Polsk motståndsman åkte frivilligt till Auschwitz

Välkommen till Helvetet

Pilecki var veteran från första världskriget och striderna mot Tyskland år 1939. Han var också medlem i den polska motståndsrörelsen och tyckte därför att han var förberedd på det mesta.­ Men redan under transporten till Auschwitz förstod han att detta skilde sig från allt annat som han tidigare upplevt under sitt 39-åriga­ liv.

Pilecki skickades tillsammans med en större grupp fångar med tåg till fånglägret. Under marschen från stationen till lägret kommenderade vakterna plötligt en av fångarna att springa ut i terrängen. Ett ögonblick senare låg fången död på marken, skjuten i ryggen. Efter det plockades tio andra fångar ut och sköts ”som straff för flyktförsöket”.

Därefter släppte de tyska soldaterna­ lös sina hundar på liken medan de vrålade av skratt. Pilecki insåg att det bara fanns ett syfte med att skicka människor till Auschwitz: de skulle dö.

År 1940 var Auschwitz än så länge inget förintelseläger i ordets egentliga mening. Det industriella dödsmaskineriet hade inte tagits i drift. Men ändå var det bara ett fåtal av alla dem som passerade genom porten under texten ”Arbeit Macht Frei” som kom levande ut igen.

De första fångarna i Auschwitz var politiska fångar som skulle arbeta som slavar tills de dog. Koncentrationslägret inrättades i gamla­ militärbaracker från 1800-talet. Det var omgivet av träskmarker och insvept i en nästan permanent dimma. Hösten och vintern är bitande kalla i södra Polen och det råa klimatet och den eviga dimman gjorde det hela ännu värre.

I perioder tvingades fångarna att ligga och sova på det kalla stengolvet och flera dog av sjukdomar. Därtill kom svält, utmattning och tortyr. I Auschwitz slog vakterna skoningslöst till mot minsta förseelse och avrättade många.

Det värsta brottet av alla var att försöka fly. Flyktförsök resulterade nästan alltid i kollektiv bestraffning. Fångarna kunde tvingas att stå på led i timme efter timme, eller också plockade vakterna slumpvis ut fångar som avrättades.

En av tyskarnas favoritmetoder var att skicka de utvalda fångarna ”i bunkern”. Det innebar att en eller flera fångar låstes in i en pytteliten betongcell som var så låg att man inte kunde stå upp, men också så trång att man inte kunde sitta eller ligga. Här lämnades fångarna att dö av svält eller törst.

Präst räddade familjefar

En dag upptäckte tyskarna att en fånge hade försvunnit. Sin vana trogen valde vakterna ut tio män som skulle sättas i bunkern som straff. En av dem, Franciszek Gajowniczek, gömde ansiktet i händerna och stönade.

”Min fru! Mina barn! Hur ska det nu gå för dem?”

Då steg en liten klen man fram och sa: ”Mitt namn är Maksymiliam Kolbe och jag är präst. Låt mig, som varken har fru eller barn, ta denne familjefars plats.”

Kolbe fick som han ville och tillsammans med nio andra spärrades han in för att dö. I tre veckor höll Kolbe ut. Till sist förbarmade sig en av lägerläkarna över honom och gav honom en dödlig injektion med fenol. Fången som räddats av Kolbe överlevde Auschwitz.

Strax före sin död 1995 sa Franciszek Gajowniczek: ”Så länge jag har luft i lungorna är det min plikt att berätta om Maksymiliam­ Kolbes heroiska gärning.”

Även Pilecki var nära att mista livet under en kollektiv bestraffning lite drygt en månad efter det att han kommit till Auschwitz. När fångarna ställdes upp för inspektion på morgonen den 28 oktober upptäckte vakterna återigen att en fånge saknades. Som straff kommenderades de övriga till uppställning.

Från tolv på förmiddagen till nio på kvällen stod fångarna på appellplanen i snöslask, isande kall vind och dimma från träsken runt om Auschwitz. När dagen var slut låg flera hundra fångar döda på marken.

Pilecki överlevde enbart tack vare en vän som arbetade på lägrets sjukhusavdelning och som därför kunde ge den svårt medtagne Pilecki medicin och extra omvårdnad.­ Pilecki­ klarade prövningen och den gav honom inspiration till motståndsarbetet.

Han hade insett hur viktigt det var att ha vänner på rätt platser. Och inte minst hur viktig vårdavdelningen var för fångarnas väl och ve. Med denna kunskap började Pilecki nu bygga upp sin hemliga armé i skuggan av krematoriernas skorstenar.

Auschwitz hemliga armé

Pileckis armé i Auschwitz fick namnet ”Unionen för militära organisationer” – på polska förkortat till ZOW. Pilecki var mycket noggrann och försiktig när han värvade soldater till ZOW. Han organiserade verksamheten i celler om fem, det vill säga att han valde ut fem män som han litade på men som inte kände till de andra.

Den enda de kände till var Pilecki själv. På så vis minskade risken att de skulle avslöjas. Dessa fem fick sedan i uppgift att rekrytera­ fem andra som de litade fullständigt på, och på så vis växte organisationen likt en pyramid.

Den största utmaningen för Pilecki blev dock att förena de polska fångarna trots skilda­ politiska­ åsikter – polska socialister, monarkister, demokrater och högerradikaler. Det enda de hade gemensamt var hatet mot fienden. Men med sin personlighet, övertalningsförmåga­ och karisma lyckades Pilecki få polackerna att glömma de politiska motsättningarna.

De som mötte Pilecki beskrev honom som en vänlig, stillsam och något blyg man. Han framstod inte alls som man föreställde sig en krigshjälte och motståndsman som frivilligt låtit sig skickas till Auschwitz. Men förmodligen var det just därför som Pilecki fick fångarna i koncentrationslägret att försonas och förenas. ­

En av de första medlemmarna i ZOW var doktor Wodyslaw Dering. När Dering blev in­lagd på vårdavdelningen upptäckte tyskarna att han hade medicinsk utbildning och de utsåg honom därför till överläkare. På så vis fick ZOW sin första kontakt i det som skulle bli själva ryggraden i Pileckis motståndsarbete.

Vårdavdelningen var en plats som de flesta förr eller senare kom i kontakt med och det var där de osynliga trådarna i Pileckis nätverk löpte samman. Den blev därför en central för information och planering. Men avdelningen var viktig även av andra skäl.

Auschwitz var genomsyrat av korruption och mutor och byggde på ett system av tjänster och gentjänster. Även vakterna var en del av detta system, i synnerhet kapoerna. De var själva fångar som tyskarna utsett till vakter och tillsynsmän.

På grund av sitt inflytande på vårdavdelningen kunde ZOW erbjuda kapoerna viktig medicin och läkarbehandling. I gengäld använde kapoerna sitt inflytande till att skaffa mat, kläder eller andra förnödenheter till ZOW, eller till att ordna arbete åt ZOW-medlemmar där Pilecki tyckte att de behövdes.

Himmlers nya dödsläger

Heinrich Himmler blickade ut över den dimmiga och vattensjuka slätten kring Auschwitz. Bakom honom stod en grupp officerare tysta och väntade. Även de var rädda för sin mäktige SS-ledare. Så presenterade han sin plan.

Auschwitz skulle utökas så att det blev plats för totalt 30.000 fångar. Och vid byn Birkenau tre km från Auschwitz skulle han låta uppföra ett nytt läger med plats för 100.000 fångar. Guvernören i trakten, Fritz Bracht, försökte protestera.

Det fanns inte tillräckligt med rent vatten i området, våtmarkerna var inte dränerade och det var omöjligt att få tag på tillräckligt med virke, tegel och cement, hävdade han. Himmler såg kyligt på Bracht och de andra officerarna.

”Mina herrar, det ska byggas. Mina skäl till att konstruera detta läger är mycket viktigare än era invändningar.”

Några veckor senare kallades Auschwitz lägerkommendant, Rudolf Höss, i all hast till Heinrich Himmlers kontor i Berlin. Himmler beordrade sina adjutanter att lämna rummet så att de två SS-männen kunde tala ostört.

”Der Führer har gett order om att 'jude­frågan' ska lösas en gång för alla och att vi, SS, ska verkställa ordern. De befintliga utrot­nings­centren i öster är inte tillräckliga för den stora insats som krävs. Jag har därför utsett Auschwitz till denna uppgift.”

Sedan dröjde det inte länge förrän det första försöket med giftgas genomfördes i Auschwitz, och på vintern 1942 var byggandet av det nya lägret – Auschwitz-Birkenau­ – i full gång.

Det var ett enormt projekt med tusentals tvångsarbetare och även om det nya lägret låg drygt en kilometer från det gamla där Pilecki befann sig, var det omöjligt att inte lägga märke till vad som var i görningen. Det var uppenbart att något nytt, stort och fruktansvärt höll på att byggas. Pilecki insåg därför att han måste få in någon av sina män i förintelselägret om han skulle få veta mer om det.

Den 2 april 1942 fördes en av Pileckis mest betrodda män, Jan Karcz, till förhör hos den hemliga tyska polisen Gestapo. Efter nio dagars oavbruten tortyr skickades han tillbaka till fångbarackerna. Han kunde knappt stå på benen, men sa till Pilecki:

”Nå, du kan gratulera mig – jag är frisläppt. De frågade mig om det fanns någon organisation i lägret. Men oroa dig inte, jag berättade ingenting. Jag ska berätta mer för dig i morgon.”

Men Karcz fick aldrig chansen att berätta resten av historien. Nästa dag skickades han till Birkenau. Av en ren slump hade Pilecki fått precis det han önskade: en pålitlig ZOW-agent som kunde rapportera till honom från döds­läg-ret. Snart började Karcz smuggla ut den ena ­fasansfulla rapporten efter den andra från förintelselägret till Pilecki i det gamla koncentrationslägret.

För varje ny rapport som kom förstod Pilecki att det nu var viktigare än någonsin tidigare att förmedla informationen vidare till omvärlden. Och till den uppgiften behövde han ett pålitligt och effektivt kommunikationsmedel.­

Radio från Auschwitz

En kväll kom Witold Pilecki gående i rask takt till sin kamrat Kon Piekarski. Det var tydligt att han hade något viktigt att berätta. Kon arbetade som potatisskalare i lägerköket men nu hade Pilecki ett alldeles speciellt uppdrag åt honom.

Pilecki hade hört att det saknades en man på kartografi-kontoret där man ritade kartor för diverse uppgifter. Det jobbet ville Pilecki att Kon skulle ha. Kon var inte särskilt intresserad av att lämna sitt behagliga arbete i köket. Han kunde inte heller förstå vad han skulle göra på kartografikontoret.­

”Du är den ende jag kan lita på”, sa Pilecki, ”och du kan rita kartor. Jag är inte särskilt bra på att teckna men vi måste båda två utge oss för att vara professionella kartritare­ i minst en vecka. För i den bygg­nad där vi ska arbeta finns lagret för teknisk utrustning och radioutrustning.”

Pileckis plan var att bygga en radiosändare mitt framför näsan på tyskarna. Kon tyckte först att hela idén var vansinnig, men som så ofta förr lyckades Pilecki övertyga dem som tvivlade på hans planer. Måndag morgon gick Kon och Pilecki därför till sitt nya arbete på kartografikontoret.

Medan Kon arbetade med kartorna tillbringade Pilecki större delen av tiden på toaletten där han tillsammans med en kontaktperson han hade på avdelningen planerade för radioutrustning. Två dagar senare kom en upphetsad­ ­Pilecki in i kartrummet och viskade till Kon att radion var färdig. Men det återstod ett problem: Hur skulle de smuggla ut radiosändaren ur kartrummet och in i fångbarackerna?

Pilecki hade gömt sändaren ovanpå toalettens vattencistern, men det skulle nog inte dröja länge innan någon upptäckte den. Kon smet där­för iväg för att försöka finna en lösning. I gången utanför toaletten hittade han ett skåp fullt med papper, blyertspennor, bläck och kartor. Han flyttade sakerna åt sidan och gömde radion på översta hyllan i skåpet. Men det var inte heller något säkert gömställe. De måste få ut radion ur huset – och det snart.

Plötsligt kom Pilecki att tänka på Alex och Alfred, två ZOW-medlemmar som arbetade med att transportera lik från vårdavdelningen. Tyskarna inspekterade helst inte likvagnen och därför blev det en möjlighet. Pilecki kom överens med de två liktransportörerna att de skulle mötas utanför kartografikontoret och gömma radion i likvagnen.

Men de måste fortfarande få ut radion från skåpet där den låg gömd. Pilecki hade ett förslag: ”Jag låtsas att jag har diarré och går på toaletten en gång i kvarten. Medan jag är där gör du några av dina kort-tricks. Se bara till att distrahera vakten ordentligt. Samtidigt hämtar jag radion och ställer den utanför toalettfönstret. Sedan går du på toaletten, hoppar ut genom fönstret, springer som en galning till vagnen, gömmer radion och rusar tillbaka.”

Kon gick med på förslaget och även om han var nära att bli upptäckt av en SS-patrull lyckades han placera radion på avtalad plats. Senare samma dag bad Pilecki om tillstånd att gå till vårdavdelningen för att ”få något mot diarrén”. Där gav han Alex och Alfred besked och samma kväll fanns radion på plats i barackerna.

I sex månader var radion­ i drift. För fångarna representerade den en seger över det förhatliga SS. Det dröjde dock inte länge förrän vakterna fångade upp radiosignalerna och började leta efter den. Men trots att de slet upp golvplankorna, rev väggar och sökte igenom lägret från golv till tak, hittade de inte radion.

Frustrationen började sprida sig och mer än en SS-man tyckte sig kunna se dolda leenden i fångarnas ansikten. Men till sist kom Pilecki i alla fall fram till att det hela blivit för far­ligt och radion demonterades. Nu var ZOW återigen utan kontakt med omvärlden. Men än en gång skulle tillfälligheter och Pileckis uppfinnings­rikedom komma dem till hjälp.

Pilecki organiserar flykt

Höjdpunkten i Witold Pileckis arbete i Auschwitz kom i juni 1942. Hittills hade ZOW varit­ avvisande till flyktförsök eftersom sådana alltid resulterade i kollektiva bestraffningar, och ZOW betraktade därför rymningar som egoistiska handlingar.

Men 1941 inledde tyskarna sin offensiv mot Sovjetunionen och den tyska krigsindustrin behövde all den arbetskraft den kunde få. Därför var kollektiva bestraffningar i lägren inte längre tillåtna eftersom det berövade Tyskland välbehövliga arbetare. Och det dröjde inte länge förrän Witold Pilecki beslutade sig för att utnyttja ­situationen.

Den 20 juni 1942 kom en flott personbil av märket Steyr 220 körande mot vägspärren utan­för Auschwitz. I bilen satt två officerare­ och två chefer från SS. När de närmade sig vakt­kuren ställde sig vakten i stram givakt, lyfte­ bommen och gjorde nazisthälsning. SS-officerarna besvarade honnören, körde snabbt längs Oswiecims gator, över bron över floden Sola – och försvann.

Senare samma kväll blev det stor uppståndelse bland vakterna när de räknat alla fångarna. Det visade sig att fyra polacker saknades. Strax därefter kom en andfådd vakt springande och berättade att någon hade stulit fyra SS-uniformer. Plötsligt kom även SS-kapten Kreuzman och skrek att någon hade stulit hans bil – en Steyr 220.

Oron började sprida sig bland de uppställda fångarna. Trots att det var livsfarligt började de sända snabba blickar till varandra och några av dem tvingades kämpa hårt för att hålla tillbaka en triumferande glädje.

Precis som Pileckis andra aktioner hade även rymningarna två syften. När fångar rymde hade de med sig både skriftliga och muntliga rapporter till den polska motståndsrörelsen och den polska exilregeringen i London.

Men flyktkampanjen hade även ett annat viktigt syfte, nämligen att stärka fångarnas moral och ge dem hopp. Historien om de fyra polackerna som körde rakt igenom militäravspärrningen i sina förklädnader spred sig snabbt i lägret. Och precis som när Radio Auschwitz var i gång var det många SS-vakter som kände att fångarna skrattade bakom ryggen på dem.

Den 29 december 1942 flydde ytterligare fyra polacker från Auschwitz i förklädnader – på Pileckis initiativ. Men snart kom nyheten om att en av dem, Boleslaw Juczabra, hade gripits och tagits till förhör. Juczabra var inte medlem i ZOW men visste en hel del om vad som försiggick. Pilecki förstod därför att det bara var en tidsfråga innan Juczabra skulle berätta allt. Han insåg att det nu var på tiden att han själv rymde.

Tillbaka till friheten

Witold Pilecki svettades i hettan från bakugnarna. Det blev inte bättre av att han under fångdräkten även bar en uppsättning civila kläder. Pilecki hade valt bageriet som utgångspunkt för flykten eftersom det låg utanför själva läger­området och alldeles i närheten av en skog. Han hade mutat en kapo för att få lov att jobba på nattskiftet tillsammans med sina kamrater.

Från klädförrådet hade han fått civila kläder och flera hundra dollar. En medfånge skaffade fram nyckeln till bageriets utgång och vård­avdelningen försåg honom med ett kemiskt medel som skulle förvirra spårhundarna. Och om allt skulle gå helt snett hade han tre ampuller med dödlig blåsyra till sig själv och sina två kumpaner. De tänkte inte låta sig fångas levande­ i tyskarnas klor.

De professionella bagarna förstod snart att Pilecki och hans män aldrig tidigare satt sin fot i ett bageri. Men de angav dem inte utan sände bara mörka blickar mot de klumpiga nybörjarna. Klockan passerade midnatt och tidpunkten för flykten närmade sig. När SS-vakterna gick en runda, kapade de tre fångarna telefonledningen och låste upp dörren.

De skulle just rusa ut i mörkret när de fick syn på en tysk soldat genom fönstret. Det hade börjat regna och vakten hade sökt skydd framför bageriet med sin flickvän. Minuterna tickade iväg. När som helst kunde de andra vakterna komma tillbaka och upptäcka den avklippta telefonledningen.

Men så äntligen gick soldaten iväg och Pilecki och de två andra smet ut genom dörren. Därefter rusade de ut över slätten som omgav bageriet. De var hela tiden beredda på att bli stoppade av antingen ett rop eller ett skott. Men ingenting hände och de kom fram till skogs­brynet där de kastade sig i säkerhet mellan de mörka trädstammarna. De hade överlevt den första etappen av flykten.

Efter en rask marsch genom skogen kom de till floden Sola. Här drog de av sig fång­dräkterna och kastade dem i floden. I samma ögonblick hördes en skottsalva. Deras flykt hade upptäckts. Det var omöjligt att simma över den breda­ floden men de hittade en bro längre ned längs vattnet.

Flykten fortsatte i en rasande fart på andra sidan floden och snart kom de fram till floden Wisla. På stranden hittade de en båt men den var fastlåst med kedja och hänglås. De gjorde ett desperat försök att öppna låset med nyckeln till bageridörren och mirakulöst nog passade den i hänglåset.

Flykten fortsatte under de följande dagarna. I skogen öster om staden Krakow blev de upptäckta av en tysk patrull och beskjutna. Pilecki skadades i skuldran men de lyckades komma undan. På kvällen den 2 maj 1943 kom de äntligen fram till staden Bochnia där den polska motståndsrörelsen hade ett gömställe. Det var mörkt men så småningom kunde de se ljusen från huset. De tre flyktingarna var i säkerhet.

Dagen därpå bad Pilecki om att få kontakt med motståndsrörelsen. Han tänkte inte spilla någon tid och ville snabbt ta del i kampen mot tyskarna. En vägvisare ledde honom till staden Wisnicz där han träffade ledaren för den lokala avdelningen. Pilecki sträckte fram handen och presenterade sig.

Motståndsmannen gjorde detsamma. För en gångs skull blev Pilecki mållös. Mannen var Tomas Serafinski – den man vars identitet Witold Pilecki hade använt sig av under sina 945 dagar i Auschwitz.