SS hämnd: Utplånade hel by
Den 10 juni 1942 massakrerades invånarna i Lidice och den lilla tjeckiska byn jämnades med marken. Dådet var tyskarnas hämnd för attentatet mot SS-ledaren Reinhard Heydrich.
SS-ledaren Reinhard Heydrich mördades i Prag av tjeckiska motståndsmän. Hämnden blev gruvlig.
Det var kvällen den 9 juni 1942 i den lilla tjeckiska byn Lidice, hem för 476 människor. Byborna låg och sov efter en lång dags hårt arbete. De anade inte att tyska poliser hade omringat byn och långsamt men säkert täppte till alla flyktvägar.
Klockan var nästan elva då nattron slets sönder av motorvrål och stöveltramp. När invånarna förskrämt tittade ut genom fönstren kunde de se hur det vimlade av soldater och SS-män.
Prags Gestapochef Horst Böhme installerade sig i ett stort hus i byn. Han kastade ut de boende, kallade till sig borgmästaren och krävde fram alla dokument om byborna och kassan för byns lilla sparbank.
Alla beordrades till Lidices kyrka
Efter midnatt stormade soldater in i bostadshusen och beordrade alla att bege sig till byns kyrka och ta med sig värdesaker och proviant för tre dagar. Omringade av soldater rörde sig en kö av rädda och förvirrade män, kvinnor och barn mot kyrkan.
Väl framme kom nästa order: kvinnor och barn till skolan, alla män över 15 till en stor bondgård i närheten. Hundskall och gevärsskott ekade i natten.
I skolan samlade SS-män in kvinnornas värdesaker. Efter en natt som tycktes oändlig föstes de upp på lastbilar i den grå dagningen. När de åkte iväg från byn såg de hur tyska soldater rensade husen på allt av värde: symaskiner och cyklar, kläder och mat. Kvinnorna fick en sista skymt av sina män, fäder, bröder och söner där de stod hopsamlade utanför bondgården.
Tyska soldater framför ett utbränt bostadshus i Lidice i juni 1942. När husen rivits utplånades alla spår av byn Lidice.
Attentatet mot Heydrich
Tre år tidigare hade tyska trupper tågat in i huvudstaden Prag och halva Tjeckoslovakien hade omvandlats till Reichsprotektoriat Böhmen-Mähren. Tjeckerna protesterade med demonstrationer och sabotage och hösten 1941 skickade Hitler SS-ledaren Reinhard Heydrich till Tjeckien för att reda upp situationen.
Heydrich fick snart öknamnet bödeln från Prag för de massavrättningar han beordrade. Samtidigt höjde han matransonerna för arbetarklassen och inbillade sig att han pacificerat Tjeckien. ”Varför skulle tjeckerna vilja skjuta mig?” frågade han kollegor som förvånades över att han åkte runt i Prag utan livvakter. Heydrich anade inte att den tjeckoslovakiska exilregeringen i London beordrat hans död.
Granatsplitter träffade Heydrich i ryggen
Morgonen den 27 maj 1942 väntade slovaken Jozef Gabcik och tjecken Jan Kubis spänt på Heydrichs bil vid en hårnålskurva utanför Prag. De hade tränats av den brittiska agentorganisationen SOE och sedan flugits till Tjeckien.
När Heydrichs bil äntligen svängde in lyfte Gabcik sin kulsprutepistol för att skjuta, men den låste sig. Heydrich hoppade upp och skulle öppna eld när Kubis kastade en handgranat som träffade högra bakhjulet. Granatsplitter trängde genom baksätet och in i Heydrichs rygg. Han skadades svårt och avled efter en vecka.
Lidice skulle utplånas som hämnd
Attentatsmännen lyckades fly och i jakten på dem sköljde en våg av nazistisk terror och avrättningar över Tjeckien.
Under Gestapos undersökningar dök namnet Lidice upp av en slump. I verkligheten hade byn ingenting med attentatet att göra och indicierna var mycket svaga, men nazisterna ville först och främst statuera ett exempel.
Den 9 juni fördes Heydrich med pompa och ståt till den sista vilan i Berlin och samma dag kom ordern att Lidice skulle utplånas.
De 173 männen i Lidice ställdes upp mot en madrasserad vägg innan de sköts av tyska soldater den 10 juni 1942.
Alla män i Lidice avrättades
När kvinnorna förts bort ur byn började tyskarna avrätta de hopsamlade männen. Fem åt gången fördes de in i bondgårdens fruktträdgård och fick ställa sig framför en laduvägg täckt med madrasser som skulle förhindra rikoschetter. Efter att offren stupat på gräset klev en underofficer fram och sköt männen i huvudet en extra gång. De döda fick ligga kvar där de fallit och de nya offren som fördes in ställdes framför dem.
Efter ett tag tyckte Gestapochefen Horst Böhme att det gick för långsamt och männen fördes fram i grupper om tio istället. Till slut låg 173 döda män i gräset. Den yngste var knappt 15 år gammal, den äldste över 84.
En Gestapoman vittnade efter kriget om Lidicemännens mod. ”Lidicemännen var avslappnade, tappra och rakryggade. Inga scener av personlig svaghet utspelade sig. Jag vet inte om de hade kritstreck på sina jackor som utmärkte hjärtat. Ingen läste upp domen. De sköts utan att få veta varför.”
Hela byn sattes i brand
Efter massakern sattes Lidice i brand. Röken från byn steg upp mot skyn och sågs från en närbelägen gruva där fyra män från Lidice arbetade nattskift. En av dem var den 38-årige Václav Hanf, pappa till tre barn och chef för byns frivilliga brandkår.
De andra gruvarbetarna varnade Lidicemännen för att återvända till byn, men de gick i alla fall. De måste få veta vad som hade hänt. Om deras familjer var döda och deras hem utplånade kunde tyskarna få döda dem också. På vägen hem arresterades de av vakter och fördes in i byn för att avrättas.
Efter massakern på invånarna förstördes alla husen i den tjeckiska byn Lidice.
Kvinnorna fördes till Ravensbrück
Efter att Lidices kvinnor och barn förts bort från byn kördes de till den närbelägna staden Kladno där de spärrades in i en gymnastiksal. Efter tre dagar meddelade vakterna att de alla skulle skickas till ett arbetsläger.
Tillfälligt skulle mammorna skiljas från sina barn eftersom det sades vara bekvämare för dem att färdas med buss än med tåg. En tioårig pojke ville inte skiljas från sin mor, men en Gestapo-man slet då pojken ur hennes armar och kastade honom i väggen.
När barnen släpats bort räknades kvinnorna och sattes på ett tåg till koncentrationslägret Ravensbrück. Tioåringens mamma överlevde kriget men såg inte sin pojke igen.
Barnen förtyskades eller sändes till Polen
Ett fåtal av barnen ansågs möjliga att förtyska – de gavs tyska namn och skickades till tyska barnhem och familjer. De övriga barnen sändes med tåg till Polen. Bland dem fanns barnen till Lidices brandchef Václav Hanf.
Den äldsta, Marie, skulle fylla tolv, mellansystern Anna var elva och lillebror Václav bara åtta år gammal. Marie och de andra större barnen försökte ta hand om småbarnen som grät efter sina mödrar och skrämdes av vakterna.
Barnen fördes till Lódz där de låstes in i en gammal textilfabrik och fick sova på det nakna golvet utan täcken. Småbarnen grät av hunger, men när de äldre gav dem av sin ranson stals brödet av fångvakterna.
De äldre barnen beordrades att skriva till sina släktingar. De skrev och frågade efter sina föräldrar och bad förtvivlat om mat och kläder. En godhjärtad postchef antecknade barnens namn och adress och såg till att vänner och kollegor skickade förnödenheter till dem. Men nästan alla paket kom tillbaka.
Frivilliga deltog i återuppbyggandet av Lidice 1949.
SS-man halshögg tolvåring
Efter några dagar i Lódz valdes ytterligare sex barn ut att skickas till Tyskland. Marie och Anna skulle dit men inte Václav. När de skulle skiljas från brodern skrek och grät de så högljutt att han fick följa med dem.
Framme i Tyskland skiljdes Marie från syskonen men Anna och Václav hamnade i samma familj. Familjen tyckte att Václav var besvärlig och skickade honom till ett nazistiskt uppfostringsläger. Där utspelade sig en scen pojken aldrig skulle glömma.
En dag samlades alla barnen på appellplatsen och en 12-årig ”uppstudsig” pojke leddes fram framför dem. Han fick lägga sitt huvud på en stupstock och en SS-man halshögg honom med en yxa, en varning till andra som inte fogade sig i lägrets regler.
Bara 17 av 105 barn överlevde
Julen 1945 hittades Václav av en grupp landsmän som sökte Lidices förlorade barn. Han återförenades med sina systrar men både mamman och pappan var döda. Ändå var syskonen lyckligt lottade jämfört med de barn som inte ansågs möjliga att förtyska utan gasades ihjäl
i ett polskt förintelseläger.
Av Lidices 105 barn överlevde bara 17 kriget. Nio skickades iväg för att uppfostras i Tyskland, men alla hittades efter kriget och kunde återvända hem. I Ravensbrück hade Lidice-kvinnornas medfångar dolt för dem vad som hade hänt männen för att de inte skulle tappa livsgnistan.
Nytt Lidice byggdes upp
När de överlevande kvinnorna kom tillbaka till hembyn efter kriget upptäckte de att byn bokstavligt talat jämnats med marken av tyskarna. Till och med husgrunderna och kyrkogården hade utplånats och byn förvandlats till betesmark. Ett nytt Lidice byggdes i närheten och det gamla förvandlades till ett minnesmärke över nazismens offer.