Cirka 9 miljoner judar levde i de länder som stod under nazisternas kontroll eller var allierade med Tyskland under andra världskriget. Av dem överlevde 3 miljoner till maj 1945.
Nazisternas egen politik var en del av orsaken till att dödssiffran inte blev ännu högre. Innan den systematiska utrotningen inleddes 1941 skulle judarna fördrivas, och i Tyskland tilläts många emigrera.
På grund av diverse förhållanden i några av de ockuperade länderna kunde somliga judar sätta sig i säkerhet. Till exempel hade franska judar flera flyktvägar. De kunde korsa den spanska eller schweiziska gränsen eller försöka ta sig till Nordafrika via det fria Vichy-Frankrike.
I t ex Danmark betydde statens samarbete med tyskarna att judarna fick vara ifred. Innan massgripandena inleddes år 1943 hade de flesta hunnit fly till Sverige.
