Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

tysk soldat i sovjetisk fångenskap

General Paulus leder sin armé i döden

I Stalingrad håller tyskarnas 6:e armé på att utplånas av kölden och Röda armén. Endast en reträtt kan rädda de 330 000 soldaterna. Men general Paulus står fast. Han har lovat Hitler att slåss till siste man – och en tysk officer håller sitt ord.

Dpa Picture Alliance/Imageselect

Strax före soluppgången den 12 december 1942 rullar tre tungt lastade transportflygplan fram längs startbanan i Morozovsk. De tyska planen lyfter mödosamt och sätter kurs mot Stalingrad – tjugo mil längre österut.

I ett av planen har 49-årige Wilhelm Adam tagit plats. Adam är adjutant i 6:e armén och sitter inklämd mellan lådor med ammunition, proviant och andra förnödenheter.

Genom fönstret kan adjutanten följa ett spår av utbrända fordon nere på marken – de står som minnesmärken över den tyska krigsmaktens hårda kamp för att nå fram till den viktiga sovjetiska industristaden.

Adams chef, 6:e arméns befälhavare, general Friedrich Wilhelm Ernst Paulus, har krävt att den erfarne adjutanten ska flygas in till de tyska styrkor som är fullständigt omringade av en miljon hämndlystna soldater från Röda armén.

Wilhelm Adams plan hinner knappt landa på flygplatsen Pitomnik, femton kilometer från Stalin­grads centrum, innan han kan konstatera att läget är dystert. Flygplatsen är full av utbrända tyska jaktplan, bombplan och övergivna fordon av alla upptänkliga slag.

Så snart Adam klivit ut ur flygplanet väller sårade soldater fram. Klädda i trasor och med blodfläckiga bandage haltar och kryper de fram ur granatkratrarna.

Alla hoppas de på att få lift ut ur ”grytan” – som det omringade området kallas – ombord på ett flygplan, som så snabbt som möjligt kan ta dem till säkra tyska områden längre västerut.

Bilfärden in till 6:e arméns högkvarter går långsamt, för Adams chaufför är tvungen att kryssa fram mellan bombkratrar, övergivna lastbilar och tyska lik, som ligger stelfrusna på den snötäckta marken.

Här och där ser Adam utmärglade hästkadaver med gapande sår – utsvultna tyska soldater har skurit av köttbitar för att få något att äta.

En timme senare står Wilhelm Adam framför general Paulus i 6:e arméns högkvarter vid Gumraks tågstation.

”Hans kinder var insjunkna och nacken mer böjd än vanligt. Hans ord var fyllda med besvikelse”, berättade Wilhelm Adam senare i sina memoarer.

Med sig har adjutanten en order från överkommandot: han ska föreslå soldater till utmärkelser och befordran – för att höja moralen i den omringade armén. För general Paulus framstår ordern som fullständigt absurd. De senaste veckorna har han uppmanat Hitler att rädda 6:e armén från att förintas i ”Stalingrad-grytan”, men alla svar från Führerbunkern har varit nedslående.

Faktum är att de påminner om en gammal repig grammofonskiva, som hakat upp sig:

”Sjätte armén skriver historia genom att kämpa till siste man, och bidrar på så sätt till upprättandet av en ny tysk front i söder”, lyder Hitlers budskap.

Paulus är soldat ända in i märgen, men vintern 1942–1943 plågas han av tvivel. Å ena sidan vill han mer än något annat beordra en utbrytning från Stalingrad. Lyckas det skulle han potentiellt kunna rädda flera hundra tusen liv.

Å andra sidan kan generalen inte förlika sig med tanken på att svika Führern, som har beordrat honom att hålla ut och kämpa in i det sista. Paulus befinner sig i ett vanskligt dilemma.

Hitler med sina generaler – bland andra Friedrich Paulus

Friedrich Paulus var med under planeringen av den tyska sommaroffensiven 1942.

© Scherl/Ritzau Scanpix

Ständiga tyska segrar på östfronten

Hitler inledde kriget mot Sovjetunionen i juni 1941. Offensiven kallades Operation Barbarossa, och under de första tre månaderna gick Tysklands mer än tre miljoner man från seger till seger.

Armégrupp Nord omringade Leningrad, armégrupp Mitte avancerade mot Moskva, och armégrupp Süd drog snabbt fram genom Ukraina.

I oktober hade mer än en miljon tyska soldater i armégrupp Mitte nått Moskvas utkanter, men då inledde Röda armén sitt motanfall. I de följande striderna miste tyskarna 174 000 man, och i januari 1942 gav Führern upp planen på att inta Sovjetunionens huvudstad.

Sommaren därpå vände Hitler sig mot ett nytt mål: han beordrade ett stort angrepp på Kaukasus för att erövra de ryska oljefälten. Armégrupp Süds stridsvagnar rullade fram över den torra ryska stäppen den 28 juni och drev Röda armén på flykten.

Operation Blau såg ut att bli en framgång, men den 23 juli kom det ett meddelande från Führerns högkvarter: hälften av armégrupp Süd skulle styra mot Stalingrad.

Staden vid floden Volgas strand var en synnerligen viktig industristad, som producerade bland annat T-34-stridsvagnar. Att stadens namn var ”Stalins stad” innebar att propagandavärdet av att erövra den var enormt.

Spjutspetsen i angreppet på Stalingrad skulle vara tyskarnas 6:e armé – ledd av den 51-årige generallöjtnanten Friedrich Paulus, som inte haft befäl över armén i mer än ett halvår. Dessförinnan hade Paulus varit stabsofficer och aldrig haft ansvar för mer än trehundra man.

Paulus var den yngste och mest oerfarne generalen i hela 6:e armén. Hitler hyste dock tilltro till den intelligente revisorssonen från Kassel, som visat sin strategiska begåvning under planeringen av Operation Barbarossa.

Tillsammans med 4:e pansardivisionen – samt rumänska, ungerska och italienska förband – kämpade 6:e armén sig fram mot Stalingrad. Ju närmare staden styrkorna kom, desto hårdare bet Röda armén ifrån.

I augusti miste Paulus så många soldater att han skickade Wilhelm Adam till det framskjutna högkvarteret Werwolf i västra Ukraina, där Hitler befann sig under fälttåget. Adam skulle insistera på förstärkningar till 6:e armén. Redan dagen därpå kom adjutanten tillbaka.

”Nå, Adam, vad uppnådde Ni i Führerns högkvarter?” frågade Paulus. Adam svarade att överkommandot inte kunde skicka några utvilade soldater förrän om fyra månader.

”Så jag ska alltså erövra Stalingrad med utmattade divisioner”, suckade Paulus.

Järnkors från andra världskriget
© Interfoto/Hermann Historica GmbH/Imageselect

Paulus steg i graderna

Paulus föddes 1890 som son till en revisor med ett välbärgat hem i närheten av den tyska staden Kassel.

Redan på officersskolan gav den unge Friedrich Paulus prov på en imponerande fallenhet för strategisk planering, innan han som 24-årig löjtnant skickades ut i strid i Frankrike och på Balkan under första världskriget.

Under mellankrigstiden steg Paulus i graderna och 1938 ingick han i pansargeneralen Heinz Guderians stab, som arbetade med att utveckla Wehrmachts nya Blitzkrieg-strategi.

Pansargeneralen beskrev sin nye officerskollega som ”ofattbart intelligent, samvetsgrann, hårt arbetande, originell och begåvad”.

Guderian ansåg dock även att Paulus saknade praktisk erfarenhet från fältet och kunde vara initiativlös. Därför fick han smeknamnet ”den vankelmodige”.

Paulus utnämndes 1941 till ställföreträdande chef i den tyska generalstaben, där han var med och planerade angreppet på Sovjetunionen.

Operation Barbarossa var de första månaderna en enorm framgång, och Hitler fick upp ögonen för Paulus stora begåvning.

I november samma år uppstod det en brist på erfarna generaler på östfronten, och fältmarskalk Walther von Reichenau – Paulus vän och beskyddare – hjälpte honom att få en befordran till pansargeneral.

När Reichenau avled i januari 1942, övertog Paulus befälet över 6:e armén – 330 000 soldater skulle nu lyda den 51-årige generalen.

Kampen om Stalingrad inleds

Trots bristen på män gav Paulus den 23 augusti order om att industristaden skulle attackeras. Tyskarna korsade floden Don, sex mil från Stalingrad, medan 500 flygplan från Luftwaffe började bomba både fabriker och bostadsområden i staden.

Ryssarna bjöd hårt motstånd, men 6:e armén slog sig in i Stalingrad från norr och söder och tvingade Röda armén att försvara sig på flera fronter.

Trots att hans män var trötta hade Paulus förväntat sig en snabb seger, men tyskarna fick kämpa från hus till hus och kunde inte rycka fram mer än några meter per dag. Förlusterna var så stora att Paulus fick etablera en tillfällig kadettskola bakom fronten, där ingenjörs- och artilleriofficerare i all hast omskolades till infanteribefäl.

Hitler ignorerade de många stupade, och i stället för utvilade soldater skickade han en delegation av ingenjörer till Stalingrad – de skulle rädda maskiner och råvaror från stadens fabriker. Paulus kunde knappt tro sina ögon, när de anmälde sin ankomst.

”Ni har ju inget att arbeta med. Luftwaffe har förstört allt, och fabrikerna ligger i ruiner”, utbrast han upprört.

Strax därefter skickade Hitler en kommendant, som skulle installeras som borgmästare i den erövrade staden, vilket fick 6:e arméns stabsofficerare att brista ut i skratt – de hade knappast kontroll över den fem kilometer breda och fyra mil långa staden vid Volga.

Tyskarna korsar floden Don på väg till Stalingrad

Paulus styrkor korsade i slutet av augusti 1942 floden Don under sin framryckning mot Stalingrad.

The Stapleton Collection/Bridgeman Images

Hitler vägrar att hjälpa till

Den 12 september flög Paulus själv till högkvarteret Werwolf för att tala med Hitler. Paulus ville övertyga Führern om att situationen i Stalingrad skulle sluta i katastrof, eftersom det tyska överkommandot hade underskattat Röda arméns styrka.

Kraftiga förstärkningar var nödvändiga för att få kontroll över staden och skydda den svaga flanken i norr, påpekade Paulus. Hitler viftade bort begäran – ryssarna hade satt in sina sista reserver och var snart slagna, hävdade han.

Två dagar senare trängde tyskarna till slut in i Stalingrads centrum, där striderna tilltog i styrka – under en och samma dag bytte centralstationen händer fem gånger.

De följande dagarna fraktades flera hundra sårade tyskar till fältsjukhuset nära fronten. Wilhelm Adam, som konstant körde runt bland de tyska förbanden för att förmedla Paulus order, inspekterade förhållandena på sjukhuset.

”Först behandlas de som ska amputeras, därefter de med skador på luftstrupen och till slut de med skador i mage och lungor”, noterade adjutanten.

Medan Adam försökte muntra upp de sårade, kom en sjuksköterska ut från operationssalen med en hink.

”Den var fylld med blodiga bandage, sönderslitna uniformsdelar och blåsvarta benbitar”, såg Adam.

Han äcklades av ”lukten av eter, infektion och blod, som hängde tung i luften”.

Stalingrad strategikarta1

Nära en tysk seger

Den 6 november 1942 har de tyska styrkorna under general Paulus erövrat 90 procent av Stalingrad och inleder ett angrepp som ska driva ut de sista ryssarna. Angreppet slås tillbaka.

Shutterstock
Stalingrad strategikarta2

Rysk kniptång sluts

Röda armén inleder Operation Uranus den 19 november. Omkring en miljon ryska soldater angriper 6:e arméns flanker i norr och söder, och efter fyra dagar sluts kniptången vid staden Kalatj. Nu är 6:e armén omringad, men Paulus får order om att upprätthålla den tyska ockupationen av staden.

Shutterstock
Stalingrad strategikarta3

Undsättning misslyckas

Tyskarna försöker med Operation vinterstorm rädda 6:e armén. En armé med cirka 50 000 man ska spränga den ryska ringen. Offensiven inleds den 12 december, men avbryts den 23 december sex mil från staden.

Shutterstock
Stalingrad strategikarta4

6:e armén går under

Sovjetiska enheter kämpar sig fram till 6:e arméns högkvarter, och den 31 januari tas Paulus till fånga. Över 90 000 soldater hamnar i sovjetisk fångenskap – endast cirka 5 000 överlever.

Shutterstock

Paulus misstänker motanfall

Tillbaka från Werwolf kunde Paulus se att hans farhågor besannades:

”Arméns överkommando ignorerade våra varningar om norra flanken”, meddelade han Adam. ”Därför har situationen blivit allvarlig. Fienden är redo att angripa våra djupa flanker.”

Det kom åtskilliga rapporter om en sovjetisk uppmarsch vid tyskarnas flanker i norr och söder, som försvarades av dåligt utrustade rumänska och ungerska styrkor. Paulus insåg att ett samtidigt angrep skulle kunna resultera i att hela 6:e armén inringades och förintades.

Kort därefter anlände en konstnär, som skickats av Hitler personligen: en belevad äldre herre från Leipzig, som skulle föreviga slaget som en stor panoramabild med en minnesplakett. Det fick Paulus att tappa fattningen:

”Det är en sorglig historia. Vi har inte ens erövrat halva staden och betalar med vårt blod för resten. Med vår nuvarande styrka når vi inte vårt mål, men det struntar de i hos överkommandot”, rasade han. ”I stället ska vi lägga krafter på meningslösa saker som att framställa en minnesplakett.”

Gång efter annan fick Paulus nej till sin begäran att dra ut sina styrkor ur Stalingrad för att befästa flankerna. Lutad över sin karta utbrast han:

”Överkommandot måste veta vad som håller på att ske. Finns det verkligen endast jasägare i Hitlers följe?”

Faran var överhängande, men Paulus vågade inte organisera om styrkorna utan godkännande från Führern. ”Jag fruktar det värsta, om överkommandot inte skickar utvilade divisioner”, anförtrodde han sin adjutant.

Wilhelm Adam summerade situationen i sina memoarer: ”6:e arméns öde avgjordes av överkommandot, och Paulus accepterade sina order.”

Tidning utgiven av Sovjetunionen till tyska krigsfångar från bland annat Stalingrad

Ryssarna tryckte en tidning åt tyska krigsfångar, så de kunde läsa om det förlorade slaget.

© John Frost Newspapers/Imageselect

Röda armén angriper flankerna

Katastrofen inleddes på morgonen den 19 november. I några minuter hade stabsofficerarna i 6:e arméns högkvarter hört ett avlägset, ihållande mullrande, när telefonen ringde.

På en sprakande telefonlinje fick männen i staben brottstycken av information från general Strecker, som befann sig nära norra flanken, där Röda armén de senaste veckorna hade byggt upp stora styrkor.

”Det är rena helvetet!” skrek Strecker. ”Det faller bomber överallt. Marken plöjs upp av granater, och förlusterna är enorma. Rumänerna har visst tagit den värsta stöten.” Strecker överdrev inte.

Den rumänska 3:e armén var i upplösning. Totalt 3 500 granater och raketer från stalinorglar vräkte ner över de dåligt utrustade rumänska soldaterna, som efter några timmar började fly söderut.

Röda armén hade inlett Operation Uranus – en av krigshistoriens största kniptångsmanövrer.

General Paulus drog omedelbart ut förband ur Stalingrad för att försöka hejda angreppet. Samma kväll hade han ett möte med Wilhelm Adam för att få en överblick över situationen.

”Paulus var framåtlutad och vankade oroligt fram och tillbaka”, skrev Adam. Plötsligt lyfte generalen blicken och stirrade sin adjutant stint i ögonen:

”Nu har det gått precis som jag förutsåg. Hitler vill inte acceptera vad vilken soldat som helst kan se. I veckor har vi inte fått annat än tomma ord. Nu måste vi lappa hålen, och jag vet inte om det går att stoppa den ryska motoffensiven.”

Innan dagen var över låg flera tusen av axelmakternas soldater döda på stäppen norr om Stalingrad. Dessutom hade 27 000 rumäner hamnat i sovjetisk fångenskap, och ryska stridsvagnar hade trängt in tre mil bakom 6:e armén.

Dagen därpå angrep Röda armén även tyskarnas södra flank, och de ryska styrkorna lyckades snabbt slå upp ett stort hål i försvarslinjerna. Nu var det uppenbart att Röda armén försökte fånga tyskarna i en kniptång.

”Vi står inför en katastrof. Jag ser endast en utväg. Vi måste flytta armén i sydvästlig riktning så fort som möjligt”, konstaterade Paulus i arméns högkvarter – och adjutanten Adam pressade på för att 6:e armén skulle evakueras:

”Ska vi verkligen vänta på en order? Det handlar om 330 000 människoliv!”

Paulus avvisade invändningen:

”Jag har fått order att inte dra mig tillbaka från så mycket som en by eller en skyttegrav utan Hitlers personliga tillåtelse. Hur ska vi kunna vinna det här kriget, om order inte lyds?”

Ryska soldater strider bland Stalingrads ruiner

Striderna i Stalingrad gick från hus till hus, och ryssarna fick kämpa hårt för varenda kvadratmeter i den sönderbombade storstaden.

© DPA Picture Alliance/Imageselect

Paulus armé omringas

Redan två dagar senare, den 21 november, var Röda arméns kniptång bara några timmar från att slutas om de 330 000 tyskarna och deras allierade.

I desperation valde Paulus att skicka ett meddelande direkt till Hitler. Han vädjade om att få lov att bryta sig ut och fly söderut, innan det var för sent.

Flera timmar senare fick Paulus ett kort svar: 6:e armén skulle stanna i området kring Stalingrad och binda så många sovjetiska styrkor som möjligt. Adam befann sig nära den nya frontlinjen, där ofattbara scener utspelade sig:

”Folk flydde. Lastbilar, bilar, motorcyklar, hästdragna kanoner ilade västerut och krockade med varandra, körde fast, välte och blockerade vägen. Bland fordonen gick människor till fots, och om någon föll och inte kom på fötter igen, blev de överkörda och krossade.”

Enorma mängder materiel övergavs för att underlätta flykten: fältkök, kanoner, proviant, ammunition och fordon stod kvar på vägarna och ute på stäppen.

När de sovjetiska styrkorna slöt kniptången vid byn Kalatj den 22 november stod de som en mur mellan Paulus högkvarter på floden Dons västra strand och huvudstyrkan inne i Stalingrad.

Men Hitler vägrade fortfarande att inse faran. I stället för att ge order om ett utbrytningsförsök beordrade han Paulus att inrätta ett nytt högkvarter inne i ”grytan”.

Plikttroget satte generalen sig därför i ett litet flygplan och lät sig flygas in i staden. Välbehållen landade han i Stalingrad för att etablera ett nytt högkvarter vid Gumraks tågstation – ungefär en mil från storstadens centrum.

Sårad tysk soldat bärs av sina kamrater i Stalingrad

De tyska soldaterna miste dagligen kamrater till fiendens kulor under de bittra striderna.

© Michael Cremin/Imageselect

Göring vill underhålla från luften

Det var där adjutanten Wilhelm Adam mötte sin chef igen den 12 december. Adam hade stannat kvar hos styrkorna väster om Don efter inringningen, och nu var han spänd på att få veta vad som hänt. Paulus kroppsspråk sa allt – han såg ut som en slagen man, som rastlöst vankade runt i sitt högkvarter i källaren under en villa.

Paulus kunde berätta att moralen var låg i det område som tyskarna fortfarande kontrollerade.

Soldaternas vilja att fortsätta strida hölls uppe enbart av det faktum att Hitler planerade att öppna en korridor in till Stalingrad: generalöverste Hermann Hoths 4:e pansararmé påstods vara på väg, förklarade Paulus.

Inne i ”Stalingrad-grytan” var 270 000 män fortfarande vid liv, men kyla, sjukdomar och brist på mat krävde nu fler liv än stridshandlingarna.

Paulus anförtrodde Adam att Hitler ett kort ögonblick hade övervägt att låta 6:e armén dra sig ut ur Stalingrad:

”Ordern om att bryta ut var på väg den 24 november – det fanns inget att göra. Men under ett möte med Hitler hävdade Göring att han kunde försörja hela 6:e armén från luften.”

Hitler hade ivrigt gripit efter halmstrået och befallit att Paulus skulle kämpa vidare. Dessvärre visade Görings löfte sig snabbt bygga på rena fantasierna.

Varenda dag behövde 6:e armén sammanlagt 700 ton proviant, ammunition och medicin, men inte ens under bra dagar kunde flygvapnets decimerade ”Luftflotte 4” leverera mer än 25 procent av det.

Redan samma dag som Wilhelm Adam anlände till högkvarteret fick generalöverste Hoth dock order om att inleda Operation vinterstorm: 50 000 soldater och 250 stridsvagnar plöjde fram genom de sovjetiska linjerna, och en del enheter tillryggalade fem mil redan första dagen.

Till slut verkade det som om hjälpen var på väg. Tre dagar senare fick optimismen sig dock en knäck, när tyskarna stötte på hårt ryskt motstånd vid den lilla kosackbyn Werchne Kumskij.

Nazistisk propaganda från andra världskriget (Stalingrad)

Uppoffring för slutsegern blev nyckelord i den tyska propagandan efter Stalingrad.

© Darmstadt Staatsarchiv

Goebbels var kreativ

Adolf Hitler var helt övertygad om att tyskarna skulle erövra den sovjetiska staden Stalingrad. Så sent som den 9 november 1942 sa han:

”Jag ville ta staden, och utan att vara blygsam – jag har den!”

Men krigslyckan vände, och efter nyår stod det klart även för Hitler att ryssarna skulle vinna. Den 13 januari höll han därför ett möte med propagandaminister Joseph Goebbels, då de diskuterade hur katastrofen skulle kunna förvandlas till en seger i den tyska pressen.

Efter åtta timmars diskussion var strategin klar:

Nederlaget i Stalingrad skulle framställas som ett nödvändigt offer för den slutgiltiga segern – befolkningen skulle härdas. De följande dagarna efter löd rubrikerna: ”Stå fast – till siste man” och ”Führern hyllar Stalingrads hjältar.”

Propagandan jämförde även 6:e armén med spartanerna och deras ojämna kamp mot perserna. Samtidigt hävdade Goebbels att ”ordet kapitulation finns inte i vår ordbok”, och Hitler utlyste tre dagars landssorg.

Att över 90 000 tyskar kapitulerat hölls hemligt. I stället skrev tidningarna att alla soldater i 6:e armén hade offrat sig för att försvara Europa mot bolsjevismen.

Propagandan avslöjades dock av den sovjetiska Radio Moskva, som läste upp namnen på de tillfångatagna. Tusentals tyskar lyssnade i hopp om att få höra namnet på en familjemedlem, som hade stridit vid Stalingrad.

Undsättningen når aldrig fram

Striderna på åkrarna runt Werchne Kumskij blev hårda och krävde stora förluster på båda sidor. Hoths män slogs intensivt för att bryta sig genom de sovjetiska stridsvagnarnas försvarslinje – tyskarna var endast sex mil från sina omringade kamrater i Stalingrad.

Paulus 6:e armé hade inte bränsle för mer än tre mil, så soldaterna var tvungna att vänta på att Hoth kom så nära att Hitler kunde ge kodordet ”Donnerschlag”, som innebar att 6:e armén skulle försöka bryta sig ut åt sydväst.

Väntetiden blev för lång för flera av Paulus generaler. Walther von Seydlitz-Kurzbach tappade tålamodet och angrep Hitler på ett stabsmöte, då cigarettröken hängde tung i källaren:

”Vore det rätta inte att gå emot Hitlers order och bryta sig ur den här mardrömmen?” frågade han de andra.

Paulus sa inget, medan en av de närvarande hotade att skjuta Seydlitz-Kurzbach, om han fortsatte att uppmana till myteri mot Führern. Senare, när generalerna hade lämnat lokalen, stirrade Paulus tomt framför sig:

”Jag förstår inte överkommandot längre”, sa han till Adam. ”Det är som om de inte har lärt sig något av våra förlorade slag. Hoths svaga armé är ett slående exempel på att Röda arméns styrka fullkomligt underskattas.”

Hoppet om undsättning grusades slutgiltigt den 16 december. Denna dag inledde Stalin Operation lilla Saturnus, som skulle pressa armégrupp Süd ännu längre bort från Kaukasus och därmed isolera Paulus armé fullständigt från resten av den tyska armén. Ryssarnas operation fick moralen att sjunka ytterligare i 6:e arméns frustrerade stab.

Paulus talade nu inte längre om – utan när – han var tvungen att kapitulera.

”Ni förstår, Adam, oavsett vad som händer kommer jag att få skulden för detta nederlag. Vem kommer att förstå att mina händer var helt bundna av överkommandot?”

Möjligheten för en utbrytning var borta, och ändå skulle 6:e armén fortsätta slåss. Skälet var att de omringade soldaternas insats i Stalingrad var av avgörande vikt för Hitler: männen skulle binda upp så många sovjetiska styrkor som möjligt, så att armégrupp Süd fick tid att ta sig ur Kaukasus.

Den hopplösa situationen resulterade i kaos vid flygplatsen Pitomnik, som kontrollerades av tyskarna, och där tusentals sårade väntade på att kunna evakueras. De ständiga sovjetiska flyganfallen mot startbanan krävde flera hundra liv dagligen. Trots det lyckades tyska flygplan evakuera 25 000–30 000 sårade tyska soldater, medan belägringen pågick.

I genomsnitt flög Görings flygplan in nittio ton gods till armén per dag, men allt var inte användbart. Strax före jul anlände ett flygplan fullastat med medaljer och utmärkelser – bland annat tvåtusen kroatiska medaljer, trots att det fanns färre än tusen överlevande kroater kvar.

Andra flygplan hade med sig fyra ton peppar och mejram, tre ton godis och 200 000 pärmar med propagandamaterial.

”Jag skulle vilja att byråkraterna provade på att vistas här i en vecka”, skrev Adam. ”Så skulle de sluta att bete sig så korkat.”

Paulus förs bort i sovjetisk fångenskap efter Stalingrad

Hitler ville att Paulus skulle begå självmord. Fältmarskalken lät sig i stället tas till fånga.

© TASS/Getty Images

Paulus avvisar ultimatum

På juldagen blev den desperata situationen ännu värre. Röda armén erövrade Tazinskaja-flygplatsen väster om staden – inklusive 74 tyska transportflygplan.

Görings luftbro var nu reducerad till några enstaka plan om dagen.

Bristen på mat och det grusade hoppet om undsättning fick flera förband att lösas upp. Paulus fick oroväckande rapporter om de cirka 200 000 soldater som fortfarande var vid liv:

”Sedan undsättningsarméns sammanbrott har motståndsviljan sjunkit drastiskt.”

Rapporten berättade även om soldater som försvann på nätterna, och om självskador och självmord.

Paulus var inte överraskad. ”Vi får inte glömma vad våra soldater har gått igenom”, sa han.

På nyårsafton skickade Hitler en hälsning via radion och befordrade mängder av officerare. Befordran innebar en högre pension till soldaternas blivande änkor, vilket skulle höja moralen.

Paulus befordrades till generalöverste – arméns näst högsta grad. Dagen därpå anlände fyrtio utvilade soldater med flyg som ett slags nyårspresent från Hitler.

Fyrtio unga män, som inte kunde göra något åt situationen, utan enbart innebar att det fanns fler munnar att mätta i ”grytan”. Efter det vägrade Paulus ta emot fler förstärkningar.

Den 7 januari bedömde Stalin att tyskarna var möra. Samma dag nåddes Paulus av ett ultimatum: tyskarna skulle ge upp omgående, annars skulle ”Röda armén och dess flygvapen känna sig tvungna att förinta de omringade tyska styrkorna”.

Paulus tvekade i två dagar – sedan svarade han nej, och ryssarnas reaktion kom dagen därpå.

Artilleri, flyg och pansar angrep den tyska ”grytan”, som nu var endast femton kilometer bred och tjugo kilometer lång.

Tyska krigsfångar på marsch efter tillfångatagandet vid Stalingrad under andra världskriget

Långa marscher till sovjetiska arbetsläger kostade många utmärglade tyska soldater livet.

© Ullstein Bild/Getty Images

Var artonde fånge återvände hem

År 1955, under kalla kriget, ville Sovjetunionen normalisera förhållandet till Västtyskland.

Men förbundskansler Konrad Adenauer hade ett villkor för samtalen: Nikita Chrusjtjov skulle släppa alla resterande tyska krigsfångar.

Kort därefter återvände 9 626 tyska män, varav många hade stridit vid Stalingrad. Det totala antalet tyska överlevande av dem som ryssarna tog till fånga efter slaget uppgick därmed till omkring 5 000.

Från början hade Röda armén tagit över 90 000 soldater till fånga, men hälften av krigsfångarna hade omkommit under vintermarscher till läger i det kalla Sibirien, där de tvingades arbeta i gruvor och stenbrott. I tolv år slet de, och flera tusen omkom på grund av det hårda slitet och arbetsolyckor.

Andra dog av sjukdomar som tyfus. Endast omkring 5,5 procent av de tillfångatagna från 6:e armén var vid liv, när de släpptes.

Forskare anser att fångarna från Stalingrad behandlades extra hårt – i genomsnitt överlevde mer än varannan av de tyska fångarna i Sovjetunionens läger.

Tyskarnas fronter kollapsar

Paulus hade avstått från den sista möjligheten att rädda sina män, och den insikten gjorde honom hård.

Nu skulle han inte vela längre. Alla som försökte smyga ombord på ett flygplan för att komma undan skulle nu skjutas på fläcken.

När sovjetiska stridsvagnar den 12 januari dök upp vid Pitomnik-flygplatsen flydde de tyskar som fortfarande kunde stå på benen in i den sönderskjutna staden, där striderna fortsatte från hus till hus. Nu kunde armén försörjas endast via den lilla Gumrak-flygplatsen.

Resterna av 6:e armén gjorde genast Gumrak-flygplatsen klar för att ta emot transportflygplanen, men Luftwaffes piloter vägrade att flyga så långt in i Stalingrad.

Flera hundra av deras kamrater hade redan skjutits ner över staden, och risken var ännu större vid Gumrak, där Röda arméns luftvärn hade fritt spelrum. Paulus blev rasande, när han hörde det, och telegraferade till Hitler:

”Min Führer! Er order om försörjning från luften verkställs inte.”

Något svar fick han aldrig – vare sig från Hitler eller från Göring.

Tidigt på morgonen den 24 januari skrev Paulus ännu en gång till Hitler om arméns omöjliga situation i Stalingrad:

”Enheter har nästan ingen ammunition eller proviant. Vi har fortfarande kontakt med delar av 6:e divisionen. Tecken på att södra, norra och västra fronten är i upplösning. Inte längre möjligt att utfärda order till hela armén. Artontusen sårade utan tillgång till medicin. 44:e, 76:e, 100:e, 305:e och 389:e divisionen existerar inte längre.”

Meddelandet slutade med ett kristallklart budskap: ”Kollaps nära förestående. Armén anhåller om tillåtelse att kapitulera omedelbart för att rädda liv.”

Hitler svarade efter en timme:

”Kapitulation är ingen möjlighet. 6:e armén fullföljer sin historiska roll genom att kämpa till sista blodsdroppen, varpå en ny sydlig front kan byggas upp.”

Hitler hade även en annan baktanke: den 30 januari kunde nazisterna fira tio år vid makten, och Stalingrads fall skulle inte få lov att förstöra festen.

De följande dagarna föll 6:e armen isär – som Paulus hade förutspått. Även generaler stupade i strid, ”grytan” splittrades upp i tre separata områden, och bomberna föll oavbrutet över tyskarna i den redan sönderskjutna staden.

Inte alla accepterade sitt grymma öde: General Walther von Seydlitz-Kurzbach valde den 26 januari att låta sina enheter kapitulera. Paulus beordrade att han skulle ställas inför krigsrätt.

Seydlitz-Kurzbach var emellertid inte tillgänglig för att dömas – han hade redan gått över till fiendens sida tillsammans med en grupp andra officerare.

Flygblad som släpptes över de tyska trupperna (skrivet av Friedrich Paulus)

Paulus stod som författare till ett flygblad, som släpptes över tyska styrkor i augusti 1944. I det slog han fast att kriget var förlorat.

© German Postal History

Fältmarskalken rasade mot Hitler

Efter nederlaget vid Stalingrad hamnade Paulus i sovjetisk krigsfångenskap. Fältmarskalken bodde under väldigt komfortabla förhållanden med andra tyska officerare, och i ett och ett halvt år höll han låg profil.

Först när den lojale fältmarskalken fick reda på attentatet mot Hitler i juli 1944 valde han att bryta tystnaden. Månaden därpå rasade han mot Hitler i Radio Moskva. Medan Paulus talade släppte ryssarna flygblad över de tyska styrkorna.

På papperet framträdde den kände Paulus med bild och en lång text, som krävde fred. ”Tyskland måste avsätta Adolf Hitler och välja en ny ledare, som kan avsluta kriget”, skrev han.

Under krigsförbrytarrättegången i Nürnberg uppträdde han som vittne och berättade bland annat att de tyska krigsfångarna i Sovjet hade det bra. När han släpptes 1953 och satte fötterna på tysk jord, möttes han av sin gamle chefsadjutant, Wilhelm Adam.

Paulus samarbete med kommunisterna och Sovjetunionen innebar att han bosatte sig i Dresden i Östtyskland, där regimen gav honom en praktfull villa och lät honom arbeta som ledare för ett krigshistoriskt forskningsråd. Friedrich Paulus avled 1957 av sjukdomen ALS.

På egen begäran begravdes han i Baden-Baden i Västtyskland – tillsammans med sin fru, som hade avlidit åtta år tidigare.

Ryssarna knackar på dörren

Tyskarnas högkvarter fick flytta in i ett sönderskjutet butikscenter den 26 januari, eftersom Röda armén ryckte fram hastigt genom Stalingrads gator.

Adjutanterna hängde upp lägeskartor och kopplade in den sista fungerande radion, medan Paulus och Adam fick dela ett litet, primitivt källarrum.

”Hitler förväntar sig att jag begår självmord. Vad tycker Ni om det, Adam?” frågade Paulus sin underlydande.

”Hittills har vi gjort allt för att undvika självmord i armén”, svarade adjutanten ilsket. ”Det enda rätta är att hålla sig vid liv. Ni ska dela öde med era soldater. Det skulle vara skamligt och ett hyckleri att begå självmord.”

Paulus höll med – på denna punkt skulle Hitler inte få som han ville.

Ett sista radiomeddelande nådde ut från Stalingrad den 30 januari 1943:

”På jubileet för Ert maktövertagande gratulerar 6:e armén sin Führer. Hakkorset vajar fortfarande över Stalingrad.”

Dagen därpå, i de tidiga morgontimmarna, rullade Röda arméns T-34-stridsvagnar ända fram till köpcentrumet.

Tyskarna skickade ut en soldat med en vit flagga på gatan, och inom kort bankade det på dörren till Paulus rum.

General Arthur Schmidt, Paulus stabschef, klev in och överräckte ett meddelande som precis kommit från Hitler. Enligt meddelandet hade general Paulus befordrats till fältmarskalk.

”Det är bara en order om att begå självmord, men den ordern tänker jag inte lyda”, kommenterade Paulus, medan han läste texten – han visste att ingen tysk fältmarskalk någonsin hade låtit sig tas till fånga levande av en fiende.

Stabschefen tog till orda:

”Och så ska jag meddela att ryssarna är här.”

Några sekunder senare klev en rysk general in i rummet och förkunnade att fältmarskalk Paulus nu officiellt var i Röda arméns förvar.

Efter andra världskriget och Stalingrad bodde general Friedrich Paulus i den östtyska staden Dresden.

Efter kriget bodde Paulus i Dresden i Östtyskland.

© Ullstein Bild/Getty Images

Epilog:

Efter Paulus kapitulation rasade striderna i Stalingrads ruiner vidare i fyra veckor, eftersom 10 000 tyskar valde att kämpa till sista kulan.

Wilhelm Adam bosatte sig 1950 i DDR. Han hade blivit kommunist och satt tretton år i det östtyska parlamentet.

Läs också:

Slag under andra världskriget

Slaget om Oslo: Allt går snett för tyskarna

18 minuter
Andra världskriget

Den 9 april 1940: 16 danskar stupade för fosterlandet

19 minuter
komet syrien abu hureyra
Arkeologi

Komet smälte stenåldersbosättning

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj