Flykten över Öresund: 7 742 judar lurar Hitler

Danskarna väljer att samarbeta

Strax efter tyskarnas ockupation av Danmark den 9:e april 1940 valde regeringen att samarbeta. Det innebar att danska myndigheter kunde fortsätta styra landet. Däremot skulle regeringen garantera tyskarnas säkerhet, bl.a. genom att förhindra sabotage. Judarna lämnades ifred.

Men allteftersom det började gå sämre för tyskarna blev det folkliga motståndet uppenbart. Antalet sabotageaktioner steg och arbetarna gick ut i strejk.

Tyskarna krävde att den danska rege­ringen skulle sätta hårt mot hårt, vilket bl.a. innebar strejkförbud och dödsstraff för sabotage. Regeringen vägrade gå med på detta och avbröt samarbetet den 29:e augusti 1943.

Hitlers överstekommendant i Danmark var den riksbefullmäktigade Werner Best som tidigare hade varit ståthållare i det ockuperade Frankrike. Där hade han ansvarat för interneringen av 42 000 judar och fått det målande tillnamnet "blodhunden från Paris".

I Danmark lärde sig Best att utnyttja samarbetspolitikens mildare metoder och därför behövde den tyska ockupationsmakten bara ha 20 000 soldater i landet. Dessutom exporterade danskarna helt frivilligt stora mängder jordbruks­produkter, tillräckligt för att föda åtta av de totalt 90 miljoner tyskarna.

Werner Best gör upp en riskfylld plan

För Werner Best var det avbrutna samarbetet en katastrof som kunde stå Tyskland dyrt och dessutom vara slutet på hans egen karriär. Han såg bara en utväg för att lugnet skulle återställas i "mönster­protektoratet". Att få de danska politikerna att återuppta samarbetet.

Best började utforma en plan för hur han kunde vinna både Hitlers respekt och danskarnas förtroende på samma gång. ­Lösningen var att offra de danska judarna.

Han utgick från att Hitler skulle ut­nyttja det oroliga läget för att göra sig av med de danska judarna. För att behålla kommandot föreslog Best den 8:e september själv en judeaktion.

Nio dagar senare kom svaret, underskrivet av Hitler. Aktionen kunde påbörjas. Nu gick planen in i andra skedet, Best skulle blidka de danska ­politikerna. Han skulle se till att aktionen inte fick några större konsekvenser för judarna. Till det syftet hade han sin nära kollega på den tyska ambassaden i Köpenhamn, diplomaten Georg Ferdinand Duckwitz.

Sedan han tillträtt i november 1942 hade Best stöttats av lokalkändisen Duckwitz som bott i Danmark i flera år och kommit att älska landet. Eftersom de två männen träffades privat visste Best att Duckwitz var skeptisk gentemot nazismen.

Det var alltså inte en slump att Best den 11:e september uppsökte just honom för att diskutera aktionen mot judarna. Han hoppades att Duckwitz samvete skulle tvinga honom att berätta det han visste för danskarna.

Best skulle få rätt.

Duckwitz inleder aktionen

"Alltså har vi kommit hit. Jag vet vad jag måste göra. Vem kan bära ansvaret för något sådant?" skrev Duckwitz i sin dagbok. På eget initiativ reste han till Stockholm och fick träffa statsminister Per Albin Hansson för att höra om svenskarna kunde ta emot en ström av judiska flyktingar från Danmark.

Svenskarna hade sålt bl.a. stora mängder järnmalm till Tyskland, men nu när Hitler höll på att förlora kriget ville de ta avstånd från nazismen. Statsminister Hansson var tillmötesgående.

Tillbaka i Köpenhamn såg Duckwitz att den riksbefullmäktigade plågades av judeaktionen. Best berättade att han innerligt önskade att "låta bygga en bro över Öresund så att alla dessa människor kunde rädda sig över till Sverige".

Duckwitz skrev ned orden i dagboken och kommenterade att "ingen makt på denna jord kan rentvå [Best] från denna skuld och dess oöverskådliga följder".

Själv var Duckwitz fast besluten om att skrida till handling. Medan Best den 28:e september meddelade Berlin att aktionen skulle äga rum mellan den 1:a och 2:a oktober ordnade Duckwitz ett hemligt möte med den social­demokratiska ledaren Hans Hedtoft.

"Nu händer det!" sa tysken utan att spilla tid på tidskrävande artighetsfraser. "Vilken natt som helst kommer fartyg att ankra upp i hamnen. Köpenhamn kommer att isoleras, telefonlinjerna brytas och judarna jagas upp ur sängarna i sina hem för att deporteras till Tyskland."

Hektiskt arbete med flyktplan

De följande timmarna spreds varningen som en löpeld bland judarna. Även direktören för maskinfabriken Titan, Poul Hannover, nåddes av nyheten den kvällen. Efter en lång, sömnlös natt beslutade han att familjen måste fly.

"På kontoret berättade jag direkt för mina närmaste medarbetare om min plan. De kunde bara hålla med mig om att det knappast fanns något att välja på", skrev Hannover i sin dagbok. Flera anställda erbjöd sig att hjälpa till med flykten till Sverige.

"En gav sig iväg för att undersöka möjligheten att fly från Skovshoved eller Tårbæk, bara för att få veta att bägge delar var lika omöjliga", skrev den besvikna Hannover i sin dagbok. Själv besökte han en gammal vän. Också utan framgång.

Att ta sig över Öresund var lättare sagt än gjort och de flesta judarna hade inte förberett sig på att behöva fly landet. Alla Själlands judar letade febrilt efter folk med motorbåtar, fiskebåtar eller bara en jolle som kunde ta dem till Sverige.

Ofta sköttes kontakten med båt­ägarna via familj och vänner. Avtalen var ofta vaga eftersom de slöts genom en mellanhand som "kände en som kände en" som hade en båt. Avtalen var också absurt invecklade eftersom judarna var över­tygade om att telefonerna var av­lyssnade och att de därför behövde använda en kod som de kom på under samtalet.

Poul Hannover åkte hem till villan vid Emdrup Sø där grannar och vänner försökte komma på en lösning. "Hemma var det kaosartat. Inger hade börjat packa, en liten väska per person.

Men eftersom vi inte visste om vi skulle åka var det hela rätt rörigt", skrev han om de ångestfulla timmarna när familjen fortfarande försökte hitta ett sätt att rädda sina liv.

Till slut fick Poul Hannover information om en som ville hjälpa familjen över sundet. Priset var 12 000 danska ­kronor för alla fyra. Hannover tackade nej. Så mycket pengar – fyra årslöner för en hantverkare – ville han inte betala till en människa han inte kände.

Men en annan kontakt verkade lovande: Familjen Hannover skulle ta sig till Nykøbing Falster. Här skulle en gårds­ägare vid namn Talleruphus ta emot dem och skicka dem med båt till Sverige. Resan skulle kosta 6 000 kr.

Ingen hjälp att få

Nästa morgon, den 30:e september, satt familjen Hannover på mjölktåget mot ­Falster. Snabbtåget vågade de sig inte på eftersom passagerarna registrerades där. Allt såg bra ut, men Talleruphus väntade inte på stationen som överenskommet.

Då de äntligen hittade honom på restaurangen verkade han osäker. Han ­visste inte att de skulle komma och båten som skulle vara i "linjetrafik" till Sverige hade aldrig tidigare korsat sundet.

Den största delen av dagen flackade familjen runt med sina väskor i samhället. De gjorde sitt bästa för att smälta in medan de försökte lösa sina problem: husrum för natten och en båt till Sverige.

Alla fyra var skräckslagna. Men de räddades av Titans representant på Falster. Han tog kontakt med sin bror som var bonde på Lolland och de kunde över­natta hos honom.

Under tiden hade merparten av Köpen­hamns judar gått under jorden. De gömde sig hos vänner, på loft och i skogar. Vissa med kontakter lades in på sjukhus under falska namn.

Många gav upp hoppet om att hitta en båt när de sökte runt Gilleleje och de andra fiske­lägena på norra Själland för att få kontakt med en lokal fiskare. Allteftersom dagarna gick växte antalet flyktingar till flera hundra.

Ingen var förberedd på denna flyktingström, men många privatpersoner såg det som sin plikt att hjälpa till. ­Judarna gömdes bland annat på loftet till kyrkan i Gilleleje och i privata hem tills över­färden var ordnad.

Flykten misslyckas igen

Familjen Hannover hade sovit i trygg­het på Lolland och på dagen den 1:a oktober hyrde Poul Hannover en vagn för att köra sin familj från bondgården till Hesnæs på Falsters östkust. Talleruphus sa att en båt kunde hämta dem där.

Medan de gömde sig i ett skogsbryn på Hesnæs och inväntade kvällningen rullade en bil fram.

"Ut steg ­­­Talle­­­­­­­ruphus med en herre jag hade sett på­ ­stationen i Nykøbing häromdagen. Han hette Goldstein. Han frågade om jag litade på Talle­ruphus. Jag svarade ärligt att jag varken visste ut eller in."

Timmarna gick och familjen Hannover bestämde sig för att ge upp för dagen. De skulle hitta någonstans att över­natta, men eftersom de var rädda att bli tagna av tyskarna vågade de inte ta in på något av öns hotell. Istället bröt de sig in i en kolonistuga som var igenbommad för vintern.

"Vi lät barnen äta den mat vi hade men det var dessvärre inte så mycket, dryck hade vi inte heller tillräckligt av. Det var en förfärlig natt. Vi höll vakt men det kom ingen båt", skriver Poul Hannover i sin dagbok.

Gestapo finkammar Köpenhamn

Samtidigt var judeaktionen i full gång i Köpenhamn. Vid 21-tiden gav sig Ges­tapo ut med 50 lastbilar. Kort därefter slogs telefonnätet ut och tyska soldater spärrade av vägarna till staden. Gestapo hade välkända danskar med sig, bl.a. frivilliga från SS som kunde föra tyskarna till judarnas adresser.

I trappuppgångar i hela staden hördes klappret av militärstövlar och bankandet på dörrar. Men bara ett fåtal arresterades. De tyska soldaterna hade nämligen fått order om att inte bryta upp några dörrar, utan istället gå vidare om de boende inte öppnade frivilligt. Genom denna order ville Best se till att Gestapos byte inte blev så stort.

Bara en liten grupp nyligen invandrade judar från Ryssland och omkring 30 judar från ålder­domshemmet vid synagogan arresterades. Den äldsta av dem var en 102-årig kvinna. De gamla tvingades med våld ombord på den tyska ångaren Wartheland som låg redo vid Langeliniekajen i Köpenhamn.

På Jylland och Fyn tog tyskarna totalt 82 judar som placerades i tre ­godsvagnar och kördes till koncentrationslägret Theresien­stadt – samma slutstation som väntade dem som arresterades i Köpen­hamn.

Till slut kommer en båt

Efter den ansträngande natten i stugan tog familjen Hannover den 2:a oktober in på Freys Hotel i Stubbe­købing för att få sig något att äta. Lyckligtvis var hotellföreståndaren vänligt inställd till judar och familjen Goldstein bodde redan där.

Det ansträngande sökandet efter en båt fortsatte. Bl.a. försökte ­judarna köpa en båt. Mitt på dagen kallades Poul Hannover ner i en kroglokal där en man väntade på honom. Mannen bar ett kungamärke som tecken på sitt danska sinnelag och sa sig vilja vara anonym.

Han hade en kontakt som kunde ta dem till Sverige. Priset för hela gruppen på 22 personer var 20 000 danska kronor.

Samma kväll väntade Poul Hannover och resten av judarna vid det vindpinade färjeläget vid Grønsund. De två första fiskebåtarna åkte förbi men den ­tredje lade till och tog de 22 väntande ombord. ­Äntligen var de på väg mot Sverige.

Samtidigt hade ryktet om de många judarna som bodde på Freys Hotel i Stubbekøbing nått Gestapo. Säkerhetspolisen ryckte direkt ut för att genomföra en razzia, men bara för att upptäcka att judarna redan hade hunnit fly.

Den riksbefullmäktigade Werner Best i Köpenhamn skulle rapportera om jude­aktionens status för Adolf Hitler och utrikesminister Ribbentrop i Berlin. Det blygsamma antalet tillfångatagna judar nämnde han inte då han skrev ett telegram:

"Från och med idag kan Danmark betraktas som fritt från judar, i och med att ingen jude längre legalt kan uppehålla sig eller arbeta i landet."

Ystad hälsar välkommen

Natten blev hård för de 22 judarna som befann på fiskebåten. Under däck låg ångorna från oljan tunga och Poul Hannover valde därför att sitta uppe på däck där den ena iskalla vågen efter den andra sköljde över honom. Efter tolv timmar till havs kunde han äntligen ana den svenska kusten.

"Vi passerade en boj och nu kunde vi tydligt se hamninloppet. Allt som varit glömdes direkt. I samma ögonblick såg vi några arbetare springa ut på den yttersta piren, viftande med sina mössor. 'Välkomna hit' ropade de. Jag tror inte att ett enda öga som såg detta var torrt", skrev Poul Hannover om den lyckliga ankomsten till Ystad.

Familjen Hannover var bland de första att ta sig över och ännu väntade de flesta judarna hos vänner och andra danskar. Detta trots den stora risken de löpte genom att gömma judarna och skaffa mat i ransoneringstider.

Allteftersom dagarna gick växte ett ­omfattande nätverk av flyktinghjälpare fram. Till exempel inspirerades en man i ­Helsingör då han såg tio judar på flykt. Han bildade en grupp som under oktober 1943 hjälpte 700 människor att ta sig till Sverige med fiskebåtar. Gruppen gick under det oskyldiga namnet ­"Helsingörs syjunta".

Dansk Gestapoman slår till

Alla judar hade inte samma tur. Även om Best hade gett order om att ­Gestapo skulle ligga lågt och de tyska patrull­båtarna i Öresund och på Östersjön låg stilla var de danska judarnas flykt full av dramatik och olyckliga omständigheter.

Totalt greps cirka 190 judar på flykt, de flesta i ­Gilleleje där den en­trägna Gestapo­officeren Hans Juhl, känd som "Gestapo-Juhl", var chef.

Hans Juhl ansvarade bl.a. för ­gripandet av 80 judar som gömde sig på loftet till Gilleleje kyrka. Tidigt på morgonen den 7:e oktober tvingade han kyrkvaktmästaren lämna ifrån sig nycklarna till kyrkan.

Bara en enda man kom undan då han lyckades gömma sig bakom klocktornet. Han drunknade senare under resan till Sverige – ett öde han delade med 22 andra flyktingar.

Medlemmarna i "syjuntan" lyckades dock sätta stopp för Gestapo-Juhl genom en rad falska larm. Han skickades ut till olika adresser där han fått information om att judar skulle befinna sig.

Under tyskarnas judeaktion omkom totalt 47 personer, inklusive de minst 16 människor som valde att ta sina liv.

Några barn var nära att dö under flykten eftersom de utgjorde en risk om de började skrika i båtarna på väg över sundet. Det hände att andra flyktingar krävde att barnen skulle strypas men oftast räckte det med en snaps eller ett piller för att tysta dem.

Totalt tog sig 7 742 judiska danskar till Sverige. Något som enligt Duckwitz utlöste ett raserianfall hos Hitler då han fick veta vad som skett. Men läget var som det var och fram till krigets slut levde de danska judarna som flyktingar i det fredliga Sverige.

De dansk-svenska insatserna för att rädda judarna blev kända över hela världen. Men det är inte många som vet om att tyskarna också spelade en nyckelroll i den stora räddningsinsatsen.

Efter befrielsen återvände familjen Hannover och de flesta andra danska judarna till Danmark igen.

Werner Best hade inte turen att få uppleva samarbetspolitiken igen, men fick behålla sitt jobb. Efter kriget satt han i fängelse i sex år. Han dömdes aldrig för krigsbrott och arbetade sedan som jurist.

Georg Ferdinand Duckwitz fortsatte arbeta som diplomat efter kriget och var i många år västtysk ambassadör i Köpenhamn.