Treblinka: Jude överlevde nazisternas dödsfabrik

”I vagnarna lyfte mödrar upp sina barn till det lilla fönstret, så att de kunde se tallarna, för i gettot fanns det inga träd, i gettot fanns det ingenting. Barnen var glada att få se träden – de hade ingen aning om vad som väntade dem”, berättade Samuel Willenberg senare.

Av de omkring 6 500 personer som tyskarna hade pressat in i tågets överfyllda vagnar, var Samuel Willenberg den ende som några timmar senare var vid liv.

Samuel Willenberg var endast nitton år gammal den oktoberdagen, men som polsk jude och krigsveteran var han redan härdad av både krig och förtryck.

När Polen hösten 1939 anfölls av den nazityska krigsmakten västerifrån och strax därefter av den sovjetiska Röda armén från öster, hade Samuel Wil­len­berg anmält sig till den polska armén.

Han hade stridit mot ryssarna och mist flera kamrater, innan han själv blev svårt sårad i striderna utanför staden Chełm.

Trots sina skador lyckades han fly från det sjukhus där ryssarna hade spärrat in polska krigsfångar, och återvände hem till sin familj.

Sedan hade tyskarna tagit över det polska territoriet och tvingat in mer än två miljoner polska judar – den största judiska befolkningen i det ockuperade Europa – i getton, där sjukdomar och svält grasserade.

Från början av 1942 tömdes gettona. Invånarna tvingades in i godsvagnar och transporterades bort.

Nazisterna hävdade att de deporterades till tvångsarbete ”i öster”, medan rykten om massmord började spridas – rykten som alla ombord på Willenbergs tåg också hade hört.

Men de flesta avfärdade historierna som föga trovärdig skräckpropaganda.

Visserligen var ockupanterna brutala, inte minst mot de polska judarna, men att döda dem alla – flera miljoner? För de flesta föreföll tanken alltför otrolig för att vara sann.

Tåget stannade vid en liten station, där passagerarna kunde se tyska SS-män gå omkring på en ramp, där även en grupp judar stod redo att ta emot de nyanlända.

En bit bakom rampen låg enorma högar med skor och kläder. På en skylt kunde Samuel Willenberg läsa namnet på stationen: Treblinka.

I Treblinka dödades 99,9 procent av alla som kom dit

Nazisternas folkmord på de euro­peiska judarna, då de mördades i bland annat gaskamrar, har blivit synonymt med de välkända svartvita bilderna av det enorma Auschwitz-­komplexet och anläggningens ändlösa rader av träbaracker och utmärglade fångar.

Större delen av gasningarna skedde dock inte i Auschwitz, utan i små läger, inte större än ett par fotbollsplaner. Ett av dessa var Treblinka.

Medan Auschwitz var både ett förintelse- och ett koncentrationsläger, som hyste mer än hundratusen fångar, som utnyttjades som tvångsarbetare, fungerade Treblinka – och systerlägren Bełzec och Sobibór – uteslutande som förintelse­läger, som hade endast ett syfte: industriellt massmord i en ofattbar skala.

De tre lägren gick under den gemensamma beteckningen Aktion Reinhard-­lägren – uppkallade efter Reinhard Heydrich, som var en av huvudarkitekterna bakom planerna på att utrota Europas alla judar.

Heydrich mördades sommaren 1942 av tjeckiska motståndsmän i Prag, och hans kollegor valde att hedra honom genom att uppkalla folkmordsprogrammet efter honom.

En stor del av Aktion Reinhard-lägrens personal kom från det så kallade Aktion T4-programmet, som Hitler i sep­tem­ber 1939 initierat med syftet att e­li­mi­ne­ra alla tyskar med funktionsvariationer.

Enheten, vars enda uppgift var att döda, bestod av hantverkare, outbildade arbetare, poliser och till och med tidigare vårdpersonal, vars enda gemensamma nämnare var att de var medlemmar av Nazistpartiet eller någon av dess många underorganisationer och mer eller mindre av en slump anställdes inom programmet.

Inget tyder på att deltagarna i Aktion T4 valdes ut för att delta i massmord på oskyldiga och värnlösa offer för att de hade särskilt sadistiska eller mordiska egenskaper.

Trots det kom personerna från T4 att delta i både dödandet av tiotusentals tyskar med funktionsvariationer och senare hundratusentals judar.

I Treblinka, Bełzec och Sobibór mördades mer än 99,9 procent av de deporterade inom några timmar efter sin ankomst.

Endast några hundra judar, som blev tvingade att delta i dödandet, underhålla lägret och passa upp på SS-personalen, slapp till en början gaskammaren. Konst­nären Samuel Willenberg var en av dem.

Utgav sig för att vara murare

Kort efter Samuel Willenbergs ankomst till Treblinka öppnades tågdörrarna, och under stor förvirring och till ständiga rop om att skynda på föstes tågets pas­sa­ge­rare ihop på en stor, öppen plats.

De nyanlända blev tillsagda att klä av sig helt. Bland männen i välkomstkommittén kände Samuel igen en person från sin hemstad Czestochowa i södra Polen – barndomsvännen Alfred Boehm.

Boehm fick syn på Willenberg och sa åt honom att utge sig för att vara murare, vilket Samuel något förbryllad gjorde, när en SS-man strax därefter vände sig till honom.

Med en spark skickade SS-mannen in Samuel i ett stängt rum, och från det kunde han genom ett litet hål i väggen se hur alla som han anlänt till Treblinka tillsammans med skickades nakna mot en okänd destination.

Samuel Willenberg beskriver i sina memoarer hur han senare sökte upp vännen Alfred Boehm för att få en förklaring på vad som försiggick i lägret:

”Alfred tittade medlidsamt på mig. Medan han sträckte ut armarna, som om han ville visa mig sitt rike, förkunnade han: ’Samek, du är i dödslägret Treblinka. Detta är en effektiv, topp­mo­der­n och välsmord dödsfabrik’”, för­kla­ra­de vännen för Samuel och fortsatte med att berätta hur det hela gick till.

”Efter att de nyanlända har klätt av sig förs de alla i språngmarsch till en annan del av lägret vid sidan av den stora sandbanken. Det är ’Teutlager’ – dödslägret. Där skickas de alla in i gaskamrar. Efter att de har dödats kastas liken i stora massgravar. Och när en massgrav är fylld, gräver man en ny. Där blir de begravda, stad efter stad, tillsammans”, berättade Alfred för den mållöse Samuel, som insåg att han hade hamnat i helvetets förgård.

Gick inte att fly från Treblinka

Innan Samuel Willenberg hamnade i Treblinka hade han befunnit sig i en speciell situation. Trots att hans kristna mor hade konverterat till judendomen när hon gifte sig, betraktades hon fortfarande som icke-jude av nazisterna.

De ansåg att judendomen var något som fanns i blodet, och därför kunde hon fortsätta att leva i någorlunda säkerhet. Men hennes judiske make och deras tre barn svävade i ständig fara.

Samuel Willenbergs far, Perec Willenberg, var en känd konstnär och lärare i hemstaden Czestochowa, och för honom var det omöjligt att inte bli igenkänd och deporterad.

Fadern såg därför ingen annan utväg än att gå under jorden och utge sig för att vara icke-judisk polack i Warszawa, där han tappade kontakten med resten av familjen.

Samuel och hans systrar, tjugotreåriga Itta och fyraåriga Tamara, fortsatte att leva tillsammans med mamman, och alla tre barnen var försedda med falska, icke-judiska id-papper, som skulle förhindra att de deporterades.

Trots det hade katastrofen slagit till, när Samuel och hans mor efter att ha varit ute på ett ärende återvände hem till sitt lilla rum i ett pensionat i den kristna delen av staden:

”Vi kom in i trappuppgången och bankade otåligt på dörren. Hyresvärdinnan öppnade endast en glipa och blockerade dörren, medan hon berättade att flickorna inte var hemma.

Mor frågade om de var ute och gick. Svaret: De hade gripits för att de var judar. En hyresgäst i ett annat rum hade också gripits.

Med de orden slog hon igen dörren i ansiktet på oss. Där stod vi, lamslagna och hjälplösa i den mörka, illaluktande trappuppgången. Med ens stod det klart för oss att jag hade mist mina systrar och min mor sina döttrar.”

Mamman sa åt Samuel att göra som pappan och bege sig till en annan stad och utge sig för att vara icke-jude.

Hon å sin sida skulle göra allt hon kunde för att få ut flickorna ur fängelset i Czestochowa, där de satt inspärrade tillsammans med andra judar, som alla väntade på att deporteras till ett okänt öde.

Samuel lämnade därför sin hemstad och reste till Opatów ett par hun­dra kilometer därifrån. Det tjänade inget till. Tillsammans med stadens andra judar skickades han kort därefter till Treblinka.

Levde i gaskamrarnas skugga

Treblinka skiljde sig från de flesta andra av nazisternas läger. De få judiska fångar som i likhet med Samuel Willenberg inte ­dödades direkt efter ankomsten, var till exempel inte tvungna att bära de ­sedvanliga randiga lägeruniformerna.

I stället kunde de välja och vraka bland välsittande och dyra plagg från de judar som mördats. Och så länge det kom ­transporter till lägret behövde fångarna inte heller gå hungriga.

De hade tillgång till ett stort urval av livsmedel som de mördade haft med sig, vilket Samuel Willenberg upptäckte redan den första kvällen:

”Jag lyfte en sked full med korngröt med ägg, som ­säkerligen hade tillagats av en bekymrad judisk husmoder, kanske för hennes sista pengar. Den var fet av olja och ägg och hade ett högt kaloriinnehåll. Det var ­meningen att någon skulle ha använt den näringen för att överleva lite längre någonstans i öster, som vederbörande aldrig kom fram till.”

Även om de materiella villkoren var betydligt bättre än i många andra läger, var ­SS-personalen inte mindre sadistisk mot fångarna.

Männen i de ­judiska arbets­lagen i Treblinka löpte ständigt risk att när som helst och utan någon anledning utsättas för brutala övergrepp från vakterna, och i synnerhet lägrets ställföreträdande kommendant, Kurt Franz, utgjorde ett konstant hot.

Kurt Franz var från början kock och hade arbetat som sådan på flera av det så kallade T4-programmets anläggningar för mord på tyskar med ­funktionsvariationer.

I Treblinka visade han sig emellertid skicklig på folkmord och ­avancerade snabbt till posten som ­ställföreträdande kommendant för lägret.

Trots ett änglalikt ansikte, som bland fångarna gav Franz tillnamnet ”Lalka”, polska för ”docka”, var han exceptionellt brutal.

Willenberg beskriver hur Kurt Franz efter att ha ­misshandlat en man till döds för att denne sorterat kläder för långsamt, roade sig med att trakassera fångar som besökte lägrets latringropar.

”Han vände sig mot ­latrinerna och med en hallicks – eller ett inhumant monsters – nonchalanta gång började han på avstånd skjuta mellan benen på männen som satt där.

Sedan rusade han fram för att se vad resultatet var, och med ett artigt leende beordrade han sitt offer att återgå till arbetet. När stackaren vände ryggen till för att utföra Lalkas order, sköt denne honom i bakhuvudet och lämnade kroppen där den föll.”

Överraskande nog hade musik en framträdande roll i Treblinka.

SS-vakterna tyckte om att tvinga arbetslagen att sjunga den sentimentala polska folkvisan ”Högländare, är du inte ledsen?”, och hösten 1942 kom Artur Gold, en av mellankrigstidens ­populäraste tonsättare och musiker, till Treblinka.

Han blev genast igenkänd och tilldelades en lägerorkester bestående av tre man. Deras uppgift blev att underhålla SS-männen i deras klubb – Casino – där tyskarna brukade koppla av på kvällarna.

Även fångarna tvingades emellertid agera publik i samband med den dagliga kvällsuppställningen, då ­fångarna räknades:

”Medan vi stod i givakt höll Gold oss trollbundna med de gamla melodier som han fick fram ur sin fiol – mitt i den söta stanken av ruttnande lik, som omgav oss. [...] Efter en av konserterna konstaterade tyskarna att musikerna inte såg tillräckligt bra ut. Deras kläder var för stora och hölls uppe med bälten. De sa åt vår skräddare att sy ­jackor av blankt, blått tyg och satte enorma ­flugor i kragen. Inte längre klädda som fångar, utan som clowner, underhöll de oss under uppställ­ningen dag in och dag ut. Oavsett hur utmattade vi än var efter en tolvtimmars arbetsdag, skulle vi stå i givakt och lyssna på konserten.”

Hittade systrarnas kläder

En frostig och klar morgon fick Samuel Willenberg reda på vad som hänt med hans systrar.

Han hade fått i uppgift att sortera kläderna från en nyanländ last fångar, som precis hade klätt av sig och gått till gaskamrarna.

”Jag fick syn på en bekant färg bland de kläder som låg utspridda på marken. Jag böjde mig ner och plockade upp en liten brun jacka, som tillhört min lillasyster Tamara.

En kjol, som hade tillhört min stora­syster Itta, satt fast på den – som en systers omfamning. I mina händer höll jag en jacka och en kjol, som hade tillhört mina systrar.

Min mor hade förlängt jackärmarna med bitar av grönt tyg. Jag insåg att mors ­försök att få ut mina systrar från fängelset i Czestochowa hade varit förgäves”, ­berättade Samuel Willenberg.

Ibland hände det att de deporterade som visste vilket öde som väntade dem vid ankomsten till Treblinka gjorde motstånd. En natt hörde männen i arbets­laget, som var inlåsta i sina baracker, skott och högljudda rop från SS-personalen.

Förklaringen till det nattliga tumultet fick de på morgonen. ”I gryningen fick vi reda på att en transport från Grodno hade anlänt under natten. Judarna hade klättrat ner från boskapsvagnarna och insett vad som väntade dem i lägret.

När de fick order att klä av sig nakna angrep de SS-männen med knivar och flaskor i en blodig kamp. I transporten fanns det tvåtusen personer, däribland många kvinnor och barn.

Till slut blev alla ­naturligtvis skjutna. De döda låg ­överallt på platsen. De sårade SS-männen fördes till sjukhus. När vi på morgonen kom ut ur baracken såg vi liken spridda överallt, täckta av ett tunt, orört lager av nyfallen snö.”

Även männen i arbetslaget smidde planer på att göra upp med sina bödlar och ta sig ut ur lägret. En möjlighet ­erbjöd sig, när lägrets judiska låssmeder fick order om att göra nycklar till ett ­nybyggt vapenförråd.

Det gjorde de – och gjorde även en till lägrets hemliga ­motståndsrörelse, som under en längre tid planerat ett uppror.

Fångarna lade ­beslag på ett antal gevär, och den 2 ­augusti 1943 klockan kvart i fyra på ­eftermiddagen angrep judarna lägrets vakter och satte eld på flera byggnader och en bensindepå.

De flesta av upprorsmännen mejades ner när de försökte fly, men Samuel Willenberg och några hundra andra fångar lyckades ta sig ut ur lägret.

På vägen mot friheten fick Samuel Willenberg syn på Alfred Boehm, som hade varit hans närmaste vän i lägret under de tio månader som han varit där.

Boehm hade fått i uppgift av SS-personalen att samla skräp och flaskor i en vagn, och därför hade han rätt att röra sig obehindrat överallt i lägret, vilket hade varit avgörande för koordineringen av upproret.

”Jag såg en liten vagn, som låg om­kullvält på marken. Jag såg att det var Alfreds och letade efter min vän. Han låg vid sidan av stängslet, utsträckt som om han intagit skjutposition. Jag rusade fram till honom och upptäckte att hans huvud lutade åt ena sidan och att stora mängder blod rann ur det.”

Strax därefter träffas även en annan av Willenbergs vänner, en judisk konvertit till kristendomen, som kallades ”prästen”.

”Medan prästen sköt föll han ihop, träffad i benet. Jag sprang fram till honom, och våra blickar möttes. Han gav inte uttryck för någon rädsla, endast en sista rest av viljestyrka och en bön. Hans bleka läppar darrade. ’Katzap (Willenbergs smeknamn i Treblinka, red.), döda mig, i hans namn, som du inte tror på.’ Jag gestikulerade mot dödslägret. ’Titta där borta’, sa jag. ’Där är din fru och dina barn.’ Sedan satte jag gevärsmynningen mot hans tinning och tryckte på avtryckaren.”

Slapp levande från Treblinka

Efter upproret lyckades Willenberg ta sig till Warszawa och lokalisera sin far, som hade lyckats dölja sin judiska bakgrund genom att låtsas vara en stum konstnär, som målade fromma bilder av Jesus och Jungfru Maria.

Willenbergs mor, som arbetade på en vapenfabrik i en annan stad, anlände kort därefter.

Båda föräldrarna hade för länge sedan skrivit av alla sina tre barn som döda i Treblinka, ett läger som ingen brukade återvända från.

”Där var mor. Hon såg på mig som om jag var en dröm, gnuggade sina ögon och viskade: ’Är det du, Samek?’.

Jag märkte att hon var på väg att trilla och stöttade henne, medan jag hjälpte henne in. Hon kramade mig hårt, och vi grät i varandras armar. [...]

Sedan ställde hon frågan jag fruktade: ’Såg du dina systrar där?’ Efter att först ha ljugit för min far bedrog jag nu min mor på samma sätt. Jag sa att jag inte visste något om mina systrar.”

Samuel Willenberg berättade aldrig någonsin för sina föräldrar att han hade hittat sina systrars kvarlämnade kläder vid stationen i Treblinka.

I Warszawa kunde Willenberg ha ­hållit en låg profil och gömt sig tills tyskarna besegrats, vilket få hade ­klandrat honom för.

I stället valde han att kasta sig in i den polska motståndsrörelsen och ett år efter upproret i Treblinka deltog han i ännu ett uppror – denna gång i den polska motståndsrörelsens försök att befria War­szawa före Röda arméns ankomst.

I flera veckor kämpade han bittert mot de tyska styrkorna och undgick endast med nöd och näppe att tas till fånga av tyskarna, när de polska frihetskämparna i oktober 1944 efter sextiotre dagars strid var tvungna att kapitulera för övermakten.

Återskapade minnena i brons

Kort efter kriget mötte Samuel sin blivande hustru, Ada, som frågade om han kände någon som kunde hyra ut ett rum.

På skämt svarade Samuel att hon gärna fick hyra ett rum av honom, men endast på villkor att hon gifte sig med honom. Två år senare gifte de sig och 1950 utvandrade de tillsammans till Israel.

Under hela livet hade Samuel Willenberg, som redan från ganska späd ålder hade introducerats till ­konstens värld av sin far, varit road av att teckna, och nu gjorde han de ­utförligaste skisser av Treblinka som någon överlevande har gjort.

Efter att han gått i pension utbildade han sig till skulptör vid Jerusalems universitet och göt en stor del av sina minnen från Treblinka i brons.

Bland skulpturerna återfinns Artur Golds orkester och barndomsvännen Alfred Boehm med sin vagn fylld med sopor.

Bland skulpturerna finns även den unga kvinnan Ruth Dorfmann, vars hår Willenberg skulle klippa av, innan hon skickades till gaskamrarna, och som enträget hade bett honom att minnas hennes namn – vilket han gjorde.

Samuel Willenberg avled vid nittiotre års ålder 2016. Några år tidigare hade han tilldelats det polska försvarets ­högsta utmärkelse för hjältemod och ­tapperhet i strid, Virtuti Militari.

På sitt yttersta gav han uttryck för en innerlig önskan om att hans skulpturer en dag skulle ställas ut i ett museum i det förintelseläger som han för så många år sedan på närmast mirakulöst vis lyckades fly från.

Ett nytt museum i Treblinka är för närvarande under uppförande och förväntas öppna i samband med åttioårsjubileet för revolten 2023.

I samband med invigningen av en utställning av Samuel Willenbergs skulpturer i Warszawa i januari 2020 förkunnade Polens vice kulturminister att: ”Det bästa stället att ställa ut dessa ­skulpturer på är där det hela skedde, den plats som han lyckades fly från – Treblinka. Och så kommer det att bli.”