Romerna är ett underlägset folk och ”fiender till den rasbaserade staten”. Så beskrevs romerna i ett särskilt dekret, som nazisterna tillfogade till de rasistiska Nürnberglagarna i november 1935. Därmed placerades romerna i praktiken i samma kategori som judarna – och dömdes till utrotning i Förintelsen.
I början av andra världskriget deporterades de flesta romer i Tyskland till Polen, där de utnyttjades som slavarbetare. De som inte slet ihjäl sig slutade sina dagar i koncentrationsläger som Bełźec, Sobibór och Treblinka.
Andra sattes i särskilda läger för romer, där de dog av svält och sjukdomar, medan tiotusentals romer mördades av dödspatruller i Östeuropa och på Balkan.
Efter en order från Heinrich Himmler skickades många romer i tyskockuperade områden efter december 1942 till dödslägret Auschwitz-Birkenau. Där utsattes somliga för medicinska försök, medan andra gasades ihjäl.
Folkmordet glömdes bort
Historiker kan inte med säkerhet slå fast hur många romer nazisterna dödade under andra världskriget. De flesta historiker bedömer emellertid att tyskarna och deras allierade tog livet av omkring 500 000 av Europas 1–1,5 miljoner romer.
Efter andra världskriget glömdes brotten mot romerna i stor utsträckning bort.
Många tusen romer slutade sina dagar i nazisternas utrotningsläger – bland annat i Bełźec.
Folkmordet nämndes knappt i rättegångarna mot nazisterna, och romerna uppmärksammas inte på de monument som hedrar nazisternas offer.
Nazisternas utrotning av romerna – som historikern Eve Rosenhaft, som är verksam vid University of Liverpool, har kallat ”den bortglömda förintelsen” – erkändes formellt av Västtyskland först 1979.
