Några timmar efter midnatt den 19 april 1943
Warszawas getto - 2 000 tyska soldater marscherar in i det judiska gettot i Polens huvudstad. SS-chefen Heinrich Himmler vill att området ska utrymmas omedelbart.
Klockan är två på morgonen när motståndsmannen Marek Edelman får veta att de tyska soldaterna är på väg. Nyheten kommer inte som någon överraskning. Redan föregående kväll har judiska vaktposter slagit larm om att tyska gendarmer och polska poliser håller på att omringa gettot.
För den 23-årige Marek Edelman är beskedet en startsignal. Han är ledare för en av de totalt 22 kampgrupperna inom den judiska motståndsrörelsen och bara några minuter efter signalen har Marek samlat sina män.
Beväpnade med lätta handeldvapen, hemmagjorda granater och bensinbomber springer motståndsmännen ljudlöst längs de tysta gatorna och in i en tom femvåningsbyggnad som flera dagar tidigare gjorts om till en primitiv fästning.
Fönstren i husets översta våningar är redan täckta med sandsäckar och nu barrikaderar Marek och hans män även ingången mot gatan med tunga möbler. Överallt i gettot flyr kvinnor och barn ned i källare och underjordiska bunkrar fullpackade med mat.
Under flera minuter myllrar det av liv när folk springer hit och dit för att ta skydd. Efter en kvart har de flesta tagit plats och en illavarslande tystnad fyller gatorna runt omkring gettots så kallade Borstbindarkvarter.
Tidig morgon den 19 april
Inre delen av gettot - SS-Oberführer Ferdinand von Sammern-Frankenegg har beordrat sina trupper in i gettot. För att undvika panik bland judarna förflyttar sig soldaterna i mindre grupper.
I grupper om tre eller fyra man rör sig soldaterna tyst genom gatorna. Sakta börjar de samlas i större enheter och de rör sig allt längre in i gettot som verkar spöklikt tomt i det kalla månskenet. Gatorna är alldeles tomma. Det enda ljud soldaterna hör är ekot av sina egna stövlar mot gatstenarna.
Men tystnaden och lugnet bekymrar inte de tyska soldaterna. De är väl förberedda efter två månaders intensiv träning inför aktionen. Den ska genomföras av tyska elittrupper ur Waffen-SS samt polska och litauiska hjälptrupper – sammanlagt 2.000 man.
Vid sextiden på morgonen kommer de tyska trupperna fram till hörnet där gatorna Nalewki och Gesia möts, inte långt från Borstbindarkvarteret. Längs gatorna står fem våningar höga bostadshus med tunga balkonger av smidesjärn.
Plötsligt bryts tystnaden av ett skott. I nästa sekund haglar kulor och granater ned över de överrumplade tyskarna som springer för livet. Skräckslagna rop ekar mellan husen: ”Die Juden haben Waffen!” – Judarna har vapen!
Soldaterna blir beskjutna från varenda balkong och vartenda fönster. Desperata försöker de att ta skydd längs husväggarna. Kulregnet är så intensivt att tyskarna inte ens vågar undsätta de sårade kamrater som ropar på hjälp. Det är full panik.
Inte långt därifrån, i korsningen mellan Mila och Zamenhofa, försöker tyska grupperingar att bryta igenom den judiska spärrelden genom att skicka fram en stridsvagn. Men den lätta stridsvagn de har fått tag i stannar tvärt när den träffas av en brinnande flaska fylld med bensin.
Soldaterna tittar hjälplöst på medan stridsvagnen och hela besättningen bara någon sekund senare försvinner i ett eldhav. När ännu en stridsvagn dyker upp går den samma öde till mötes.
Nu har tyskarna fått nog och efter mindre än en timmes strider ger Ferdinand von Sammern-Frankenegg order om reträtt. SS-Oberführern lämnar kvar 12 döda soldater.