Giftgas räddar miljontals liv

Desperata civila trampade ner varandra för att ta sig till stadens öppna torg, där de hoppades vara i säkerhet för de rasande husen. Vissa letade förtvivlat i ruinerna efter överlevande. De grät och bad till den heliga jungfrun: ”Madonna, Madonna Mia.”

Nere i hamnen möttes de båda amerikanerna av ett inferno av eld och död.

”Genom röken såg vi åtta fartyg som stod i lågor. Ett av dem sjönk och spydde ur sig gejsrar av eld”, telegraferade Lang senare hem till redaktionen på Life.

”Där ryker Montgomerys ammunition”, skämtade Rodger medan han fotograferade de brinnande fartygen.

Vad ingen i Bari visste var att ett av fartygen hade en betydligt farligare last än bara ammunition och bomber. Under de följande dagarna skulle hundratals människor dö i svåra plågor. Samtidigt ledde emellertid tragedin en ung läkare på spåret av ett effektivt botemedel mot cancer.

Rykten om gift orsakar panik

Några dagar efter bombningen av Bari väcktes militärläkaren och överstelöjtnanten Stewart Alexander av en ringande telefon i den nordafrikanska staden Alger. Rösten i luren kallade den 29-årige läkaren till ett möte hos Frederick Blesse, chefskirurg i de allierades nordafrikanska högkvarter. På mindre än tio minuter var Alexander på väg. Liksom sin far, en hårt arbetande familjeläkare i delstaten New Jersey i USA, var Alexander van vid att snabbt stiga upp ur sängen.

Briefingen hos Blesse var kort och koncis. Tysk radio hade gått ut med en nyhet om Bari: På 20 minuter hade 108 tyska bombflygplan av typen Junkers Ju 88 sänkt 28 fartyg och dödat hundratals sjömän. Det var ett hårt slag för de allierade, sa den tyske uppläsaren triumferande. Än värre var emellertid det faktum att överlevande från anfallet nu dog av okänd anledning.

Den brittiska arméledningen hade bett om experthjälp för att reda ut saken, förklarade Blesse. Stewart Alexander, som var expert på kemiska stridsmedel, var rätt man för uppgiften.

Stewart Alexander anlände till Bari den 7 december och kördes till sjukhuset, som var fullt av sårade sjömän. När han läste patientjournalerna blev han chockad. Den första natten lades över 400 sjömän in, många svarta av olja från fartygens söndersprängda motorer. Den överbelastade personalen hann inte tvätta de sårade och sätta på dem rena kläder. I stället fick sjömännen varma filtar och te.

Morgonen därpå hade de inlagdas ögon svullnat upp så mycket att de inte gick att öppna. Paniken spred sig på sjukhuset, rapporterade ögonläkaren Bernard Gluck: ”Ryktet som gick på morgonen – och som var i princip bekräftat vid middagstid – var att senapsgas hade använts.”

Denna frätande gas var känd från första världskriget, då den gjort soldater blinda och frätt sönder deras hud. Att det internationella Genèveprotokollet sedan år 1925 förbjöd kemisk krigföring utgjorde ingen garanti. Hitler var känd för att ta lätt på sådana avtal. Om tyskarna hade använt gas mot Bari skulle det få stora konsekvenser och innebära en kraftig upptrappning av kriget.

Inget av det kunde emellertid Stewart Alexander tänka på nu. Först måste han se till att de överlevande fick rätt behandling.

Frätande, vitlöksluktande moln

Luften stank av spyor och urin när Stewart Alexander visades runt av brittiska läkarkollegor. Överallt låg sårade och döende i sängar och på bårar. För att skapa plats bars de värst drabbade ut i ett rum som kom att kalls ”Dödens avdelning”, där de avled och sveptes in i lakan. En snickare från trakten kämpade med att spika ihop kistor av trä från apelsinlådor, men hela tiden kom nya döda i en strid ström. De lades i högar i väntan på att deras kistor skulle bli klara.

Enligt läkarna hade de sårade svag puls och lågt blodtryck. I vissa fall förbättrades deras tillstånd inte heller av blodtransfusioner. De döende var apatiska och tycktes helt omedvetna om vad som hände runt omkring dem. En ung sjöman satte sig upp med orden: ”Jag mår bra”, bara för att falla död tillbaka i sängen.

Gemensamt för de inlagda var brännskador, såriga fläckar och svullna könsdelar. Smärtorna gjorde att många av dem inte kunde kissa. Flera sjömän gick upp från sina sjuksängar och stapplade omkring i korridorerna, fullkomligt galna av törst. De slet av sig både kläder och bandage; de brann av en intensiv inre hetta, skrek de åt sjukhusets förskräckta sjuksköterskor.

Många inlagda fick bölder ”stora som ballonger, tunga av vätska”, noterade den brittiska sjuksköterskan Gwladys Rees i sin rapport, där hon även konstaterade: ”Våra patienter har förgiftats av något obegripligt.”

Nu väcktes Stewart Alexanders nyfikenhet. På Edgewood, ett militärt forskningscentrum i den amerikanska delstaten Maryland, hade den unge militärläkaren året innan experimenterat med senapsgas på levande kaniner. Djuren fick blåsor och bränt skinn, precis som de inlagda männen i Bari. Männen på sjukhuset hade kvar sitt hår och sina ögonbryn, så såren kunde inte ha uppstått av bränn- eller explosionsskador.

Dessutom berättade sjömännen samma historia: Under anfallet hade ett enormt moln stigit från ett av fartygen i hamnen, och nedfallet från molnet hade varit frätande.

”De pratade också om en ”vitlöksaktig lukt”. Vissa skämtade efteråt om att det nog var all vitlök som italienarna äter”, skrev Stewart Alexander i sina anteckningar.

Den informationen gjorde läkaren säker på sin sak, för senapsgas har just – namnet till trots – en karakteristisk lukt av vitlök. När Alexander frågade sjukhusets chef, överste Wellington J. Laird, om något av de allierade fartygen hade giftgasbomber i lasten, blev svaret: ”Hamnmyndigheterna har ingen information om det.”

Den envise Stewart Alexander bestämde sig för att undersöka saken på egen hand.

Churchill avfärdar allt tal om gas

Trots att Stewart Alexander inte kunde få sina misstankar bekräftade instruerade han sjukhuspersonalen att vårda de sårade som giftgasoffer. Det stod snart klart att blandningen av olja och nedfall från det mystiska molnet, som sjömännen haft kvar på kroppen, var det som orsakat de omfattande hudskadorna.

Stewart Alexanders teori bekräftades när brittiska dykare några dagar senare hittade fragment av briserade bomber på bottnen i Baris hamn. Närmare undersökningar visade att det inte rörde sig om några vanliga bomber, utan om 50 kilo tunga amerikanska senapsgasbomber av typen M47A2.

Tillverkning av kemiska vapen var inte förbjudet enligt Genèveprotokollet och USA:s president Franklin D. Roosevelt och britternas premiärminister Winston Churchill hade vid flera tillfällen hotat Hitler med vedergällning ifall han tillgrep det fruktade vapnet. Ett tyskt giftanfall skulle besvaras med ”största möjliga vedergällning”, varnade Roosevelt så sent som på våren 1943. Beviset för att det låg allvar bakom hotet låg nu på bottnen av Baris hamn.

När Stewart Alexander avkrävde de brittiska hamnmyndigheterna i staden ett svar möttes han emellertid av blånekande.

”Senapsgas?” svarade en brittisk hamnofficer och skakade på huvudet när Alexander frågade honom. ”Det är omöjligt. Det finns ingen senapsgas här.”

Militärläkaren blev oerhört förvånad, eftersom bevisen ju var solklara. Han vägrade ge upp sina undersökningar. Genom att prata med de inlagda kunde han skaffa sig en bild av fartygens placering i hamnen under kvällen för anfallet. Snart stod det klart att de värst drabbade sjömännen hade befunnit sig nära det amerikanska lastfartyget USS Harvey, som exploderat och gått till bottnen. Ingen i besättningen hade överlevt.

När Alexander bad britterna om att få tillgång till dokumenten om USS Harvey för att klarlägga om fartyget haft några giftbomber ombord fick han inget svar. Det faktum att Alexander inte kunde få sin misstanke bekräftad gjorde honom osäker på om sjömännen i Bari fick rätt behandling. Frustrerad vidtog han då en drastisk åtgärd.

I januari 1943 hade Stewart Alexander träffat Roosevelt och Churchill i samband med de allierades toppmöte i Casablanca, och han kände sig tillräckligt säker på sin sak för att telegrafera sin slutsats till de båda ledarna: ”Brännskadorna orsakades av senapsgas.” När Churchill fick telegrammet snäste han: ”Amerikanernas man på marken misstar sig.”

Roosevelt svarade däremot: ”Håll mig vänligen fullt informerad.”

Presidenten trodde på Alexanders teori och ville veta om den unge läkaren var framgångsrik i sin behandling av sjömännens giftskador. Om tyskarna gick över till kemisk krigföring skulle Alexanders fältarbete vara ovärderligt för de allierade.

Att giftgasen troligen kom från det amerikanska fartyget USS Harvey höll emellertid Alexander för sig själv. Så länge britterna vägrade lämna ut dokumenten om fartygets last hade han inga bevis.

Britterna mörkar

Uppmuntrad av presidentens ord gav Alexander order om att de döda skulle obduceras. Varje morgon gick han noga igenom patientjournalerna, och vid ett tillfälle fick några provresultat hans nackhår att resa sig. Blodprover från inlagda sjömän visade sig innehålla extremt låga halter av vita blodkroppar. På tre dagar hade antalet hos en av sjömännen minskat från 20 000 per kubikmillimeter till endast 400.

Normalt har friska personer cirka 11 000 vita blodkroppar per kubikmillimeter. Eftersom celltypen utgör kroppens försvar mot sjukdom tydde den första dagens höga halt på en inflammation.

Siffran var särskilt intressant, eftersom Stewart Alexander tidigare hade observerat något liknande. På forskningscentrumet Edgewood hade antalet vita blodkroppar hos hans testkaniner sjunkit till noll, medan djurens benmärg, där cellerna bildas och där cancerceller kan uppstå, minskade.

Eftersom celler bildas genom delning kunde kanske senapsgas användas för att hämma delningen av cancerceller, resonerade Alexander. Kanske kunde en icke-dödlig dos av det giftiga ämnet hindra cancerceller från att spridas i kroppen via blodomloppet och därmed bota blodcancer, eller leukemi?

En tanke väcktes hos Alexander: ”Om senapsgas kan åstadkomma detta, vad kan giftet då inte göra för en person med leukemi?”

Han for upp från sitt skrivbord, sprang genom sjukhuskorridoren och utbrast: ”Fler blodprover! Jag vill ha fler blodprover!”

Stewart Alexander tog även hudprover och delar av lever och njure från de döda sjömännen, som skickades till Edgewood för mer ingående analys.

Med så överväldigande giftgasbevis sökte läkaren upp kommendören för Baris hamn, den brittiske majoren Harry Wilkinson, och presenterade sina resultat.

”Under påtryckning”, som Alexander senare beskrev det, erkände majoren att USS Harvey haft 540 ton senapsgasbomber ombord. Lasten var så hemlig att endast ett fåtal personer inom den allierade försvarsledningen kände till den. Om tyskarna genom sina spioner i Bari fick nys om allierade giftgasbomber skulle Hitler kanske själv gå över till kemisk krigföring.

För att tysta ner saken fick personalen på Baris sjukhus order om att ändra noteringarna om giftgasskador i patientjournalerna till ”brännskador till följd av fientlig handling”.

Alexander beklagade sig för sjukhusets medicinska chef, den brittiske översten Joseph Bayley, men fick inget gehör. Om Alexander fortsatte att gräva i saken skulle han ställas inför krigsrätt, varnade Bayley. Alexander gav upp, och tio dagar senare återvände han till Alger.

Förutom att förfalska journaler, förbjöd de allierade ockupationsmyndigheterna italienska tidningar att skriva om civila offer för giftgasen. Eftersom hundratals invånare i Bari fortfarande uppvisade symptom liknande sjömännens – blåsor på huden och inflammerade ögon – tvingades emellertid den amerikanska arméledningen i februari 1944 medge att det var giftgas som låg bakom olyckan.

Så fungerar kemoterapi

Pionjär i kampen mot cancer

Trots att Stewart Alexander lämnade Bari upphörde han inte med sina efterforskningar, utan skrev rapporten Giftgasskador efter katastrofen i Baris hamn. Texten hemligstämplades direkt av militären, men läkaren skickade en kopia till forskarna på Edgewood. Efter bara några veckor var hans arbete i Bari känt bland amerikanska militärläkare, bland dem överste Cornelius P. Rhoads, USA:s mest envetna cancerforskare.

Som chefsläkare inom den amerikanska arméns avdelning för kemiska vapen hade Rhoads fri tillgång till hemligstämplat material som Alexanders. Efter att ha läst rapporten skrev Rhoads till den unge läkaren. Han kallade hans arbete för en ”klassisk fältstudie” och bad om kopior av sjömännens patientjournaler. Alexander skickade Rhoads 40 journaler som han lyckats få med sig när han lämnade Bari.

Rhoads var särskilt entusiastisk över Alexanders resultat, eftersom de underbyggde tidigare försök vid Yale University. Där hade läkare med hjälp av injektioner testat ämnen på en cancerpatient i hopp om att ämnena skulle döda cancercellerna.

Behandlingen var redan känd som kemoterapeutikum, kemisk sjukdomsbehandling. Teorin bakom den hade cirka 50 år tidigare formulerats av den tyske vetenskapsmannen Paul Ehrlich. Eftersom cancer var en av läkarvetenskapens största gåtor var forskarna beredda att testa till och med mycket giftiga ämnen i kampen mot den dödliga sjukdomen. Många cancersjuka patienter ställde upp som mänskliga försökskaniner.

Ett ämne som testades vid Yale University var kvävesenapsgas, HN2, en variant av senapsgas. Behandlingen var lovande, eftersom den fick patientens tumörer att krympa. Än så länge var kemoterapi bara en experimentell behandling, men med Stewart Alexanders rapport hade Rhoads hundratals bevis för att senapsgas hämmar celldelningen. Därmed, hoppades Rhoads, kunde ämnen som HN2 användas vid cancerbehandling.

Under de följande månaderna talade Rhoads på läkarkongresser runtom i USA och tog kontakt med några av landets främsta företagsledare. Budskapet var alltid det samma: ”Cancern är vår största fiende.” Utan behandling skulle tolv miljoner amerikaner om året dö av sjukdomen, betonade han.

Med sin goda retoriska förmåga och Alexanders resultat fick han biltillverkaren General Motors att donera fyra miljoner dollar till ett cancercentrum för USA:s bästa forskare inom områden som fysik, biologi och kemi. Syftet med centrumet var att bedriva intensiv forskning på utveckling av kemoterapi för att göra ett ”frontalangrepp” mot cancern.

Bok bryter tystnaden

En augustidag år 1945 lades planerna för Sloan-Kettering Institute for Cancer Research fram och året därpå kunde Rhoads berätta om sitt ”kemiska verktyg”, som han kallade det. Injicerade doser av HN2 skulle nu bota cancerpatienterna. Rhoads erbjöd Stewart Alexander jobbet som sin assistent, ett mycket stort karriärsteg för en ung, okänd militärläkare.

Trots utsikter till en furstlig lön, fria händer att forska på ”de intressanta observationerna” av senapsgas, som Rhoads uttryckte det – och eventuellt utveckla ett sensationellt botemedel mot cancer – bestämde sig Alexander slutligen för att tacka nej. Den unge läkaren hade just blivit pappa och familjelivet kallade. Dessutom var kriget slut och Alexander hade lovat sin far att ta över familjens praktik i New Jersey, ett löfte som han inte ville svika.

Den 16 april 1948 kunde Sloan-Kettering-institutet slå upp dörrarna för kemoterapeutisk behandling av de första cancerpatienterna. Rhoads behandlingsmetod gav lovande resultat. HN2-doserna fick de drabbades tumörer att krympa, men många dog av behandlingen.

Stewart Alexanders rapport från Bari, som hamnade i de amerikanska arkiven, blev tillgänglig för allmänheten först 1959, då den hittades av den pensionerade stridspiloten Glenn B. Infield. Han hade tagit sig för att spåra och intervjua så många överlevande från giftkatastrofen som möjligt. Militärens censur gjorde att varken sjömän eller sjukhuspersonal fick lov att nämna tragedin i brev som de skickade hem, men på 1960-talet var det många som gick med på att prata med Infield.

Resultatet blev boken Disaster at Bari, som gavs ut 1971, där allmänheten för första gången kunde läsa om katastrofen, trots många års försök att hemlighålla den.

Ingen känner i dag till hur många sjömän och civila som dog i staden, men en uppskattning är att det rörde sig om minst 2 000 offer. För sjuksköterskan Gwladys Rees var det värsta att personalen aldrig fick lov att berätta för sjömännens efterlevande vad som hänt.

”Vi kände oss förrådda”, mindes sjuksköterskan med bitterhet.

Tragedin den 2 december 1943 bidrog emellertid också indirekt till att rädda miljontals människoliv runtom i världen. Tack vare bland andra Stewart Alexanders insats förstod läkarna med tiden hur en dödlig giftgas kan användas i kampen mot cancer.