Goliath – tysk bomb på larvfötter
Under andra världskriget tog tyskarna fram en självgående bomb. Den trådstyrda miniatyrstridsvagnen användes för att slå ut motståndsnästen under upproret i Warszawa 1944.
Den första versionen av Goliath, SdKfz 302.
Att slå ut befästningar och bunkrar med sprängladdningar kan vara svårt och utsätter soldaterna för fara. Därför valde tyskarna under andra världskriget en udda lösning – en självgående mina.
När Frankrike intogs hittade man prototypen till ett miniatyrbandfordon konstruerat av Adolphe Kégresse. Wehrmachts vapenbyrå beslutade att ett liknande fordon skulle konstrueras som rörlig mina med minst 50 kilo sprängmedel.
Resultatet blev Leichter Ladungsträger (lätt laddningsbärare) SdKfz 302 med smeknamnet Goliath. Vikten var 370 kilo och pansaret 5 mm tjockt. Den medförde en laddning på 60 kilo och fjärrstyrdes via en 650 meters kabel och en kontrollåda med joystick.
Förbränningsmotor
Den tidiga versionen hade en elmotor som fick strömmatning via kabeln. Men då dessa motorer var för dyra för att offras och svåra att underhålla, fick de senare SdKfz 303 en tillförlitligare förbränningsmotor. Den fanns i två varianter, med 75 eller 100 kilos sprängladdning.
För att transportera Goliath användes ett tvåhjuligt släp som även kunde dras för hand. Allmänt var Goliath svår att hantera i stridsmiljö.
Styrkabeln (till vänster) var 650 meter lång och bestod av tre trådar. En gick till laddningen och de andra två till styrenheterna i sidorna.
Användes vid Warszawaupproret
1942 användes Goliath i litet antal på alla fronter av specialiserade pansarförband eller stormpionjärer.
Mest uppmärksammade blev de 1944 vid Warszawaupproret där den sattes in för att slå ut den polska hemmaarméns motståndsnästen. Tappra polska soldater stoppade flera av dessa genom att ta sig fram och kapa styrkablarna.
Även ett litet antal Goliath användes mot invasionen i Normandie, men de flesta slogs även här ut genom att kablarna gick av vid beskjutning.
Goliath producerades i 7 729 exemplar men kan inte anses som en framgång. De var för dyra, hade för låg fart, bara 9,5 km/h, var svårhanterliga och för klent bepansrade och därför sårbara, vilket även trådstyrningen var.
Fler sprängladdningsvagnar
Tyskarna utvecklade två andra sprängladdningsvagnar: Mittlerer Sprengungsträger (SdKfz 304) ”Springer” var betydligt större än Goliath och styrdes av en förare. En bit ifrån målet hoppade han av och trådstyrde den till träff.
Schwerer Ladungsträger (SdKfz 301) B IV var en liten stridsvagn som körde fram och släppte laddningen för att sedan sätta sig i skydd. Den var på 4–5 ton och laddningen på 500 kilo.
Publicerad i Militär Historia 5/2012