Galleri: Slaget om Berlin – tag med i soldaternas fotspår
Den 16 april 1945 inleddes det sista stora slaget i Europa – slaget om Berlin. I dag,70 år efter kriget, syns fortfarande spår av den enorma förödelsen. Följ med Världens Historia på en tur i soldaternas fotspår.
Slaget om Berlin - det sista stora slaget under andra världskriget
Den 16 april 1945: Röda armén hade före stormningen samlat 2,5 miljoner soldater vid floden Oder. På den andra sidan väntade 800 000 tyska soldater. Det blodiga slaget varade i mer än två veckor och kom att kosta 170 000 sovjetiska och tyska soldater livet. Spåren efter striderna är nästan borta – men de finns. Se vårt galleri med de viktigaste platserna för slaget. Då och nu.
Du kan läsa hela guiden till slaget om Berlin från Världens Historia nr 5/2015 - ladda ner den här.
NB! Du måste ha en profil på Världens Historia för att ladda ned artikeln. Det är gratis att skapa den, och det tar bara ett ögonblick. När du klickar på ladda ned-knappen får du möjlighet att skapa en profil.
Efter kriget flyttades gränserna i Östeuropa och Küstrin kom att delvis ligga i Polen under namnet Kostrzyn. Staden hade bokstavligt talat jämnats med marken och delar av den återuppbyggdes aldrig och ruinerna ligger kvar. Den brukar kallas ”Tysklands Pompeji”. Foto: Christian T. Jørgensen
Floden Oder utgjorde en naturlig gräns mellan Röda armén på den östra stranden och den tyska försvarsmakten på den västra. När ryssarna skulle över för att inleda stormningen av Berlin våren 1945, drev stora isflak ned för floden. Foto: Christian T. Jørgensen
På vestsiden af Oder-floden rejser højdedraget Seelower Höhen sig over den flade flodslette. Her gravede de tyske styrker sig ned og sikrede sig store strategiske fordele forud for kampene. I løbet af foråret 1945 lykkedes det Den Røde Hær at etablere et brohovede her ved landsbyen Reitwein. Foto: Christian T. Jørgensen
Röda armén hade cirka en miljon soldater i Zjukovs frontsektion, kanonerna stod i genomsnitt med fyra meters mellanrum och varje kvadratmeter mark på slagfältet vändes uppochner av granater. Men effekten uteblev i stort sett då stora delar av de tyska trupperna hade dragit sig tillbaka till 2:a försvarslinjen. Foto: Christian T. Jørgensen
Marskalk Zjukovs befälspost vid Reitwein. När offensiven mot Berlin inleddes den 16 april 1945 fanns här inga träd och hade fri utsikt över slagfältet. Men kanonrök och damm förhindrade honom att se särskilt mycket. Foto: Christian T. Jørgensen
I kullens lerjord hade soldaterna grävt en bunker till Zjukov. Sidorna och taket säkrade de genom att rikta eldkastare in i hålet tills leran var bränd. Bunkrar och befälsposten restaurerades av den östtyska armén hösten 1989, som en av dess sista uppgifter före murens fall. Foto: Christian T. Jørgensen
I Reitwein finns också en sovjetisk krigsgravplats för de stupade i striden om Seelower Höhen. På hela taget är området runt Seelower Höhen späckat med soldatgravar och varje år tillkommer nya. Vägarbete och byggen betyder att de jordiska resterna efter stupade soldater dyker upp i jorden och måste begravas igen. Foto: Christian T. Jørgensen
Seelower Höhen var späckat med tyska ställningar och skyttegravar. Många av dem fick lov att vara kvar efter kriget, och i dag kan de ses som taggiga ärr i landskapet. Lättast hittas de på satellitbilder (t.ex. med Google Maps, se nedan). Foto: Christian T. Jørgensen
Bilden visar Mallnows norra utkant. Från parkeringsplatsen leder en naturstig ut i backarna. Skyttegravarna går som taggiga linjer genom landskapet. Efter 70 år har de naturligtvis delvis eroderat och är övervuxna med gräs, men de går fortfarande att se. Foto: Christian T. Jørgensen
Museet i Seelow genomgår slaget om Seelower Höhen minutiöst. Museet upprättades runt en krigsbegravningsplats, som marskalk Zjukov anlade direkt efter kriget. Här ställs bl.a. en T-34 stridsvagn från slaget och en ”stalinorgel” ut. Foto: Christian T. Jørgensen
En enkel minnesten i Hartmannsdorf erinrar om tragedin när SS-soldaterna straffade invånarna för att vilja kapitulera till ryssarna. Minst 16 civila – kvinnor, barn och gamla män – sköts eller misshandlades till döds natten till den 22 april 1945. Foto: Christian T. Jørgensen
I byn Halbe ligger en av Tysklands största krigsbegravningsplatser. De stupade från ett slag där Röda armén omringade upp mot 50.000 soldater och flyktingar som vägrade kapitulera. Därefter regnade granaterna ner över dem. Foto: Christian T. Jørgensen
Under kriget arbetade den tyska generalstaben (kallad Oberkommando der Wehrmacht, OKW) i 22 specialkonstruerade betongbunkrar, stöpta i hårdaste betong. Från kasernområdet vid staden Zossen-Wünsdorf styrde den militära ledningen Tysklands insats på slagfälten och i de ockuperade länderna. Foto: Christian T. Jørgensen
De 22 bunkrarna var inbördes sammankopplade med tunnlar, så att all aktivitet kunde ske i det fördolda. Denna tunnel förde till en gigantisk, underjordisk bunker i två våningar. Här var en stor telefoncentral inrättad. Foto: Christian T. Jørgensen
I dessa lokaler satt hundratals tyska telefonister dygnet runt för att ta emot rapporter från fronten. De tekniska anläggningarna nedmonterades direkt efter kriget av Röda armén och flyttade till Sovjet. Under kalla kriget togs bunkern i bruk igen av Röda armén. Foto: Christian T. Jørgensen
För att få in ny utrustning i bunkern sprängde ryssarna en extra ingång i bunkerns armerade tak. Bunkern öppnades för en nyfiken publik först när de ryska styrkorna lämnade Tyskland 1994. Foto: Christian T. Jørgensen
På kasernområdet står även flera så kallade Winkel-bunkrar som rymmer sju våningar med sittplatser för kasernanställda och deras familjer. Den patenterade formen skulle garantera att alla fientliga bomber skulle studsa av bunkern utan att göra skada. Foto: Christian T. Jørgensen
Under nazismen var Gatow-flygbasen centrum för utbildningen av krigspiloter, och Hitler använde startbanan när han skulle ner till sin fritidsbostad i de bayerska Alperna. I dag är flygplatsen stängd och hangarerna fungerar som den tyska arméns flygmuseum. Foto: Christian T. Jørgensen
Efter erövringen av Berlin beslutade marskalk Zjukov att bygga ett minnesmärke över sina stupade soldater. Stenarna var egentligen tilltänkta för de byggnader som Hitler och hans arkitekt Albert Speer har tänkt resa i Berlin. En del av byggmaterialen stammade från svenska stenbrott och hade lagrats i hamnarna längs Oder-floden. Foto: Christian T. Jørgensen
Varför Josef Stalins slutmål var den tyska riksdagen i Berlin är oklart. Möjligtvis var han inspirerad av sin föregångare, Lenins ord om att den ”den som kontrollerar Berlin, kontrollerar Tyskland, och den som kontrollerar Tyskland kontrollerar Europa och den som kontrollerar Europa kontrollerar världen”. I dagarna från den 30 april till 2 maj lyckades flera sovjetiska soldater ta sig upp på Riksdagens tak och placera den röda fanan. Efter den tyska återföreningen renoverades riksdagen och har sedan 1999 hyst det tyska parlamentet. Foto: Wikipedia
De egentliga striden om Riksdagen utspelade sig på Königsplatz, som i dag är en gräsplan och omdöpt till Platz der Republik. På den tiden låg allting runt platsen i ruiner, och platsen själv dominerades av ett gigantiskt vattenhål. Albert Speer hade planer om att ändra floden Sprees lopp. Under kriget stoppades grävningsarbetet och hållet fylldes med grundvatten. Efter kriget kullkastades Germania-planerna och Spree fick lov att flyta vidare i sitt slingrande lopp. Foto: Wikipedia