Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

General Slim förvandlade britter till djungelkrigare

I Sydostasien hade talrika nederlag fått britterna att tappa självförtroendet. Lyckligtvis dök en genial befälhavare upp i grevens tid. William Slim lärde sina män att strida i djungeln, så när Japan 1944 angrep Indien var de redo.

Popperfoto/Getty Images , Bettmann/Getty Images

William ”Bill” Slim blev aldrig någon av andra världskrigets besjungna hjältar.

Britterna riktade i stället sin beundran mot män som Churchill och Montgomery, vars ledaregenskaper överträffades enbart av deras förmåga att framhålla sin egen förträfflighet.

”Farbror Bill”, som Slim kallades av sina män, som gick genom eld och vatten för honom, var betydligt blygsammare.

Först i nyare tid har generalens prestationer kommit fram i ljuset. Slim skapade den framgångsrika, ”bortglömda” 14:e armén för försvaret av kolonin Burma.

När japanerna ryckte fram mot Indien, stoppade han inte bara invasionen, utan utplånade hela den japanska armén.

Hans bok om kriget i Indien och Bur­ma betraktas i dag som obligatorisk läsning på brittiska officersutbildningar, och han har kallats för ”1900-talets kanske störste militäre ledare”.

Hans framgångar i Asien skedde dessutom under värst tänk­bara förhållanden.

Aldrig förr i brittisk historia hade en befälhavare tagit över en så uppgiven och nedbruten armé som den Bill Slim fick befäl över 1942.

© Wikimedia Commons

Slim skonade aldrig sig själv

Bill Slim gick med i brittiska armén 1914. Han stred i första världskriget, och med tjugofem år av militär erfarenhet var han därför en av de mest garvade officerarna, när andra världskriget bröt ut. Slims läkarjournal vittnade om att han inte drog sig för att gå i bräschen.

Kula i bröstet Under första världskriget deltog han i den katastrofala landstigningen på Gallipolihalvön 1915. En turkisk kula punkterade fänrik Slims vänstra lunga, missade ryggraden med en hårsmån och splittrade hans skulderblad på väg ut.

Granatsplitter i armen Först två år senare – 1917 – var Bill Slim redo att återvända till fronten. Han befordrades till kapten och skickades till Irak. Under ett försök att storma en turkisk ställning träffades Slim i armen av granatsplitter.

Skjuten i baken När andra världskriget bröt ut hade Bill Slim avancerat till överste. Han förde befäl över en indisk brigad, som han ledde i strid mot ­Mussolinis styrkor i Östafrika. När några italienska jaktplan vid ett tillfälle gick till angrepp kastade Bill Slim sig till marken, men tre kulor ­träffade honom i baken.

Moralen var i botten

När Bill Slim inledde sin karriär som officer vid första världskrigets utbrott fanns det inget som tydde på att han skulle gå långt.

Han var son till en järnhandlare, och män som han hade lågt anseende i armén, där adelsmän fortfarande gav varandra de viktigaste uppgifterna.

Därför hamnade han i Indien, där han sakta men säkert avancerade inom den brittiska kolonialarmén.

”Nå, mina herrar, läget kunde ha varit värre. Det kunde ha regnat”
General Slim

När ännu ett världskrig bröt ut ledde Slim indiska styrkor i Etiopien, Irak, Syrien och Iran, tills han 1942 fick en mardrömslik befordran: han blev chef för två divisioner, som skulle prestera det omöjliga och stoppa japanernas framryckning genom Burma.

”Nå, mina herrar. Läget kunde ha varit värre”, inledde Slim ett försök att muntra upp några brittiska officerare och kinesiska allierade vid fronten.

”Hur då?” frågade en av männen med illa dold pessimism.

Generalen famlade efter ett bra svar, men gav upp.

”Tja, det kunde ha regnat”, sa Slim med ett stelt leende. Kort efter det drevs båda hans divisioner ut ur Burma.

När en ny akt i Burmakriget inleddes i slutet av 1942 var Slim inte inkluderad i bri­tternas planer.

Optimistiska skrivbordsgeneraler gav order om en brittisk mot­invasion av Burma, men japanerna slog enkelt tillbaka angreppet, och huvuden rullade i den brittiska ledningen.

Slim fick i uppgift att röja upp efter det förödmjukande fiaskot. Han skulle skapa en slagkraftig enhet av de utsvultna, febernedbrutna och uppgivna soldater, som återvände från Burma.

”Britterna fruktar djungeln, avskyr landet och ser ingen mening med att slåss för det.”
Allierad rapport, 1942.

”Hela 14:e indiska divisionen är i praktiken ett psykfall”, varnade arméns läkarkår i en rapport. Resten av Slims styrkor var i samma usla skick.

”Indierna är uppenbart rädda för japanerna och allmänt demoraliserade”, slog rapporten fast. Många av dem kom från soldatfamiljer, som hade tjänat britterna i generationer, men nu skapade en indisk längtan efter självständighet oro i leden.

Mängder av krigsfångar och desertörer anslöt sig till en upprorsarmé, som japanerna höll på att sätta ihop i Burma.

Kolonialherrarna hade aldrig riktigt litat på indierna. Deras förband fick därför alltid en hård kärna av britter och de obrottsligt lojala gur­kha­s från Nepal, som löste alla uppgifter med sedvanlig hårdför professionalism.

De vita soldaterna var i gengäld av ett annat virke än tidigare generationers.

Forna tiders yrkessoldater, som slet och stred utan att knota i utbyte mot lön och tre mål mat om dagen, hade nu ersatts av motsträviga värnpliktiga.

”Britterna fruktar djungeln, avskyr landet och ser ingen mening med att slåss för det. De har en stark känsla av att de deltar i ett bortglömt fälttåg, som ingen är särskilt intresserad av”, konstaterade man i rapporten.

För soldaterna i britternas brokiga armé tycktes det bara vara två saker som var oföränderliga: de leddes av vita officerare, och japanerna segrade i varenda strid de utkämpade.

Det krävs djungelträning för att slå japanerna, som kommer från ett av världens mest industrialiserade länder och inte har några särskilda förmågor som djungelkrigare.
General Slim

Träning skulle höja humöret

Det Slims 14:e armé saknade mest var själv­förtroende.

Soldaterna hade lidit så många nederlag att de inte litade på varken sig själva eller sina befäl. De ­betraktade japanerna och djungeln som oövervinneliga fiender, som det var hopplöst att utmana.

”Soldaterna ska känna sig hemma i djungeln och se den som en vän.

De måste förstå att det krävs djungelträning för att slå japanerna, som kommer från ett av världens mest industrialiserade länder och inte har några särskilda förmå­gor som djungelkrigare”, slog Slim fast.

En träningshandbok med titeln ”Djungelboken” trycktes 1943 upp i 80000 exemplar.

Den låg till grund för ett två månader långt träningsprogram, som alla nya styrkor framöver skulle genomgå, innan de skickades till fronten vid gränsen till Burma.

Slim tog sig även an sjukvården, som hade misslyckats katastrofalt. Malaria var oundviklig i den tropiska vildmarken, och armén behövde ha betydligt större kapacitet att behandla soldater som insjuknat.

Ett bättre logistiksystem var också nödvändigt, så att proviant och ammunition kom fram i det otillgängliga landskapet.

Slutligen gav Slim order om att alla i hans etniskt brokiga armé skulle bemötas med förtroende. Han ville skrota den brittiska traditionen av att enbart låta vita befäl fatta beslut.

I två divisioner afrikanska kolonialstyrkor som han fick som förstärkning var situationen extrem. Varje bataljon med åttahundra man hade femtio–sextio vita officerare.

Svarta underbefäl och meniga fick inte lära sig att ta initiativ, så om de vita befälen stupade avstannade allt.

Efter omfattande utbildning och om­organisering var Slim våren 1944 klar att invadera Burma med sin 14:e armé, men då avslöjade underrättelserapporter att japanerna övervägde att föregripa honom med en egen offensiv.

General Slim, vejbyggeri

Burmas djungler var oerhört svåra att anlägga vägar i – och för det mesta spolades de bort under regnperioden.

© Library of Congress

Invasion skulle tvinga Kina på knä

Anfall är bästa försvar, resonerade Japans generalstab i början av 1944.

Japans 15:e armé under general Renya Mutaguchi fick order att slå till först och erövra den indiska Imphaldalen, som britterna med stor möda hade omvandlat till en stor militärbas.

Utan Imphals startbanor och nyanlagda landsväg genom bergen skulle general Slims invasion av Burma inte gå att genomföra.

Mutaguchis ambitioner för den så kal­lade Operation U-Go gick dock längre än till att bara lamslå britterna.

Han såg en möjlighet att tvinga ut både Kina och Storbritannien ur Stillahavskriget, så att alla krafter skulle kunna riktas mot USA.

Efter den förväntade segern i Imphal skulle de japanska styrkorna bara behöva fortsätta längs bergsvägen till staden Dimapur, som var porten till Indiens inre.

Japanerna hade bildat förband av indiska upprorssoldater, och när de ryckte fram skulle förhoppningsvis hela sub­kon­ti­nen­ten resa sig i en revolt mot britternas impopulära kolonialstyre.

Dimapur var även avgörande för kriget i Kina. Staden låg vid Assamjärnvägen, på vilken tonvis med materiel fraktades till flygbaser, från vilka transportflygplan flög dem över det snötäckta Himalaya.

Om strömmen av vapen och ammunition ströps skulle det vara ett dråpslag för den kinesiska armén. Samtidigt med Operation U-Go mot Indien inledde japanerna nämligen den ännu större Operation Ichi-Go i Kina.

En halv miljon soldater ryckte fram i en gigantisk offensiv för att erövra hela Kina. Erövringen av Imphal skulle därför kunna avgöra kriget i Sydostasien.

”Om fienden vill undvika att utplånas måste han vinna, innan monsunregnen sätter in”.
General Slim.

General Slim visste att mycket stod på spel, men han betraktade ändå japanernas kommande angrepp som en unik chans.

Generalen hade länge grubblat på hur hans 14:e armé skulle kunna slå fienden mitt i Burmas täta djungel.

Nu skulle japanerna i stället komma till honom, där han hade luftherravälde, flygbaser och stabila försörjningslinjer.

”Om fienden vill undvika att utplånas måste han vinna, innan monsunregnen sätter in.

Misslyckas han med att ta Imphalområdet innan dess står han inför en hopp­lös försörjningssituation”, sa Slim.

Elefanter hade perfekt höjd, när brittiska signaltrupper underhöll telefonledningerna i östra Indien.

© Mondadori Portfolio/Getty Images

Elefanter utförde allt hårt arbete

Lastbilar och jeepar var ofta oanvändbara i Burmafrontens väglösa landskap. I stället lejde britterna lokala mahouter och deras elefanter.

När brittiska armén uppförde broar i Asien användes elefanter som kranar för att lyfta stockar på plats.

De släpade bort fällda träd i samband med ­vägbyggen genom djungeln, och under regntiden fick soldater patrullera från elefantrygg genom sanka områden.

Ammunition och mat transporterades ut till soldater, som inte kunde försörjas från luften. Enligt general Slim spelade de många hundra elefanterna och deras förare en avgörande roll under striderna i Burma och Indien:

”De anlade hundratals broar åt oss, hjälpte till att bygga och sjösätta fler skepp än den sköna Helena skaffade grekerna.

Utan elefanter skulle vår ­reträtt från Burma ha blivit betydligt ­svårare och den efterföljande befrielsen av landet mycket svårare.”

Riskerade ännu ett nederlag

Men generalens stora visioner gjorde honom övermodig.

Han begick två enorma misstag, som höll på att kosta honom segern, innan slaget ens kommit igång.

Tre av 14:e arméns indiska divisioner stod längs gränsen till Burma. När den japanska offensiven inleddes skulle de dra sig tillbaka mot Imphal, där Slim tänkte utkämpa det avgörande slaget.

Men de första skotten hade knappt avlossats i mars 1944, förrän japanerna hade omringat en av divisionerna.

Tusentals japanska soldater korsade gränslandets djungeltäckta berg, tills de nådde indiernas och britternas reträttväg.

”Jag hade kraftigt underskattat fiendens förmåga till långtgående infiltration i stor skala.”
General Slim i sina memoarer.

Japanerna hade tillämpat samma taktik många gånger förr, men trots det lät Slim sig överraskas av fiendens förmåga att forcera även den allra oländigaste terräng.

Och medan hans hårt pressade division långsamt lyckades kämpa sig ur fällan, dök andra japanska styrkor upp strax utanför Imphal.

Slim hade förväntat sig att en fientlig styrka med högst ett par tusen man skulle skära av vägen mellan Imphal och hans stora försörjningsdepå i Dimapur.

För att nå fram var de tvungna att ta sig genom mer än åtta mil tät djungel, så generalen blev chockad, när två divisioner med sammantaget 30000–40000 man plötsligt kom ut ur djungeln och hotade hans båda viktigaste baser.

”Jag hade kraftigt underskattat fien­dens förmåga till långtgående infiltration i stor skala – och deras villighet att ta risker i spelet om försörjningar”, medgav han i sina memoarer.

Det fanns inga brittiska reserver att sätta in för att stop­pa japanerna, och en militär katastrof såg ut att vara i antågande.

Slim skrapade snabbt ihop en armada av transportflygplan, och i flera dygn flög de i skytteltrafik till Imphal med förstärkningar för att försvara dalen.

Under tiden fick en snabbt sammankallad styrka order om att ställa sig i vägen för en hel japansk division, som marscherade mot det försvarslösa Dimapur.

De skulle befästa en höjdrygg vid namn Kohima, och deras order var att vinna tid – om nödvändigt genom att slåss till siste man.

Desperat strid mot övermakt

De första japanerna dök upp nedanför Kohima den 3 april 1944, och blodiga strider bröt snabbt ut.

Naturen erbjöd britterna en bra position, men deras ställningar bemannades av endast ett fåtal ­indiska enheter av nästan outbildade ­rekryter samt lokala gendarmer.

Den 5 april anlände efterlängtade förstärkningar i form av en brittisk bataljon, vilket innebar att styrkan nu uppgick till 1500 man.

Men japanerna, ledda av general Kotoku Sato, var tio gånger så många, och dagen därpå slog de en ring runt Kohima.

Våra operationer är misslyckade, och de flesta patienter dör längs vägen eller kort därefter.
Brittisk fältläkare

Från sina kulspruteställningar på krönet kunde Slims styrkor effektivt hålla tillbaka alla angrepp uppför de branta sluttningarna.

Å andra sidan hade Satos prickskyttar fri sikt från ännu högre toppar i området, och de kunde även peka ut mål för de granatkastare och kanoner som japanerna ställde upp i dalen.

Regnet av granater och andra projektiler avbröts endast när belägrarna försökte avgöra slaget med ännu en dödsföraktande stormning.

General Slim, kinesisk hær marcherer

Ett kinesiskt förband marscherar mot fronten. Sedan 1937 hade japanerna försökt erövra Kina. U-GO offensiven in i Burma skulle kapa försörjningslinjerna till Kinas armé och bana väg för segern.

© Library of Congress

En efter en av de brittiska ställningarna föll och så småningom var de belägrade i Kohima hopträngda på ett område som inte var större än femhundra gånger femhundra meter.

Några av de hårdaste striderna utkämpades på tennisplanen intill en brittisk ämbetsmans bungalow.

Det var endast några meter mellan de båda sidornas värn och handgranater flög i korta bågar över det smala ingenmanslandet.

Ammunition, proviant och medicin till de omringade fick fällas från flygplan.

På det sättet levererades även dricksvatten i slangar från bildäck, för japanerna hade strypt vattenförsörjningen till de brittiska ställningarna.

Under tiden hopades de sårade på britternas lilla fältsjukhus.

”Det verkar meningslöst att försöka rädda liv. Våra operationer är miss­lycka­de, och de flesta av patienterna dör på väg hit eller strax därefter”, skrev en läkare uppgivet i sin dagbok.

Vid solnedgången bars de som dött under dagen ut och begravdes, men ofta blottades kropparna snart av japanska granater, och en vedervärdig stank vilade över Kohima.

Försvararna uppe på krönet var tvungna att uthärda mer än någon hade trott var möjligt.

Djungeln blev general Slims viktigaste allierade

Världskriget bröt ut i Stilla havet i ­december 1941, när japanskt flyg bombade USA:s flotta i Pearl Harbor på Hawaii.

Med ryggen fri intog japanerna sedan Thailand, Filippinerna och de brittiska kolonierna Hongkong, ­Singapore, Malaysia och Burma.

Britternas desperata brist på jaktflygplan, pansar och artilleri gjorde en reträtt nödvändig, när japanska förband ryckte fram.

Men i marts 1944 beordrede general Slim sine mænd til at forskanse sig ved byen Imphal – og om nødvendigt lade sig omringe, for japanerne invaderede imperiets juvel: Indien.

Shutterstock

Ville försvaga Kina

Japanerna försökte inte inta Indien, men ville kapa järnvägen till staden ­Dimapur.

Därifrån fraktades ammunition och vapen norrut och flögs över östra Himalayas 4600 meter höga toppar till Kina.

Sedan 1937 hade japanerna försökt inta Kina, men de ­kontrollerade endast 20–25 procent av landet.

Fem månaders hårda strider

I staden Imphal fanns det sex primitiva flygbaser, som ­japanerna var i desperat behov av. Striderna i området rasade i fem månader. Fyra brittiska infanteridivisioner höll stånd mot tre japanska divisioner med understöd av pansar och artilleri.

Paul Popper/Popperfoto/Getty Images

Slim höll sitt löfte

Britterna fick inte dra sig tillbaka. Om styrkorna blev omringade lovade Slim att komma till deras undsättning och ­försörja dem från luften, medan japanerna uttömde sina krafter.

IWM/Getty Images

Djungeln hejdade ­japanska underhållet

All ammunition, mat och medicin till de japanska styrkorna behövde fraktas genom djungeln. Slim visste att japanerna i längden skulle få svårt att få fram förnödenheter. Han fick rätt. Hunger och brist på ammunition kom snart att plåga fienden. I juli 1944 gav japanerna upp offensiven.

Pen and Sword Books/Getty Images

Varje läger var en fästning

Medan soldater stred man mot man vid Kohima, rasade det större slaget i Imphal­dalen.

Japanerna ryckte fram mot britterna från alla väderstreck utom väster, där endast en smal stig genom djungeln och bergen till Indien hölls av brittiska styrkor.

Bekymrade kol­le­gor gav Slim rådet att evakuera Imphal, men han ignorerade dem. I generalens ögon var slaget långtifrån avgjort.

”Jag ser honom framför mig. Med ett ansikte som en rövarbarons”
Brittisk soldat.

Under sin utbildning hade männen i 14:e armén fått lära sig att japanerna ryckte fram osedda genom tät växtlighet och anföll fienden i ryggen.

Som motdrag bildade alla förband ”boxes”, ett slags igelkottsförsvar, då de var beredda att försvara sig mot angrepp från alla håll.

Dessa ”försvarsboxar” fanns på backkrön, där indier, gurkhas och britter snart fick närkontakt med fienden.

Men även flygbaser, artilleriställningar, högkvarter och depåer längre bak omgavs av skyttegravar och kulsprutenästen, och alla som befann sig i Imphaldalen skulle alltid ha sitt vapen inom räckhåll.

Bill Slim var själv alltid förberedd för strid, när han besökte fronten.

”Jag ser honom framför mig. Med ett ansikte som en rövarbarons, gurkhahatt på huvudet och ett gevär på axeln liknade han en ovårdad menig med generalsstjärnor på axelklaffarna, vilket han ju egentligen var”, beskrev en soldat efter kriget ett möte med befälhavaren.

Alla visste att mannen med det stora ansvaret inte hade fötts med en silversked i munnen.

De var även medvetna om att han under dygnets alla vakna timmar gjorde allt i sin makt för att hjälpa dem att segra i striden.

”Jag säger er att som officerare får ni varken äta, dricka, sova, röka eller ens sitta ner, innan ni personligen har försäkrat er om att era män har haft möjlighet att göra samtliga dessa saker.

Om ni gör det för dem, kommer de att följa er till världens ände. Och om ni inte gör det, kommer jag att krossa er”, löd Slims instruktioner till sina officerare.

Slims luftbro med förstärkningar och hans försvarsboxar stoppade japanernas framryckning i Imphaldalen.

Försvararna hade sluppit helskinnade från hans två stora misstag i början av slaget, och nu inleddes den utnötningsstrid som generalen hade önskat sig.

Han förfogade över artilleri och hade reserver i form av stridsvagnar, och förnödenheter flögs in.

Japanerna å sin sida hade ryckt fram till fots med proviant och ammunition för endast tre veckor, och många av deras försörjningsleder bestod av enkla djungelstigar.

Det skulle de komma att ångra bittert.

”Den mest fantasilöse av alla japanska generaler jag stött på.”
General Slim om sin motståndare.

Japansk general glömde målet

Medan det rådde stiltje i Imphaldalen, fortsatte den blodiga belägringen av Kohima längre norrut.

Den japanske generalen Kotoku Sato drev på sina män för att eliminera det sista motståndet på toppen av höjdryggen.

”Den mest fantasilöse av alla japanska generaler jag stött på. Det föll honom aldrig in att han kunde slå till mot oss med oerhörd styrka utan att över huvud taget inta Kohima”, sa Slims senare om sin motståndare.

Under belägringens första dagar var Slim orolig att Sato skulle lämna kvar en liten styrka för att bevaka de omringade i Kohima, medan han själv marscherade till Dimapur med resten av sin division.

Inget hade då hindrat Sato från att inta stadens enorma depåer. I så fall skulle hela försörjningssituationen vid fronten ha blivit den omvända.

I stället offrade Sato sina män vid Kohima, och Slim betraktade den fantasilöse generalen som så nyttig att han förbjöd sina piloter att angripa japanens högkvarter – av rädsla för att Sato skulle stupa.

Under tiden steg en hel brittisk division av tåget i Dimapur, och undsättningsstyrkan ryckte fram mot Kohima. En vecka senare nådde de fram till fronten och bröt japanernas tretton dagar långa belägring.

De ut­mat­ta­de männen på krönet fick äntligen avlösning.

I London krävde Churchill att ännu fler soldater skulle skickas till fronten och att en offensiv ända till Imphal skulle genomföras, men hade Slim gjort så, hade hans styrkor snart saknat både proviant och ammunition.

General Slim struntade i premiär­ministern och lyssnade istället till sina kvartermästare.

Japanerna tvingades gradvis bort från Kohima, men trots att Sato hade förlorat tvingade han sina svältande och sjuka soldater att fortsätta slaget.

Först den 13 maj gav Sato upp och gav order om reträtt.

Resterna av hans division flydde, och de följande dagarna gav viktiga ställningar, som hade kunnat försinka de brittiska förföljarna, upp utan strid.

Det hade Slim och hans officerare aldrig varit med om att japaner gjort.

På andra sidan djungeln kunde general Slim sätta in stridsvagnar och bandartilleripjäser.

© IWM/Getty Images

Slim befriade Burma

Efter segern vid Imphal inledde Slim en motinvasion i december 1944. Den skulle driva ut fienden ur Burma.

Varje år från maj till november ­spolades alla Burmas grusvägar bort av monsunregnet, så Slim hade en stram tidsplan, när han i slutet av 1944 inledde invasionen av Burma.

Britterna skulle nå fram till huvudstaden Rangoon, innan regnet kom. Med sex infanteridivisioner och pansarunderstöd ryckte Slim fram längs primitiva vägar.

Amerikanerna hade på öar som Guadalcanal och Peleliu erfarit att japanerna inte gick att driva ut, men britterna ryckte fram med överraskande fart.

Framgången ­berodde på flera faktorer:

  • Slim ignorerade fienden

    Japanerna tänkte slåss till siste man i djungeln, men Slim gav dem inte den chansen. Hans styrkor nöjde sig med att driva bort dem från de stora vägarna, och därefter fortsatte britterna söderut mot Rangoon. Utan förnödenheter dukade japanerna snabbt under för svält och sjukdom.

  • Blixtkrig på slätterna

    På andra sidan av Burmas skogklädda berg låg en stor, öppen slätt, som var torr under halva året. Den utnyttjade Slim för att föra ett tysk-inspirerat Blitzkrieg. Hans stridsvagnar och ­pansarfordon överraskade gång på gång japanerna genom att tränga genom frontlinjen och omringa fienden.

  • Vilseledning försvagade försvaret

    Fabricerad radiokommunikation och ­röjning av vägar genom djungeln gav japanerna intryck av att staden ­Mandalay var britternas huvudmål. Styrkor förflyttades till området, men Slim svängde söderut för att komma snabbt till Rangoon.

  • Britterna hade mest materiel

    År 1945 var situationen den omvända. Nu hade britterna flest tunga vapen. Flygplan angrep japans­ka ställningar och flög förnödenheter till fronten. Stridsvagnar sopade undan allt motstånd. Landstigningsbåtar gjorde det dessutom möjligt att inta Rangoon från sjösidan, innan Slims huvudstyrka nådde fram norrifrån.

Möttes av omänsklig syn

Monsunregnet hade börjat falla, när japanerna drog sig tillbaka från Kohima.

Nu hade Slim bråttom att öppna vägen till Imphal igen, för endast två av de sex flygbaserna i dalen var byggda för att stå emot de enorma regnmängderna.

Å andra sidan visste han att regnsäsongen skulle vara en katastrof för japanerna.

Deras svaga försörjningslinjer bröt samman helt, så soldaterna svälte bland kullarna över Imphal, tropiska sjukdomar spreds som löpeldar, och de sårade avled i brist på medicin.

Japanerna hade förlorat initiativet, och striden fortsatte enbart för att den ambitiöse general Renya Mutaguchi vägrade att erkänna sitt nederlag.

Många av hans män försvarade sina ställningar till siste man, och att besegra dem blev oerhört kostsamt för britterna.

”Vi hade krossat myten om att den japanska armén var oövervinnelig.”
General Slim i sina memoarer.

Allt fler av de utmattade japanerna gav emellertid upp – de deserterade och överlämnade sig till britterna för att slippa fler omänskliga prövningar.

Först den 3 juli gav Mutaguchi upp. Han gav resterna av sin 15:e armé order att korsa bergen och återvända till Burma. Slim och hans män hade vunnit.

”Vi hade gradvis blivit bättre än japanerna på djungelkrigföring. Vi hade krossat myten om att den japanska armén var oövervinnelig. Varken våra män eller japanerna trodde längre på den”, förklarade Slim senare.

Slims soldater möttes av fruktansvärda syner, när de gick in i japanernas övergivna läger.

Överallt såg de tecken på en armé i fullkomlig upplösning. I en stad vid gränsen var scenerna särskilt makabra.

”På gatorna och i husen låg 550 ja­pans­ka lik obegravda. Bland liken låg över hundra personer i obeskrivlig misär – de höll på att dö av svält och sjukdomar”, skrev Slim.

I japanska fältsjukhus längs hela fronten hade sårade och sjuka fått ett skott i pannan, innan deras kamrater dragit sig tillbaka. Ingen fick lämnas kvar levande – vanäran av att tas till fånga av fienden skulle ha varit olidlig.

General Mutaguchi hade fört omkring 95000 man med sig över gränsen till Indien.

Av dessa dukade nästan 55000 under för sår, svält eller sjukdom, och i praktiken hade han utplånat sin egen 15:e armé.

Slaget var det mest förödande nederlag japanerna dittills hade lidit på land under hela kriget.

© Kevin O’Hara AGE/Imageselect

Stora bedrifter hyllades i London

Bill Slim var den förste som besegrade de dittills oövervinneliga japanerna. Han vände stämningen inom den brittiska armén och med sin varma och vänliga ledarstil uppnådde han anmärkningsvärda resultat.

  • 70 %

    hade malaria, när Bill Slim tog över i Burma. Generalen avskedade de befäl som inte förmådde sina män att ta den bittra medicinen. Åtgärden reducerade andelen soldater med malariafeber till endast fem procent.

  • 12 medaljer

    mottog Slim för sina insatser under andra världskriget – bland annat Distinguished Service Order (bilden). Han blev dessutom adlad för sitt ledarskap.

  • 1600 km

    drog Slim och hans styrkor sig tillbaka, när japanerna 1942 intog Burma. Det är den längsta reträtten i brittisk militär historia. Slims mål var att rädda sina styrkor från utplåning, så att de senare skulle kunna slå tillbaka på mer jämbördiga villkor.

  • 100

    japaner stupade för varje brittisk soldat som stupade under Bill Slims offensiv i Burma 1945. Det berodde på bra underhåll, överlägsen eldkraft och Slims taktik.

Den bortglömda armén segrade

Slims dröm om att besegra fienden innan han inledde sin egen invasion hade uppfyllts.

Segerherren från Imphal mötte därför endast svagt motstånd under sitt angrepp på Burma. Offensiven inleddes när mon­sun­reg­net ebbade ut i december 1944.

När kriget året därpå tog slut hade general Slim återerövrat Burma. Han hade förstått djungelkrigets regler, vilket inga av hans företrädare gjort.

Generalen gjorde om sin ”bortglömda” armé till ett vapen som kunde mäta sig med fienden på ett av krigets svåraste slagfält.

I Bill Slims armé stred brittiska arbetare, indiska sepoyer och gurkhas från Nepal tillsammans för sista gången, innan det stolta Brittiska imperiet löstes upp efter kriget.

Läs också:

Nazism

Hitlers arvtagare chockade alla under Nürnbergprocessen

18 minuter
Andra världskriget

Andra världskriget: Japaner slaktades på Stillahavsö

14 minuter
Andra världskriget

Fanatisk japan invaderar Hawaii

23 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj