Double cross – tyska agenter tvingades i brittisk tjänst
Under andra världskriget skickade Tyskland en lång rad agenter för att spionera på Storbritannien. De som greps fick två val: att bli hängd eller att bli dubbelagent.

Dubbelagenterna i brittisk tjänst använde den tyska spionorganisationen Abwehrs sändarutrustning.
På eftermiddagen den 7 september 1940 upptäcktes en sovande man i en häck utanför byn Denton, nära Northampton i England. När mannen krupit fram ur häcken berättade han att han landat med fallskärm under natten, att han var svensk – och agent för Nazityskland.
Hans namn var Gösta Caroli och han blev det första "offret" för de brittiska säkerhetstjänsternas Double Cross System. Det innebar att agenter, som sänts till Storbritannien av Abwehr, den tyska arméns underrättelsetjänst, greps och övertalades, alternativet var hängning, att arbeta för britterna.
Namnet Double Cross (som betyder att luras på engelska) kom från XX-kommittén som styrde verksamheten. Den var numrerad med den latinska siffran 20 (XX). "Med The Double Cross System styrde vi aktivt det tyska spionaget i vårt land", förklarade kommitténs ordförande, John C Masterman efter krigsslutet.
Den första dubbelagenten
Systemet hade skapats av MI6/SIS, Storbritanniens underrättelsetjänst i utlandet, som 1936 avslöjade att en ingenjör från Wales, Arthur Owens, var tysk agent.
Owens erbjöd sig att samarbeta med den brittiska underrättelsetjänsten – men samtidigt fortsätta att rapportera till Abwehr. MI6 nappade och Owens blev dubbelagent. Under de följande åren rapporterade Owens via brev och under resor till Abwehr om förhållandena i England. Han byggde också upp ett delvis påhittat nätverk av agenter. Några av dem tillhörde MI5.
1939 kallades Owens till Hamburg. Där fick han träffa major Nikolaus Ritter, chef för flygvapnets underrättelsetjänst inom Abwehr. Han fick också lära sig att ta emot och sända meddelanden via radio, varpå han utrustades med en radiosändare och en kod för sina kontakter med Tyskland.
När andra världskriget bröt ut i september 1939 kontrollerade Storbritanniens polis och säkerhetstjänst alla misstänkta utländska medborgare i landet. Många av dem internerades.
I slutet av juni 1940 satt omkring 11 000 utlänningar i Storbritannien i olika läger och fängelser. Den brittiska underrättelsetjänsten hoppades att den därmed hade lyckats fånga in alla fientliga agenter.
Efter de tyska framgångarna 1939–40, då tyska arméer i rask takt ockuperat Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien och Frankrike, utgick Abwehr ifrån att det inte fanns något behov av spioner i Storbritannien. Britterna skulle ge upp inför Tysklands enorma överlägsenhet.