Redan flera år innan andra världskriget slutade visste de allierade att tyskarna dödade judar.
Våren 1942 berättade till exempel amerikanska journalister som befunnit sig i Tyskland att tyskarna ”helt öppet” jagade baltiska judar och förmodligen hade mördat cirka 100 000 judar enbart i Baltikum.
Tusentals fångar dog efter befrielsen av lägren. Skälet var att deras utmärglade kroppar inte klarade av det plötsliga intaget av föda. Därför behövde fångarna under en längre period vänja sig vid att äta igen.
Senare samma år publicerade Polens exilregering i London en rapport, som slog fast att tyska styrkor systematiskt samlade ihop och dödade polska judar.
Informationen nådde tidningar i bland annat England och USA. ”Massakrer på judar – över en miljon döda sedan kriget började”, skrev London Times.
Den 13 december 1942 rapporterade den amerikanske radiojournalisten Edward R. Murrow: ”Miljontals människor, varav de flesta är judar, samlas ihop med skoningslös effektivitet och mördas. Ordet ’koncentrationsläger’ förslår inte längre – det går nu bara att tala om utrotningsläger.”
Fyra dagar senare utfärdade Storbritannien, USA och Sovjetunionen en gemensam kommuniké med innebörden att Tyskland ”nu realiserar Hitlers avsikt att utrota Europas judiska befolkning”.
Förintelsens omfattning stod dock klar först 1944–45, när koncentrationslägren befriades.
”Våra soldater möttes av förfärliga syner, ljud och lukter, som trotsade allt förstånd – misshandel så enorm att en normal hjärna inte kan ta in det”, skrev en amerikansk general.
