Atlaspix/Imageselect

”Fury” stänger in dig i stridsvagnens inre

”Fury” är en hemsk nedstigning i krigets helvete, en av nyare tids mest skoningslösa och realistiska skildringar – ända tills all logik kastas över bord mot slutet.

”Ideal är fredliga. Historien är våldsam”, säger Brad Pitt i rollen som vagnchefen Don ”Wardaddy” Collier i David Ayers klaustrofobiska krigsfilm ”Fury” från 2014.

I tre år har han och hans besättning av härdade soldater kämpat mot tyskarna i sin amerikanska M4 Sherman-stridsvagn med smeknamnet ”Fury”.

Vagnchefens plågade ansikte avslöjar att han har upplevt helvetets alla fasor – och under resans gång begravt sina fredliga ideal på slagfältet. Han och hans män har skickats till Tyskland för att hjälpa till att slutgiltigt krossa den nazityska regimen.

Med sig ombord har gruppen en ny kulspruteskytt – den beläste, pianospelande Norman, som tillbringat större delen av kriget vid ett skrivbord, och för gröngölingen blir det snabbt uppenbart att han är tvungen att begrava sina moraliska skrupler, om han vill klara sig levande från kriget.

Video: Se trailern till ”Fury”

Video

Veteraner hyllar stridsvagnsslag

”Fury” är löst baserad på olika ögonvittnesskildringar från amerikanska krigsveteraner – bland annat regissören David Ayers egen farfar och morfar, som båda deltog i andra världskriget.

Den historiska autenticiteten påverkas negativt av det faktum att handlingen består av ett hopkok av krigsanekdoter, men bilderna av stridsvagnarna som mullrar fram genom terrängen och granater som spränger omgivningen i småbitar är det inget fel på.

Inte sedan ”Saving Private Ryan” och ”Band of Brothers” har krigets fasor skildrats så realistiskt och skoningslöst. Ben och armar slits loss av explosioner, och fosforgranater förvandlar soldater till facklor.

Allierade avrättade tyska soldater på slagfältet

© Photo 12/Imageselect

Filmen: SS-officer avrättas i kallt blod

De amerikanska soldaterna ombord på ”Fury” visar ingen barmhärtighet gentemot medlemmar av SS. Wardaddy tvingar till exempel den nye besättningsmedlemmen Norman att likvidera en tillfångatagen SS-soldat.

© Archivesnormandie 1939-45

Fakta: De allierade skonade inte SS

Amerikanska soldater drog sig inte för att skjuta tillfångatagna SS-soldater. Den 22 april 1945 dödades 36 SS-soldater i staden Lippach, trots att de hade kapitulerat.

Det är Pitts namn som står överst på filmaffischen men filmens självklara stjärnor är stridsvagnarna. De blod- och lerstänkta maskinerna är inga halvdana rekonstruktioner, utan äkta vara från kriget, som lånats ut av museer runt om i Europa. Det märks. När kameran följer besättningen inne i den klaustrofobiska stridsvagnen kan man nästan känna smaken av blod, lera och metall.

Filmen fick anmärkningsvärt nog lov att låna den enda fungerande Tiger-stridsvagnen i världen. Den enda film den tidigare medverkat i är den brittiska krigsfilmen ”They Were Not Divided” från 1950.

Stridsvagnar fick ofta namn

© Imageselect

Filmen: Besättningen döper sin stridsvagn till ”Fury”

Filmens karaktärer älskar sin stridsvagn, som de har kämpat i sedan 1942. De har gett den namnet ”Fury”, som står med stora bokstäver på eldröret.

© Ken Bell

Fakta: ”Fury” fanns inte

Själva ”Fury” är påhittad, men allierade stridsvagnsbesättningar gav ofta sina vagnar namn. ”Fury” är baserad på bland andra den kanadensiska stridsvagnen ”Bomb”, som deltog i kriget från D-dagen till krigsslutet.

Den tyska stridsvagnens överlägsenhet framställs på ett tydligt sätt i en scen, där en Tiger möter tre av de mindre Sherman-stridsvagnarna, bland annat Wardaddys ”Fury”. Granaterna studsar mot den tyska bestens pansar, medan den med lätthet genomborrar sina fiender. Efter några minuter är det endast ”Fury”, som inte slagits ut, och som besegrar Tiger-vagnen genom att attackera dess tunnare bepansrade baksida, vilket var det vanligaste sättet att slå ut en Tiger.

Det bör dock påpekas att de allierades taktik i scenen inte överensstämmer helt med verkligheten. Att genomföra frontalangrepp mot en Tiger skedde sällan, eftersom det vore i det närmaste självmord för besättningen i en Sherman, men i filmen stormar de tre stridsvagnarna dumdristigt fram över ett fält mot den tyska bjässen.

Huvudpersonen bygger på en av krigets mest hårdföra soldater

© QED INTERNATIONAL/Imageselect

Filmen: Wardaddy är en dödsmaskin

Vagnchefen Don ”Wardaddy” Collier har kämpat vid fronten i åratal. Som han själv uttrycker det: ”Jag började med att döda tyskar i Afrika. Sedan Frankrike. Sedan Belgien. Nu dödar jag tyskar i Tyskland.”

© Signal Corps Photo, Ft. Knox, KY

Fakta: Wardaddy var ännu värre

Brad Pitts rollfigur bygger på den amerikanske stridsvagnschefen Lafayette G. Pool, som hade smeknamnet ”Wardaddy”. Under andra världskriget slog han ut tolv tyska stridsvagnar och 258 andra pansarfordon i sin Sherman.

Smutsig och brutal

När David Ayer visade ”Fury” för en publik bestående av krigsveteraner, sa en av dem: ”Det här är den mest realistiska krigsfilm jag någonsin har sett”.

Mannen måste emellertid ha blundat genom nästan hela slutet, för de sista 40 minuterna är rent och skärt Hollywood-nonsens. När amerikanernas stridsvagn går sönder på en landsväg och ställs inför en smärre armé av tungt beväpnade tyskar och en Tiger-stridsvagn, bestämmer Wardaddy och hans män sig för att ta upp kampen mot tyskarna.

Där och då förvandlas ”Fury” till en så överdriven actionfilm att Rambo skulle känt sig hemma i den. Plötsligt är den illa medfarna Sherman-stridsvagnen i det närmaste ointaglig. De tyska soldaterna tycks inte kunna träffa en ladugårdsport medan Brad Pitt och hans gäng mejar ner tjogvis med fiender, medan de strör one-liners omkring sig.

Slutet förtar dock inte helhetsintrycket av ”Fury”, som framstår som en brutal krigsfilm, som på ett imponerande sätt skildrar det klaustrofobiska livet inuti en stridsvagn.