Gestapo: Hitlers hemliga polis spred skräck i Europa

Först lade han inte märke till någonting ovanligt med de ­fyra-fem tyska lastbilarna som rykande bullrade fram genom den sömniga lilla byn.

Men ett ovanligt ljud fick den franske polisen Léon Roussel att titta en gång extra.

Han hörde ett svagt sjungande.

Genom motorbullret hördes tonerna från den franska nationalsången, ”Marsel­jäsen”, och på flaket i de öppna last­bilarna såg han en märklig skara beväpnade tyskar och civila fransmän försedda med handfängsel.

”Det var de civila i bilarna som sjöng”, berättade Roussel i sitt vittnesmål efter kriget. Två timmar senare kom lastbilarna tillbaka till byn.

Nu hade sången tystnat och lastbilsflaken var övertäckta för att dölja de avrättade civilpersonerna.

”Från baklämmen på lastbilarna rann en tunn strimma blod. Spåret gick tillbaka till stenbrottet där de blivit skjutna. Först nu insåg jag att personerna bakpå lastbilarna hade varit gisslan, på väg för att avrättas.”

Två dagar före Roussels upplevelse i samhället Châteaubriant – den 20 oktober 1941 – hade en tysk officer dödats av motståndsmän i en närliggande by. Som hämnd för attentatet hade tyskarna beslutat att femtio franska fångar skulle avrättas. Det var just de landsmännen som Léon Roussel sett på deras sista resa.

Gestapo, tyska statens hemliga polis, stod bakom avrättningarna. Och morden var inget unikt exempel på hur ­Gestapo likviderade civila.

Innan andra världskriget var över hade den hemliga polisens brutala metoder kostat mer än 29 600 personer livet, och mer än 75 000 judar hade, bara i Frankrike, skickats till utrotningsläger.

Gestapo stod över lagen

Gestapos män kunde i princip döda vem de ville, när de ville. De lydde endast under Heinrich Himmler, SS-Reichs­führer och chef för den tyska polisen, och hans högra hand Reinhard Heydrich.

Formellt sett stod bara Adolf Hitler, Tysklands obestridde diktator, över dem och han var synnerligen nöjd med Gestapos resultat.

Fem år före avrättningarna i Châteaubriant – år 1936 – hade Hitler höjt den hemliga statspolisen över alla lagar i Tyskland. Målet var att effektivisera poliskåren och nu kunde Gestapo utan domstolsbeslut kvarhålla, fängsla, tortera, deportera och rentav döda personer utan att ställas till svars för det.

”Det är helt naturligt att folk inte vill ha med oss att göra. Det finns nämligen inget problem som vi inte kan lösa. Vi betraktas, om jag kan tillåta mig den liknelsen, som en blandning mellan en hushållerska och rikets sophink”, sade Himm­ler år 1941 om Gestapos roll som Hitlers hantlangare.

Med de långtgående befogenheterna kunde Gestapo verka utanför domstolsväsendet. En misstänkt kunde riskera att hämtas av Gestapoagenter trots att han ­redan förklarats oskyldig i tysk domstol, eller var frigiven efter avtjänat straff.

Den som greps av Gestapos agenter kunde oftast räkna med att bli dödad eller sänd till koncentrationsläger – utan någon förklaring och utan minsta möjlighet att överklaga.

Gestapo bekämpade statens fiender

Gestapo grundades år 1933 då Hitler utnämnde sin ställföreträdare Hermann Göring till preussisk inrikesminister – och därmed högste chef för polisen i Preussen.

Görings första drag var att ­reformera poliskåren och fylla leden med lojala nazister.

Målet var att skapa en topphemlig polis som opererade i det fördolda och hårdhänt slog ned på ­”alla tendenser som kunde bli skadliga för staten”.

Redan året därpå tvingades dock Hermann Göring överlåta Gestapo till Heinrich Himmler.

Vid det laget var Himmler chef för polisen i München, och under hans ledning omvandlades Gestapo från att vara en preussisk polisstyrka till hela Tysklands hemliga statspolis.

Sin slutliga form fick Gestapo år 1939 då den hemliga polisen inordnades under Reichssicherheitshauptamt (RSHA) – Tysklands officiella säkerhetstjänst, ledd av Heinrich Himmlers ökände ­högra hand, Reinhard Heydrich.

RSHA omfattade dock inte bara Gestapo. Inom organisationen fanns även de beryktade dödspatrullerna, Einsatzgruppen, som Gestapo aktivt samarbetade med i Östeuropa.

Agenter från Gestapo ryckte in i de ockuperade områdena i den tyska arméns kölvatten och assisterade såväl Einsatzgruppen som lokala dödspatruller när judar, romer, motståndsmän, handikappade och godtyckligt utvalda personer sköts ihjäl och därefter kastades i massgravar, eller deporterades i ­tusental till de ondskefulla och fruktade koncentrationslägren.

I Östeuropa var Gestapos metoder ­öppet grymma, men i de ockuperade länderna i Västeuropa verkade organisationen mer i det fördolda.

Det betydde dock inte att terrorn och tortyrmetoderna var lindrigare där.

I länder som Nederländerna, Belgien, Danmark, Norge och Frankrike var Gestapoagenterna inledningsvis något försiktigare och använde sig i större omfattning av över­löpare för att avslöja och infiltrera motståndsgrupper, till exempel genom att locka med pengar, lägenheter eller andra förmåner.

”En dag fick jag syn på en annons från danska polisen i en Århus-­tidning. De erbjöd tusen kronor till den som kunde lämna information som ledde till att en mordbrand i en skräddarbutik kunde klaras upp. Jag kände till lite om den saken. Jag hade bara en tanke i huvudet: vad jag skulle kunna köpa i mat och kläder åt mitt barn och mig själv om jag hade tusen kronor”, berättade den danska angivaren Grethe Bartram efter kriget.

Det var Gestapo som låg bakom annonsen, och Grethe Bartram, som hade kopplingar till den kommunistiska motståndsrörelsen, blev en av de danska angivare som fick flest liv på sitt samvete.

Under krigets lopp angav hon fler än femtio personer för Gestapo. Bland offren fanns hennes egen bror och make.

Gestapo hängde upp fångar i armarna

När Gestapo fick ett namn hämtades den misstänkte oftast i sitt hem av två-tre Gestapoagenter och en grupp uniformerade SS-män.

Den misstänkte fick ett par minuter på sig att packa lite kläder och fördes därefter bort utan ett ord.

De fångar som utpekats som Tredje rikets fiender fick samma behandling oavsett om de satt i Gestapos celler i Shellhuset i Köpenhamn, på Victoria Terrasse i Oslo eller på Prinz-Albrecht-Straße i Berlin. Gestapos förhörsmetoder följde samma mönster överallt.

Inledningsvis lämnades den misstänkte oftast ensam i en mörk fängelsecell.

Inte förrän efter en vecka började förhören och tortyren, som bestod av bland annat misshandel med käppar, rep med knutar på, eller med knytnävarna. Mer avancerade tortyrmetoder var också vanliga.

Till exempel brukade Gestapos förhörsledare hänga upp folk i armarna, som bundits ihop bakom ryggen med handfängsel.

I tortyrkamrarna fick fångarna hänga så tills de svimmade eller tills ­armarna gick ur led.

Andra, än mer sadistiska tortyrmetoder förekom också, till exempel att skära sönder fångens fotsulor med rakblad och tvinga honom eller henne att gå på salt. Eller att sätta bensindränkta vaddtussar mellan tårna och fingrarna och tända på.

Vattentortyr, då förhörsledaren höll offrets huvud under vatten, användes också flitigt av Gestapo, och även elchocker ingick i repertoaren. Många gånger fästes den ena elektroden vid vristen och den andra vid könsorganen.

Gestapos lokala bödlar var brutalast

Tortyren utfördes i regel av lokala förhörsledare som behärskade språket och kulturen.

Lokala bödlar var vanligen mer fruktade än tyskarna, eftersom de lättare kunde bryta ned fångarna psykiskt och var mer brutala för att imponera på sina tyska arbetsgivare.

Detta gällde exempelvis både norrmannen Henry Rinnan och dansken Ib Birkedal, som båda var ökända och synnerligen iskalla och effektiva bödlar.

En av de fångar som torterades av Birkedal var den ledande motståndsmannen Mogens Fog. Han förhördes i Gestapos högkvarter i Köpenhamn år 1944 men vägrade att avslöja namnen på andra motståndsmän.

Tyskarna tröttnade på den motsträvige Fog och talade om att de nu blev tvungna att ta till ”andra metoder”. Därefter fördes Fog in till Birkedal klockan tre på natten.

”Han hade en käpp i handen, sliten och fransig, och emellanåt höll han den under näsan och luktade på den, tydligen av gammal vana”, skriver Fog.

Birkedal fräste och svor på både danska och tyska och hotade med att han ”kanske snart måste plocka fram tumskruvarna”.

Om Fog inte började prata snart, skulle han inte bara få stryk med käppen; tyskarna skulle dessutom spränga ett antal hus i Köpenhamn, fulla med civila, och därefter peka ut Fog som den skyldige.

När Mogens Fog trots det vägrade att prata, tvingades han fram över ryggen på en länstol medan Birkedal lät käpp­slagen hagla.

”För varje slag gjorde det mer och mer ont, precis när slaget fallit. Så småningom svängde han käppen länge före slaget, medan han frågade 'Nå? Nå?' Och minsta lilla beröring gjorde obeskrivligt ont.”

Mogens Fog klarade sig igenom Gestapos grymma tortyr utan fysiska men. Andra motståndsmän hade inte samma tur. Till exempel beskrev den franske officeren och läraren Louis Labussière Gestapos tortyrmetoder mycket detal­jerat vid rättegången i Nürnberg efter kriget.

Han berättade hur han i ett fångläger återförenats med sin kamrat Lalbue, som även han torterats av Gestapo.

”Han kunde inte röra fingrarna på höger hand efter att ha varit upphängd. Han hade blivit slagen och utsatts för elchocker. Han hade fått tändstickor upp under naglarna på händer och fötter, som lindats in i trasor innan tyskarna tände eld på tändstickorna. När fötterna och händerna var insvepta i lågorna hade en tysk stuckit en kniv i fötterna på honom samtidigt som en annan hade piskat honom. Flera av lederna på hans fingrar var helt bortbrända”, berättade Labussière.

I motståndsgrupperna kände man väl till Gestapos metoder, och när någon medlem greps visste de övriga att det bara var en tidsfråga innan tortyren knäckte deras stackars kamrat.

Enda hoppet för motståndsgruppen var att den torterade skulle stå ut tillräckligt länge, tills eventuella vapendepåer hann flyttas och övriga motståndsmän hann fly.

Gestapo var så fruktat, särskilt under krigets sista år, att många inom motståndsrörelsen valde att begå självmord hellre än att hamna i Gestapos tortyr­celler.

Många bar på sig ampuller med dödligt gift som de snabbt kunde svälja om de greps av Gestapo.

Gestapo mördade in i det sista

År 1944 – då ryssarna gjorde stora framryckningar på Östfronten och de allierade landsteg i Normandie i Frankrike – nådde Gestapos mord och terror sin blodiga kulmen.

Godståg fyllda med judar, motståndsmän och civila gisslan från de ockuperade länderna gick i skytteltrafik till förintelselägren i öster. Och även när de allierade närmade sig Paris fortsatte Gestapo att tömma sina fängelseceller och skicka mängder med fångar österut för att de allierade inte skulle hinna få tag på dem.

Så sent som den 18 augusti 1944, då Gestapo lämnade Paris, rullade en konvoj med 1 600 fångar mot Tyskland, trots högljudda protester från Röda korset. Nästan alla fångarna dog i koncentrationsläger i Tyskland.

Gestapo fortsatte att sprida skräck i de ockuperade länderna in i det sista och upplöstes inte förrän de allierade styrkorna fick fotfäste på tyskt territorium.

De mest hårdföra fortsatte att utföra sina grymma dåd även då. Det gällde bland andra Gestapobödlarna Henry Rinnan och Ib Birkedal, som torterade och dödade motståndsmän ända fram till krigets allra sista dagar år 1945.

Gestapo-bödel anlitades av USA

Vissa Gestapoanställda valde att begå självmord hellre än att falla i ryssarnas eller amerikanernas händer. De flesta brände sina identitetshandlingar, klädde sig i civila kläder och försökte gömma sig i de enorma flyktingströmmarna.

Ett fåtal lyckades fly undan sitt ansvar. Det finns flera exempel som visar att före detta Gestapomän anlitades av de allierade, som under efterkrigstiden hade mer att göra med att spionera på varandra än med att jaga krigsförbrytare.

En av dem som anställdes av de allierade var den ökände Gestapomannen Klaus Barbie – ”slaktaren från Lyon” – som enligt vissa historiker hade ansvaret för omkring 14 000 likvideringar i Frankrike.

Trots sitt förflutna blev Barbie anställd av USA:s militära underrättelsetjänst (CIC) som ansåg att Barbies skicklighet som underrättelseagent var värdefull i kampen mot kommunismen.

Därför hölls han gömd undan de franska myndigheterna tills CIC hjälpte honom till Bolivia år 1951.

Först 32 år senare utlämnades han till Frankrike, där han dömdes till livstids fängelse för brott mot mänskligheten.

Under rättegången kunde hans forna offer berätta i detalj om de fruktansvärda plågor som Barbie utsatt dem för. Men den gamle Gestapomannen visade inga tecken på ånger:

”Jag bekämpade motståndsrörelsen – som jag respekterar – på ett brutalt sätt. Men det var en del av kriget.”