George Rodger och Will Lang satte sig på var sin stol på Hotel Albergo Orientes kafé. De båda journalisterna från den amerikanska bildtidningen Life hade skickats till Bari i södra Italien. Den här kvällen, den 2 december 1943, betraktade de stadens myllrande hamn och pratade om att krigets fasor inte märktes alls här, bara några hundra kilometer från fronten.
Tyskarna hade drivits ut ur södra Italien, butikerna hade fyllts med varor igen och Baris hamn var fylld av fraktfartyg. I förvissning om att de allierade kontrollerade det syditalienska luftrummet hade man i Bari upphört med mörkläggningen. I hamnen badade kajerna i ljus för att soldaterna skulle kunna föra stridsvagnar, ammunition och förnödenheter i land inför de allierades vidare framstötar.
Mitt i de båda krigskorrespondenternas småprat gick emellertid flyglarmet. Sekunden därpå slungade en tryckvåg Lang och Rodger ur stolarna. Glasskärvor från kaféets rutor regnade ner över dem där de låg på klinkerplattorna på golvet. Männen tog sig omtumlade upp på fötter och rusade ner mot hamnen, där de såg nästa våg av tyska flygplan fälla sin dödliga last. Nya explosioner hördes på Baris trånga gator, där flera av husen rasade.
”Genom röken såg vi åtta fartyg som stod i lågor. Ett av dem sjönk och spydde ur sig gejsrar av eld.” Journalisten Will Lang, från hamnen i Bari
Desperata civila trampade ner varandra för att ta sig till stadens öppna torg, där de hoppades vara i säkerhet för de rasande husen. Vissa letade förtvivlat i ruinerna efter överlevande. De grät och bad till den heliga jungfrun: ”Madonna, Madonna Mia.”
Nere i hamnen möttes de båda amerikanerna av ett inferno av eld och död.
”Genom röken såg vi åtta fartyg som stod i lågor. Ett av dem sjönk och spydde ur sig gejsrar av eld”, telegraferade Lang senare hem till redaktionen på Life.
”Där ryker Montgomerys ammunition”, skämtade Rodger medan han fotograferade de brinnande fartygen.
Vad ingen i Bari visste var att ett av fartygen hade en betydligt farligare last än bara ammunition och bomber. Under de följande dagarna skulle hundratals människor dö i svåra plågor. Samtidigt ledde emellertid tragedin en ung läkare på spåret av ett effektivt botemedel mot cancer.

George Rodgers starka bilder av anfallet mot hamnen i Bari censurerades. De offentliggjordes först efter andra världskriget.
Rykten om gift orsakar panik
Några dagar efter bombningen av Bari väcktes militärläkaren och överstelöjtnanten Stewart Alexander av en ringande telefon i den nordafrikanska staden Alger. Rösten i luren kallade den 29-årige läkaren till ett möte hos Frederick Blesse, chefskirurg i de allierades nordafrikanska högkvarter. På mindre än tio minuter var Alexander på väg. Liksom sin far, en hårt arbetande familjeläkare i delstaten New Jersey i USA, var Alexander van vid att snabbt stiga upp ur sängen.
Briefingen hos Blesse var kort och koncis. Tysk radio hade gått ut med en nyhet om Bari: På 20 minuter hade 108 tyska bombflygplan av typen Junkers Ju 88 sänkt 28 fartyg och dödat hundratals sjömän. Det var ett hårt slag för de allierade, sa den tyske uppläsaren triumferande. Än värre var emellertid det faktum att överlevande från anfallet nu dog av okänd anledning.
Den brittiska arméledningen hade bett om experthjälp för att reda ut saken, förklarade Blesse. Stewart Alexander, som var expert på kemiska stridsmedel, var rätt man för uppgiften.

Stewart Alexander arbetade outtröttligt med att försöka få fram sanningen om giftgasen.
Stewart Alexander anlände till Bari den 7 december och kördes till sjukhuset, som var fullt av sårade sjömän. När han läste patientjournalerna blev han chockad. Den första natten lades över 400 sjömän in, många svarta av olja från fartygens söndersprängda motorer. Den överbelastade personalen hann inte tvätta de sårade och sätta på dem rena kläder. I stället fick sjömännen varma filtar och te.
Morgonen därpå hade de inlagdas ögon svullnat upp så mycket att de inte gick att öppna. Paniken spred sig på sjukhuset, rapporterade ögonläkaren Bernard Gluck: ”Ryktet som gick på morgonen – och som var i princip bekräftat vid middagstid – var att senapsgas hade använts.”
Denna frätande gas var känd från första världskriget, då den gjort soldater blinda och frätt sönder deras hud. Att det internationella Genèveprotokollet sedan år 1925 förbjöd kemisk krigföring utgjorde ingen garanti. Hitler var känd för att ta lätt på sådana avtal. Om tyskarna hade använt gas mot Bari skulle det få stora konsekvenser och innebära en kraftig upptrappning av kriget.
Inget av det kunde emellertid Stewart Alexander tänka på nu. Först måste han se till att de överlevande fick rätt behandling.

Det brittiska luftvärnet i Bari var fullkomligt otillräckligt.
Britterna underskattade Luftwaffe
När brittiska soldater intog Bari i september 1943 möttes de inte av något motstånd. Tyskarna var på reträtt norrut och inte ens Luftwaffe utgjorde längre något hot, menade den brittiske flygmarskalken Arthur Coningham.
Inför krigsreportrar skröt Coningham om att det brittiska flygvapnet RAF hade ”kuvat” allt motstånd i Medelhavet och tillade: ”Jag hade tagit det som en personlig förolämpning om Luftwaffe försökte sig på något avgörande i det här området.”
Britternas självsäkerhet innebar att Bari var i princip oskyddat mot flyganfall. Närmaste bas med allierade flygplan låg över 13 mil bort. Bari hade inte mer än ett enstaka luftvärnsbatteri när de 105 tyska Junkers Ju 88:orna den 2 december 1943 dundrade in över staden och fällde sina bomber. Endast två av dem sköts ner, medan de tyska bombflygplanen sänkte 28 fartyg och skadade ytterligare tolv.
Frätande, vitlöksluktande moln
Luften stank av spyor och urin när Stewart Alexander visades runt av brittiska läkarkollegor. Överallt låg sårade och döende i sängar och på bårar. För att skapa plats bars de värst drabbade ut i ett rum som kom att kalls ”Dödens avdelning”, där de avled och sveptes in i lakan. En snickare från trakten kämpade med att spika ihop kistor av trä från apelsinlådor, men hela tiden kom nya döda i en strid ström. De lades i högar i väntan på att deras kistor skulle bli klara.
Enligt läkarna hade de sårade svag puls och lågt blodtryck. I vissa fall förbättrades deras tillstånd inte heller av blodtransfusioner. De döende var apatiska och tycktes helt omedvetna om vad som hände runt omkring dem. En ung sjöman satte sig upp med orden: ”Jag mår bra”, bara för att falla död tillbaka i sängen.

Senapsgas, som kan fräta sig igenom kläder, medför brännskador och ger upphov till blåsor på kroppen.
Gemensamt för de inlagda var brännskador, såriga fläckar och svullna könsdelar. Smärtorna gjorde att många av dem inte kunde kissa. Flera sjömän gick upp från sina sjuksängar och stapplade omkring i korridorerna, fullkomligt galna av törst. De slet av sig både kläder och bandage; de brann av en intensiv inre hetta, skrek de åt sjukhusets förskräckta sjuksköterskor.
Många inlagda fick bölder ”stora som ballonger, tunga av vätska”, noterade den brittiska sjuksköterskan Gwladys Rees i sin rapport, där hon även konstaterade: ”Våra patienter har förgiftats av något obegripligt.”
Nu väcktes Stewart Alexanders nyfikenhet. På Edgewood, ett militärt forskningscentrum i den amerikanska delstaten Maryland, hade den unge militärläkaren året innan experimenterat med senapsgas på levande kaniner. Djuren fick blåsor och bränt skinn, precis som de inlagda männen i Bari. Männen på sjukhuset hade kvar sitt hår och sina ögonbryn, så såren kunde inte ha uppstått av bränn- eller explosionsskador.

Stewart Alexanders rapport, som bland annat innehöll bilder av soldater som utsatts för senapsgas, hemligstämplades omedelbart av den amerikanska militären.
Dessutom berättade sjömännen samma historia: Under anfallet hade ett enormt moln stigit från ett av fartygen i hamnen, och nedfallet från molnet hade varit frätande.
”De pratade också om en ”vitlöksaktig lukt”. Vissa skämtade efteråt om att det nog var all vitlök som italienarna äter”, skrev Stewart Alexander i sina anteckningar.
Den informationen gjorde läkaren säker på sin sak, för senapsgas har just – namnet till trots – en karakteristisk lukt av vitlök. När Alexander frågade sjukhusets chef, överste Wellington J. Laird, om något av de allierade fartygen hade giftgasbomber i lasten, blev svaret: ”Hamnmyndigheterna har ingen information om det.”
Den envise Stewart Alexander bestämde sig för att undersöka saken på egen hand.

I fem månader försökte 240 000 allierade soldater fördriva tyskarna från Monte Cassino.
Angreppet sinkade de allierade
Närmare en halv miljon man var beredda att köra ut tyskarna ur Italien. I och med bombningen av Bari gick tonvis av krigsmateriel förlorad, vilket försenade de allierades offensiv mot Rom.
Från den 10 juli 1943 svepte allierade styrkor upp genom södra Italien. Efter strider mot britternas åttonde armé under general Bernard Montgomery och den amerikanska femte armén under general Mark Clark drog sig tyskarna norrut mot Rom. För de allierade var den italienska huvudstaden avgörande.
”Den som intar Rom äger Italien”, deklarerade den brittiske premiärministern Winston Churchill.
General Clark hävdade att Rom skulle vara erövrat före mitten av oktober, men ovanligt stora regnmängder fick Italiens floder att svämma över och fordon fastnade i leran på landets vägar.
Nästan en halv miljon allierade soldater var beroende av förnödenheter från södra Italiens befriade hamnar, däribland Taranto, Brindisi och Bari. För att vingklippa de allierade beordrade tyskarnas ledare i Italien, flygmarskalk Albert Kesselring, anfallet mot Bari den 2 december 1943.
Där låg 37 fraktfartyg med allierade förnödenheter praktiskt taget oskyddade och efter 20 minuters bombregn hade över 31 000 ton ammunition, bränsle, livsmedel och medicinsk utrustning antingen gått upp i rök eller sjunkit till hamnens botten. Bland de förlista fartygen fanns också tre norska i allierad tjänst.
Skadorna på hamnen i Bari var så svåra att det dröjde över två månader innan den åter hade full kapacitet. De stora förlusterna innebar att de allierade saknade bomber och flygbränsle för att kunna bekämpa de tyska förskansningarna vid det italienska klostret Monte Cassino i februari 1944. Striderna, som pågick ända till i maj 1944, blev de blodigaste i Italien med över 75 000 döda och sårade.
Churchill avfärdar allt tal om gas
Trots att Stewart Alexander inte kunde få sina misstankar bekräftade instruerade han sjukhuspersonalen att vårda de sårade som giftgasoffer. Det stod snart klart att blandningen av olja och nedfall från det mystiska molnet, som sjömännen haft kvar på kroppen, var det som orsakat de omfattande hudskadorna.
Stewart Alexanders teori bekräftades när brittiska dykare några dagar senare hittade fragment av briserade bomber på bottnen i Baris hamn. Närmare undersökningar visade att det inte rörde sig om några vanliga bomber, utan om 50 kilo tunga amerikanska senapsgasbomber av typen M47A2.
”Det är omöjligt. Det finns ingen senapsgas här.” Brittisk hamnofficer på fråga från Stewart Alexander
Tillverkning av kemiska vapen var inte förbjudet enligt Genèveprotokollet och USA:s president Franklin D. Roosevelt och britternas premiärminister Winston Churchill hade vid flera tillfällen hotat Hitler med vedergällning ifall han tillgrep det fruktade vapnet. Ett tyskt giftanfall skulle besvaras med ”största möjliga vedergällning”, varnade Roosevelt så sent som på våren 1943. Beviset för att det låg allvar bakom hotet låg nu på bottnen av Baris hamn.
När Stewart Alexander avkrävde de brittiska hamnmyndigheterna i staden ett svar möttes han emellertid av blånekande.
”Senapsgas?” svarade en brittisk hamnofficer och skakade på huvudet när Alexander frågade honom. ”Det är omöjligt. Det finns ingen senapsgas här.”
Militärläkaren blev oerhört förvånad, eftersom bevisen ju var solklara. Han vägrade ge upp sina undersökningar. Genom att prata med de inlagda kunde han skaffa sig en bild av fartygens placering i hamnen under kvällen för anfallet. Snart stod det klart att de värst drabbade sjömännen hade befunnit sig nära det amerikanska lastfartyget USS Harvey, som exploderat och gått till bottnen. Ingen i besättningen hade överlevt.

USS Harvey var av typen libertyfartyg, ett stort militärt fraktfartyg som kunde massproduceras billigt.
När Alexander bad britterna om att få tillgång till dokumenten om USS Harvey för att klarlägga om fartyget haft några giftbomber ombord fick han inget svar. Det faktum att Alexander inte kunde få sin misstanke bekräftad gjorde honom osäker på om sjömännen i Bari fick rätt behandling. Frustrerad vidtog han då en drastisk åtgärd.
I januari 1943 hade Stewart Alexander träffat Roosevelt och Churchill i samband med de allierades toppmöte i Casablanca, och han kände sig tillräckligt säker på sin sak för att telegrafera sin slutsats till de båda ledarna: ”Brännskadorna orsakades av senapsgas.” När Churchill fick telegrammet snäste han: ”Amerikanernas man på marken misstar sig.”
Roosevelt svarade däremot: ”Håll mig vänligen fullt informerad.”
Presidenten trodde på Alexanders teori och ville veta om den unge läkaren var framgångsrik i sin behandling av sjömännens giftskador. Om tyskarna gick över till kemisk krigföring skulle Alexanders fältarbete vara ovärderligt för de allierade.
Att giftgasen troligen kom från det amerikanska fartyget USS Harvey höll emellertid Alexander för sig själv. Så länge britterna vägrade lämna ut dokumenten om fartygets last hade han inga bevis.

Fiske är än i dag ett viktigt yrke i Bari, där bland annat bläckfisk fångas i stor mängd och äts rå.
Giftgas ligger kvar på havets botten
Det finns fortfarande ett okänt antal senapsgasbomber i Adriatiska havet utanför Bari. År 1999 kunde läkarna Giorgio Assennato och Donato Sivo vid stadens universitet rapportera om hundratals fall mellan åren 1946 och 1999, då fiskare fått antingen hela eller sönderrostade bomber i sina nät.
I många fall exploderade bomberna när de kom upp till ytan, eftersom gasen, som legat i dvala på den kalla havsbottnen, reagerar när den kommer upp i den varma luften.
I totalt 239 av fallen orsakade giftresterna så svåra skador på hud och ögon att fiskarna behövde läggas in på sjukhus. Det finns även flera exempel på italienska fiskare som drabbats av kroniska lungsjukdomar eller cancer efter att ha exponerats för senapsgas.
Flera av de inlagda fiskade inte ens i Bari, utan i havet utanför Brindisi, drygt tio mil därifrån.
Den amerikanska armén har aldrig tagit på sig uppgiften att avlägsna de 2 000 bomberna med senapsgas som gick förlorade i hamnen efter bombanfallet mot Bari.
Britterna mörkar
Uppmuntrad av presidentens ord gav Alexander order om att de döda skulle obduceras. Varje morgon gick han noga igenom patientjournalerna, och vid ett tillfälle fick några provresultat hans nackhår att resa sig. Blodprover från inlagda sjömän visade sig innehålla extremt låga halter av vita blodkroppar. På tre dagar hade antalet hos en av sjömännen minskat från 20 000 per kubikmillimeter till endast 400.
Normalt har friska personer cirka 11 000 vita blodkroppar per kubikmillimeter. Eftersom celltypen utgör kroppens försvar mot sjukdom tydde den första dagens höga halt på en inflammation.
Siffran var särskilt intressant, eftersom Stewart Alexander tidigare hade observerat något liknande. På forskningscentrumet Edgewood hade antalet vita blodkroppar hos hans testkaniner sjunkit till noll, medan djurens benmärg, där cellerna bildas och där cancerceller kan uppstå, minskade.
”Om senapsgas kan åstadkomma detta, vad kan giftet då inte göra för en person med leukemi?” Stewart Alexander
Eftersom celler bildas genom delning kunde kanske senapsgas användas för att hämma delningen av cancerceller, resonerade Alexander. Kanske kunde en icke-dödlig dos av det giftiga ämnet hindra cancerceller från att spridas i kroppen via blodomloppet och därmed bota blodcancer, eller leukemi?
En tanke väcktes hos Alexander: ”Om senapsgas kan åstadkomma detta, vad kan giftet då inte göra för en person med leukemi?”
Han for upp från sitt skrivbord, sprang genom sjukhuskorridoren och utbrast: ”Fler blodprover! Jag vill ha fler blodprover!”
Stewart Alexander tog även hudprover och delar av lever och njure från de döda sjömännen, som skickades till Edgewood för mer ingående analys.

Under kemoterapins tidiga år efter andra världskriget testades otaliga ämnen för att hitta den effektivaste kombinationen.
Kemoterapi angriper både sjuka och friska celler
Med olika preparat kan läkarna döda cancerceller, men cellgifter drabbar även friska celler och tär på den sjuka personens kropp. I många fall är kemoterapi en kapplöpning mellan cancern och patientens hälsa.
De första systematiska försöken med kemoterapi gjordes i början av 1940-talet, då amerikanska läkare visade att cancerceller delar sig betydligt snabbare och mer okontrollerat än normalt fungerande celler.
Därför angriper ett gift som dödar nya celler i högre grad cancerceller än friska celler. I de tidiga försöken fick patienter med maligna lymfom doser av kvävesenapsgas, en flytande variant av senapsgas, via antingen dropp i armen eller en injektion.
Resultaten var lovande, men behandlingen drabbade även andra celler som naturligt delar sig ofta. Det gäller till exempel benmärgen, som producerar blodceller, håret och matsmältningssystemet. Trots det arbetade läkarna vidare med att hitta de bästa kombinationerna av ämnen.
Med så överväldigande giftgasbevis sökte läkaren upp kommendören för Baris hamn, den brittiske majoren Harry Wilkinson, och presenterade sina resultat.
”Under påtryckning”, som Alexander senare beskrev det, erkände majoren att USS Harvey haft 540 ton senapsgasbomber ombord. Lasten var så hemlig att endast ett fåtal personer inom den allierade försvarsledningen kände till den. Om tyskarna genom sina spioner i Bari fick nys om allierade giftgasbomber skulle Hitler kanske själv gå över till kemisk krigföring.
För att tysta ner saken fick personalen på Baris sjukhus order om att ändra noteringarna om giftgasskador i patientjournalerna till ”brännskador till följd av fientlig handling”.
Alexander beklagade sig för sjukhusets medicinska chef, den brittiske översten Joseph Bayley, men fick inget gehör. Om Alexander fortsatte att gräva i saken skulle han ställas inför krigsrätt, varnade Bayley. Alexander gav upp, och tio dagar senare återvände han till Alger.
Förutom att förfalska journaler, förbjöd de allierade ockupationsmyndigheterna italienska tidningar att skriva om civila offer för giftgasen. Eftersom hundratals invånare i Bari fortfarande uppvisade symptom liknande sjömännens – blåsor på huden och inflammerade ögon – tvingades emellertid den amerikanska arméledningen i februari 1944 medge att det var giftgas som låg bakom olyckan.
Så fungerar kemoterapi
Kemoterapi har visserligen utvecklats mycket sedan de första försöken med kvävesenapsgas, men en del av de mest använda preparaten i dag fungerar faktiskt på i princip samma sätt.
Pionjär i kampen mot cancer
Trots att Stewart Alexander lämnade Bari upphörde han inte med sina efterforskningar, utan skrev rapporten Giftgasskador efter katastrofen i Baris hamn. Texten hemligstämplades direkt av militären, men läkaren skickade en kopia till forskarna på Edgewood. Efter bara några veckor var hans arbete i Bari känt bland amerikanska militärläkare, bland dem överste Cornelius P. Rhoads, USA:s mest envetna cancerforskare.
Som chefsläkare inom den amerikanska arméns avdelning för kemiska vapen hade Rhoads fri tillgång till hemligstämplat material som Alexanders. Efter att ha läst rapporten skrev Rhoads till den unge läkaren. Han kallade hans arbete för en ”klassisk fältstudie” och bad om kopior av sjömännens patientjournaler. Alexander skickade Rhoads 40 journaler som han lyckats få med sig när han lämnade Bari.
Rhoads var särskilt entusiastisk över Alexanders resultat, eftersom de underbyggde tidigare försök vid Yale University. Där hade läkare med hjälp av injektioner testat ämnen på en cancerpatient i hopp om att ämnena skulle döda cancercellerna.
”Cancern är vår största fiende.” Cornelius P. Rhoads, militärläkare och pionjär inom cancerforskning
Behandlingen var redan känd som kemoterapeutikum, kemisk sjukdomsbehandling. Teorin bakom den hade cirka 50 år tidigare formulerats av den tyske vetenskapsmannen Paul Ehrlich. Eftersom cancer var en av läkarvetenskapens största gåtor var forskarna beredda att testa till och med mycket giftiga ämnen i kampen mot den dödliga sjukdomen. Många cancersjuka patienter ställde upp som mänskliga försökskaniner.
Ett ämne som testades vid Yale University var kvävesenapsgas, HN2, en variant av senapsgas. Behandlingen var lovande, eftersom den fick patientens tumörer att krympa. Än så länge var kemoterapi bara en experimentell behandling, men med Stewart Alexanders rapport hade Rhoads hundratals bevis för att senapsgas hämmar celldelningen. Därmed, hoppades Rhoads, kunde ämnen som HN2 användas vid cancerbehandling.
Under de följande månaderna talade Rhoads på läkarkongresser runtom i USA och tog kontakt med några av landets främsta företagsledare. Budskapet var alltid det samma: ”Cancern är vår största fiende.” Utan behandling skulle tolv miljoner amerikaner om året dö av sjukdomen, betonade han.
Med sin goda retoriska förmåga och Alexanders resultat fick han biltillverkaren General Motors att donera fyra miljoner dollar till ett cancercentrum för USA:s bästa forskare inom områden som fysik, biologi och kemi. Syftet med centrumet var att bedriva intensiv forskning på utveckling av kemoterapi för att göra ett ”frontalangrepp” mot cancern.

År 1955 delades det första forskningspriset i kategorin kemoterapi ut.
Från skyttegravarna till sjukhuslabben
Omkring 20 000 soldater dog av giftgas under första världskriget. Läkarnas jakt på botemedel mot det nya terrorvapnet ledde till utvecklingen av modern kemoterapi.
1891 – Kemoterapi testas för första gången
Den tyske kemisten Paul Ehrlich injicerar syntetiska ämnen i två malariasjuka patienter i hopp om att ämnena ska döda malariaparasiterna. Efter åtta till tio dagar mår de båda patienterna märkbart bättre. Erlich kallar metoden för kemoterapi, ett kemiskt botemedel mot sjukdomar.
1917 – Soldater kvävdes till döds
Tyskarna använder för första gången senapsgas under ett slag vid den belgiska staden Ieper. För att undersöka det nya vapnet obducerar franska och brittiska militärläkare de döda. Många giftdrabbade soldater har mindre lymfvävnad och ovanligt få vita blodkroppar.
1942 – Första testet på människa
Läkarna Alfred Gilman och Louis Goodman vid Yale University i USA testar varianter av senapsgas på en 47-årig dödligt cancersjuk polsk emigrant. Patienten, som kallas J.D., blir kortvarigt bättre, men dör 45 dagar senare av sitt maligna lymfom.
1949 – Första kemoterapin godkänns
Stewart Alexanders rapport sätter fart på forskningen på kemoterapi och USA:s hälsomyndigheter godkänner kemoterapi som cancerbehandling. En av de första behandlingarna görs med mustargen, en variant av kvävesenapsgas.
1958 – Kombinationsbehandling räddar barn
Kombinationer av flera typer av ämnen som injiceras i cancerpatienter visar lovande resultat. Både barn och vuxna med leukemi har nytta av behandlingen. I vissa fall försvinner cancern helt. Framgångarna sporrar läkare att hitta de bästa kombinationerna i kampen mot cancer.
1982 – Hormonbehandlingar vinner framsteg
Antihormoner visar sig vara effektiva vid behandling av patienter med bröst- och prostatacancer. Genom att få ner mängden könshormoner stimuleras cancerceller inte längre i exempelvis brösten, varefter de dör.
1999 – Stamceller det nya vapnet
Forskarna upptäcker att stamceller kan användas för att motverka kemoterapins negativa effekter. Stamcellerna tas från patientens benmärg och återförs i kroppen efter avslutad behandling. Då stimuleras blodproduktionen och immunförsvaret, som förstörs av behandlingen.
2019 – Immunförsvaret sätts in i striden
Cancern ”stänger av” kroppens immunceller, så att de går i dvala i stället för att bekämpa cancerdrabbade celler. Med särskilda signalsubstanser har läkarna nu kommit på ett sätt att aktivera immuncellerna igen. Ämnena injiceras på platsen där cancern har konstaterats, till exempel i ett födelsemärke.
Bok bryter tystnaden
En augustidag år 1945 lades planerna för Sloan-Kettering Institute for Cancer Research fram och året därpå kunde Rhoads berätta om sitt ”kemiska verktyg”, som han kallade det. Injicerade doser av HN2 skulle nu bota cancerpatienterna. Rhoads erbjöd Stewart Alexander jobbet som sin assistent, ett mycket stort karriärsteg för en ung, okänd militärläkare.
Trots utsikter till en furstlig lön, fria händer att forska på ”de intressanta observationerna” av senapsgas, som Rhoads uttryckte det – och eventuellt utveckla ett sensationellt botemedel mot cancer – bestämde sig Alexander slutligen för att tacka nej. Den unge läkaren hade just blivit pappa och familjelivet kallade. Dessutom var kriget slut och Alexander hade lovat sin far att ta över familjens praktik i New Jersey, ett löfte som han inte ville svika.
Den 16 april 1948 kunde Sloan-Kettering-institutet slå upp dörrarna för kemoterapeutisk behandling av de första cancerpatienterna. Rhoads behandlingsmetod gav lovande resultat. HN2-doserna fick de drabbades tumörer att krympa, men många dog av behandlingen.

Här presenterar läkaren Cornelius P. Rhoads (andra från vänster) sina planer på Sloan-Kettering Institute for Cancer Research, som existerar än i dag.
Stewart Alexanders rapport från Bari, som hamnade i de amerikanska arkiven, blev tillgänglig för allmänheten först 1959, då den hittades av den pensionerade stridspiloten Glenn B. Infield. Han hade tagit sig för att spåra och intervjua så många överlevande från giftkatastrofen som möjligt. Militärens censur gjorde att varken sjömän eller sjukhuspersonal fick lov att nämna tragedin i brev som de skickade hem, men på 1960-talet var det många som gick med på att prata med Infield.
Resultatet blev boken Disaster at Bari, som gavs ut 1971, där allmänheten för första gången kunde läsa om katastrofen, trots många års försök att hemlighålla den.
Ingen känner i dag till hur många sjömän och civila som dog i staden, men en uppskattning är att det rörde sig om minst 2 000 offer. För sjuksköterskan Gwladys Rees var det värsta att personalen aldrig fick lov att berätta för sjömännens efterlevande vad som hänt.
”Vi kände oss förrådda”, mindes sjuksköterskan med bitterhet.
Tragedin den 2 december 1943 bidrog emellertid också indirekt till att rädda miljontals människoliv runtom i världen. Tack vare bland andra Stewart Alexanders insats förstod läkarna med tiden hur en dödlig giftgas kan användas i kampen mot cancer.