I februari 1942 började nyheten spridas i den slovakiska byn Humenné: Alla ogifta judiska kvinnor skulle anmäla sig hos myndigheterna.
Orsaken var okänd, men de flesta gissade att kvinnorna skulle arbeta på en fabrik för att bidra till landets krigsinsats. Men var och hur länge var ovisst.
Verkligheten var emellertid mer fasansfull än någon kunnat föreställa sig. Omkring 200 unga kvinnor – de flesta i tonåren – fördes till byns tågstation, där de tvingades ombord på ett tåg, som satte kurs norrut.
Längs vägen stannade tåget i flera orter, där fler judiska kvinnor steg på. På kvällen den 25 mars 1942 tvingades de nu 997 judiska kvinnorna ombord på ett annat tåg – denna gång med kurs mot Auschwitz.
Omkring 1,1 miljon människor bragtes om livet i Auschwitz – av dessa var cirka 960 000 judar.
Dödsfabrik byggdes av judar
Kvinnornas sista tågresa var den första officiella transporten av judar till dödslägret Auschwitz. Till skillnad från de flesta av de över en miljon människor som senare skickades till Auschwitz, dödades de första judiska kvinnorna inte med det samma.
I stället fick de i uppgift att förvandla Auschwitz från ett läger för sovjetiska krigsfångar till en effektiv dödsfabrik.
Kvinnorna var tvungna att riva gamla byggnader med händerna och bygga nya baracker till fångarna – iklädda blodiga uniformer från döda sovjetiska soldater och med små brädlappar bundna under fötterna som skor.
Bortsett från ett fåtal dog de flesta av de judiska kvinnorna från Slovakien under det första året av svält, sjukdom, misshandel och självmord.
Masstransporterna av judar till Auschwitz tog fart på allvar sommaren 1942 och pågick till slutet av 1944. Historiker uppskattar att cirka 1,1 miljon människor dödades i Auschwitz, och av dessa var cirka 960 000 judar.