Andra världskriget rasar fortfarande, trots att Japans flotta och luftvapen nära nog har utplånats. Atombomben ska tvinga japanerna till omedelbar och villkorslös kapitulation.

Hiroshima: Dagen då atombomben föll

Ett specialbyggt B-29-bombplan lyfter den 6 augusti 1945 med atombomben Little Boy ombord. Hiroshima har högsta prioritet som atombombens mål, men även Kokura och Nagasaki är i sikte.

27 juli 2015 av Claus Cancel

Kl. 2.45: Hiroshima har högsta prioritet

Stämningen i cockpit är spänd då piloten Paul ­Tibbets ger mer gas åt det specialbyggda B-29-bombplanet. Det väger 12 ton mer än vanligt och om det inte tar sig upp i luften snart, kommer både planet och den skrämmande lasten att hamna i Stilla ­havet bortom startbanan.

4,5 av lastens 12 ton ligger i det främre bombrummet i form av atombomben Little Boy. I dag, den 6 augusti 1945, ska den användas i historiens första angrepp med kärnvapen. Extra bränsle för den drygt 2 500 km långa flygresan tynger också ned planet; bränslet måste räcka till återresan till ön Tinian långt ute i Stilla havet.

Men lastens tyngd är inte den enda anledningen till att stämningen är tryckt. Bredvid Tibbets sitter Robert Lewis som andrepilot. Han brukar vara den som för kommandot i planet men eftersom uppdraget innebär att fälla en bomb av en helt ny och okänd sort har hans befäl – överste Tibbets – valt att själv agera förstepilot. Stora, svarta bokstäver på flygplanets sida trumpetar ut Lewis förödmjukelse: Strax under cockpit står det Enola Gay – Tibbets mammas namn.

Det kan bero på den dåliga stämningen, men Tibbets har inte berättat för Lewis hur han tänker få upp det 65 ton tunga planet i luften. Den erfarne piloten tänker använda sig av hela start­banan och bygga upp så mycket fart som möjligt innan han försöker lyfta. Tibbets koncentrerar sig på att hålla planet på marken medan de fyra stora motorerna får planet att rulla allt fortare. När Enola Gay avverkat mer än två tredjedelar av startbanan, ropar Lewis: ”Hon är för tung. Ta upp henne nu!”

Men Tibbets ignorerar honom och fortsätter på marken. Han tittar på instrumenten och ser att propellrarna inte har kommit upp i de 2 550 varv per minut som han anser måste till för att planet ska kunna lyfta. Lewis sträcker sig desperat mot styrspaken när start­banan börjar ta slut. ”Nej – låt bli!”, ropar Tibbets.

I allra sista sekunden, när Lewis ­ännu en gång lutar sig fram för att ingripa, drar Tibbets åt sig reglaget, och långsamt lämnar det stora planet startbanan precis där den slutar.

Enola Gay är i luften. Om mindre än sex timmar kommer planet att nå Japan och fälla världens första atombomb. Besättningen vet ingenting om vapnet eller uppdraget – bara att de ska fälla en hemlig och mycket kraftfull bomb.

Det har gått tre år och åtta månader sedan Japan bombade USA:s stillahavsflotta i Pearl Harbor den 7 december 1941, och därmed drog in amerikanerna i andra världskriget. Inledningsvis verkade japanerna oöver­vinneliga, men så småningom tvingades de bort från ö efter ö i Stilla havet. Nästa steg måste bli att invadera själva Japan, eller på annat sätt tvinga japanerna till villkorslös kapitulation.

Besättningen ombord på Enola Gay vet ännu inte vart de är på väg – tre andra flygplan ska ta reda på det. De tre spaningsplanen är på väg mot kust­städerna Hiroshima, Kokura och Nagasaki. Hiroshima har högsta prioritet men om det blir svårt att träffa staden på grund av låga moln ska Enola Gay sätta kurs mot någon av de båda andra.

Världens första atombomb fraktades till Japan i lastrummet på B-29:an Enola Gay. Det stora bombplanet var uppkallat efter piloten Paul Tibbets mor. Foto: Getty Images

Kl. 3.00: Ett nytt krigsvapen introduceras

I cockpit pratar Lewis och Tibbets fortfarande inte med varandra – förutom rutin­kommandon. Ingen av dem nämner med ett ord att Lewis var nära att ta över kommandot i det allra mest kritiska ögonblicket. Lewis noterar i loggboken: ”Allt gick bra under take-off. Inget ovanligt att rapportera.”

Sedan går det flera timmar då besättningen inte har så mycket att göra. Flygrutten går först mot ön Iwojima och sedan mot Japan. Vapenteknikern William Parsons är den ende som inte kan koppla av. Han knackar Tibbets på axeln och säger: ”Dags att sätta igång.”

”Domaren påbörjar sitt arbete”, meddelar Tibbets på kodat språk till radiotornet på Tinian-basen. Under tiden har Parsons klättrat in i bombrummet. Han är den ende ombord som vet att Little Boy är en atombomb.

Två dagar före avresa fick han i uppdrag att berätta för de övriga besättningsmännen om vad som fanns i lasten. Utan att nämna ordet atombomb förklarade han: ”Bomben som ni ska fälla är någonting helt nytt i krigshistorien – det mest förödande vapen som någonsin skapats. Vi tror att den kommer att förstöra i princip allting inom en radie på 4,8 kilometer.” Parsons ritar ett svampmoln på tavlan bakom sig, och fortsätter: ”Vi vet inte exakt vad som händer när vi släpper bomben. Det har aldrig gjorts tidigare, men vi förväntar oss att ett moln med den här formen kommer att bildas, och att det uppstår ett ljussken som är starkare än ljuset från solen.”

Little Boy är resultatet av ett enormt och hemligt utvecklingsarbete under kodnamnet Manhattanprojektet. 130 000 forskare och tekniker har arbetat dygnet runt för att konstruera atombomben. Ledande fysiker från hela världen, bland andra Albert Einstein och Niels Bohr, har deltagit i processen. För mindre än en månad sedan insåg vetenskapsmännen att deras teorier stämde, när den första kärnvapenprovsprängningen genomfördes i en öken i USA.

Little Boy är dock relativt harmlös när Enola Gay flyger de första kilometerna av den långa färden till ön Iwo­jima. Av säkerhetsskäl är bomben inte armerad. Tinian-basen skulle ha förintats om Enola Gay kraschat på start­banan. Parsons uppgift är nu att göra bomben redo.

Parsons är den ende ombord som vet att bomben, som han nu står och skruvar på, kostar lika mycket som ett hangar­fartyg. Vapenteknikern påminner om en bilmekaniker när han lutar sig över Little­­ Boy. Han svär till när bombens vassa metallplåtar skär honom i händerna och gör hål i tröjan. Hans assistent, vapentekniker Jeppson, räcker honom verktygen och ­lyser åt honom med en lampa.

Kl. 3.10: Atombomben görs redo


Parsons öppnar bomben och det lilla kanonröret som Little Boy är uppbyggd kring. Överst i röret ligger laddningen med instabilt uran, inkapslat i något som liknar en burk konserverade tomater.

Bakom burken finns en hålighet som Parsons fyller med krut och en elektroniskt styrd detonator. När krutet antänds via en elektrisk signal, skjuts laddningen av instabilt uran ned genom ­kanonröret och in i en stav av uran. Det sätter igång den kedjereaktion som ska utlösa atombombens enorma kraft.

Klockan 3:20 är Parsons klar och skruvar fast ytterplåtarna igen. Nu är bomben nästan fullt armerad. Endast tre förseglade säkringar förhindrar att strömmen aktiverar detonatorn av misstag. Teknikerna ska ta bort de tre säkringarna precis innan bomben fälls.

Kl. 4.25: Att avslöja något om vapnet medför dödsstraff

En halvtimme innan Enola Gay ska möta två ­eskortplan vid Iwojima överlåter Tibbets befälet till Lewis och lämnar cockpit.

De flesta i besättningen vilar sig eller läser böcker. Tibbets kryper ned genom den långa tunneln ovanför de båda bombrummen, till uppehållsrummet längst bak i planet. Han hälsar på de män som är vakna, och säger några lugnande ord.

Till skytten Bob Caron i aktertornet säger han: ”Bob, har du gissat vad det är vi ska göra i dag?”

”Överste, jag vill inte ställas mot en vägg och skjutas”, svarar Caron och syftar på de hot som hängt över alla i atombombsprogrammet.

Caron och alla andra som varit involverade i att utveckla och transportera atombomben vet att de riskerar dödsstraff om de avslöjar detaljer kring det topphemliga vapnet. Projektet är så hemligt att vicepresident Truman inte visste någonting om det förrän han tog över presidentposten den 12 april 1945 sedan Roosevelt avlidit.

”Bob. Nu är vi på väg. Du får prata”, säger Tibbets med ett leende.

”Är det som vi har med oss en kemists mardröm?” frågar Caron.

”Nej, inte direkt”, svarar Tibbets.

”Är det en fysikers mardröm då?”

”Ja”, svarar Tibbets.

”Ska vi klyva atomer?” frågar Caron. Akterskytten vet inte exakt vad det betyder, men han har läst om atomer i en populärvetenskaplig tidning.

B-29 kunde till­rygga­lägga 5 230 km och fälla drygt nio ton bomber. Foto: Getty Images

Kl. 4.55: Kurs mot Hiroshima

På avtalad tid möter Enola Gay de båda andra B-29:orna över Iwojima. Nattmörkret börjar trängas undan av gryningsljuset och horisonten är lysande skär mot den mörka himlen. Tibbets sätter sig vid spakarna igen och tar upp planet till cirka tre kilometers höjd. De tre flygplanen bildar en V-formation och sätter, som avtalat, kurs mot Hiroshima. Solen stiger långsamt upp över horisonten.

Erfarenheter från invasionen av just öarna Iwojima och Okinawa tidigare samma år fick president Truman att ge klartecken till att använda atombomben. På båda öarna gjorde japanerna ­fanatiskt motstånd eftersom de för första gången stred på eget territorium.

Analyser av amerikanernas förluster på Iwojima och Okinawa visar att drygt 267 000 amerikanska soldater riskerar att mista livet, och nästan en miljon riskerar att skadas, om USA skulle försöka sig på att invadera Japans huvudöar. Tanken är att atombomben ska spara amerikanska liv.

Kl. 6.30: Världens första atombomb är bara två timmar från Hiroshima

När det är knappt två timmar kvar till Japans södra kust klättrar vapenteknikern Morris Jeppson ut i främre bombrummet. Hans uppgift är att göra bomben klar att användas. Han byter ut de tre gröna förseglade säkringarna mot tre röda säkringar, vilket innebär att strömmen kan gå hela vägen från bombens batteri ned till den elektroniska detonatorn. Nu kan bomben explodera när strömmen slås på.

När säkringarna är bytta klättrar Parsons fram till Tibbets och berättar att hans assistent nu har armerat bomben. Tibbets lyfter mikrofonen till flygplanets kommunikationsanläggning och avslöjar lastrummets hemlighet för hela besättningen: ”Det vi har ombord är världens första atombomb”, säger han i mikrofonen. ”När vi har släppt den, kommer alla våra reaktioner att spelas in – som historisk dokumentation – så tänk på vad ni säger. Och avbryt inte varandra på internradion.”

”Du hade rätt, Bob. Vi ska klyva atomer. Och kom nu tillbaka till ditt torn. Vi ska börja stiga”, avslutar Tibbets.

Kl. 7.24: Hiroshima är på väg att vakna

Ett av de tre spanings­planen anropar via radion. Det är B-29:an Straight Flush, som befinner sig över Hiroshima. ”Molntäcket är under 3/10 på alla höjder. Råd: Bomba det primära målet”, lyder det kortfattade meddelandet till Tibbets. ”Det blir Hiroshima”, säger Tibbets till sin besättning, samtidigt som Enola Gay stiger till åtta kilometers höjd.

Hiroshima håller långsamt på att vakna. De flesta av stadens cirka 40 000 soldater gör morgongymnastik utomhus, och hundratals barn och ungdomar är utkommenderade till att arbeta med en brandgata som ska leda till Aioi-bron mitt i staden. Enola Gay har fått order om att sikta på just den bron.

För japanerna är B-29:or på himlen ingen ovanlig syn. Det speciella den här dagen är snarare att planen inte är fler än tre. Sedan hösten 1944 har amerikanerna kunnat nå Japan från de erövrade baserna i ögruppen Marianerna.

I synnerhet angreppen mot Tokyo i mars 1945 har satt skräck i den japanska civilbefolkningen. Då fällde drygt 300 B-29-plan brandbomber som dödade 100 000 personer.

Kl. 8.05: Bombplanet är nära Hiroshima

Åttio kilometer från Aioi-bron har Enola Gay nått upp till 9,3 kilometers höjd och närmar sig Hiroshima med 320 kilometer i timmen. De båda följeplanen befinner sig ett par kilometer bakom Enola Gay.

I aktertornet håller Caron utkik efter japanska jaktplan, men varken på radarn eller radion finns det några tecken på att japanerna har jaktplan i luften. Det japanska luftvärnet vid kusten har redan upptäckt bombplanen, men betraktar dem inte som något större hot.

I aktertornet försöker Caron ta på sig sin skottsäkra väst, men lyckas inte ­eftersom det är för trångt bakom kul­sprutorna. Kameran som han fick i handen precis före starten är också i vägen. När de släppt bomben och skyndar bort från Hiroshima är det meningen att Caron, som sitter bakom stjärt­rodret, ska fotografera explosionen och svampmolnet som förväntas uppstå.

”Tio minuter till riktmärket”, hörs det i planets internradio. Vapenteknikerna Parsons och Jepp­son tittar på sin kontrollpanel ännu en gång. Bomben är armerad och alla system fungerar som de ska.

Kl. 8.12: Radiostation i Hiroshima varnar för fara

I staden Saijo 30 km öster om Hiroshima upptäcker en flygspanare de tre planen på himlen. Via en fälttelefon ringer han beredskapscentralen i Hiroshima. Skolflickorna som utgör beredskapen tar emot hans meddelande och lämnar det vidare till Hiroshimas radiostation: ”Chugokus ­regionala militära bas rapporterar om tre stora flygplan som närmar sig i väster från ­Saijo. Intag högsta beredskap.”

Under de närmast följande minuterna är det många av Hiroshimas invånare som ser planen. Männen som leder arbetet med brandvägen till Aioi-bron blåser i sina visselpipor och skickar iväg skolbarnen mot skyddsrummen.

Kl. 8.14: Hiroshima i sikte


”På med glasögonen”, beordrar Tibbets över planets internradio. Enola Gay har kommit in över Hiroshimas förorter. Nio av de tolv besättningsmännen drar ned ­sina mörka glasögon över ögonen. De tre ­övriga kan inte ta på sig glasögonen riktigt än; de måste kunna se klart för att kunna utföra sina sista uppgifter. En av dem är bombfällaren Ferebee, som ser Hiroshima genom sitt sikte.

­Tidigare har han bara sett Hiroshima på grovkorniga, svartvita spaningsfoton men nu får han se staden i verkligheten. Det är en stor skillnad mellan bilderna och verklig­heten. Staden Hiroshima är verkligen full av färger. Här finns gröna trädgårdar och parker, vikens blå vatten och bruna floder. Ferebee upptäcker att Aioi-bron närmar sig hårkorset i bombsiktet. Han gör de sista finjusteringarna och slår på tonsignalen.

Nu går det med automatik. En enkel dator utför finjusteringarna under de sista 15 sekunderna och släpper själv bomben. Systemet sänder ut ett kontinuerligt, brummande ljud. Besättningarna i de båda flygplanen bakom Enola Gay förbereder sig för sina arbetsuppgifter. Den ena besättningen ska fotografera förödelsen, den andra ska släppa ut mätutrustning i fallskärmar. Mätarna ska bland annat registrera hur kraftig atombombens tryckvåg blir.

Kl. 8.15: Atombomben släpps över Hiroshima

Exakt klockan 8:15:17 slår Enola Gay upp bomb­luckorna och Little Boy faller ut.

”Bomben är iväg”, ropar Ferebee. Han höjer blicken från bombsiktet och kikar ut genom golvet i planets plexi­glaskupol. Han ser Little Boy falla mot marken. För ett ögonblick tycks den stå stilla i luften, som om den hängde under planet i osynliga snören, men sedan fortsätter den ned mot jorden. I början av fallet gungar den flera ton tunga metallklumpen lite från sida till sida, men därefter faller den lodrätt.

Enola Gay har plötsligt blivit 4,5 ton lättare och tar ett våldsamt skutt upp i luften. Tibbets tvingar genast planet tvärt åt höger och störtdyker. Manövern är så häftig att besättningsmännen inte kan röra sig och får svårt att prata på grund av de enorma g-krafter som kropparna utsätts för. Tibbets lyckas med stor möda få fram några ord. Han ropar till Caron i aktern och frågar om han ser någonting. Caron lyckas knappt pressa fram svaret: ”Ingenting.”

Enola Gay fortsätter den våldsamma manövern för att komma så långt bort som möjligt från Hiroshima och explosionen. När Little Boy kommer ned på cirka 600 meters höjd, kommer höjdmätarna automatiskt att slå på strömmen och utlösa bombens elektroniska detonator – oavsett hur nära flygplanet råkar befinna sig.

Medan bomben faller och faller, fullföljer Tibbets sin undanmanöver med Enola Gay. Han rätar upp planet och drar ned sina mörka skyddsglasögon, men drar genast upp dem igen eftersom han inte kan se någonting med dem på. Ferebee tar inte heller på sig sina glas­ögon.

Längst bak i planet sitter Caron och försöker rikta in sin kamera mot rätt ställe, men det är svårt eftersom han ­inte kan se någonting. Tibbets frågar honom igen om han har något att ­rapportera.
”Ingenting”, säger Caron även den här gången.

Medan bomben susar ned mot marken mäter barometriska höjdmätare av hur långt ned den nått. När bomben ­befinner sig cirka två kilometer ovanför markytan tänds en radarstyrd höjd­mätare. Den är mer exakt, och ska utlösa detonatorn när Little Boy befinner sig ungefär 600 meter ovanför mark­ytan.

Fyrtiotre sekunder efter det att atombomben lämnat Enola Gay är den nere på önskad höjd, och explosionen sker knappt 250 meter från riktmärket Aioi-bron mitt i Hiroshima.

Kl. 8.16: Hiroshima sätts i brand

Under de första milli­sekunderna efter detonationen kommer ljusblixten, som ut­vidgas till ett nästan hundra meter brett eldklot. Precis under bomben stiger temperaturen till flera tusen grader. En man på en stentrappa smälter och det enda som blir kvar är en mörk fläck på det översta trappsteget.

En mördande våg av hetta antänder alla byggnader, djur och människor inom en radie av 1,5 kilometer. Skolbarnens knästrumpor smälter in i huden på benen, och männens hattar bränns fast vid huvudsvålen. Personer som befinner sig tre kilometer bort får svåra brännskador. Av stadens cirka 320 000 invånare dör fler än 80 000 omedelbart.

Trots att Caron har skyddsglasögonen på sig måste han blunda när ljusskenet når honom. Från sin plats längst bak i planet är han den ende som ser direkt in i det skarpa ljuset. När Caron öppnar ögonen igen är det starka ljuset borta, men nu ser han ”in i helvetet”, som han beskriver det.

Medan förödande eldstormar uppstår i Hiroshima ser Caron en hög, sjudande massa av lila och röd eld mitt i en rök­pelare som reser sig flera kilometer upp i luften. En ring av sammanpressad luft bildas runt rökpelaren och utvidgas våldsamt åt alla håll.

Caron försöker ropa en varning men de övriga i planet förstår inte vad han säger. Tryckvågen når flygplanet och slungar det runt så att Tibbets måste klamra sig fast vid styrspaken. Men även om tryckvågen rycker och sliter i planet är det ljudet som oroar piloten allra mest.

Dånet väcker till liv minnen från de tyska 88 mm luftvärnskanonerna som han upplevde under sina bombräder över Tyskland. Tibbets tror därför att de blir beskjutna av japanskt luftvärn.
”Luftvärnseld!” ropar han.

Fyra sekunder senare varnar Caron igen: ”Det kommer en till!” Ännu en gång lyfts Enola Gay upp av en tryckvåg och kastas runt på himlen. Planet är nu cirka 14 kilometer från explosionens centrum, och även om tryckvågen är kraftig kan B-29:an stå emot skakningarna. Och så snart den andra tryckvågen passerat dem ligger planet åter lugnt i luften
.
”Okej, det var tryckvågen som reflekterades från marken. Det kommer inte fler. Det var inte luftvärnseld. Allt är lugnt”, säger Tibbets ursäktande och beordrar alla besättningsmän att i tur och ordning berätta vad de sett, för att dokumentera Little Boys effekt.

Caron berättar: ”Bränder uppstår överallt där nere. Jag försöker räkna dem – 1, 2, 3, 4, 5, 6 ... 14, 15 ... Men de är för många. Se på det svampformade molnet som Parsons berättade om. Det är som kokande sirap – och kanske halvannan eller två kilometer brett. Det stiger mot himlen och är nästan uppe i vår höjd nu.”

Enola Gay flyger runt i en mjuk cirkel ungefär 17 kilometer från staden. Nu kan alla i besättningen tydligt se hur svampmolnet tornar upp sig. Hela tiden tar Caron bilder med sin kamera.

Tibbets korrigerar flygplanets kurs, och därefter kretsar Enola Gay runt hela staden tre gånger för att besättningen ska kunna ta en närmare titt på bombens verkningar.

Andrepiloten Lewis, vars första reaktion på bomben var att skrika: ”Titta, titta! Min gud! Se när den jäveln exploderar!” i sin mikrofon, sitter nu försjunken i djupa tankar. Precis som de övriga i besättningen försöker han bearbeta de våldsamma intrycken medan Enola Gay lugnt flyger tillbaka mot flygbasen på Tinian. I sin loggbok skriver Lewis: ”Min Gud, vad har vi gjort?”

Samma dag informerar president Truman USA:s folk om atombomben: ”Nyligen fällde ett amerikanskt plan en enda bomb över Hiroshima och gjorde den obrukbar för fienden.” Presidenten säger ingenting om att ­tiotusentals personer ligger döda eller döende i stadens rykande ruiner. Men Truman vet att målet var en stad och att de flesta dödsoffren är civila. Ändå tvekar han inte. Ordern om att fälla ännu en atombomb är redan ut­färdad.

Japanerna får bara tre dagar på sig att kapitulera, och då Japan inte reagerar utplånas även hamnstaden Nagasaki med en atombomb den 9 augusti. Tidigt morgonen därpå tar USA emot den japanska regeringens kapitulation – striderna i Asien upphör och andra världskriget är slut.

Hiroshimas mässcenter byggdes aldrig upp igen efter kriget. I dag kallas byggnaden Atombombskupolen och ingår i stadens fredspark till minne av atombombens offer. Foto: Bridgeman

Kanske är du intresserad av...