General Paulus leder sin armé i döden

Ständiga tyska segrar på östfronten

Hitler inledde kriget mot Sovjetunionen i juni 1941. Offensiven kallades Operation Barbarossa, och under de första tre månaderna gick Tysklands mer än tre miljoner man från seger till seger.

Armégrupp Nord omringade Leningrad, armégrupp Mitte avancerade mot Moskva, och armégrupp Süd drog snabbt fram genom Ukraina.

I oktober hade mer än en miljon tyska soldater i armégrupp Mitte nått Moskvas utkanter, men då inledde Röda armén sitt motanfall. I de följande striderna miste tyskarna 174 000 man, och i januari 1942 gav Führern upp planen på att inta Sovjetunionens huvudstad.

Sommaren därpå vände Hitler sig mot ett nytt mål: han beordrade ett stort angrepp på Kaukasus för att erövra de ryska oljefälten. Armégrupp Süds stridsvagnar rullade fram över den torra ryska stäppen den 28 juni och drev Röda armén på flykten.

Operation Blau såg ut att bli en framgång, men den 23 juli kom det ett meddelande från Führerns högkvarter: hälften av armégrupp Süd skulle styra mot Stalingrad.

Staden vid floden Volgas strand var en synnerligen viktig industristad, som producerade bland annat T-34-stridsvagnar. Att stadens namn var ”Stalins stad” innebar att propagandavärdet av att erövra den var enormt.

Spjutspetsen i angreppet på Stalingrad skulle vara tyskarnas 6:e armé – ledd av den 51-årige generallöjtnanten Friedrich Paulus, som inte haft befäl över armén i mer än ett halvår. Dessförinnan hade Paulus varit stabsofficer och aldrig haft ansvar för mer än trehundra man.

Paulus var den yngste och mest oerfarne generalen i hela 6:e armén. Hitler hyste dock tilltro till den intelligente revisorssonen från Kassel, som visat sin strategiska begåvning under planeringen av Operation Barbarossa.

Tillsammans med 4:e pansardivisionen – samt rumänska, ungerska och italienska förband – kämpade 6:e armén sig fram mot Stalingrad. Ju närmare staden styrkorna kom, desto hårdare bet Röda armén ifrån.

I augusti miste Paulus så många soldater att han skickade Wilhelm Adam till det framskjutna högkvarteret Werwolf i västra Ukraina, där Hitler befann sig under fälttåget. Adam skulle insistera på förstärkningar till 6:e armén. Redan dagen därpå kom adjutanten tillbaka.

”Nå, Adam, vad uppnådde Ni i Führerns högkvarter?” frågade Paulus. Adam svarade att överkommandot inte kunde skicka några utvilade soldater förrän om fyra månader.

”Så jag ska alltså erövra Stalingrad med utmattade divisioner”, suckade Paulus.

Kampen om Stalingrad inleds

Trots bristen på män gav Paulus den 23 augusti order om att industristaden skulle attackeras. Tyskarna korsade floden Don, sex mil från Stalingrad, medan 500 flygplan från Luftwaffe började bomba både fabriker och bostadsområden i staden.

Ryssarna bjöd hårt motstånd, men 6:e armén slog sig in i Stalingrad från norr och söder och tvingade Röda armén att försvara sig på flera fronter.

Trots att hans män var trötta hade Paulus förväntat sig en snabb seger, men tyskarna fick kämpa från hus till hus och kunde inte rycka fram mer än några meter per dag. Förlusterna var så stora att Paulus fick etablera en tillfällig kadettskola bakom fronten, där ingenjörs- och artilleriofficerare i all hast omskolades till infanteribefäl.

Hitler ignorerade de många stupade, och i stället för utvilade soldater skickade han en delegation av ingenjörer till Stalingrad – de skulle rädda maskiner och råvaror från stadens fabriker. Paulus kunde knappt tro sina ögon, när de anmälde sin ankomst.

”Ni har ju inget att arbeta med. Luftwaffe har förstört allt, och fabrikerna ligger i ruiner”, utbrast han upprört.

Strax därefter skickade Hitler en kommendant, som skulle installeras som borgmästare i den erövrade staden, vilket fick 6:e arméns stabsofficerare att brista ut i skratt – de hade knappast kontroll över den fem kilometer breda och fyra mil långa staden vid Volga.

Hitler vägrar att hjälpa till

Den 12 september flög Paulus själv till högkvarteret Werwolf för att tala med Hitler. Paulus ville övertyga Führern om att situationen i Stalingrad skulle sluta i katastrof, eftersom det tyska överkommandot hade underskattat Röda arméns styrka.

Kraftiga förstärkningar var nödvändiga för att få kontroll över staden och skydda den svaga flanken i norr, påpekade Paulus. Hitler viftade bort begäran – ryssarna hade satt in sina sista reserver och var snart slagna, hävdade han.

Två dagar senare trängde tyskarna till slut in i Stalingrads centrum, där striderna tilltog i styrka – under en och samma dag bytte centralstationen händer fem gånger.

De följande dagarna fraktades flera hundra sårade tyskar till fältsjukhuset nära fronten. Wilhelm Adam, som konstant körde runt bland de tyska förbanden för att förmedla Paulus order, inspekterade förhållandena på sjukhuset.

”Först behandlas de som ska amputeras, därefter de med skador på luftstrupen och till slut de med skador i mage och lungor”, noterade adjutanten.

Medan Adam försökte muntra upp de sårade, kom en sjuksköterska ut från operationssalen med en hink.

”Den var fylld med blodiga bandage, sönderslitna uniformsdelar och blåsvarta benbitar”, såg Adam.

Han äcklades av ”lukten av eter, infektion och blod, som hängde tung i luften”.

Paulus misstänker motanfall

Tillbaka från Werwolf kunde Paulus se att hans farhågor besannades:

”Arméns överkommando ignorerade våra varningar om norra flanken”, meddelade han Adam. ”Därför har situationen blivit allvarlig. Fienden är redo att angripa våra djupa flanker.”

Det kom åtskilliga rapporter om en sovjetisk uppmarsch vid tyskarnas flanker i norr och söder, som försvarades av dåligt utrustade rumänska och ungerska styrkor. Paulus insåg att ett samtidigt angrep skulle kunna resultera i att hela 6:e armén inringades och förintades.

Kort därefter anlände en konstnär, som skickats av Hitler personligen: en belevad äldre herre från Leipzig, som skulle föreviga slaget som en stor panoramabild med en minnesplakett. Det fick Paulus att tappa fattningen:

”Det är en sorglig historia. Vi har inte ens erövrat halva staden och betalar med vårt blod för resten. Med vår nuvarande styrka når vi inte vårt mål, men det struntar de i hos överkommandot”, rasade han. ”I stället ska vi lägga krafter på meningslösa saker som att framställa en minnesplakett.”

Gång efter annan fick Paulus nej till sin begäran att dra ut sina styrkor ur Stalingrad för att befästa flankerna. Lutad över sin karta utbrast han:

”Överkommandot måste veta vad som håller på att ske. Finns det verkligen endast jasägare i Hitlers följe?”

Faran var överhängande, men Paulus vågade inte organisera om styrkorna utan godkännande från Führern. ”Jag fruktar det värsta, om överkommandot inte skickar utvilade divisioner”, anförtrodde han sin adjutant.

Wilhelm Adam summerade situationen i sina memoarer: ”6:e arméns öde avgjordes av överkommandot, och Paulus accepterade sina order.”

Röda armén angriper flankerna

Katastrofen inleddes på morgonen den 19 november. I några minuter hade stabsofficerarna i 6:e arméns högkvarter hört ett avlägset, ihållande mullrande, när telefonen ringde.

På en sprakande telefonlinje fick männen i staben brottstycken av information från general Strecker, som befann sig nära norra flanken, där Röda armén de senaste veckorna hade byggt upp stora styrkor.

”Det är rena helvetet!” skrek Strecker. ”Det faller bomber överallt. Marken plöjs upp av granater, och förlusterna är enorma. Rumänerna har visst tagit den värsta stöten.” Strecker överdrev inte.

Den rumänska 3:e armén var i upplösning. Totalt 3 500 granater och raketer från stalinorglar vräkte ner över de dåligt utrustade rumänska soldaterna, som efter några timmar började fly söderut.

Röda armén hade inlett Operation Uranus – en av krigshistoriens största kniptångsmanövrer.

General Paulus drog omedelbart ut förband ur Stalingrad för att försöka hejda angreppet. Samma kväll hade han ett möte med Wilhelm Adam för att få en överblick över situationen.

”Paulus var framåtlutad och vankade oroligt fram och tillbaka”, skrev Adam. Plötsligt lyfte generalen blicken och stirrade sin adjutant stint i ögonen:

”Nu har det gått precis som jag förutsåg. Hitler vill inte acceptera vad vilken soldat som helst kan se. I veckor har vi inte fått annat än tomma ord. Nu måste vi lappa hålen, och jag vet inte om det går att stoppa den ryska motoffensiven.”

Innan dagen var över låg flera tusen av axelmakternas soldater döda på stäppen norr om Stalingrad. Dessutom hade 27 000 rumäner hamnat i sovjetisk fångenskap, och ryska stridsvagnar hade trängt in tre mil bakom 6:e armén.

Dagen därpå angrep Röda armén även tyskarnas södra flank, och de ryska styrkorna lyckades snabbt slå upp ett stort hål i försvarslinjerna. Nu var det uppenbart att Röda armén försökte fånga tyskarna i en kniptång.

”Vi står inför en katastrof. Jag ser endast en utväg. Vi måste flytta armén i sydvästlig riktning så fort som möjligt”, konstaterade Paulus i arméns högkvarter – och adjutanten Adam pressade på för att 6:e armén skulle evakueras:

”Ska vi verkligen vänta på en order? Det handlar om 330 000 människoliv!”

Paulus avvisade invändningen:

”Jag har fått order att inte dra mig tillbaka från så mycket som en by eller en skyttegrav utan Hitlers personliga tillåtelse. Hur ska vi kunna vinna det här kriget, om order inte lyds?”

Paulus armé omringas

Redan två dagar senare, den 21 november, var Röda arméns kniptång bara några timmar från att slutas om de 330 000 tyskarna och deras allierade.

I desperation valde Paulus att skicka ett meddelande direkt till Hitler. Han vädjade om att få lov att bryta sig ut och fly söderut, innan det var för sent.

Flera timmar senare fick Paulus ett kort svar: 6:e armén skulle stanna i området kring Stalingrad och binda så många sovjetiska styrkor som möjligt. Adam befann sig nära den nya frontlinjen, där ofattbara scener utspelade sig:

”Folk flydde. Lastbilar, bilar, motorcyklar, hästdragna kanoner ilade västerut och krockade med varandra, körde fast, välte och blockerade vägen. Bland fordonen gick människor till fots, och om någon föll och inte kom på fötter igen, blev de överkörda och krossade.”

Enorma mängder materiel övergavs för att underlätta flykten: fältkök, kanoner, proviant, ammunition och fordon stod kvar på vägarna och ute på stäppen.

När de sovjetiska styrkorna slöt kniptången vid byn Kalatj den 22 november stod de som en mur mellan Paulus högkvarter på floden Dons västra strand och huvudstyrkan inne i Stalingrad.

Men Hitler vägrade fortfarande att inse faran. I stället för att ge order om ett utbrytningsförsök beordrade han Paulus att inrätta ett nytt högkvarter inne i ”grytan”.

Plikttroget satte generalen sig därför i ett litet flygplan och lät sig flygas in i staden. Välbehållen landade han i Stalingrad för att etablera ett nytt högkvarter vid Gumraks tågstation – ungefär en mil från storstadens centrum.

Göring vill underhålla från luften

Det var där adjutanten Wilhelm Adam mötte sin chef igen den 12 december. Adam hade stannat kvar hos styrkorna väster om Don efter inringningen, och nu var han spänd på att få veta vad som hänt. Paulus kroppsspråk sa allt – han såg ut som en slagen man, som rastlöst vankade runt i sitt högkvarter i källaren under en villa.

Paulus kunde berätta att moralen var låg i det område som tyskarna fortfarande kontrollerade.

Soldaternas vilja att fortsätta strida hölls uppe enbart av det faktum att Hitler planerade att öppna en korridor in till Stalingrad: generalöverste Hermann Hoths 4:e pansararmé påstods vara på väg, förklarade Paulus.

Inne i ”Stalingrad-grytan” var 270 000 män fortfarande vid liv, men kyla, sjukdomar och brist på mat krävde nu fler liv än stridshandlingarna.

Paulus anförtrodde Adam att Hitler ett kort ögonblick hade övervägt att låta 6:e armén dra sig ut ur Stalingrad:

”Ordern om att bryta ut var på väg den 24 november – det fanns inget att göra. Men under ett möte med Hitler hävdade Göring att han kunde försörja hela 6:e armén från luften.”

Hitler hade ivrigt gripit efter halmstrået och befallit att Paulus skulle kämpa vidare. Dessvärre visade Görings löfte sig snabbt bygga på rena fantasierna.

Varenda dag behövde 6:e armén sammanlagt 700 ton proviant, ammunition och medicin, men inte ens under bra dagar kunde flygvapnets decimerade ”Luftflotte 4” leverera mer än 25 procent av det.

Redan samma dag som Wilhelm Adam anlände till högkvarteret fick generalöverste Hoth dock order om att inleda Operation vinterstorm: 50 000 soldater och 250 stridsvagnar plöjde fram genom de sovjetiska linjerna, och en del enheter tillryggalade fem mil redan första dagen.

Till slut verkade det som om hjälpen var på väg. Tre dagar senare fick optimismen sig dock en knäck, när tyskarna stötte på hårt ryskt motstånd vid den lilla kosackbyn Werchne Kumskij.

Undsättningen når aldrig fram

Striderna på åkrarna runt Werchne Kumskij blev hårda och krävde stora förluster på båda sidor. Hoths män slogs intensivt för att bryta sig genom de sovjetiska stridsvagnarnas försvarslinje – tyskarna var endast sex mil från sina omringade kamrater i Stalingrad.

Paulus 6:e armé hade inte bränsle för mer än tre mil, så soldaterna var tvungna att vänta på att Hoth kom så nära att Hitler kunde ge kodordet ”Donnerschlag”, som innebar att 6:e armén skulle försöka bryta sig ut åt sydväst.

Väntetiden blev för lång för flera av Paulus generaler. Walther von Seydlitz-Kurzbach tappade tålamodet och angrep Hitler på ett stabsmöte, då cigarettröken hängde tung i källaren:

”Vore det rätta inte att gå emot Hitlers order och bryta sig ur den här mardrömmen?” frågade han de andra.

Paulus sa inget, medan en av de närvarande hotade att skjuta Seydlitz-Kurzbach, om han fortsatte att uppmana till myteri mot Führern. Senare, när generalerna hade lämnat lokalen, stirrade Paulus tomt framför sig:

”Jag förstår inte överkommandot längre”, sa han till Adam. ”Det är som om de inte har lärt sig något av våra förlorade slag. Hoths svaga armé är ett slående exempel på att Röda arméns styrka fullkomligt underskattas.”

Hoppet om undsättning grusades slutgiltigt den 16 december. Denna dag inledde Stalin Operation lilla Saturnus, som skulle pressa armégrupp Süd ännu längre bort från Kaukasus och därmed isolera Paulus armé fullständigt från resten av den tyska armén. Ryssarnas operation fick moralen att sjunka ytterligare i 6:e arméns frustrerade stab.

Paulus talade nu inte längre om – utan när – han var tvungen att kapitulera.

”Ni förstår, Adam, oavsett vad som händer kommer jag att få skulden för detta nederlag. Vem kommer att förstå att mina händer var helt bundna av överkommandot?”

Möjligheten för en utbrytning var borta, och ändå skulle 6:e armén fortsätta slåss. Skälet var att de omringade soldaternas insats i Stalingrad var av avgörande vikt för Hitler: männen skulle binda upp så många sovjetiska styrkor som möjligt, så att armégrupp Süd fick tid att ta sig ur Kaukasus.

Den hopplösa situationen resulterade i kaos vid flygplatsen Pitomnik, som kontrollerades av tyskarna, och där tusentals sårade väntade på att kunna evakueras. De ständiga sovjetiska flyganfallen mot startbanan krävde flera hundra liv dagligen. Trots det lyckades tyska flygplan evakuera 25 000–30 000 sårade tyska soldater, medan belägringen pågick.

I genomsnitt flög Görings flygplan in nittio ton gods till armén per dag, men allt var inte användbart. Strax före jul anlände ett flygplan fullastat med medaljer och utmärkelser – bland annat tvåtusen kroatiska medaljer, trots att det fanns färre än tusen överlevande kroater kvar.

Andra flygplan hade med sig fyra ton peppar och mejram, tre ton godis och 200 000 pärmar med propagandamaterial.

”Jag skulle vilja att byråkraterna provade på att vistas här i en vecka”, skrev Adam. ”Så skulle de sluta att bete sig så korkat.”

Paulus avvisar ultimatum

På juldagen blev den desperata situationen ännu värre. Röda armén erövrade Tazinskaja-flygplatsen väster om staden – inklusive 74 tyska transportflygplan.

Görings luftbro var nu reducerad till några enstaka plan om dagen.

Bristen på mat och det grusade hoppet om undsättning fick flera förband att lösas upp. Paulus fick oroväckande rapporter om de cirka 200 000 soldater som fortfarande var vid liv:

”Sedan undsättningsarméns sammanbrott har motståndsviljan sjunkit drastiskt.”

Rapporten berättade även om soldater som försvann på nätterna, och om självskador och självmord.

Paulus var inte överraskad. ”Vi får inte glömma vad våra soldater har gått igenom”, sa han.

På nyårsafton skickade Hitler en hälsning via radion och befordrade mängder av officerare. Befordran innebar en högre pension till soldaternas blivande änkor, vilket skulle höja moralen.

Paulus befordrades till generalöverste – arméns näst högsta grad. Dagen därpå anlände fyrtio utvilade soldater med flyg som ett slags nyårspresent från Hitler.

Fyrtio unga män, som inte kunde göra något åt situationen, utan enbart innebar att det fanns fler munnar att mätta i ”grytan”. Efter det vägrade Paulus ta emot fler förstärkningar.

Den 7 januari bedömde Stalin att tyskarna var möra. Samma dag nåddes Paulus av ett ultimatum: tyskarna skulle ge upp omgående, annars skulle ”Röda armén och dess flygvapen känna sig tvungna att förinta de omringade tyska styrkorna”.

Paulus tvekade i två dagar – sedan svarade han nej, och ryssarnas reaktion kom dagen därpå.

Artilleri, flyg och pansar angrep den tyska ”grytan”, som nu var endast femton kilometer bred och tjugo kilometer lång.

Tyskarnas fronter kollapsar

Paulus hade avstått från den sista möjligheten att rädda sina män, och den insikten gjorde honom hård.

Nu skulle han inte vela längre. Alla som försökte smyga ombord på ett flygplan för att komma undan skulle nu skjutas på fläcken.

När sovjetiska stridsvagnar den 12 januari dök upp vid Pitomnik-flygplatsen flydde de tyskar som fortfarande kunde stå på benen in i den sönderskjutna staden, där striderna fortsatte från hus till hus. Nu kunde armén försörjas endast via den lilla Gumrak-flygplatsen.

Resterna av 6:e armén gjorde genast Gumrak-flygplatsen klar för att ta emot transportflygplanen, men Luftwaffes piloter vägrade att flyga så långt in i Stalingrad.

Flera hundra av deras kamrater hade redan skjutits ner över staden, och risken var ännu större vid Gumrak, där Röda arméns luftvärn hade fritt spelrum. Paulus blev rasande, när han hörde det, och telegraferade till Hitler:

”Min Führer! Er order om försörjning från luften verkställs inte.”

Något svar fick han aldrig – vare sig från Hitler eller från Göring.

Tidigt på morgonen den 24 januari skrev Paulus ännu en gång till Hitler om arméns omöjliga situation i Stalingrad:

”Enheter har nästan ingen ammunition eller proviant. Vi har fortfarande kontakt med delar av 6:e divisionen. Tecken på att södra, norra och västra fronten är i upplösning. Inte längre möjligt att utfärda order till hela armén. Artontusen sårade utan tillgång till medicin. 44:e, 76:e, 100:e, 305:e och 389:e divisionen existerar inte längre.”

Meddelandet slutade med ett kristallklart budskap: ”Kollaps nära förestående. Armén anhåller om tillåtelse att kapitulera omedelbart för att rädda liv.”

Hitler svarade efter en timme:

”Kapitulation är ingen möjlighet. 6:e armén fullföljer sin historiska roll genom att kämpa till sista blodsdroppen, varpå en ny sydlig front kan byggas upp.”

Hitler hade även en annan baktanke: den 30 januari kunde nazisterna fira tio år vid makten, och Stalingrads fall skulle inte få lov att förstöra festen.

De följande dagarna föll 6:e armen isär – som Paulus hade förutspått. Även generaler stupade i strid, ”grytan” splittrades upp i tre separata områden, och bomberna föll oavbrutet över tyskarna i den redan sönderskjutna staden.

Inte alla accepterade sitt grymma öde: General Walther von Seydlitz-Kurzbach valde den 26 januari att låta sina enheter kapitulera. Paulus beordrade att han skulle ställas inför krigsrätt.

Seydlitz-Kurzbach var emellertid inte tillgänglig för att dömas – han hade redan gått över till fiendens sida tillsammans med en grupp andra officerare.

Ryssarna knackar på dörren

Tyskarnas högkvarter fick flytta in i ett sönderskjutet butikscenter den 26 januari, eftersom Röda armén ryckte fram hastigt genom Stalingrads gator.

Adjutanterna hängde upp lägeskartor och kopplade in den sista fungerande radion, medan Paulus och Adam fick dela ett litet, primitivt källarrum.

”Hitler förväntar sig att jag begår självmord. Vad tycker Ni om det, Adam?” frågade Paulus sin underlydande.

”Hittills har vi gjort allt för att undvika självmord i armén”, svarade adjutanten ilsket. ”Det enda rätta är att hålla sig vid liv. Ni ska dela öde med era soldater. Det skulle vara skamligt och ett hyckleri att begå självmord.”

Paulus höll med – på denna punkt skulle Hitler inte få som han ville.

Ett sista radiomeddelande nådde ut från Stalingrad den 30 januari 1943:

”På jubileet för Ert maktövertagande gratulerar 6:e armén sin Führer. Hakkorset vajar fortfarande över Stalingrad.”

Dagen därpå, i de tidiga morgontimmarna, rullade Röda arméns T-34-stridsvagnar ända fram till köpcentrumet.

Tyskarna skickade ut en soldat med en vit flagga på gatan, och inom kort bankade det på dörren till Paulus rum.

General Arthur Schmidt, Paulus stabschef, klev in och överräckte ett meddelande som precis kommit från Hitler. Enligt meddelandet hade general Paulus befordrats till fältmarskalk.

”Det är bara en order om att begå självmord, men den ordern tänker jag inte lyda”, kommenterade Paulus, medan han läste texten – han visste att ingen tysk fältmarskalk någonsin hade låtit sig tas till fånga levande av en fiende.

Stabschefen tog till orda:

”Och så ska jag meddela att ryssarna är här.”

Några sekunder senare klev en rysk general in i rummet och förkunnade att fältmarskalk Paulus nu officiellt var i Röda arméns förvar.

Epilog:

Efter Paulus kapitulation rasade striderna i Stalingrads ruiner vidare i fyra veckor, eftersom 10 000 tyskar valde att kämpa till sista kulan.

Wilhelm Adam bosatte sig 1950 i DDR. Han hade blivit kommunist och satt tretton år i det östtyska parlamentet.