Double cross – tyska agenter tvingades i brittisk tjänst
Under andra världskriget skickade Tyskland en lång rad agenter för att spionera på Storbritannien. De som greps fick två val: att bli hängd eller att bli dubbelagent.
Dubbelagenterna i brittisk tjänst använde den tyska spionorganisationen Abwehrs sändarutrustning.
På eftermiddagen den 7 september 1940 upptäcktes en sovande man i en häck utanför byn Denton, nära Northampton i England. När mannen krupit fram ur häcken berättade han att han landat med fallskärm under natten, att han var svensk – och agent för Nazityskland.
Hans namn var Gösta Caroli och han blev det första "offret" för de brittiska säkerhetstjänsternas Double Cross System. Det innebar att agenter, som sänts till Storbritannien av Abwehr, den tyska arméns underrättelsetjänst, greps och övertalades, alternativet var hängning, att arbeta för britterna.
Namnet Double Cross (som betyder att luras på engelska) kom från XX-kommittén som styrde verksamheten. Den var numrerad med den latinska siffran 20 (XX). "Med The Double Cross System styrde vi aktivt det tyska spionaget i vårt land", förklarade kommitténs ordförande, John C Masterman efter krigsslutet.
Den första dubbelagenten
Systemet hade skapats av MI6/SIS, Storbritanniens underrättelsetjänst i utlandet, som 1936 avslöjade att en ingenjör från Wales, Arthur Owens, var tysk agent.
Owens erbjöd sig att samarbeta med den brittiska underrättelsetjänsten – men samtidigt fortsätta att rapportera till Abwehr. MI6 nappade och Owens blev dubbelagent. Under de följande åren rapporterade Owens via brev och under resor till Abwehr om förhållandena i England. Han byggde också upp ett delvis påhittat nätverk av agenter. Några av dem tillhörde MI5.
1939 kallades Owens till Hamburg. Där fick han träffa major Nikolaus Ritter, chef för flygvapnets underrättelsetjänst inom Abwehr. Han fick också lära sig att ta emot och sända meddelanden via radio, varpå han utrustades med en radiosändare och en kod för sina kontakter med Tyskland.
När andra världskriget bröt ut i september 1939 kontrollerade Storbritanniens polis och säkerhetstjänst alla misstänkta utländska medborgare i landet. Många av dem internerades.
I slutet av juni 1940 satt omkring 11 000 utlänningar i Storbritannien i olika läger och fängelser. Den brittiska underrättelsetjänsten hoppades att den därmed hade lyckats fånga in alla fientliga agenter.
Efter de tyska framgångarna 1939–40, då tyska arméer i rask takt ockuperat Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien och Frankrike, utgick Abwehr ifrån att det inte fanns något behov av spioner i Storbritannien. Britterna skulle ge upp inför Tysklands enorma överlägsenhet.
Tre av dubbelagenterna i Double Cross: svenske Gösta Caroli (till vänster), Juan Pujol (överst) och Eddie Chapman.
Spioner förberedde invasion
Men Storbritannien gav inte upp. Och när Adolf Hitler beslöt att Operation Sjölejon, en invasion av Storbritannien, skulle genomföras i september 1940, blev den tyska ledningens behov av information akut.
Major Nikolaus Ritter drog igång Operation Lena: I Hamburg snabbutbildades en grupp agenter i radiokommunikation och sabotageteknik. De skulle landsättas med båt eller fallskärm i England och rapportera om försvarsanläggningar, väder (de engelska väderleksrapporterna hölls hemliga), ange tänkbara bombmål, kartlägga lämpliga platser för landsättning av trupper och genomföra sabotage.
Den 3 september 1940 landsteg fyra tyska agenter i närheten av Folkestone i södra England. Men de uppträdde misstänkt och greps i stort sett omedelbart.
Några dagar senare fick Arthur Owens meddelande om att en tysk agent skulle landa med fallskärm i närheten av Oxford under någon av de närmaste nätterna. MI5 larmade polis och militär i området. De var alltså beredda när de den 7 september fick höra att en tysk agent hade gripits i Denton. Det var Gösta Caroli, som dagen därpå fördes till MI5:s anläggning Camp 020 i sydvästra London.
Den låg i ett skogsområde omgiven av ett högt plank och flera rader taggtrådsstängsel. Chef var "Tin Eye" Stephens, en monokelprydd överste som uppträdde med en överlägsenhet och brutalitet som fick många att tro att han var nazist.
Han ledde förhören av Gösta Caroli och chockade honom genom att meddela att de redan visste allt om hans ankomst och uppdragsgivare.
Förhördes brutalt
Gösta Caroli fick veta att han skulle bli dömd till döden. Men MI5 skulle kanske kunna förhindra det – om han gick med på att samarbeta med dem. Caroli vägrade först, men gav så småningom med sig. Han fick täcknamnet Summer.
Caroli avslöjade att hans kontaktman i England var en agent som kallades Johnny och att ytterligare två tyska agenter snart skulle komma till England. Den 19 september landade Wulf Schmidt med fallskärm i närheten av Cambridge. Han greps och fördes till Camp 020, men först efter 14 dagars förhör gick han med på att samarbeta med MI5. Schmidt kallades nu Tate.
Brittiska soldater övar på att fånga tyska agenter.
Double Cross igång
Därmed var The Double Cross System i full gång. MI5 hade fyra agenter som försåg Abwehr med uppgifter som den brittiska underrättelsetjänsten valde ut. Agenterna sände själva från de radiosändare de haft med sig och Abwehr ifrågasatte sällan deras rapporter. Britterna kunde vilseleda tyskarna samtidigt som de fick information om andra tyska agenter i Storbritannien.
Genom de uppgifter som Abwehr ville att agenterna skulle skaffa fick MI5 också reda på vad tyskarna var mest intresserade av. Med ledning av det kunde de dra slutsatser om de tyska planerna.
Antalet agenter växte snabbt. Under sista kvartalet 1940 greps drygt 25 tyska agenter i Storbritannien. Långt ifrån alla utnyttjades av MI5, men i början av 1941 drev organisationen nio dubbelagenter.
Hjälpte tyskarna
Det var ett omfattande arbete. För att förbli trovärdig måste agenten genomföra de uppdrag som Abwehr beordrade. De som styrde agenten måste undersöka vad de kunde avslöja – och i några fall också arrangera sabotage. Uppgifterna måste dessutom samordnas så att agenterna inte lämnade motsägande uppgifter. Det krävde mycket folk, och kontakter med en rad olika myndigheter och försvarsgrenar.
För att klara allt detta bildades i början av 1941 The Double Cross Committee med representanter från bland andra MI5, MI6, Scotland Yard, inrikes- och utrikesdepartementen, flyg- och marindepartementen och Försvarshögkvarteret.
Under hösten 1940 avbröt Hitler invasionsförsöket av Storbritannien. Avsikten var att göra ett nytt försök senare och Abwehr fortsatte att skicka agenter till Storbritannien. Några blev avslöjade och engagerades som dubbelagenter.
Förödelse efter ett bombdåd fejkades och fotograferades. Agenterna skickade bilderna till Tyskland som bevis på ett lyckat attentat.
Blev deprimerad
Men långt ifrån alla var framgångsrika. Norrmannen Tor Glad, med täcknamnet Jeff ansökte tillsammans med sin vän John Moe hos Abwehr i Oslo om att bli tysk agent i Storbritannien, med avsikt att arbeta för britterna.
På plats i Storbritannien genomförde Tor Glad och John Moe bland annat av MI5 arrangerade sabotage mot militärbaracker i Hampshire och ett kraftverk i närheten av Cambridge. Men Tor Glad klarade inte av den ständiga övervakningen. Han drabbades av depression och internerades.
Andra dubbelagenter blev legender. Till dem hörde Wulf Schmidt och Dusko Popov, en jugoslavisk jurist som ibland kallas "verklighetens James Bond". Abwehr ansåg Popov vara så pålitlig att han skickades till USA för att bygga upp en spionring där. Han lyckades också förmå tyskarna att betala ut 20 000 pund (motsvarande nära åtta miljoner kronor i dagens penningvärde) till "sina" agenter i Storbritannien.
Påhittat sabotage
Till eliten bland dubbelagenterna hörde också Juan Pujol, och Eddie Chapman. Chapman var kassaskåpssprängare och satt fängslad på ön Jersey i Engelska kanalen när tyskarna ockuperade ön. Han erbjöd sig att arbeta för Abwehr och sändes till Storbritannien. Där kontaktade han MI5 och blev dubbelagent.
Med hjälp av MI5 genomförde han i början av 1943 ett påhittat sabotage mot en flygplansfabrik och återvände sedan till Tyskland. Året därpå landade Chapman med fallskärm i Storbritannien med uppdrag att bland annat skaffa information om britternas nya utrustning för ubåtsspaning.
Chapman hade fått möjlighet att resa runt i Tyskland och hade information om såväl resultatet av de allierades bombningar som om tyskarnas nya raketvapen, V1-bomben.
En uppblåsbar stridsvagn som användes av britterna för att lura tyskarna om var man kraftsamlade.
Spred falsk information
De mest påtagliga resultaten var dock den vilseledande information som dubbelagenterna försåg Abwehr med. Under 1942 sände bland andra John Moe, Wulf Schmidt och Juan Pujol meddelanden som angav att de allierade förberedde attacker mot Norge och norra Frankrike.
Villospåret medförde att landstigningen i Nordafrika 1942 kom som en total överraskning för tyskarna när den genomfördes i november samma år.
Under 1944 beordrades Wulf Schmidt att sända rapporter om V2-raketernas nedslagsplatser. Han meddelade att raketerna passerade förbi London, när de i verkligheten sällan nådde fram till stadskärnan. Schmidts rapporter fick tyskarna att justera raketernas bana så att de slog ner ännu längre från huvudstadens centrum.
Lurade tyskarna
Men den mest omfattande insatsen gjorde dubbelagenterna inför de allierades invasion i Frankrike 1944. Där deltog bland andra agenterna Popov, Pujol, Moe och Schmidt.
Bedrägeriet lyckades.
När invasionen i Normandie hade inletts meddelade Pujol att det bara rörde sig om en avledande manöver. Det huvudsakliga anfallet skulle genomföras i trakten av Calais. Det fick tyskarna att behålla sju divisioner, som kunde ha sänts till invasionsområdet, i trakten av Calais.
Systemet med dubbelagenter var naturligtvis ekonomiskt kostsamt för Storbritannien, men Abwehr hjälpte till med betalningen. Under andra världskriget överförde den sammanlagt 85 000 pund, motsvarande omkring 32 miljoner kronor i dagens penningvärde, till sina agenter i Storbritannien, pengar som hamnade hos The Double Cross Committee.
Sprängladdning gömd i penna.