Eben-Emael – blixtkrig från ovan
1940 erövrade tyska fallskärmsjägare det »ointagliga» fortet Eben-Emael i Belgien. En djärv operation med glidflygplan som fullständigt saboterade de allierades planer.
Tyska fallskärmsjägare attackerar med eldkastare under anfallet mot Eben-Emael.
Den tyske glidplanspiloten Heiner Lange låg i gräset, blödande från åtta sår där granatskärvor slagit in i hans båda ben. Ett tiotal meter framför honom höjde sig den mäktiga Kanonkupol 120 likt en hjässa av stål ur berget.
Kupolen var bestyckad med två väldiga 12 centimeters artilleripjäser med en räckvidd på mer än halvannan mil. Nu gällde det att satsa allt! Trotsande sina sår tog sig Lange upp och började släpa de två delarna i den 50 kilo tunga hålladdningen bort mot stålkupolen.
Hålladdningen var en fruktansvärd mina som genom sin riktade sprängverkan kunde få hål på i stort sett vilket pansar som helst. Den var dessutom en tysk krigshemlighet – och nästan lika farlig för den som hanterade den som för fienden. 45 sekunder efter det att den apterats exploderade laddningen med enorm verkan. Då gällde det att hålla sig på ordentligt avstånd.
Med värkande muskler och blodet flödande baxade Lange upp laddningen till en position vid kanonerna uppe på kupolen där han fäste den. Därefter rutschade han ned på marken och började linka bort från platsen så fort han kunde. Plötsligt kände han ett kraftigt slag i ryggen och samtidigt en stickande smärta i båda öronen.
När han kvicknade till såg han hur splitter dunsade ner i ett moln av rök, men han hörde ingenting. Den kraftiga smällen hade blåst ut hans trumhinnor.
Ointaglig belgisk befästning
Det var i gryningen den 10 maj 1940. Den tyska storoffensiven i väster hade just börjat, och Heiner Lange hade oskadliggjort det största enskilda hotet mot den tyska framryckningen – huvudpjäserna på det belgiska fästningskomplexet Eben-Emael.
Adolf Hitler hade beslutat att inleda sitt storanfall mot Frankrike genom det neutrala Belgien. Därmed skulle tyskarna kringgå befästningarna i den mäktiga franska Maginotlinjen som löpte längs den fransk-tyska gränsen.
Men det fanns ett allvarligt problem: Vid Albertkanalen, två mil nordväst om Liège hade belgarna byggt världens största befästningsanläggning, fortet Eben-Emael. Med en yta på 800 gånger 700 meter, med 40–60 meter höga, lodräta väggar, inbyggd i ett berg och bestyckad med ett stort antal kanoner och kulsprutor betraktades Eben-Emael inte utan anledning som ointaglig.
Det fanns bara en, svårforcerad ingång till Eben-Emael. Fortet finns kvar än idag.
Hitler utarbetade planen
Belgarna var beslutsamma om att deras bittra erfarenhet från första världskriget – när landet invaderades och ockuperades av tyskarna – inte skulle upprepas. Därför hade de lagt ner en stor del av försvarsbudgeten på att bygga denna anläggning som var avsedd att avskräcka tyskarna från att tåga in i deras land igen.
Men de hade inte räknat med kreativiteten hos den nazistiske ledaren.
Efter andra världskriget var det populärt bland förlorande tyska generaler att skylla sina egna tillkortakommanden på Hitler. Denne kan förvisso betraktas som ondskan personifierad, men faktum är att han kunde vara en begåvad militär tänkare.
Det var till exempel Hitler som räddade den militära situationen för tyskarna på östfronten i slutet av 1941, och så sent som hösten 1944 drog han upp planen för Ardenneroffensiven.
Planen för att inta Eben-Emael – en av andra världskrigets mest lysande militära operationer – var Hitlers verk. I slutet av oktober 1939, knappt två månader efter krigets utbrott, hade han sin idé klar och bjöd in den tyske fallskärmsjägargeneralen Kurt Student för att ge denne uppdraget.
Avancerade glidflygplan
Student var den nya tyska fallskärmsjägarkårens fader. Han hade sett och lärt sig detta nya vapenslag av dess pionjärer, Sovjetunionens Röda armé, några år tidigare. Men Student hade också fört med sig en annan idé från sina besök i öster – det militära användandet av glidflygplan.
Eftersom tyskarna inte tillåtits att ha något motordrivet flyg åren närmast efter första världskriget, hade de kommit längre än de flesta i utvecklingen av motorlösa glidflygplan.
När andra världskriget bröt ut hade Tyskland världens mest avancerade militära glidflygplan, DFS 230, som kunde ta en last om två ton, inklusive nio fullt rustade soldater. DFS 230 hade aldrig använts i strid, men, resonerade Hitler, ett antal sådana borde kunna landa uppe på Eben-Emaels platta tak.
För själva neutraliserandet av de upp till tre decimeter tjocka pansarkupolerna skulle de 50 kilo tunga så kallade hålladdningarna användas.
Student ryggade tillbaka inför Hitlers plan, som han ansåg vara »alldeles för fantasifull», och bad Führern att tänka om. Men Hitler gav inte vika utan bad Student att »sova på saken». När fallskärmsjägargeneralen vaknade nästa morgon hade han kommit till insikt om att det var en alldeles lysande plan.
Fallskärmsgeneralen Kurt Student tvivlade först på Hitlers plan, men ändrade sig.
Inledde västoffensiven
Som en följd av Hitlers anfall mot Polen hade Frankrike och Storbritannien förklarat Tyskland krig den 3 september 1939, men i flera månader avvaktade båda sidor vid den fransk-tyska gränsen medan var och en på sitt håll samlade ihop sina anfallsstyrkor.
Hitler förekom sin motståndare genom att gå till attack den 10 maj 1940. I operationsplanen plan Gul spelade kuppen mot Eben-Emael en central roll.
Faktum är att anfallet mot det belgiska fortet inledde hela västoffensiven. En pluton om 82 fallskärmsjägare ombord på elva glidflygplan gick i täten för över tre miljoner soldater, 5 000 flygplan och 2 000 stridsvagnar.
Allt hängde på att fallskärmsjägarna tog det belgiska försvaret med överraskning, innan detta hann få fram förstärkningar. Därför skulle anfallet mot Eben-Emael genomföras före den allmänna anfallstiden, som var utsatt till 05.25. Dessutom skulle glidflygplanen kopplas loss från bogserflygplanen två mil från målet, så att fästningsgarnisonen inte varnades av något motorljud.
Nio plan landade ljudlöst
Klockan halv fem på morgonen den 10 maj 1940 startade elva transportflygplan med lika många DFS 230 med anfallsstyrkan, Granitgruppen. Två av glidflygplanen nådde inte målet, men de nio övriga gled ljudlöst ner på taket till den enorma anläggningen. Landningssträckan förkortades med bromsfallskärmar.
De tyska fallskärmsjägarna skred snabbt och metodiskt till verket. De hade övat på detta i sex månaders tid. Hålladdningarna apterades och inom tio minuter hade fallskärmsjägarna oskadliggjort sina primära mål.
Men nu satte också de belgiska motåtgärderna in på allvar. Intilliggande artilleri började beskjuta tyskarna uppe på fästningen. När dessa kunde konstatera att styrkans chef, löjtnant Rudolf Witzig, befunnit sig i ett av de glidflygplan som inte nått målet, tog en enkel sergeant vid namn Helmut Wenzel befälet.
»Vi var så välutbildade att vi inte behövde några officerare», kommenterade Wenzel efteråt.
Den tyska operationen löpte som ett urverk. Via en av de medförda radioapparaterna anropade Wenzel de störtbombflygare som samtidigt kretsade i luften ovanför, redo att komma till undsättning. Dessa styrde sina Junkers Ju 87 mot det belgiska artilleriet och fick snabbt tyst på detta.
Tyska fallskärmsjägare i den karaktäristiska hjälmen utan brätte kopplar av med en cigarett efter erövringen av fästningen.
Stuka fick nyckelroll
Den enmotoriga Ju 87 Stuka var också ett tyskt vapen som de allierade inte hade någon motsvarighet till. Genom att störtdyka mot sitt mål kunde den fälla sina bomber med en oemotsvarad precision. Stuka kom att spela en nyckelroll under den tyska blixtoffensiven i väster.
När Witzig tre timmar senare landade med ett nytt glidflygplan uppe på fästningen var uppdraget i huvudsak redan avklarat. Nu gällde det bara att hålla ut mot belgiska motanfall, och i detta fick fallskärmsjägarna gott stöd av de ständigt närvarande Stukaplanen.
De rena striderna var tämligen begränsade då fästningens 1 200 man starka garnison hölls effektivt instängd genom att tyskarna sprängde eller på annat vis blockerade uppgångarna till taket.
På morgonen den 11 maj, när tyska markstyrkor nådde fram, hade 6 tyskar och 24 belgare stupat.
Luften inne i den belägrade fästningen var tjock av krutrök och garnisonen helt demoraliserad när befälhavaren major Fritz Lucien Jottrand beslöt att kapitulera. En soldat skickades ut med ett vitt lakan fäst vid ett kvastskaft. Striden var över.
Allierades försvar kollapsade
Med Eben-Emaels fall kollapsade hela den allierade planen, som gick ut på att tyskarna – i händelse att de försökte ta vägen genom Belgien – skulle uppehållas så länge att brittiska och franska styrkor hann omgrupperas för att anfalla dem i flanken.
Istället var det tyskarnas snabba pansarframstötar som överflyglade de allierade. Tio dagar senare hade 400 000 allierade soldater blivit avskurna runt den nordfranska hamnstaden Dunkerque.
Utan den tyska erövringen av Eben-Emael hade slaget på västfronten i maj 1940 kunnat få ett helt annat förlopp. Det som hade börjat som en kupp av en handfull tyska fallskärmsjägare i gryningen den 10 maj 1940 slutade sex veckor senare med Frankrikes förödmjukande kapitulation för Tyskland.
Eben-Emael blev den direkta anledningen till att både Storbritannien och USA skaffade sig såväl egna fallskärmsjägare som militära glidflygplan. Det är få operationer av en sådan liten kvantitativ storlek som haft en så omfattande påverkan – både på fälttåget 1940 och på eftervärlden.
Publicerad i Militär Historia 4/2015