Seglivat judehat banade vägen för förintelsen

Enligt Hitler strävade judarna efter att ta över världen. Han byggde sin konspirationsteori på protokollet från en hemlig judisk världskongress, och han var övertygad om att det var sant.

Enligt Hitler strävade judarna efter att ta över världen. Han byggde sin konspirationsteori på protokollet från en hemlig judisk världskongress, och han var övertygad om att det var sant.

Alamy/Imageselect

Adolf Hitler klampar på kväl­len den 8 november 1923 med målmedvetna steg genom den proppfulla lokalen, kliver upp på podiet och avfyrar sin pistol mot taket.

”Den nationella revolutionen har utbrutit”, ropar han. Tillsammans med Hermann Göring och ett antal andra ledande nazister samt flera hundra uniformerade och beväpnade SA-medlemmar befinner Hitler sig i ölkällaren Bürgerbräukeller i München.

Många av delstaten Bayerns mest prominenta politiker befinner sig i lokalen.

Österrikaren med den lilla, mörka mustaschen har endast ett mål för ögonen: att störta staten och leda nazistpartiet till seger.

Inspirationskällan är den italienske ­fascistledaren Benito Mussolini, som året innan har tagit makten i Italien på några dagar.

Hitler och hans anhängare har emellertid ­felbedömt läget. Kuppmakarna lyckas inte ta kontroll över vare sig polisen eller armén, och de får inte heller befolkningens stöd.

Framåt ­morgonen den 9 november står det klart att ölkällarkuppen har misslyckats kapitalt.

Priset har varit högt: under en eldstrid med polisen har sexton nazister och tre poliser dödats. Nazistpartiet förbjuds, och Hitler ställs inför rätta och döms till fem års ­fängelse för högförräderi.

Tiden i fängelset utnyttjar Hitler till att formulera manifestet Mein Kampf – till hälften självbiografi och till hälften ideologisk programförklaring, som beskriver den nazistiska målsättningen: judarna ska tvingas ut ur Tyskland.

Boken ”Mein Kampf” blev en bästsäljare. Innan andra världskriget bröt ut hade mer än 5,2 miljoner exemplar sålts.

© Alamy/Imageselect

”Den svartmuskige judiske ynglingen ligger och väntar i timmar, med en djävulsk blick i ögonen, spionerande på den oförberedda flicka som han planerar att förföra, varmed han besudlar hennes blod och stjäl henne från hennes eget folk”, skriver Hitler.

Enligt nazistledaren arbetar judarna i hemlighet på att erövra världsherraväldet, och dessutom utser han dem till syndabockar för det smärtsamma tyska nederlaget i första världskriget.

I manifestet slår Hitler fast att arierna – den renaste, intelligentaste och starkaste rasen – riskerar att utplånas, om de blandas med den lågt stående judiska rasen, som i hans ögon är roten till allt ont.

Med verket hoppas Hitler kunna etablera sig som den naturlige ledaren för högerflygeln, när han försätts på fri fot igen. Strategin fungerar: Den bayerska delstatsregeringen benådar honom redan i december 1924, och i februari 1925 får nazistpartiet NSDAP lov att återuppstå med Hitler i spetsen – under förutsättning att partimedlemmarna lägger sina brutala metoder bakom sig och håller sig inom lagens ramar.

Hitler var inspirerad av förfalskning

Nazisternas hat mot judar var inget unikt fenomen: I både Ryssland och Europa hade judar förföljts och ­förtryckts under 1800- och 1900-talet.

Judarna beskylldes bland annat för att vara för ­dominerande och för att sitta på de ­finaste posterna i ­finans- och kultur­livet.

En konspirationsteori om att judarna var ett fientligt och lömskt folk, som strävade efter världsherravälde, florerade bland kristna nationalister i ett stort antal länder.

Teorin hade sitt ursprung i bland annat det så kallade Sions vises ­protokoll, en antisemitisk förfalskning, som gavs ut 1903 och cirkulerade i stora delar av världen. Protokollet ­framställdes som ett referat från en ­internationell judisk konferens, men i själva verket var det skrivet av den ryska hemliga polisen.

Inom polisen fanns det en önskan att tsar Nikolaj II skulle intensifiera kampen mot radikala judar i Ryssland.

Enligt protokollet ­strävade judarna efter världsherravälde och de tänkte därför få den kristna civilisationen att kollapsa med hjälp av liberalism och socialism. Trots att det redan 1921 uppdagades att protokollet var en förfalskning, ­insisterade Hitler på att det var äkta.

Nazi­stledaren använde flitigt de falska skrifterna i den ­propaganda som med tiden ledde fram till Förintelsen.

Firade maktövertagande med mord

Efter den misslyckade statskuppen i München bytte Hitler och nazistpartiet taktik och försökte nu ta makten på parlamentarisk väg.

Det var dock först när Tyskland drevs in i en ekonomisk kris och drabbades av extrem arbetslöshet efter börskraschen i New York i oktober 1929 som nazisterna fick medvind på allvar.

Väljarna flockades till partiet, och i januari 1933 tog nazisterna med Hitler i spetsen makten i Tyskland.

Redan under de första månaderna efter nazisternas maktövertagande dödade medlemmar av nazistpartiets kampförband SA ­omkring fyrtio judar i terrordåd i ­städerna Niederstetten och Creglingen i sydvästra Tyskland.

Angreppen ledde till hård kritik från utlandet, bland annat från USA och Storbritannien, där politiker, näringslivet, kyrkliga ledare och ­judiska organisationer diskuterade möjligheten att bojkotta tyska varor.

Nazisterna betraktade reaktionen utomlands som ett påhopp.

Rasande svarade Hitler den 1 april 1933 genom att initiera den första kollektiva ­åtgärden mot Tysklands judar, jude­bojkotten, som skulle avskräcka andra länder från att yttra sig negativt om tyska angelägenheter.

Hotet gick inte att ta miste på: om kritiken inte upphörde skulle den tyska staten trappa upp antisemitismen ännu mer.

Nazisterna målade slagord som ”Tyskar handlar inte hos judar” och ”Judarna är vår olycka” på butiks­fönster och på stora plakat utanför samtliga judiska butiker, läkarmottagningar och advokat­byråer.

Hotfulla SA-vakter klädda i bruna uniformer ställde sig demonstrativt ­utanför judiska verksamheter.

Nazister satte skyltar på judiska butiksfönster: ”Handla inte hos judar”.

© Hulton Archive/Getty Images

Bojkotten var bara en försmak på de repressiva åtgärder judarna hade att vänta.

Vecka för vecka och månad för månad hårdnade Hitlers och regimens grepp om judarna, och en serie nya lagar och restriktioner infördes.

Den 10 maj 1933 stormade studenter in på Berlins universitet och stadens bibliotek och bok­affärer, där de slet ner böcker från hyllorna.

Lastbilar fraktade de många tusen verken av judiska och så kallade ”degenererade” författare som Sigmund Freud, Karl Marx och Ernest Hemingway till torget Opernplatz i centrum av Berlin. När mörkret föll tände SA-män ett gigantiskt bål, där omkring 25000 böcker gick upp i rök.

Redan 1933 brändes böcker av judiska och ”degenererade” författare på stora bål runt om i Tyskland. En författare var degenerad om han eller hon motsatte sig nazisternas idéer.

© United States Holocaust Memorial Museum

Strax därefter införde regimen nya licenskrav för läkare och tandläkare.

Icke-arier kunde inte längre få licens, och de kunde inte heller få tillåtelse att arbeta inom kulturområdet, som till exempel skådespelare eller målare.

Under 1934 förbjöds judar även att ta examen som jurist eller apotekare.

Judehatet blev lag

Efter två år vid makten hade Tysklands diktator och hans nazistparti fått obe­gränsad makt.

På partiets årliga lands­möte i Nürnberg presenterade Hitler i september 1935 två nya raslagar, som skulle skydda det tyska riket från det ”judiska hotet” och bana väg för det rasrena, ariska Stortyskland som Führern drömde om.

”Enda sättet att lösa problemet är genom lagstiftning”, rasade Hitler från talarstolen.

När talet var slut briserade hela salen i jubel. ”Heil Hitler, Heil Hitler, Heil Hitler”, vrålade den extatiska församlingen, som den 15 september 1935 godkände de nya lagarna, som senare blev kända som Nürnberglagarna.

Hädanefter skulle en tysk ­medborgare vara av antingen tyskt eller ”artbesläktat” blod. Alla judar i Tyskland miste sitt medborgarskap, och samtidigt förbjöd lagarna äktenskap och sexuella relationer mellan judar och tyskar för att säkra ”det tyska blodets renhet”.

Med hänvisning till ”folkets sunda rättsuppfattning” nekades judar tillgång till utbildningar, teatrar, biografer, bibliotek, kollektivtrafik och parker, och judiska barn stängdes ute från alla skolor.

Judarna var alla tiders syndabockar

Hatet mot judar var inget nazistiskt påfund. Judar har gång efter annan beskyllts för att stå bakom olyckor som finanskriser och utbrott av pest.

400-talet f.Kr.

Drottning avvärjde massaker på judar

Esters bok i Bibeln berättar om en planerad ­massaker på judarna i Persien på 400-talet f.Kr.

Perserkungen Xerxes var gift med den judiska Ester, men hans minister Haman retade sig på Esters fosterfar Mordokaj.

Haman befallde sina tjänstemän att utrota judarna och ­konfiskera deras ägodelar.

Ester avslöjade Hamans grymma planer, och kung Xerxes reagerade med att låta döda Haman och hans söner.

© Google Art Project

168 f.Kr.

Syrisk kung förbjöd judendomen

Den seleukidiske kungen Antiochos IV Epifanes förbjöd judendomen och skändade templet i Jerusalem i historiens första allvarliga konflikt med antisemitiska undertoner.

Kungens avsikt var att krossa den judiska religionen och med våld införa grekisk kultur i området, men judarna slog tillbaka och efter tre år av strider lyckades de återerövra templet i Jerusalem.

© Shutterstock

38 e.Kr.

Kejsartrots utlöste massaker

Under den romerske kejsaren Caligula utbröt blodiga judeförföljelser i Alexandria i ­Egypten, som på den tiden hade nästan 200 000 judiska invånare.

Eftersom judarna inte ville hylla Caligula som gud gav han order om en omfattande massaker: synagogor och judiska hem brändes ner, och ett okänt antal judar dödades.

© Wikimedia Commons

132–135 e.Kr.

Romarna slog ner judisk revolt

Den romerske kejsaren Hadrianus förbud mot judiska seder som omskärning av pojkar utlöste ett uppror.

Ledda av Bar Kokhba förklarade judarna krig mot romarna, och för en kort period lyckades de erövra Jerusalem.

Till slut krossade den ­romerska övermakten emellertid upproret, som kostade omkring en halv miljon judar livet.

© Shutterstock

1096

Kristna korsfarare angrep judar

Efter att påven Urban II år 1095 kallat till korståg mot muslimerna begav sig omkring 100 000 europeiska korsfarare till Heliga landet för att återbörda Jerusalem och Betlehem till de kristna.

Korsfararna riktade emellertid inte vapnen enbart mot muslimerna i Mellanöstern – på vägen genom Västeuropa angrep de en rad judiska samhällen i Tyskland och Frankrike.

Enbart i staden Mainz krävde massakrerna 1 100 liv på en enda dag.

© Leemage/Corbis/Getty Images

1171

Judar brändes efter falska anklagelser

I den nordfranska staden Blois berättade en stalldräng att han sett stadens rabbiner kasta ett kristet barn i floden.

Som hämnd för det påstådda brottet brändes trettiotvå judar på bål.

Föreställningen om att judar mördade kristna barn för att använda deras blod i ritualer och ceremonier var vanlig på 1100-talet.

© Wikimedia Commons

1215

Kyrkomöte tvingade judar att bära märke

Under Fjärde Laterankonciliet, ett ­kyrkomöte i Rom, beslutades det att judar skulle bosätta sig i särskilda kvarter och vara tvungna att bära ett judemärke.

Märkets form slogs inte fast och varierade lokalt. På flera håll kompletterades det med bjällror, så att judar skulle höras på avstånd.

© Reuter/Schäfer

1348-1349

Judarna fick skulden för digerdöden

När pesten drog in över Europa och dödade omkring hälften av kontinentens befolkning hävdade flera kristna att det var judarnas fel.

Det ryktades att de hade förgiftat vattnet i brunnar, floder och källor. Ingen hänsyn togs till att judar precis som alla andra dukade under för epidemin.

Till följd av anklagelserna utplånades 350 judiska församlingar runt om i Europa – enbart i Strasbourg dödades tvåtusen judar under en enda dag.

© Getty Images

1543

Luther kallade judar för giftormar

Den tyske teologen Martin Luther ­beskrev i avhandlingen ”Om judarna och deras lögner” judarna som gift­ormar och parasiter, som hyste ett hat mot alla kristna.

Han uppmanade människor att bränna ner judars hus och synagogor.

Judarna själva skulle enligt Luther sättas i tvångsarbete eller tvingas att utvandra.

© Shutterstock

1648

Kosacker mördade 100 000 judar

Ledda av upprorsledaren Bogdan Chmelnytskyj dödade kosacker omkring 100 000 judiska män, kvinnor och barn. Kosackerna hade gjort uppror mot den polska regimen, och ansåg att judarna representerade de polska förtryckarna.

Judarna fick tarmarna utdragna, en del halshöggs och styckades och några grillades över öppen eld och åts.

© Wikimedia Commons

1881

Attentat mot tsaren utlöste förföljelse

Ett bombattentat mot tsar Alexander II i Sankt Petersburg i Ryssland blev i mars 1881 startskottet till våldsamma angrepp mot judarna i landet.

Mordet begicks av en revolutionär socialist, men många ­ryssar antog att judarna stod bakom attentatet och en våg av hat och blodtörst drog genom landet.

Mord, plundringar och våldtäkter blev snart ­vardag för imperiets judar. I synnerhet i Kiev och andra ukrainska städer var ­antalet dödsoffer stort.

© Jewish Chronicle Archive Heritage

1903

Judar mördades efter rykten om barnamord

En antijudisk pogrom i Kisjinjov (idag: Chisinau), som då var ­huvudstad i den ryska provinsen Bessararbien, väckte förfäran världen över.

Förföljelsen ­utlöstes av rykten om att stadens judar mördat ett barn för att använda blodet i samband med riter.

Under tre dagar ­dödade stadens invånare 49 judar, medan 92 blev svårt skadade och omkring 500 lättare skadade.

© Unknown

Attentat utlöste våldsorgie

Med raslagarna frös nazisterna ut ­judarna ur samhället, även om judarna fortfarande kunde leva relativt drägligt.

Under hösten 1938 förvärrades ­situationen emellertid ytterligare.

Gestapo började nu deportera flera tusen judar till ett ingenmansland ­mellan Tyskland och Polen.

Bland de förvisade var sjuttonårige Herschel Grynszpans familj.

Hans föräldrar hade tvångsförflyttats från hemmet i Hannover i Tyskland till ett fattigt område vid gränsen till Polen.

Sjuttonårige Herschel Grynszpan sköt en tysk diplomat fem gånger i magen med en pistol.

© Scherl/Süddeutsche Zeitung Photo/Ritzau Scanpix

Herschel bodde själv illegalt hos en släkting i Paris, och hans tankar kretsade ständigt kring familjens öde.

En blandning av ilska, sorg och hämnd­begär fick honom till slut att agera: den 7 november 1938 klev han in på Tysklands ambassad i Paris och sköt det tjugonioåriga ambassad­rådet Ernst vom Rath.

Ernst vom Rath överlevde attentatet, men han var svårt sårad.

Dagen därpå bröt helvetet lös: de tyska morgontidningarna pekade ut hela den judiska befolkningen som mördare, som genom våldsdåd försökte bekämpa nazisterna.

Under dagen uppstod flera spontana demonstrationer och hämndaktioner utfördes runt om i Tyskland.

I Bad Hersfeld i delstaten Hessel brände nazisterna ner en synagoga, och i många andra städer krossade rasande folkmassor fönstren i judiska butiker och målade slagord som ”Raus mit den Juden” – ”ut med judarna” på fasaderna.

”Behöver jag berätta vilken ras det smutsiga svin som står bakom detta ­illdåd tillhör? En jude!” Joseph Goebbels tal några timmar före kristallnatten.

Onsdagen den 9 november avled Ernst vom Rath av sina skador.

När dödsbudet samma kväll nådde Adolf Hitler, som tillsammans med resten av de ledande personerna inom partiet befann sig i München för att fira ­femtonårsdagen av ölkällarkuppen, ­viskade han till Joseph Goebbels:

”För en gångs skull ska judarna få känna på folkets vrede. Ge part­i­medlemmarna fria händer.”

Begravningsprocessionen för ­diplomaten Ernst vom Rath i Düsseldorf. Nazisterna använde mordet som ursäkt för kristallnatten och den upptrappade judeförföljelsen.

© Everett Historical/Shutterstock

Med den repliken lämnade Führern sällskapet, utan att hålla det tal som var planerat. I stället reste Joseph Goebbels sig och tog till orda:

”Ernst vom Rath var en god tysk, en av rikets lojala tjänare, han arbetade för folkets bästa på vår ambassad i Frankrike. Ska jag berätta vad som har hänt med honom? Han blev skjuten. Han är död nu.”

I några sekunder lät Goebbels budskapet sjunka in, innan han slog näven i bordet och höjde rösten:

”Behöver jag berätta vilken ras det smutsiga svin som står bakom detta illdåd tillhör? En jude! Nu i kväll ligger han fjättrad i Paris och hävdar att han agerade på egen hand, och att han inte hade några medbrottslingar. Men vi vet bättre, eller hur?”, rasade Goebbels.

Propagandaministerns ord träffade mötesdeltagarna som ett knytnävsslag. Partimedlemmarna skrek på hämnd. Goebbels tystade dem och fortsatte:

”Kamrater, vi kan inte låta detta mordiska attentat gå obemärkt förbi. Det måste fördömas. Vi måste ­berätta för vårt folk om det, och deras reaktion ska bli ­skoningslös, direkt, sund.”

Fylld av hämndbegär uppmanade Joseph Goebbels partiveteranerna att utan dröjsmål se till att arrangera demonstrationer mot judarna.

Mötesdeltagarna lämnade raskt salen för att ringa till sina partiavdelningar.

Telefonlinjerna i hela Tyskland glödde, och från München fick ledarna för lokala partiavdelningar instruktioner om hur de under kvällen och natten skulle angripa synagogor, judiska butiker och hem.

Det poängterades att demonstrationerna och våldet skulle se så spontant ut som möjligt.

Hitlers propaganda­minister Joseph Goebbels hetsade gång på gång mot judarna.

© Getty Images

Folkmassor gick till attack

Klockan en minut i midnatt den 9 ­november fick brandkåren i München det första larmet.

Ilskna människor hade krossat skyltfönstren i en judisk ­tygbutik på Augustenstrasse och satt eld på varorna i skyltfönstret.

Tre minuter senare kom nästa larm: en av stadens synagogor stod i brand.

Fem brandbilar ryckte ut för att släcka elden. När SA-männen upptäckte släckningsförsöket skar de av brandslangarna och hällde litervis med bensin på elden.

Kristallnatten hade börjat. Tyskar gav utlopp för sitt hat och natten urartade i en orgie av våld, mordbränder och mord i över tusen tyska städer.

Grupper av SA-män angrep judar på gatan, plundrade butiker, vandaliserade judiska hem och kastade i extrema fall ut de boende genom fönstren.

I norra ­Bayern väcktes en judisk familj mitt i natten.

Två män slet upp mannen ur sängen och mördade honom utan ett ord.

En annan familjemedlem kidnappades och fördes till en närbelägen skog. Där bands han vid ett träd och användes som måltavla.

Förföljelserna i huvudstaden Berlin var de mest välorganiserade: polisen satte upp vägspärrar för att dirigera ­trafiken runt de områden där pöbeln skulle släppas lös.

Därefter spärrade de av judiska byggnader, kapade telefonledningarna och stängde av strömmen.

I gryningen brann nio av stadens tolv synagogor – i en av dem omkom fastighetsskötaren och hans familj i lågorna.

Raslagar skulle skydda tyskarna från judiskt blod

Nürnberglagarna delade in befolkningen i raskategorier utifrån hur mycket tyskt blod den enskilde medborgaren hade i sina ådror.

Stränga regler skulle se till att judiskt blod inte blandades med tyskt. Lagarna lade grunden till den systematiska förföljelse av judar som ledde till kristallnatten och Förintelsen.

I kurorten Baden-Baden grep polisen stadens judiska män – totalt omkring åttio stycken – och tog med dem till ­polisstationen, där de försågs med stora davidsstjärnor och sedan tvingades löpa gatlopp medan invånarna överöste dem med skällsord, spott och slag.

När gruppen nådde stadens synagoga drev SS-vakter in männen i byggnaden med slag och sparkar. De beordrades att sjunga nazistiska kampsånger och att läsa upp utdrag om judarnas lömska natur ur Hitlers Mein Kampf.

Sedan drev nazisterna ut judarna och satte synagogan i brand.

Medan lågorna ­slukade byggnaden tvingades de ­judiska männen in i en väntande buss, som skulle transportera dem till det fruktade koncentrationslägret Dachau.

Under dessa novemberdygn drabbades cirka 30 000 andra judiska män av samma öde: alla transporterades de till närmaste koncentrationsläger.

Ett barn tas från sin mor i ett brittiskt ­koncentrationsläger i Transvaalprovinsen.

© Ann Ronan Picture Library/ Heritage Images/Imageselect

Britterna var först med läger

Under boerkriget i Sydafrika etablerade den brittiska ockupationsmakten 1901 ett antal koncentrationsläger som ett motdrag mot fiendens ­gerilla­soldater.

Britterna brände ner boernas gårdar, slaktade deras djur och spärrade in kvinnor och barn, så att de inte skulle kunna hjälpa ­fiendens soldater.

Förhållandena i de fyrtiofem interneringslägren var omänskliga.

Fångarna levde trångt i tält eller hyddor, och på grund av de usla hygienförhållandena grasserade sjukdomar som tyfus, mässling och scharlakansfeber.

”Vagnar rullade genom raderna av tält för att plocka upp liken. Det hölls begravningar varje dag”, mindes ­Hester Uys, som internerades i ett av koncentrationlägren när han var ­endast åtta år gammal.

Under krigets sista år satt över 100 000 kvinnor och barn i lägren, och totalt 20 000 boer omkom.

Judar flydde i panik

Under kristallnatten förstördes omkring 7 500 butiker och bostäder som ägdes av judar, medan 267 synagogor vandaliserades eller brändes – många av dem till grunden.

Enligt officiella siffror miste nittioen judar livet till följd av våldet, men i realiteten omkom flera tusen, varav en del i fånglägren de följande månaderna.

Omkring trehundra ­judiska kvinnor begick självmord efter att ha mist sitt hem eller sin make.

Efter kristallnatten tvingades ­judarna betala för att glassplittret skulle sopas upp från gatorna och för att de tomter där synagogorna stått ­skulle röjas.

Dessutom utfärdade den tyska regeringen böter på ­sammanlagt en miljard Reichs­mark till landets judiska samfund.

De enda nazister som dömdes för brott under kristallnattens våldsorgie var de män som hade våldtagit judiska kvinnor.

De hade nämligen brutit mot Nürnberg­lagarna, som förbjöd könsumgänge mellan tyska medborgare och icke-arier.

För de judar som levde i Tyskland var ­kristallnatten en avgörande vändpunkt: nästan sex år av hets, förföljelser och diskriminering hade nu övergått i en ny fas med brutala övergrepp och mord.

I kölvattnet på den mardrömslika ­kristallnatten flydde tiotusentals judar i panik från landet, och därmed var Hitlers dröm om ett ”renrasigt” Tyskland på väg att förverkligas: när andra världskriget bröt ut i ­september 1939 hade omkring 282 000 av Tysklands ursprungligen 500 000 judar redan emigrerat.