4 januari gick tyskarna in i byn Wingen, där de överrumplade grupper från flera allierade enheter och intog ett par högkvarter. Totalt 250 amerikaner togs till fånga.

Innan tyska förstärkningar hann nå fram lyckades general Devers emellertid skrapa ihop en slagkraftig styrka, som gick till motanfall. De tyska alpjägarna höll stånd länge, innan de till slut drog sig tillbaka. Fångarna lämnade de kvar oskadda.

Blaskowitz bedömde emellertid att tyskarna mycket väl skulle kunna omgruppera och bryta igenom. Han ville sätta in sina stridsvagnar, så att de skulle kunna tränga ner i Rhendalens lågland bakom fiendens rygg. Men Hitler förbjöd angreppet mot bakgrund av Himmlers påstådda framgångar.

Pansarstyrkor vilseleddes

Styrkor under SS-chefen Heinrich Himmlers befäl hade gått över Rhen och etablerat ett litet brohuvud bakom amerikanernas rygg. I en överdriven rapport hävdade Himmler att styrkan nu marscherade mot staden Hagenau, och upprymd gav Hitler order om att anfallet i Vogeserna skulle avbrytas. De stridsvagnar som lydde under Blaskowitz skulle i stället slå till norr om Hagenau och bryta igenom till Himmlers män.

Den erfarne pansarchefen överstelötjnant Hans von Luck fick köra längs ishala vägar till sin nya position. Han ledde resterna av 21:a pansardivisionen, och grannen 25:e pansargrenadjärdivisionen var lika decimerad.

De fick ingen tid att rekognoscera, innan de den 6 januari ryckte fram mot en bit av den franska Maginotlinjen, där amerikanerna hade förskansat sig. I sina memoarer beskrev von Luck hur han var tvungen att angripa i blindo:

”Jag frågade efter kartor över bunkrar och andra befästningars exakta placering. Det fanns inga. Inte ens överkommandot hade några kartor. För att lugna oss fick vi veta att Maginotlinjen knappt ens var bemannad och inte utgjorde något hinder.”

Det stämde inte. Det tog von Luck tre dagar – under vilka hans styrka led svåra förluster på grund av fiendens granater – att tränga igenom. De tyska styrkorna fortsatte mot byn Hatten. Ett försök att omringa samhället med stridsvagnar och andra pansarfordon misslyckades, när amerikanska Shermanstridsvagnar plötsligt gick till motanfall.

Under tiden trängde andra tyska styrkor in i de smala gatorna, där en kaotisk strid bröt ut. En tysk stridsvagn intog en position framför kyrkan i Hatten – längre kunde den inte komma, eftersom minor spärrade vägen.

Minbältet kunde inte röjas, eftersom amerikanska prickskyttar besköt området. Stridsvagnsbesättningen använde då kanonen för att beskjuta en närbelägen byggnad, där amerikanernas högkvarter placerats.

Orgelmässa avslutade slaget

Dagen därpå, den 10 januari, rasade de hårda striderna vidare i Hatten ända tills solen gick ner. Överstelötjnant von Luck tänkte inte vänta på ett avgörande, så när mörkret fallit ryckte han fram till grannorten Rittershoffen. I gryningen hade hans styrkor etablerat ett fotfäste bland några hus, medan amerikanerna höll resten.

”I byarna Hatten och Rittershoffen utkämpades nu ett av de hårdaste och mest kostsamma slag som rasade på västfronten. I Rittershoffen befann vi oss endast tjugo meter från varandra. Ibland var vi på bottenvåningen i ett hus, medan amerikanerna var i källaren”, berättade von Luck.

Han visste vad han talade om. Sedan 1939 hade han stridit i Polen, Frankrike, Nordafrika, Sovjetunionen, Normandie och senast Ardennerna.

Hårda närstrider utkämpades inne i samhällena, och ute på fälten hopades vrak av stridsvagnar och andra pansarfordon i takt med att båda sidor försökte attackera för att bryta dödläget. Det öppna landskapet utvecklades till en dödsfälla, och att föra fram förnödenheter och evakuera sårade var möjligt endast på nätterna.

Från sin befälspost i Rittershoffen hade von Luck ingen kontroll över de styrkor som befann sig längre bak:

”Efter åtta dagar visste vi inte om vi fortsatte slåss för ärans skull, eller om det tjänade något taktiskt syfte att vi höll ställningarna. För mig framstod det som om vi och våra tappra motståndare inte längre tänkte på något annat än att överleva.”

Den 21 januari var det plötsligt helt tyst. Under natten hade amerikanerna dragit sig tillbaka för att inta bättre försvarspositioner.

I Rittershoffen gick von Luck in i resterna av kyrkan, och fick syn på orgeln, som mirakulöst nog var oskadd. Han började spela ett stycke av Bach, och tonerna spred sig bland ruinerna. Tyska soldater samlades i grupper. Det gjorde även många civila, som hade uthärdat slaget gömda i sina källare. Tårar rann nedför kinderna på många.

Stalin stoppade Nordwind

De utmattade tyska styrkorna från Hatten och Rittershoffen ryckte fram till nästa samhälle, Hagenau, där amerikanerna väntade på dem i nya ställningar. Det drog ihop sig till ett nytt slag, men von Luck hyste en förhoppning om att det nu faktiskt skulle bli möjligt att erövra Strasbourg och det mesta av Alsace.

Då fick han plötsligt order att dra tillbaka sitt förband den 24 januari.

”Vi var givetvis glada för ett par dagars paus efter de hårda striderna i Rittershoffen, men förstod inte varför vi drogs tillbaka så nära vårt mål. Förklaringen skulle vi få fortare än vi hade önskat.”

Sovjetiska styrkor hade gått över floden Oder och befann sig nu knappt tio mil från Berlin. Resterna av de tyska pansarstyrkorna i väster skulle i all hast förflyttas till östfronten för att försöka dämma upp flodvågen av sovjetiska soldater.

Operation Nordwind hade pågått för länge. Trots extremt hårda strider hade tyskarna aldrig lyckats bryta igenom den amerikanska frontlinjen. Strasbourg var fortfarande i de allierades händer, och tyskarna hade inte försvagat motståndaren så mycket att västfronten stannat av, medan Nazityskland kämpade för sitt liv i öster.

Faktum är att styrkorna under Blaskowitz hade betalat det högsta priset under offensiven. De tyska förlusterna uppgick till 23 000 man, som stupat, sårats, tagits till fånga eller försvunnit, medan general Devers miste 14 000 man. Skillnaden var katastrofal för en operation som genomförts i syfte att åderlåta fienden.