Kölden plågar de tyska soldaterna i nordvästra Sovjetunionen. Iskristallerna som bildas på männens ögonfransar gör det svårt för dem att hålla ögonen öppna, men i februari 1942 är tyskarna tvungna att dygnet runt spana efter fienden i det snöiga landskapet.
I byn Biakowo har tyskarna hållits vakna i tio dagar av upprepade ryska attacker. Byn är bara en av många förskansningar i ytterkanten av den så kallade Demjanskfickan, där 96 000 tyska soldater är omringade av Röda armén.
Varje förlust av mark kan leda till att fickan kollapsar, så tyskarna har fått order om att försvara sina positioner till sista blodsdroppen.
När granaterna återigen börjar hagla den 18 februari vet SS-obersturmführer Erwin Meierdress män av erfarenhet att beskjutningen snart kommer att följas av ett sovjetiskt anfall över de frusna träsken utanför Biakowo. Och mycket riktigt: Röda armén angriper.
Från husfönster och improviserade bunkrar sprayar tyska kulspruteskyttar det snötäckta landskapet med kulor.
Tyskarna var tvungna att konstant hålla vakt, så att de inte överrumplades av fienden.
Mängder av sovjetiska soldater mejas ner. De stupar i den djupa snön, som redan är röd av blodet från mer än 300 av deras landsmän som stupat i de föregående dagarnas strider.
Plötsligt träffas Erwin Meierdress och faller omkull, svårt skadad. Endast 30 av hans ursprungliga 120 män kan fortfarande slåss när ett par ryska pansarfordon dyker upp.
”Fientliga stridsvagnar i staden. Befälhavare svårt skadad. Vi slåss till sista man!” meddelar tyskarna över radion och förbereder sig på det värsta.
Tyskarna använde med stor framgång sina lätta pansarvärnskanoner mot de ryska pansarfordon som trängde in i fickan.
Döden lurar överallt i Demjanskfickan i början av 1942. Det enda sättet för de omringade trupperna att få ammunition och mat är via historiens första stora luftbro. Varje dag landar det ena flygplanet efter det andra lastat med nya förnödenheter, och överbefälhavaren för det tyska flygvapnet, riksmarskalk Hermann Göring, är så imponerad att han grips av storhetsvansinne.
För de styrkor som snart ska omringas i Stalingrad blir riksmarskalkens bristande verklighetsuppfattning ödesdiger.
Ryssarna attackerar på snöskotrar
Hitlers styrkor intar staden Demjansk i oktober 1941 – bara fyra månader efter den tyska invasionen av Sovjetunionen.
Demjanskfickan (det gula krysset) uppstod halvvägs mellan Moskva och Leningrad, när ryssarna pressade Hitlers styrkor västerut under vinteroffensiven 1941–1942.
Delar av armén slog en järnring runt Leningrad, resten fortsatte mot Moskva. Men när den ryska vintern satte in svarade Stalin med en motoffensiv och i början av 1942 var sex tyska divisioner omringade. Den så kallade Demjanskfickan var ett faktum.
Katastrofens omfattning gick upp för tyskarna först söndagen den 8 februari. Även om det fortfarande fanns kryphål ut ur fickan var 96 000 män i stort sett helt avskurna från resten av Hitlers arméer. Inga förnödenheter kunde nå dem med tåg eller lastbilar.
På sommaren är terrängen vid Demjansk sank och oframkomlig, men nu visade vintern sina tänder och termometern sjönk ofta till 40 minusgrader. Floder, sjöar och myrar frös till, vilket gjorde att det gick att ta sig fram på skidor.
Den ryske befälhavaren i Demjansk, general Pavel Kurotjkin, utnyttjade skickligt vintervädret för att skicka in sina skid- och snöskoterbataljoner. I den djupa snön kunde soldater på skidor dragna av snöskotrar avancera snabbare än konventionella fordon och soldater till fots.
Gång på gång överraskade Kurotjkin därför tyskarna och stängde alla luckor i inneslutningen.
I de sovjetiska Aerosan-snöskotrarna satt föraren bakom en pansarplåt, medan en stående skytt bemannade en kulspruta. En Aerosan kunde dra fyra skidåkare efter sig i en lina.
Befälhavaren för de omringade divisionerna, general Walter von Brockdorff-Ahlefeldt, suckade när han studerade sina kartor på söndagseftermiddagen. Efter de senaste rapporterna om Röda arméns framsteg såg det dystert ut.
”Herr general, är cirkeln sluten nu?” undrade hans adjutant.
”Definitivt”, svarade von Brockdorff-Ahlefeldt.
Under de följande dagarna stramade ryssarna åt sitt grepp om Demjansk ytterligare, och de inringade tyskarna fick ge upp allt hopp om att bryta sig ut. De var fångade i en ficka ungefär lika stor som Gotland. Men von Brockdorff-Ahlefeldt försökte ge dem hopp.
”Vi är 96 000 man. Den tyske soldaten är överlägsen den ryske, och det är den avgörande faktorn. Svåra veckor ligger framför oss, men vi kommer att klara oss igenom dem”, sa generalen.
Tyskarna ska hålla stånd
För första gången under andra världskriget var en stor tysk styrka omringad av fienden och hotades av utplåning. Trots det vägrade Hitler kategoriskt att evakuera trupperna – han ville använda dem för en ny framryckning mot Moskva så snart som möjligt.
Medan de tyska stridsvagnarna rullade vidare österut, halkade underhållet efter.
1942 blev början till slutet för Hitler
Führerns attack mot Sovjetunionen hade nästan krossat Stalins armé, men en ovanligt hård rysk vinter räddade Moskva.
Den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941 hade överträffat alla förväntningar. I december stod Hitlers trupper endast tre mil från Moskva, men då kom den kalla ryska vintern till Stalins undsättning.
Snön gjorde det svårt för tyskarna att få fram förnödenheter till fronten, och efter sex månaders offensiv var soldaterna utmattade och deras utrustning sliten. Stalin överförde trupper från Sibirien och i slutet av året kunde han samla dubbelt så många soldater som tyskarna för att försvara sin huvudstad. Sedan inledde den sovjetiske ledaren en motattack. Röda arméns offensiv överraskade tyskarna och drev dem tillbaka. Men Stalin var inte nöjd.
”Vår uppgift är inte att ge tyskarna tid att andas, utan att oavbrutet driva dem västerut och tvinga dem att förbruka sina reserver”, förkunnade den sovjetiske ledaren i januari 1942.
När ryssarna kort därefter utvidgade sin vinteroffensiv till att omfatta alla fronter, omringades sex tyska divisioner i början av februari vid Demjansk, cirka 45 mil nordväst om Moskva.
Führern förbjöd användningen av ordet ”ficka”. Officiellt skulle Demjansk kallas ”en fästning”, och hans krav var höga:
”Demjansk måste försvaras till siste man!”
Lyckligtvis för tyskarna hade de mer än 300 artilleripjäser till sitt förfogande, och styrkornas försvarspositioner hade upprättats redan före inringningen. Å andra sidan led soldaterna i det hårda klimatet.
”Vi upplever ibland temperaturer så låga som minus 58 grader Celsius. Vi har inga vinterkläder. Det enda som skyddar oss lite mot kylan är våra rockar och ett par hjälmmössor. Efter en kort tid hänger det tunna istappar under våra munnar”, skrev soldaten Günter Fernickel i ett brev hem.
En av hans landsmän berättade att han använde ”en avklippt damstrumpa som mössa”.
Flygfält var tyskarnas livlina
Två flygfält i Demjanskfickan gjorde det möjligt för Luftwaffe att upprätta en luftbro till de nödställda styrkorna. Transportflygplan flög till de små flygfälten från tyska baser i västra Sovjetunionen.
FLYGFÄLTET DEMJANSK
När tyskarna hösten 1941 erövrade Demjansk hittade de en liten, improviserad landningsbana, som ryssarna hade anlagt. Tyskarna tvingade ryska krigsfångar att utvidga banan till 800 x 50 m. Flygfältet kunde ta emot 30 fraktflygplan samtidigt, men det var sällan så många landade där.
FLYGFÄLTET PESKI
En mil öster om Demjansk anlade tyskarna ett 600 x 30 meter stort flygfält vid byn Peski. Mellan den 19 februari och den 18 maj 1942 lyfte Luftwaffes flygplan inte färre än 14 455 gånger för att försörja de båda flygfälten inne i fickan. Det motsvarar 240 transportflygplan per dag.
DEMJANSKFICKAN
Totalt 96 000 tyska soldater befann sig i Demjanskfickan, som var 120 kilometer lång och 90 kilometer bred. Fickan var så stor att sovjetiskt artilleri inte kunde beskjuta tyskarna från säkert avstånd. I stället gav Stalin order om upprepade stormningar av de tyska ställningarna.
Misslyckad offensiv
I början av mars tog sig 8 500 sovjetiska fallskärmssoldater genom de frusna våtområdena för att angripa flygfälten. På grund av den djupa snön och tyska bakhåll tog det dem en vecka att nå fram. Deras angrepp den 19 mars slogs tillbaka, och endast 900 tog sig tillbaka till de ryska linjerna.
RAMUSJEVOKORRIDOREN
Efter två och en halv månad med förnödenheter via luftbron skapade tyskarna den 21 april 1942 en fyra kilometer bred korridor genom de sovjetiska linjerna. Den så kallade Ramusjevokorridoren användes för att frakta förnödenheter till de omringade styrkorna. Sovjetisk artilleribeskjutning gjorde emellertid att endast ett fåtal tyska konvojer vågade ta sig genom korridoren.
Utöver kylan kämpade tyskarna också med brist på män. Divisionerna i fickan hade nästan halverats i storlek sedan invasionen av Sovjetunionen, och frontlinjen i fickan var 30 mil lång.
”Befästningar har upprättats och bemannats. Alla soldater har satts in, till och med kockarna”, skrev en ung löjtnant.
General von Brockdorff-Ahlefeldt behöll mobila enheter i reserv, så att de kunde komma till undsättning när ryssarna inledde större attacker. Dessa förband sattes till exempel in den 18 februari, när Meierdress och hans styrka i Biakowo decimerats till endast ett fåtal män.
Strax efter att den skadade Meierdress förts bort kom en stridsgrupp med kanoner och stridsvagnar och undsatte de återstående 30 männen.
Röda armén led enorma förluster i striderna om Demjanskfickan – trots det såg det mörkt ut för tyskarna. Snart skulle maten och ammunitionen ta slut. Deras överlevnad berodde på om Luftwaffe kunde flyga in tillräckligt med förnödenheter.
Luftbron får en dålig start
General von Brockdorff-Ahlefeldt lovade sina trupper att ”mat och ammunition kommer att släppas från luften” och att ”maten kommer att vara tillräcklig”.
Hermann Görings Luftwaffe hade firat ständiga triumfer sedan krigets början, men nu var uppgiften en helt annan än att jaga fiendens flyg på flykt och bomba.
Riksmarskalk Göring själv hade nämligen garanterat att Luftwaffe skulle kunna upprätta en effektiv luftbro för att tillgodose de 96 000 soldaternas behov av minst 200 ton förnödenheter per dag.
Men under de två första dagarna flögs endast 16 respektive 27 ton in i fickan.
Något måste göras. Göring skyndade sig att skicka en av Luftwaffes skarpaste hjärnor, överste Fritz Morzik, till östfronten. Den 18 februari landade han i Pskov, 25 mil väster om Demjansk.
Därifrån skulle Morzik organisera historiens första stora luftbro, och den energiske översten beordrade 220 transportflygplan till Pskov – huvudsakligen Junkers Ju 52, med smeknamnet ”Tant Ju”.
Trots att Ju 52 var ett relativt stort flygplan med tre motorer kunde det bära högst två ton last. Så 100 flygplan var tvungna att vara i luften varje dag för att leverera tillräckligt med mat, bränsle och ammunition till Demjansk.
Problemet var dock att alla ”Tant Ju” var tvungna att flyga över ett sovjetkontrollerat område med mängder av luftvärn. Dessutom kunde fientliga jaktplan dyka upp när som helst.
Överste Friedrich-Wilhelm ”Fritz” Morzik befordrades senare till chef för det tyska transportflyget.
Dessutom riskerade de att missa målet eftersom snön gjorde de två små tyska flygfälten extremt svåra att upptäcka. En av landningsbanorna var så liten att flygbesättningarna kallade den för ”handduken”.
Morziks lösning löd: flyg i trädtoppshöjd!
Båda landningsbanorna var ofta glashala och flygplanen riskerade att glida in i snödrivorna och skadas. Morzik samlade därför en grupp av Luftwaffes skickligaste mekaniker i fickan så att flygplanen kunde lappas ihop så snabbt som möjligt.
Särskilda värmemaskiner höll flygplanens motorer varma medan de lastades och lossades, så att de alltid kunde starta i den extrema kylan.
I slutet av februari lyckades Luftwaffe leverera de utlovade kvantiteterna och inne i fickan arbetade soldaterna för fullt för att tömma flygplanen.
Allt från mjöl till patroner och långkalsonger lastades på hästdragna vagnar, redo att föra de livsviktiga förnödenheterna till varje hörn av Demjanskfickan.
Försörjningsbomben bärgades för hand och släpades till de tyska positionerna.
Tysk specialbomb försörjde omringad stad
I en liten stad tretton mil sydväst om Demjanskfickan omringades också tyska trupper under vintern 1942. Där kunde transportplanen inte landa. I stället fick förnödenheterna släppas ner med fallskärm.
Alla flygplan som försökte landa vid Kholm skulle omedelbart skjutas i bitar av Röda armén. Så Luftwaffe valde att förse stadens 5 500 tyska soldater med förnödenheter med hjälp av så kallade Versorgungsbomben – försörjningsbomber.
De torpedformade stålbehållarna fälldes med fallskärm för att dämpa fallet från flera hundra meters höjd. Försörjningsbomberna innehöll vapen, ammunition och inte minst mat.
Den intensiva beskjutningen gjorde dock leveranserna extremt riskabla för Luftwaffe, och efter hand som veckorna blev till månader nådde allt färre förnödenheter Kholm. Soldaterna svalt och blev så utmärglade att de knappt kunde bärga de få av de 250 kilo tunga försörjningsbomber som flygvapnet lyckades fälla.
Efter 105 påfrestande dagar av strider mot ryssarna undsattes trupperna i Kholm slutligen den 5 maj när tyska enheter kom till deras hjälp. Vid det laget hade de ursprungliga 5 500 soldaterna reducerats till endast 1 200 man.
Även om förnödenheterna levde upp till förväntningarna var de 200 ton som levererades per dag bara en minimimängd – precis tillräckligt för att de sex tyska divisionerna skulle kunna försvara fickan.
Soldaterna levde på små ransoner och fick ibland vänta i flera dagar på mat och ammunition när trängförbanden hade svårt att ta sig igenom den djupa snön.
Fallskärmsjägare attackerar
I början av mars var Stalin och hans generalstab rasande över att tyskarna i Demjanskfickan inte hade besegrats för länge sedan.
Arméledningen i Moskva hade ursprungligen trott att Röda armén skulle besegra fienden på fem dagar, men veckorna gick medan rapporter från fronten visade att tyskarna försvarade sig hårdnackat.
”De lugna, snötäckta fälten utanför byarna kunde omedelbart förvandlas till ett öronbedövande spektakel så snart vi började rycka fram. Varje kvadratmeter mark besköts av ett flertal kulsprutor och artilleri från dolda positioner i byarna”, rapporterade general Kurotjkin.
”I sin frontlinje konstruerade tyskarna bröstvärn med våra döda soldaters kroppar.” Rysk artilleriofficer vid Demjanskfickan.
När Hitlers trupper förskansade sig i det frusna landskapet använde de allt de hade till sitt förfogande, berättade en rysk artilleriofficer:
”I sin frontlinje konstruerade tyskarna bröstvärn med våra döda soldaters kroppar, staplade dem och hällde vatten över dem, eftersom det oftast var omöjligt att gräva ner sig i marken.”
För att bryta igenom det tyska försvaret ställde Moskva den 6 mars 8 500 fallskärmsjägare till general Kurotjkins förfogande.
Fallskärmsjägarna tillhörde Röda arméns elit. De landade på flera platser i nordvästra delen av fickan, samlades i skogarna och smög sig sedan fram mot de tyska flygfälten. Även von Brockdorff-Ahlefeldts högkvarter i Dobrosli nära Demjansk skulle erövras.
Natten till den 13 mars inledde 2 000 ryska fallskärmsjägare sitt anfall från skogarna norr om Demjansk, men tyskarna använde sig av lysgranater för att lysa upp himlen så att alla typer av vapen kunde öppna eld mot fienden.
”Våra luftvärnskanoner dunkar, granatkastaren hostar och projektilerna susar över snötäcket mot figurerna i vita kamouflagedräkter”, skrev en SS-soldat hem.
Den stränga kölden innebar att de stupade inte kunde begravas. På en del ställen använde tyskarna ryska lik i stället för sandsäckar för att konstruera skydd.
När fallskärmsjägarnas första stora attack avslutades två dagar senare låg 800 ryssar döda i snön.
En vecka senare försökte 3 000 andra ryska elitsoldater attackera Dobrosli och flygfältet nordost om Demjansk, men återigen blev ryssarna ”utplånade”, som en SS-officer uttryckte det.
Efter två veckor av tunga förluster avbröt Kurotjkin fallskärmsjägarnas uppdrag. Men tyskarna släppte inte ut fienden ur fickan. Överallt jagades de utmattade ryssarna – det fanns indikationer på att de flyende soldaterna svalt och till och med ägna sig åt kannibalism.
I en tysk läkares rapport om två ryska kroppar stod det följande:
”Två frusna lik, skallen krossad av ett vasst föremål. Hjärnan avlägsnad. Synliga tecken på att hjärnan har skrapats ut.”
Av de ursprungliga 8 500 ryska fallskärmsjägarna klarade sig endast en tiondel tillbaka till de ryska linjerna.
Sårade flygs ut
Tyskarna i Demjanskfickan höll ut endast tack vare luftbron.
Hitlers styrkor saknade mat och patroner
Kött och citroner i lasten
Trots att soldaternas ransoner skars ner med hälften skulle flygplanen varje dag leverera 54 ton livsmedel till Demjanskfickan – i synnerhet fläskkött i alla former, till exempel korv. Konserverad frukt och citroner såg till att soldaterna inte fick skörbjugg.
Hö till tusentals hästar
Havre och hö behövde flygas in till de 20 000 hästar som tyskarna förfogade över. I snön var hästar livsviktiga dragdjur, som drog slädar med förnödenheter till soldater långt från flygfälten.
Tobak mot nervositet
Under kriget rökte nästan alla soldater. Cigaretterna lugnade nerverna och dämpade hungern. Choklad och alkohol fick de omringade soldaterna vid enstaka tillfällen.
Kanonerna skulle matas
Artillerigranater var konstant en bristvara i Demjanskfickan, trots att de utgjorde en stor del av flygplanens last. Många tusen patroner per dag flögs också in.
Bensin i massor
Tyska lastbilar och pansarfordon förbrukade 21 ton drivmedel per dag. I synnerhet de styrkor som snabbt skulle fram till fronten vid större sovjetiska angrepp slukade stora mängder bensin.
Transportplanen förde inte bara in livsviktiga förnödenheter, utan tog också med sig de sårade, vilket höjde soldaternas moral. Men evakueringarna gick inte alltid bra, eftersom sovjetiska jaktplan låg på lur. För tyskarna var det hjärtskärande att se brinnande flygplan störta till marken med sårade kamrater ombord.
Som svar på detta flyttade Morzik tyska jaktplan till baser nära frontlinjen så att de kunde eskortera Ju 52:orna på deras väg till och från Demjansk.
Varje dag utspelade sig dramer i luften när flygplanen jagade varandra, och från slutet av mars fick tyskarna övertaget i luften, vilket visade sig i förlustsiffrorna:
Medan tyskarna hade förlorat så många som 52 transportflygplan i mars, sköts inte fler än åtta ner i april.
Under april steg temperaturen och snön smälte i Demjanskfickan. Vägarna gick från djupfrysta och betonghårda till ett helvete av lervälling.
Tyska störtbombare angrep skoningslöst Röda armén för att slå hål i den järnring som ryssarna slagit runt Demjanskfickan.
Leran berövade ryssarna deras fördel i vinterterrängen, och tyskarna utnyttjade våren till att skicka general Walther von Seydlitz-Kurzbach mot Demjansk med två divisioner – för att skapa en korridor in till de omringade trupperna.
Med starkt stöd av störtbombare, som med öronbedövande tjut dök mot de ryska förbanden och bombade dem, kämpade sig Seydlitz fram till staden Ramusjevo.
Där mötte hans trupper den 21 april enheter från fickan som försökte bryta sig ut.
”Trots fiendens stora överlägsenhet var ni segerrika. Vad var och en av er har åstadkommit hör till de stoltaste gärningarna bland tyska trupper”, berömde armécheferna.
För första gången på tre månader kunde von Brockdorff-Ahlefeldts soldater se fram emot rikliga förnödenheter. De följande veckorna ägnades åt att upprätta ett starkt försvar med taggtråd och 22 000 minor på båda sidor om korridoren för att hindra ryssarna från att köra över den.
Samtidigt skred ingenjörstrupperna till verket för att förstärka de leriga vägarna med stockar och bygga broar så att passagen genom korridoren blev farbar.
”Min Führer, jag försäkrar er att Luftwaffe kan hålla 6:e armén försörjd.” Hermann Görings löfte, innan Stalingrad omringas.
Lastbilar med vapen och ammunition rullade in i Demjanskfickan. Genom korridoren transporterade tyskarna från mitten av maj och framåt omkring 100 ton förnödenheter dagligen, vilket gjorde att Morzik kunde dra ner på de farliga flygningarna till Demjansk.
Tack vare korridoren sågs Demjanskfickan nu som en av de frontlinjer som Hitler så innerligt önskade. I Varglyan jublade Führern medan Stalin rasade i Moskva.
Sex månader senare flyttade de båda stridstupparna emellertid sin uppmärksamhet till Stalingrad längre söderut. Där lyckades Röda armén hösten 1942 omringa nästan 300 000 tyska soldater. Nu skulle Görings framgångar med luftbron i Demjansk visa sig ha en ödesdiger inverkan på deras öde.
Framgången har ett högt pris
General von Brockdorff-Ahlefeldts divisioner befann sig fortfarande i Demjansk när Hitler och hans generaler träffades i november 1942 för att bestämma vad de skulle göra med de instängda soldaterna från 6:e armén i Stalingrad.
Återigen avvisade Hitler allt tal om evakuering och Luftwaffes överbefälhavare Hermann Göring ansåg att han hade lösningen.
”Min Führer, jag försäkrar er att Luftwaffe kan hålla 6:e armén försörjd. Jag kan göra det”, lovade Göring.
Riksmarskalken påminde om framgången med luftbron i Demjansk. I genomsnitt hade flygplanen levererat 273 ton förnödenheter per dag, och Göring garanterade att Luftwaffe kunde öka detta till 500 ton om det behövdes.
”Jag har ingen anledning att tvivla på hans bedömning”, förklarade Hitler medan andra generaler protesterade och kallade garantierna för en utopi.
Görings utlovade luftbro till Stalingrad visade sig mycket riktigt snabbt vara en önskedröm. Ynka 90 ton förnödenheter per dag innebar att många tyska soldater svalt och frös ihjäl i det omringade Stalingrad, och den 2 februari 1943 kapitulerade resterna av 6:e armén till ryssarna.
De tyska styrkorna i Stalingrad fick slut på allt och var tvungna att ge upp.
Stalingrads luftbro var dömd att misslyckas
Efter framgången vid Demjansk greps Hermann Göring av storhetsvansinne. Han garanterade att Luftwaffe skulle kunna förse 300 000 omringade soldater i Stalingrad. Löftet visade sig vara ödesdigert.
Hitler hade framgången vid Demjansk färsk i minnet när han i november 1942 beordrade 300 000 tyska soldater att stanna kvar och försvara Stalingrad – trots att en miljon sovjetiska soldater hade omringat dem.
Führern framhöll särskilt det faktum att Luftwaffes chef Hermann Göring hade lovat att leverera mat och ammunition via en ny flygbro – precis som i Demjansk.
Men trots att belägringen av styrkorna i Stalingrad varade i endast 71 dagar – en månad mindre än luftbron i Demjansk var i bruk – kunde Göring inte uppfylla sitt löfte. Det berodde dels på att avståndet mellan de tyska flygbaserna och Stalingrad var längre, dels på att Röda armén hade fler stridsflygplan.
På grund av de långa avstånden var fraktplanen dessutom tvungna att flyga utan jakteskort. Nederlaget vid Stalingrad var en avgörande motgång för Nazityskland, och under resten av kriget var Hitlers trupper på reträtt på östfronten.
Tyska soldater som ska försörjas
Demjansk: 96 000
Stalingrad: 300 000
Behov per dag
Demjansk: 200 ton förnödenheter
Stalingrad: 500 ton förnödenheter
Luftbron levererade dagligen
Demjansk: 273 ton i genomsnitt
Stalingrad: sällan mer än 137 ton.
Nederlaget kom att få en avgörande inverkan på andra världskriget. Från och med nu var tyskarnas hopp om att vinna kriget över.
Medalj hyllar tvivelaktig seger
Katastrofen vid Stalingrad innebar att Hitler till slut gick med på att von Brockdorff-Ahlefeldts trupper i Demjansk skulle evakueras.
Den 17 februari 1943 – ett år efter omringningen – marscherade de första av tyskarnas belägrade trupper ut genom Ramusjevokorridoren. Tio dagar senare lämnade den siste tyske soldaten Demjansk.
Hitler drog sig inte för att hylla det tyska motståndet i fickan som en magnifik defensiv triumf. Alla inblandade i både armén och Luftwaffe fick ”Demjanskskölden” – ett av endast sex kampanjmärken som Tredje riket delade ut till sina soldater under världskriget.
I själva verket blev den självutnämnda triumfen kostsam: även om luftbron hade levererat den önskade mängden förnödenheter förlorade Luftwaffe 387 flygbesättningar och 265 flygplan – inklusive 125 transportplan.
Demjanskskölden bars med stolthet av de tyska soldaterna efter segern mot övermakten. Men Hitlers idiotiska prioriteringar kostade Tyskland dyrt.
Inte nog med att de stora förlusterna försvagade Luftwaffe markant, dessutom var större delen av flygplanen och besättningarna på östfronten samt de instängda soldaterna fastlåsta inom ett väldigt litet och relativt obetydligt område 1942.
Enligt många historiker kunde soldater och materiel ha använts betydligt förnuftigare på andra håll – till exempel som stöd vid Stalingrad.