Auschwitz – nazisternas mest beryktade koncentrationsläger

Kriget kullkastade alla planer

Planerna på en tysk koloni kring Auschwitz blev aldrig verklighet och snart fick Himmler annat att tänka på än sina ariska­ luftslott.

Den 22 juni 1941 invaderade den tyska armén Sovjetunionen och snart började enorma floder av ryska krigsfångar skickas västerut – många av dem till läger i Polen, inte minst till Auschwitz.

För att bereda plats för de hundra­tusentals ryska fångarna konfiskerade SS ett markområde i närheten av Brzezinka – som tyskarna kallade Birkenau – två kilometer från det ursprungliga lägret.

Där, på fält som ofta stod under vatten, tvingades de nyanlända fångarna bygga ett helt nytt koncentrationsläger som skulle rymma alla de ryska fångarna.

Det tunga slitet på bygget tillsammans med Birkenaus ohälsosamma terräng visade sig snart vara förgörande för arbetarna.

Utsvultna och på en kost av bara tunn soppa och några gram bröd dukade de under. Varje natt dog fångar i Auschwitz dragiga baracker där fukten steg upp genom jordgolvet.

”Kölden kunde de uthärda, men inte vätan och de ständigt fuktiga kläderna. Detta, i kombination med de hastigt hopsnickrade halvfärdiga barackerna, ledde till att dödssiffrorna steg drastiskt”, berättade lägerkommendanten.

Ugnarna kunde inte hänga med i Auschwitz

Den höga dödligheten bland fångarna gick inte obemärkt förbi Höss, som ­bekymrat iakttog de växande högarna med lik.

Krematoriet i lägret var anpassat till att bränna döda från det ursprungliga arbetslägret med 10 000 fångar, men nu hopade sig liken i likkällarna i Auschwitz och på stigarna mellan barackerna.

Med de växande högarna ökade också risken för dödliga epidemier. Höss insåg snart att problemet med att göra sig av med liken kunde bli ännu större framöver – inte minst när Birkenau med sina 100 000 fångar blev färdigt.

Därför kallade han till sig Auschwitz byggledare och arkitekt Karl Bischoff, som fick uppdraget att hitta en lösning för att ­undanröja liken.

Arkitektens tankar gick genast till staden Erfurt i mellersta Tyskland där bolaget Topf & Söhne hade sitt huvudkontor.

Sedan 1937 hade det välrenommerade familjeföretaget, lett av bröderna Ernst och Ludwig Topf, varit fast leverantör av ugnar till krematorier i koncentrationsläger.

Företaget hade även installerat den första ugnen i Auschwitz och i oktober 1941 telegraferade Bischoff till företaget som skickade sin bäste säljare, Kurt Prüfer, till Polen.

Ugnsförsäljare bygger upp Auschwitz

Efter första världskriget hade Prüfer, som var son till en lokförare, utbildat sig till maskiningenjör och sedan fått belöning för sin flit i form av en hög position ­inom firman Topf & Söhne.

Där hade­ han konstruerat en ny typ av ugn som visade sig kunna uppfylla behoven i koncentrationslägren.

Vanliga krematorieugnar var ofta utsmyckade så att de liknade små kyrkor eller grekiska tempel, men Kurt Prüfers ugnar var avskalade och funktionella.

Det var inte heller meningen att ugnarna skulle släckas efter varje kremering – i civila krematorier gjordes detta för att den dödes aska skulle tas om hand efter varje enskild kremering.

Men Prüfer hade till och med sparat in på de vanliga tekniska finesserna som gjorde ­röken klar och luktfri.

Mötet mellan säljaren Prüfer och arkitekten Bischoff i slutet av oktober 1941 blev det första steget på koncentrationslägrets väg till att bli en dödsfabrik.

Och det skulle inte dröja länge förrän en tjock, kolsvart och stinkande rök steg upp från krematorieskorstenarna i koncentrationslägret och förmörkade himlen över Auschwitz.

SS klarade inte dödandet i Auschwitz

Medan Prüfer, Höss och arkitekten ­Bischoff gjorde upp sina planer för Auschwitz krematorier dundrade de tyska trupperna framåt på östfronten.

I ­deras kölvatten följde de fruktade Einsatzgruppen – dödspatrullerna under SS som hade till uppgift att gripa, avrätta och sedan begrava Sovjetunionens judar i massgravar.

Massavrättningarna utfördes genom skjutning men arbetet visade sig bli mycket mer komplicerat för soldaterna i Einsatzgruppen än Himmler hade anat när han planerade operationen vid sitt skrivbord i Berlin.

Sedan Himmler närvarat vid en massavrättning av judar i Minsk var flera i hans sällskap tydligt chockade.

En av SS-männen bröt till och med mot alla regler och vädjade till sin chef att få slippa vara med vid fler avrättningar:

”Jag klarar det inte längre. Kan ni inte få mig ut härifrån?”, bad mannen som tydligt var nära ett sammanbrott. Även en annan av Himmlers följeslagare, Obergruppenführer Erich von dem Bach Zelewski, var djupt skakad.

”Reichsführer, vi avrättade bara ett par hundra den här gången. Se i ögonen på männen i gruppen, hur skakade de är. De är förstörda för resten av livet”, sade han bekymrat till sin chef.

Efter besöket i Minsk började Himmler leta efter en lösning som skulle skona de tyska soldaterna från kvalen när oskyldiga civila dödades.

På hösten testade SS bland annat olika sätt att spränga ihjäl människor. Metoden visade sig dock vara lika problematisk som skjutningarna hade varit.

Efter explosionen låg likdelarna utspridda över ett stort område och det hängde avslitna ben och armar i träden.

Auschwitzs första offer var ryssar

Lösningen på ”problemet” fann man i Auschwitz. Även där hade lägerledningen problem med personalens psykiska hälsa efter att de skjutit ihjäl sjuka fångar.

Hösten 1941 fick Höss närmaste man, Karl Fritzsch, emellertid en idé. På lägrets lager stod mängder med små runda burkar med Zyklon B, ett välkänt medel som användes vid avlusning av kläder, möbler och mattor.

Kanske, tänkte Fritzsch, kunde medlet användas till att döda även människor. Fritzsch, som förde kommandot medan Höss var ute på resa, agerade genast. Han bestämde att källaren i block 11, lägrets fruktade fängelse, skulle bli platsen för experimentet.

Fångar sattes att skyffla upp jordvallar framför fönstren. Snart kom en grotesk procession gående mot byggnaden. Utmärglade sovjetiska officerare i trasiga uniformer tvingades in i källaren.

Efter dem kom sårade ryska soldater på kryckor eller på smutsiga bårar. Fångarna skulle bli de första offren för gasen Zyklon B i Ausch­witz.

När Höss återvände berättade Fritzsch stolt om sitt experiment. Han demonstrerade sin idé på en ny skara ryssar. Kommendanten blev förtjust:

”Skyddad av en gasmask bevittnade jag själv avlivningen. I de överfyllda cellerna kom döden så snart Zyklon B kastades in. Ett kort, nästan halvkvävt skrik, sedan var allt över”, skrev Höss.

Giftdoserna var för små

Men även gasavrättningarna visade sig bli problematiska. August Kowalczyk, en polsk fånge, förklarade senare att döden blev plågsamt utdragen i den improviserade gaskammaren.

Vakterna hade svårigheter med att hitta rätt dos Zyklon B och inte minst med att göra rummet helt lufttätt.

Till följd av detta kunde morden ta upp till en och en halv timme. Många av offren var fortfarande vid liv flera dagar efter gasningarna.

”Vakterna ökade dosen, tillsatte fler kristaller och fullföljde arbetet”, berättade Kowalczyk om SS-männens experiment.

I lägerledningens ögon var försöket emellertid lyckat.

Höss, som enligt vad han senare skrev ”alltid hade bävat vid tanken på utrotning genom skjutning”, var ”lättad över att vi nu skulle slippa alla­ dessa blodbad”.

Hitler kräver judeutrotning

I december 1941 vände tyskarnas krigslycka. I öster stoppades trupperna av ­Röda armén samt en bitande kall, rysk vinter.

I väster drogs USA, världens största industrination, in i kriget efter ­Japans attack mot Pearl Harbor.

Som så ofta förr i sin politiska karriär tog Hitler till judehatet för att ena det tyska folket.

Under ett möte med Himmler, propagandaministern Joseph Goebbels och andra högt uppsatta nazister den 12 december, konstaterade Führern att det var dags att utrota judarna.

Eftersom mötet ägde rum i Hitlers privata rum finns det inget officiellt referat, men dagboksanteckningar och noteringar från mötesdeltagarna visar tydligt vad som stod på dagordningen.

”Beträffande judefrågan är Führern fast besluten att göra rent hus ... Världskriget är här, att utrota judarna måste bli den nödvändiga konsekvensen. Denna fråga måste vi ta oss an utan sentimentalitet”, skrev Joseph Goebbels dagen därpå i sin dagbok.

Hur utrotningen skulle genomföras diskuterades en månad senare vid en konferens i Wannsee strax utanför Berlin, och inte minst under ett antal ­möten mellan Hitler och Himmler under de månader som följde.

I juni 1942 kallades Höss till Berlin där Reichsführern hade ett viktigt besked åt honom:

”Führern har gett order om den slutliga lösningen på judefrågan. Vi, SS, ska verkställa ordern”, sade Himmler.

”Jag har valt Auschwitz för ända­målet, dels på grund av att lägret trafikmässigt ligger så centralt, dels för att området lätt kan isoleras och kamoufleras.”

Med de orden inleddes de systematiska massmorden på Europas judar i Auschwitz.

Fångarna i Auschwitz chockas

Under 1942 började de överfyllda ­boskapsvagnarna att rulla in på järnvägsspåren vid Birkenau. Efter dagar i mörkret i vagnarna utsattes judarna vid ankomsten för en noga planerad strategi som skulle försätta dem i ett tillstånd av passiv chock.

Så snart dörrarna öppnades ropade vakterna ut sina order och deras schäferhundar skällde vilt. SS-männen slog fångarna med käppar och tvingade dem framåt med barska kommandorop, de ilskna hundarna och slag.

De fångar som reagerade för långsamt avrättades för att öka skräcken och chocken ytterligare.

Metoden fungerade. De nyanlända ställde blixtsnabbt upp sig på två led; män i det ena, kvinnor och barn i det andra.

Sedan förflyttade sig raderna av människor raskt framåt mot ”dödsrampen” där en SS-läkare sorterade de ny­anlända genom ett tecken med tummen.

De arbetsföra, främst män och kvinnor utan barn, skickades till inkvartering i lägret. Resten – de gamla, de sjuka, barn och kvinnor med småbarn – dirigerades mot gaskammaren.

I Auschwitz kom döden underifrån

Till skillnad från vad Höss hade trott ­visade sig gasningarna vara obarmhärtigt grymma.

Alltför många människor stuvades in i gaskamrarna, oftast kvinnor och barn först, och när rummet var fullproppat med dödsdömda tvingade SS-vakterna oftast in ytterligare 20–30 starka, manliga judar i rummet.

Med käppslag och skrik fick de männen att tränga sig in i det proppfulla rummet tills offren stod så tätt att de svagaste ­redan nu dog av syrebrist.

Shlomo Venezia, en grekisk-italiensk fånge i sonderkommandot – de judiska fångar som tvingades forsla bort liken efter avrättningarna – berättar om ögonblicket då dörrarna reglades och de inspärrade greps av panik:

”Gasen utvecklades nedifrån och alla försökte klättra upp på varandra för att få luft (...) Det vi såg när dörren öppnades var fasansfullt (...) Vi fann dem fastklamrade vid varandra, var och en hade desperat kämpat för att få lite luft.”

Efter varje gasning städade judar som Shlomo Venezia bort exkrementer och blod från väggarna – tydliga spår från dödskampen. Ungefär två timmar efter en gasning var kammaren klar för ännu en massavrättning.

Få överblik över Birkenau-lägret:

Ugnarna klarade inte alla liken

Snart ökade antalet gasningar så mycket att lägerledningen fick svårt att dölja vad som skedde i gaskammaren som låg alldeles intill lägrets huvudgata.

”För att överrösta skriken från de döende hade SS motorcyklar som gick på tomgång så att ingen skulle kunna höra deras förtvivlade rop. Men det lyckades inte”, minns Jósef Paczynski, en polsk fånge som tillsammans med ett par kamrater en kväll smög sig ut för att ta reda på vad som försiggick i krematorierna.

Höss beslöt därför att upprätta tillfälliga gaskammare i två halmtäckta bondgårdar strax intill det nya lägret Birkenau.

Husägaren blev brutalt vräkt av SS och de idylliska husen försågs med lufttäta dörrar och förbommade fönster. De båda nya gaskamrarna visade sig vara effektiva men till Höss stora förtret uppstod nu ett annat problem.

Inte ens Topf & Söhnes effek­tiva krematorieugn klarade av att bränna alla liken från avrättningarna i det utökade antalet gaskammare.

SS-ledarna försökte begrava de lik som inte hann brännas. Det var en nästintill omöjlig uppgift och den skulle ut­föras så snabbt att de judiska straff­arbetarna i sonderkommandot knappt hann gräva gravarna djupa nog för att täcka de döda kropparna.

För att liken snabbt skulle lösas upp strödde man släckt kalk över dem, men det visade sig vara förgäves. I sommarhettan spred sig likstanken över hela Auschwitz, vilket irriterade Heinrich Himmler som inspekterade lägret den 17 juli 1942.

Enligt Höss påtalade Himmler inte problemet under själva besöket men Reichsführern hann knappt hem förrän han skickade sin problemlösare, Standartenführer Paul Blöbel, till Auschwitz.

Östfrontsveteran tar kommandot

Blöbel hade en blodig karriär bakom sig. Efter en tid inom säkerhetstjänsten hade han skickats till östfronten som chef för ett Einsatzkommando.

Han hade skaffat sig både ära och berömmelse inom SS-ledningen då han i september 1941 ­organiserat massakern på nästan 34 000 judar i ravinen Babij Jar i Ukraina.

Blöbel hade också varit hjärnan bakom Himmlers försök att spränga fångar i luften.

Fyra månader efter massakern i Babij Jar hade Blöbel skickats hem på grund av alkoholism, men hans erfarenheter från östfronten var fortfarande värdefulla för ledningen.

Nu beordrades han av Himmler att dela med sig av sina kunskaper till vakterna i Auschwitz.

Människofett höll elden vid liv

I Birkenau visade Blöbel att liken i massgravarna brann bättre om man staplade de döda kropparna mellan lager av ved och järnvägsräls. Som tändvätska rekommenderade den cyniske Blöbel bensin eller metanol som skulle stänkas över de översta liken.

Men Blöbels metoder stannade inte vid det; veteranen från östfronten var skrämmande effektiv.

”Man lät gravarna slutta lite, så att det fett som frigjordes när liken brann rann ned längs graven till ett uppsamlingskar”, förklarade Shlomo Venezia i sonderkommandot senare.

När lågorna var nära att slockna skulle sonderkommando-fångarna ta lite av fettet i karet och kasta det på likbålet så att elden blossade upp på nytt.

Blöbel tog även med sig Höss på ett studiebesök i förintelselägret Chelmno utanför Lodz där lägerkommendanten visade upp krematoriet och en manshög trumma som kunde krossa de obrända benbitarna.

När benen bearbetats i trumman kunde ingen finna minsta spår efter offren, lovade Blöbel.

Armén klagade på bränningarna i Auschwitz

Trots de nya metoderna kunde Höss snart konstatera att likbål i det fria inte var någon lösning på problemet.

”Vid dåligt väder eller vid kraftig blåst spred sig stanken av brinnande kött ­flera kilometer bort och i hela grannskapet pratades det om att judar brändes på bål där”, förklarade Höss senare.

Lägerledningen fick dessutom klagomål från armén som påpekade att det fanns risk att de ­lysande likbålen nattetid kunde fungera som riktmärken för fiendens piloter.

Därför kallades Topf & Söhne ännu en gång till Auschwitz för ett planeringsmöte. Under hela hösten arbetade ­lägerledningen, arkitekter och ugnstillverkaren med skisser till nya krematorier som kunde bränna liken efter de många judarna.

Först var det troligen tänkt att de nya byggnaderna bara skulle fungera som krematorier. Men snart insåg lägerledningen att även Birkenau behövde effektiva gaskammare. Man beslutade att de skulle placeras i samma byggnad som de nya krematorierna.

Från början öppnades likkällarnas dörrar inåt – en lösning som skulle göra det omöjligt att öppna de proppfulla gaskamrarna. Därför ändrades ritningarna så att dörrarna öppnades utåt.

Samtidigt tog arkitekterna bort en planerad glid­ränna där liken kunde släpas ned i källaren, och ritade i stället in en trappa där de dödsdömda kunde gå på väg till gaskammaren.

Arkitekter och byggledning arbetade hårt hela vintern för att få ordning på varenda detalj i det nya utrotningsmaskineriet. Ett av de största problemen var att Zyklon B-granulatet bäst löstes upp vid 26 graders värme.

Därför utvecklade ugnsförsäljaren Prüfer ett system av ledningar som förde överskottsvärme från ugnarna till gaskamrarna och värmde upp dem till idealiska 26 grader så att gasen fick optimal verkan.

Men försöket skrinlades snart eftersom värmen från ugnarna orsakade överhettning i ventilationskanalerna.

Bortsett från dessa brister uppfyllde den fasansfulla avlivningsanläggningen lägerledningens krav.

Det kunde en representant från Topf & Söhne, som även levererade ventilationsanläggningar till Auschwitz, med egna ögon konstatera när de nya gaskamrarna togs i bruk i maj 1943.

”Som väntat anlände en fångtransport till lägret på lördagen. Samma dag kontrollerade jag tillsammans med Bischoff att inblåsningen och ventilationen i gaskammaren fungerade”, sade Schultze.

Cirka 150–300 fångar från en nyanländ transport föstes in i kammaren och gasades ihjäl i det första testet.

”En SS-man satte igång gaskammarens ventilationsanläggning, den giftiga luften sögs ut och frisk luft blåstes in. Under detta test kunde jag konstatera att både inblås och ventilationsanläggning fungerade oklanderligt”, berättade Schultze, till synes oberörd av den ohyggliga scenen.

150 000 gasningar i månaden

Efter ett antal provgasningar var de nya krematorierna med gaskammare klara på sommaren 1943. Byggnaderna i rött tegel låg i utkanten av lägret Birkenau.

Krematorium II och III hade fem stora ugnar med tre stora luckor vardera, och de mindre krematorierna IV och V rymde vardera en stor ugn med åtta luckor. För att effektivisera processen transporterades liken upp från källarens gaskamrar med hjälp av en hissmekanism.

Sammanlagt hade de nya krematorierna i Birkenau kapacitet att mörda och destruera 4 700 människor varje dag.

Tillsammans med den första gaskammaren i huvudlägret i Auschwitz hade dödsfabriken en utrotningskapacitet på 150 000 personer i månaden.

En ohygglig effektivitet kännetecknade hela processen från det att offren tog sina första steg nedför den breda trappan till avklädningsrummen i källaren. Fångar i sonderkommandot hade till uppgift att berätta för offren att de skulle­ duscha. I detta sena skede ville de ­judiska straffångarna inte skrämma sina medmänniskor.

Döden var oundviklig och fångarna i sonderkommando försökte därför lugna de nyanlända med löften om att de faktiskt skulle duscha, och att de därefter skulle få varm mat.

Trots ryktena och misstankarna har bemötandet troligen bidragit till att offren i stort sett alltid gick in i gaskamrarna frivilligt.

Sonderkommandofångar berättar dessutom att mödrar med barn oftast var de första som gick in i gaskamrarna, kanske för att de anade vad som väntade och ville att döden skulle komma snabbt.

För att stärka illusionen av att fångarna bara skulle duscha hade lägerledningen satt upp numrerade klädkrokar och skyltar i avklädningsrummen med texten ”Till duscharna” eller ”Till desinfektion”. Även inne i gaskamrarna fortsatte bedrägeriet.

”Sedan de klätt av sig gick judarna in i gaskammaren, som för att upprätthålla illusionen, var försedd med duschstrilar och vattenledningar”, berättade Höss om sina gaskammare, och fortsatte:

”Alltihop gick lugnt till, för medlemmar ur sonderkommando lugnade dem som hade på känn vad som väntade ... För säkerhets skull stannade tre fångar ur sonderkommandot och en SS-man alltid kvar i kammaren till sista sekunden”, berättade Höss.

När alla var döda släpade sonderkommandot ut liken och tog tillvara allt: smycken, proteser, tandguld – och kvinnornas hår. Morris Venezia, en grekisk jude, minns den makabra synen av staplade lik som han tvingades klippa med något som liknade en fårsax.

”De låg packade som sardiner”, minns han. Håret tvättades och lades att torka på krematorieugnarna. Sedan skickades det till Tyskland för att stoppas i bland annat kuddar och madrasser.

Ungerns judar sändes rakt i döden

År 1944 stod det klart hur kriget skulle sluta: österifrån dundrade Röda armén genom tyskarnas linjer och i väst var det bara en tidsfråga innan de allierade skulle tvinga tillbaka tyskarna mot Berlin.

Ungerns regering, som stöttat Nazityskland under kriget, började vackla. Hitler beslöt att det var dags att utrota även Ungerns 760 000 judar.

Fram till dess hade järnvägsspåren slutat ungefär en halv kilometer från Birkenaus huvudingång.

Här, på den ”gamla­ judeperrongen”, hade judarna sorterats och skickats ut på marsch eller fraktats på lastbilar till gaskamrarna.

För att effektivisera utrotningen förlängde tyskarna spåren så att de nu slutade mitt i Birkenau.

Från den nya gallringsperrongen behövde de dödsdömda bara gå ett par hundra meter till gaskamrarna, en överkomlig sträcka för alla som skickades till avlivning. Gaskammare och krematorier gick på högvarv under sommaren 1944.

Trots det hände det att gaskamrarna var fulla när en ny fångtransport anlände. Då beordrades judarna att vänta i en skuggig björkdunge – med utsikt över Birkenaus rykande, eldsprutande krematorieugnar.

Av de cirka 440 000 ungerska judar som anlände under sommaren 1944 skickades minst 320 000 direkt till gaskammaren.

Nazisterna ville rädda Auschwitz-maskineriet

I takt med att gasningarna eskalerade började uppgifter om nazisternas illdåd att sippra ut till omvärlden. Samtidigt varslade kanondånet i öster om att slutet var nära – både för Tyskland och Auschwitz.

För sista gången tillkallades Topf & Söhne, den här gången för att montera ned de delar i krematorierna och gaskamrarna som SS hoppades kunna återanvända i andra läger på säkert avstånd från Röda armén.

Sedan all dyrbar utrustning räddats sprängde nazisterna byggnaderna i luften för att utplåna alla spår.

De flesta av de kvarvarande fångarna sattes på tåg mot andra läger eller skickades ut på ­regelrätta dödsmarscher i den bitande kalla polska vintern.

När Röda armén kom fram till lägret i Auschwitz den 27 januari 1945 fann soldaterna cirka 7 000 överlevande fångar, alla i uselt skick – utmärglade, smutsiga och fulla med löss.

För ryssarna blev befrielsen av Auschwitz ett av deras mörkaste minnen:

”De varken hälsade eller log”, berättade ­Primo Levi, en italiensk jude, om soldaterna.

”De skämdes som en rättfärdig man skäms när han iakttar en annan mans illgärningar.”

Höss avrättades genom hängning

Den 16 april 1947 hängdes Rudolf Höss utanför sin tjänstebostad. Den forne Auschwitzkommendanten klev upp på schavotten utan minsta tecken på ånger – rakryggad och utan att säga ett ord.

Samma brist på ånger uppvisade Topf & Söhnes säljare Kurt Prüfer. Inför en sovjetisk utredningskommission erkände han visserligen att han bidragit till att bygga upp utrotningsanläggningen, men visade ingen ånger.

Han befanns skyldig till ”brott mot civilbefolkningen och sovjetiska krigsfångar” och dömdes till 25 års straffarbete i Sibirien där han dog 1955.

Ludwig Topf tänkte inte låta sig gripas. Han begick självmord genom att ta gift den 30 maj 1945. I sitt avskedsbrev skrev han: ”Jag har alltid varit anständig – raka motsatsen till nazist. Det vet alla.”

Ernst-Wolfgang Topf ställdes aldrig inför rätta. Under hela sitt liv stod han fast vid att han aldrig hade gjort någonting annat än att sälja ”harmlösa ugnar”.

Krematorierna i Auschwitz, varifrån svart tjock rök och aska vällde ut dygnet runt, finns i dag kvar som ruiner. Där järnvägsspåren slutade – och tusentals judar slets ifrån sina familjer och sändes i döden med en handrörelse – står ett minnesmärke.

Fasorna i Auschwitz har naturligtvis förföljt de överlevande under hela livet. Den grekisk-italienske juden Shlomo Venezia, en av de få som har berättat om sina upplevelser inom sonderkommandot, blev aldrig sig själv igen:

”Jag har aldrig haft ett normalt liv. Jag har inte kunnat uppföra mig som en normal far för mina barn. Oavsett vad jag gör eller ser, återvänder mitt sinne ständigt till samma plats. Det är som om jag aldrig befrias från tankarna på det 'arbete' jag tvingades utföra ... man kommer aldrig ifrån krematoriet.”