Nazisterna använde tatueringar med fångnummer endast i dödslägret Auschwitz, där omkring 1,1 miljoner människor miste livet.
Syftet var att systematisera hanteringen av de många fångarna och se till att de snabbt kunde identifieras vid exempelvis avrättningar eller förflyttningar. Id-numren började användas år 1940, då siffrorna syddes fast på fångarnas dräkt när de kom till lägren.
De första fångarna tatuerades på bröstet, men senare sattes siffrorna på underarmen.
I takt med att dödsfrekvensen i Auschwitz ökade visade sig emellertid denna metod vara opraktisk, eftersom den var för långsam och liken ofta fick sina kläder avtagna. I stället gick nazisterna 1941 över till att tatuera fångarna med serienummer.
Det gjordes med en metallstämpel med nålar som pressades mot fångens bröst, men även denna metod visade sig vara för tidskrävande. I stället fick vissa fångar i uppgift att tatuera id-nummer på armen på sina medfångar.
Nazisterna tatuerade inte bara judar, utan alla möjliga fångar som skickades till lägerkomplexet Auschwitz, däribland krigsfångar och politiska motståndare. Bland de få som slapp tatueras med nummer var etniskt tyska fångar.