Finländarna som stred i Waffen-SS
En hel bataljon av frivilliga finländare stred för Waffen-SS. När Finland vände vapnen mot tyskarna 1944 valde ett trettiotal att gå över till fienden.

Finländska SS-soldater i vinterkamouflage nära Skeljanski på Miusfronten mellan Ryssland och Ukraina.
Vinterkriget 1939–40 mellan Finland och Sovjetunionen slutade med en dyrköpt sovjetisk delseger och finländska förluster på över 25 000 döda eller saknade soldater.
Sovjetunionens fortsatta politiska tryck mot Finland i kombination med dess annektering av de baltiska staterna 1940 resulterade i en osäkerhet om det forna ryska furstendömet Finlands framtid.
Redan från självständigheten 1918 fanns i Finland ett intresse att politiskt och militärt samverka med Tyskland vilket också skedde. Men under åren 1920–35 valde tyskarna av taktiska skäl att samarbeta med Röda armén och 1939 slöts Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Sovjet och Tyskland.
Efter vinterkriget orienterade sig Finlands regering alltmer mot Tyskland som en säkerhet mot Sovjet. Det bidrog till att den finska krigsmakten fick en allt större roll när operation Barbarossa, invasionen av Sovjet, planerades.
Finländsk forskning har visat att såväl realpolitiska som revanschistiska och folkförsörjningsmässiga motiv låg bakom Finlands tyskorientering. Redan under 1930-talet betraktade Himmler de flesta finnar (inte enbart finlandssvenskar) som germaner och såg dem därför som rasfränder i Waffen-SS.
Adolf Hitler beslöt följaktligen i februari 1941 att en finländsk frivilligkontingent skulle tas emot i Waffen-SS. Saken hade den finländska regeringens och generalstabens stöd men man undvek en öppen rekrytering för att inte provocera Sovjetunionen.
Stort intresse
Intresset för tjänstgöring i tyska Waffen-SS var stort och av minst tvåtusen sökande antogs under april–maj 1941 cirka 1 200, vilka slutligen kom att bilda en frivilligbataljon i Waffen-SS.
Bataljonen var unik på så sätt att den var det enda SS-förband som ställdes upp av ett land som inte var ockuperat av Tredje riket.
Finlands politiska ledarskap betraktade bataljonen som en symbol för goda förbindelser mellan Tyskland och Finland under fälttåget i öster.
De SS-frivilliga blev för vissa finländska kretsar även ett politiskt medel för att bli delaktiga i denna kamp, delvis i kombination med expansionistiska planer på ett Stor-Finland, Suur-Suomi. Men även som en garanti för kontinuerliga tyska leveranser av vapen och livsmedel till landet.
Av de finländare som först värvades till Waffen-SS hade ungefär 400 stridserfarenhet från vinterkriget och placerades redan före operation Barbarossa i den motoriserade SS-divisionen Wiking. Dessa 400 frivilliga deltog följaktligen redan under sommaren och hösten 1941 i invasionen av Sovjet.