Sex miljoner tyskar skulle dö: Judar ville hämnas för Förintelsen

När andra världskriget närmar sig sitt slut beslutar en grupp judar sig för att hämnas för nazisternas massmord. Med gift tänker de döda flera miljoner civila tyskar och SS-soldater.

När andra världskriget närmar sig sitt slut beslutar en grupp judar sig för att hämnas för nazisternas massmord. Med gift tänker de döda flera miljoner civila tyskar och SS-soldater.

Shutterstock

Mitt i natten avlägsnar Leibke Distel försiktigt en golvbräda i det bageri där han har arbetat de senaste månaderna.

Under golvet ligger flera flaskor fyllda med sammanlagt 18 kilo giftigt arsenikpulver – tillräckligt för att döda 60 000 personer. Och döda är precis vad 23-årige Leibke Distel har i åtanke.

Han tillhör den militanta judiska gruppen Nakam, som har svurit att hämnas för Förintelsen. Den 14 april 1946 har andra världskriget varit slut i nästan ett år, och nu är räkenskapens stund slutligen inne.

Försiktigt lyfter Leibke Distel upp flaska efter flaska från gömstället och räcker dem till sina båda kumpaner. De häller giftet i ett par stora hinkar och blandar det med vatten.

När det är klart påbörjar de tre männen det krävande arbetet med att pensla giftet på 3 000 limpor rågbröd, som bageriet har bakat åt ett fångläger fyllt med SS-soldater.

Männen penslar endast limpornas undersidor, så att ingen av de 15 000 fångarna i lägret i Nürnberg ska upptäcka arseniken, som varken doftar eller smakar något.

En tysk brottsutredare och en amerikansk löjtnant kikar ner i hålet under bageriets golv, där Nakam förvarade giftet.

© Hagalil.com

När gryningen närmar sig städar männen undan alla spår av vad de gjort, och Leibke Distel ser till att limporna är staplade korrekt, innan de smyger ut genom bakdörren.

Ett par timmar senare anländer de lastbilar som varje morgon fraktar brödet från bageriet till fånglägret. Ingen lägger märke till något ovanligt.

Vagn efter vagn med bröd dras in i lastbilarna, som sedan rullar iväg mot fånglägret. I mer än ett år har Nakam-rörelsen drömt om detta ögonblick.

Snart kommer de bödlar som utplånade sex miljoner oskyldiga judar att lida en plågsam död.

Öga för öga, tand för tand

Fröet till Nakam såddes redan medan andra världskriget gick mot sitt slut 1945. Hitlers tusenåriga rike krympte för varje dag, och i de befriade områdena samlades överlevande judar.

Efter år av lidande orkade de flesta bara med nöd och näppe hålla sig vid liv, men ett fåtal började genast prata om vedergällning. Tyskarna skulle straffas för massmordet på deras trosfränder.

”För oss är kriget inte slut. Vi fortsätter kampen mot tyskarna”, löd parollen i gruppen Nakam, som såg dagens ljus redan i februari 1945.

”Om vi vågar använda oss av okonventionella medel går det att uppnå vårt mål.” Abba Kovner, 1945.

Nakam är det hebreiska ordet för ”hämnd”, och det var precis vad gruppens grundare och ledare, Abba Kovner, ville få.

Den karismatiske konststuderanden med ryska rötter var inte ute efter några godtyckliga småaktioner, då några få tyskar skulle få sätta livet till.

Han strävade efter en epokgörande och ”nödvändig vedergällning”, som han kallade det: Hela världen skulle få se att mord på judar alltid skulle hämnas öga för öga och tand för tand.

”Sex miljoner för sex miljoner. Om vi vågar använda oss av okonventionella medel går det att uppnå vårt mål”, förklarade Kovner för gruppen.

Omkring 60 judar, som hade förlorat sina familjer och vänner under nazisternas förföljelser, anslöt sig till Nakam under våren och sommaren 1945. Medlemmarna kom snart överens om att deras okonventionella medel skulle vara gift.

Med Kovner som drivande kraft utformade gruppen sin så kallade Plan A. Målet var att förgifta dricksvattnet i fyra av Tysklands största städer, så att sammanlagt sex miljoner tyskar skulle dö.

Att större delen av offren skulle vara civila bekymrade inte medlemmarna i Nakam – nazisterna hade inte heller visat något förbarmande.

Judiska brigaden deltog i striderna mot tyska styrkor i norra Italien i april 1945.

© Imperial War Museum

Specialenhet likviderade tyskar

Nakam var inte de enda som svor att hämnas på tyskarna. Även soldater från de allierades Judiska brigad skred till verket.

Under 1944 rekryterade de allierade frivilliga i Palestina, som då var ett brittiskt mandatområde. Cirka 5 000 judar från Palestina tjänstgjorde i Jewish Brigade Group – Judiska brigaden.

När kriget tog slut befann sig den judiska brigaden i Italien, och där fortsatte en del av soldaterna att döda tyskar. För de judiska soldaterna var det obegripligt att tyskarna fick lov att resa hem utan att straffas.

Brigadens brittiska officerare kände inte till att de judiska hämnarna samlade ihop misstänkta krigsförbrytare och körde ut dem i skogarna i nordöstra Italien. Där tvingade männen tyska soldater att erkänna de brott de begått. Straffet var ögonblicklig likvidering.

”Jag minns att jag en gång beordrade en man att gräva sin egen grav. I en kvart grävde han, medan jag stod bredvid. När gropen var stor nog sa jag åt honom att lägga sig i den ... Boom! Det var det”, berättade brigadsoldaten Chaim Miller, som deltog i likvideringarna.

Judiska brigadens vedergällningsaktioner ägde rum framför allt vid gränsen mellan Italien och Österrike, där omkring 300 tyskar tros ha avrättats under sommaren 1945.

En Plan B togs också fram. Om hela storstäder inte kunde förgiftas, skulle Nakam slå till mot ett fångläger för medlemmar i SS utanför Nürnberg. Sommaren 1945 var alla i Nakam fullt inställda på att döda sex miljoner civila tyskar, men det var lättare sagt än gjort.

50 kilo gift hamnade i havet

Genomförandet av Plan A krävde omfattande förberedelser. I september skickade Kovner därför sina hämnare till storstäderna Hamburg, Frankfurt, München och Nürnberg, där de planerade angreppen skulle äga rum.

Medlemmarna i Nakam skaffade arbeten på städernas vattenverk, så att de kunde komma över ritningar över rörsystemen och ta reda på hur giftet skulle kunna ledas ut i bostadskvarteren, utan att vattnet till de allierade ockupationsstyrkorna påverkades.

Medan Kovners bödlar planerade aktionerna i Tyskland, reste Nakams ledare själv till det judiska samfundet i Palestina för att skaffa de stora mängder gift som behövdes.

Enligt Kovner hjälpte kemisten Chaim Weizmann, som senare blev Israels förste president, honom att lokalisera två bröder, som kunde leverera 50 kilo arsenik. Weizmanns inblandning ifrågasätts dock av historiker.

Chaim Weizmann (i solglasögon och svart hatt) påstås ha hjälpt till att skaffa fram arsenik till Nakam. Weizmann blev 1949 staten Israels förste president.

© National Photo Collection of Israel

Oavsett vem som förmedlade kontakten så kunde Kovner hösten 1945 skriva till sina vänner i Europa att han nu hade fått tag i giftet, och den 14 december gick han ombord på det brittiska lastfartyget Champollion med kurs mot Toulon i Frankrike.

De 50 kilona arsenik var gömda i en säck med tolv flaskor, som såg ut att innehålla helt vanligt mjölkpulver.

Kovner hade sällskap av fem män från den judiska underjordiska försvarsorganisationen Haganah, som han hade fått kontakt med i Palestina. De kunde emellertid inte göra något, när Kovners falska namn ropades ut i högtalarna på skeppet strax före ankomsten till Toulon.

Ledaren för Nakam fick reda på att han skulle komma att gripas av allierad militärpolis, när han klev iland. Kovner fick bråttom att dumpa det dyrbara giftet i havet strax utanför hamnen.

Kovner greps och förhördes i månader – inte för att ha planerat ett angrepp med gift, utan för att britterna misstänkte att han ingick i den underjordiska rörelse som bekämpade det brittiska styret i Palestina.

Under en resa till det brittiska mandatområdet Palestina skaffade Abba Kovner 50 kilo arsenik.

© Library of Congress

Ingen vet vem som angav Kovner. Somliga gissar att det var Israels senare premiärminister David Ben-Gurion, som hade fått nys om Nakams planer och ville förhindra en katastrof.

Under alla omständigheter blåste Nakam av Plan A. Nu var det Plan B som gällde.

Bagare smugglade in giftet

Med ledaren bakom galler tog vännen Pascha Reichmann över taktpinnen inom Nakam. Från Paris meddelade den polskfödde före detta partisanen Nakammedlemmarna i Nürnberg att planerna hade ändrats.

De skulle inte längre förgifta storstädernas vattenledningsnät, utan i stället attackera de 15 000 SS-fångarna i Stalag 13 – ett uppdrag som krävde en mindre mängd arsenik att genomföra.

Tjugoårige Joseph Harmatz, som under kriget hade stridit som partisan tillsammans med Kovner och nu ledde Nürnberggruppen, gav Leibke Distel i uppgift att infiltrera bageriet som levererade bröd till fånglägret.

Leibke Distel övertygade bagarmästaren om att han drömde om att bli bagare, och fick jobbet. Den 23-årige lärlingen började omedelbart smuggla in arsenik i bageriet. Distel hällde giftet, som Reichmann skaffade fram, i glasflaskor som han gömde under en lös planka i bageriets golv.

Kovner greps av allierad militärpolis och kunde inte delta i attacken mot SS-fånglägret.

© National Archives and Records Administration

Diskret förhörde Distel sig bland de andra bagarna om den stora brödproduktionen till fånglägret. Han fick reda på att de amerikanska vakterna i lägret åt franskbröd, och att det bara var de tyska fångarna som fick rågbröd.

Fångarna kunde därför förgiftas utan att det fanns någon nämnvärd risk att de soldater som bevakade dem också skulle drabbas.

Lördagen den 13 april släppte Distel in två andra medlemmar av Nakam i bageriet, där de gömde sig. Vid arbetsdagens slut gömde Distel sig i en stor korg, innan bageriet stängdes.

Efter midnatt började hämnarna pensla arsenikblandningen på limporna, innan de klättrade ut genom ett fönster och gav sig av.

Joseph Harmatz väntade med en bil vid en i förväg överenskommen plats, och tillsammans körde de så fort det gick mot den tjeckiska gränsen. En kvinnlig medlem av gruppen, Rachel Gliksman, var den enda som stannade kvar i Nürnberg för att se om giftet fungerade som planerat.

Hela dagen såg Rachel Gliksman hur ambulanser körde i skytteltrafik mellan fånglägret och stadens sjukhus.

Abba Kovner var i juli 1944 med och befriade Vilnius.

© United States Holocaust Memorial Museum

Partisan ledde hämndlystna judar

Abba Kovner var spensligt byggd och såg inte ut som någon krigare, men valde trots det att slåss mot tyskarna. Innan han grundade Nakam hade han levt två år som partisan i Litauens skogar.

Abba Kovner hade goda skäl att hata tyskarna. Han föddes i Sevastopol på Krimhalvön 1918, men bodde i Vilnius, när Nazityskland invaderade Sovjetunionen.

Tillsammans med 60 000 andra judar hamnade Abba Kovner och hans mor i gettot i den litauiska huvudstaden, och det stod snart klart för honom att Hitler hade för avsikt att döda dem alla.

För att mana sina trosfränder att kämpa emot skrev han i januari 1942:

”Låt oss inte gå som får till slaktbänken. Vi må vara svaga och försvarslösa, men det enda svaret till fienden är motstånd.”

Uppmaningen stod i ett flygblad, som Kovner delade ut i gettot. Ett fåtal anslöt sig till honom, och 1943 flydde de från gettot och gömde sig i Litauens djupa skogar.

Därifrån förde de partisankrig mot tyskarna ända tills freden kom. Resten av sitt liv ångrade Abba Kovner att han inte övertalat sin mor att fly från gettot. Strax efter att han gett sig av skickades de kvarvarande till koncentrationsläger, där mamman dog.

När hon oskyldigt frågade i bageriet vad som stod på, fick hon till svar att det varit något fel på brödet. Det ryktades att flera tusen fångar hade förgiftats, men att inte alla hade dött.

Dagarna gick, medan amerikanerna var förtegna om vad som hade hänt. En amerikansk officer av judisk börd råkade försäga sig och avslöjade för Nakams ledare Pascha Reichmann att 8 000 fångar hade blivit allvarligt sjuka, och att 860 av dem hade dött.

Siffrorna stämde emellertid inte med vad tidningen Süddeutsche Zeitung rapporterade den 24 april.

”Av 15 000 fångar blev 2 283 sjuka av förgiftningen, och 207 lades in på sjukhus. Enligt sjukhuset fanns det inga omkomna”, skrev tidningen.

Många av medlemmarna i Nakam trodde att myndigheterna mörkade de verkliga förlusterna. Trots det hade dådet uppenbarligen inte fått förväntat resultat. Från Paris skrev Reichmann några uppmuntrande ord till Joseph Harmatz:

”Vi har genomfört något viktigt, som alltid kommer att bli ihågkommet.”

Nakam löstes upp

Efter verkställandet av Plan B ville många inom Nakam planera fler attentat, men den nyligen frigivne Kovner hade förlorat lusten att jaga nazister.

Abba Kovner (1918–1987) var kapten i den israeliska armén under det arabisk-israeliska kriget 1948. År 1961 vittnade han i rättegången mot en av arkitekterna bakom Förintelsen: Adolf Eichmann.

© National Photo Collection of Israel

Han reste till Palestina, där han lade all sin energi på kampen för att etablera en judisk stat, när britterna lämnade regionen.

Kovner uppmanade de andra medlemmarna av Nakam att komma till Palestina och delta i den viktiga kampen. Sakta men säkert föll hämnargruppen isär.

Giftangreppet mot Stalag 13 blev Nakams enda stora operation. Varför attentatet inte fick ett dödligare resultat är fortfarande ett mysterium.
Den vanligaste teorin är att Distel och de båda andra penslade på ett för tunt lager gift på limpornas undersida.