Dödens järnväg kostade 100 000 livet

Många dör under transporten

September 1942: Efter att ha tillbringat sju månader i det eländiga fängelset Changi i Singapore förs Reg Twigg och tusentals andra brittiska fångar till Thailand ombord på boskapsvagnar.

”Vi kommer att behandla er väl”.

Orden från den japanske officer som tog Reg Twigg till fånga sju månader tidigare ekar i hans huvud. Utmärglad och utsvulten står han i en kreatursvagn – hopträngd med trettiofyra andra krigsfångar.

Det är så ont om plats att det inte ens går att sitta ner. Golvet är en enda sörja av urin, avföring och uppkastningar och en stinkande påminnelse om att de sedan länge berövats den sista resten av brittisk värdighet.

Om det här ska föreställa ”god behandling” från japanernas sida, hur ser den dåliga behandlingen då ut, tänker Reg Twigg för sig själv, medan han gör sitt yttersta för att ignorera den kväljande stanken.

I tre dagar och tre nätter rullar tåget fram genom den mörka djungeln. På morgonen den fjärde dagen anländer fångarna till slut till sin destination. ”Ban Pong” står det på en träskylt. Den målade skylten och den ramponerade järnvägen är i stort sett de enda tecknen på civilisation i det vildvuxna djungellandskapet.

Ban Pong ligger i södra Thailand – drygt 150 mil från Singapore. Reg Twigg och de andra krigsfångarna stapplar ut ur boskapsvagnarna som en flock levande döda. Kläder och kängor är täckta av spyor och avföring, och det enda de fått att äta de senaste dagarna är några nävar ris.

Efter ett kort uppehåll fortsätter Reg Twigg och hans många hundra olyckskamrater till fots genom djungeln. Värmen är olidlig, och terrängen är ännu värre, men ingen pardon ges.

”Speedo, speedo!” skriker de japanska soldaterna och föser de utmattade krigsfångarna framåt med bajonetterna – som boskap på väg till slakt.

En del av Reg Twiggs kamrater är så svaga och utmattade att de faller omkull och inte klarar av att resa sig. Japanerna släpar iväg dem från resten av gruppen, och de syns aldrig till igen.

Fångarna sliter sig blodiga

Oktober 1942: I djungeln tvingas krigsfångar och slavarbetare arbeta på en järnväg, som ska förbinda Thailand med Burma och förse den japanska armén med materiel inför ett angrepp på Indien.

”Alla ska arbeta. Även officerarna!” vrålar löjtnant Usuki.

Med mord i blicken stirrar han på Reg Twigg och en grupp medfångar, som precis kommit fram till arbetslägret vid byn Konyo i södra Thailand.

Där ska de tillsammans med flera tusen andra krigs­fångar från Storbritannien, Nederländerna, Australien och USA samt ett ännu större antal asiatiska tvångsarbetare röja djungeln för att göra plats för en järnväg.
Linjen ska förbinda Thailand med Burma och ge japanerna möjlighet att försörja sina styrkor i landet.

Löjtnant Usuki är huvudet kortare än de flesta av sina fångar, vilket har gett honom öknamnet ”Konyo Kid”. Men den kortväxte mannen utgör ett stort hot mot fångarna på grund av sitt hetsiga temperament och sina brutala bestraffningar.

Det vet inte en av officerarna, som opponerar sig mot löjtnant Usukis order: ”Får jag påminna kommendanten om att officerare enligt Genèvekonventionerna inte kan tvingas att arbeta”. Högröd i ansiktet av ilska stövlar Konyo Kid fram till officeren och skäller ut honom.

När Usuki avslutat sin vrålande tirad slår han den brittiske officeren i ansiktet med knytnäven och beordrar två japanska soldater att misshandla den försvarslöse fången med sina gevärskolvar, tills mannen ligger medvetslös på marken.

Budskapet är tydligt: ingen slipper arbeta. Från soluppgång till solnedgången runt klockan sex på kvällen sliter Reg Twigg för att uppfylla japanernas hårda krav. För att hugga ner bambun får fångarna endast slöa yxor, eftersom vakterna är rädda att vassa redskap ska kunna användas mot dem.

Stenar och lösa klippblock får flyttas med bara händerna, och Reg Twiggs fingrar är snart blodiga. Det tunga slitet går dock hårdast ut över hans rygg och axlar, när de tunga bambustammarna ska bäras undan.

”Speedo, speedo!” skriker vakterna så fort Reg Twigg försöker ta en paus. För det mesta följs ordern av en rungande örfil eller ett knytnävsslag i magen.

Den dagliga matransonen är en liten skål med ruttet ris – och ett par näringsrika larver, om fångarna har tur. Runt omkring Reg Twigg dör fångar av utmattning eller sjukdomar som dysenteri och malaria, som härjar i lägret.

Att ge de döda en anständig begravning finns det inte tid för. Utan några som helst ceremonier begravs de under samma jord som de har slitit ihjäl sig på.

Hemmagjord tobak förbättrar humöret

November 1942: De senaste två månaderna har australiska krigsfångar arbetat i banans norra ände, nu börjar arbetet i Thailand. Reg Twigg ­flyttas norrut till ett läger vid staden Konyo.

Reg Twigg anländer till det nya arbetslägret, som av fångarna kallas rätt och slätt ”Konyo 2”. Det dröjer emellertid inte länge förrän soldaten från Leicester noterar att det finns en stor skillnad mellan de båda lägren: i djungeln som omger Konyo 2 växer det tobaksplantor.

Regs födelsedag närmar sig hastigt, och han beslutar sig för att ge sig själv en födelsedagspresent: han tänker försöka tillverka egen tobak. På den lilla fritid han har plockar han de tobaksplantor som växer nära lägret.

Han torkar bladen i solen och lägger dem sedan i en lösning bestående av te och socker från den lilla sockerranson, som han har fått förmånen att få tillgång till.

Efter en tid, när tobaksbladen har sugit till sig vätskan, skär han bladen i småbitar och pressar ihop dem till en kompakt massa. Till slut lindar han in tobaksklumpen i ett tygstycke och hänger upp härligheten vid sin hydda, där den fermenterar i ett dygn. Sedan är tobaken klar.

Reg Twigg testar resultatet i sin pipa tillsammans med en brittisk soldat som heter Hallam. När de på kvällen sitter och röker tobaken – som till Regs stora överraskning påminner oväntat mycket om den han brukar röka hemma – drömmer de sig bort från helvetet i lägret.

”Tänk, Reg, en vacker dag kommer vi att kunna röka en ordentlig pipa med St. Bruno-tobak, medan vi njuter av en stor öl. Och det kommer inte att finnas några jäkla japaner som kör med oss”, säger Hallam.

Svält driver honom att stjäla

December 1942: Framgången med tobaken har gett Reg Twigg nytt livsmod. Arbetet är dock fortfarande hårt, och maten dålig.

Sin tjugonioårsdag firar Reg Twigg den 16 december med – som varje dag – att slita vid järnvägen. Han väger inte mer än uppskattningsvis fyrtiofem kilo och kan se skelettet under huden.

Runt honom dör män som flugor, och Reg Twigg bestämmer sig för att ta en stor risk för att skaffa mer mat – en risk som mycket väl kan kosta honom livet.

Knappt femtio meter från hans bambuhydda ligger japanernas kök. Bakom hyddan, som står intill djungeln, står en stor metallbehållare fylld med torkad fisk. Reg Twigg har tidigare lagt märke till att köket inte bevakas på kvällen. Det är alltså då han måste slå till.

Med hjärtat i halsgropen och en jättelik klump i magen smyger han långsamt fram till behållaren. Om han ertappas vankas det inte bara en örfil – då kan han räkna med att dödas.

Försiktigt lyfter Reg locket på behållaren och halar upp två torkade fiskar. Han placerar sitt byte på det enda tillgängliga stället – i sitt ljusa japanska ländkläde (en fundoshi), som han bär runt underlivet som ett par im­proviserade underbyxor.

Med ett stort leende på läpparna smyger Reg Twigg tillbaka till sin hydda och delar stöldgodset med sin kamrat Howard. De följande veckorna upprepar Reg Twigg stölden – nu med hjälp av Howard, som håller vakt medan Reg plundrar behållaren med fisk.

Första gången de båda smyger ut för att stjäla mat i skydd av mörkret skakar Howard av nervositet. ”För helvete, Reg, du kan inte vara riktigt klok. Kommer de på oss blir vi skjutna”, väser han.

Det är bara utsikten att få lite mer att äta som får Howard att stanna kvar på sin plats som utkik – och efter att ha ätit fisken i smyg är han lättare att övertala att stjäla mat ännu en gång.

För Reg Twigg hjälper fisken inte bara honom att bli starkare. Varje gång han stjäl från vakterna känns det som en liten seger över fienden.

Fisktjuven blir sjuk

Mars 1943: Reg Twiggs tur tycks ha tagit slut – han ­drabbas av en livshotande sjukdom.

”Jag är rädd att du har fått beriberi”.

Orden som yttras av den brittiske militärläkare som tar emot Reg Twigg i Konyo 2-lägrets undermåliga sjukstuga kommer inte som någon överraskning.

Den dåliga synen, den blixtrande huvudvärken, de ömma musklerna och de svullna benen, som har plågat Reg Twigg hela dagen, är klassiska tecken på sjukdomen beriberi.

Han har sett flera av de andra krigsfångarna i lägret drabbas av sjukdomen – ibland med döden som följd. Beriberi orsakas av brist på B-vitaminet tiamin i kroppen, och så länge Reg befinner sig i arbetslägret är hans möjligheter att tillfriskna ytterst små.

”Det tror fan att vi drabbas av den skiten, när vi inte får mer än en handfull ruttet ris om dagen”, tänker Reg Twigg för sig själv. ”Du blir tvungen att vänta, tills jag kan skicka dig med en båt till byn Tarso. Det är inte mer jag kan göra för dig nu”, fortsätter läkaren.

Japanerna för sjuka krigsfångar till Tarso – där tillgången till vård är bättre och där det finns gott om läkemedel – men först när de sjuka fångarna är så många att de kan fylla en båt.

Morgonen därpå tar Reg Twigg sig därför söderut till det ursprungliga Konyo-lägret. Där får han i två dygn slita med att bära sten och flytta bambu, tills det finns tillräckligt med sjuka för att fylla båten.

Reg Twiggs armar och ben känns vid det laget som bly, och ögonlocken är så svullna att han knappt kan se. Inget av det spelar emellertid någon roll.

Det enda britten från Leicester kan tänka på är att han ska få lämna djungeln och helveteslägren – om än bara för en stund.

Att raka sig skänker värdighet

April 1943: Reg Twigg återhämtar sig på sjukhuset i Tarso. Han slipper åka tillbaka till Konyo, i stället ska han underhålla den nylagda rälsen i staden. Där blir han känd som ”barberaren i Tarso”..

Det kunde lika gärna ha hängt en skylt med orden ”Reg’s Barbershop” över ingången till Reg Twiggs hydda i Tarso. Varje dag kommer den ene skäggige soldaten efter den andre och ber att få ansiktshåret borttaget.

Reg Twigg började med sin sidosyssla för några veckor sedan, efter att han hade lyckats raka sig. Han gjorde det med hjälp av en stulen kökskniv och lite antibakteriell tvål, som fick fungera som raktvål.

I dag står ”barberaren i Tarso” – som de andra fångarna har börjat kalla honom – inför sin hittills största utmaning. ”Är det du som rakar?” frågar en man som står i dörren till hans hydda.

Mannen är en brittisk sergeant, som under sin fången­skap har anlagt ett enormt helskägg, som breder ut sig över bröstkorgen. ”Jag kan göra ett försök”, svarar Reg Twigg och ber underofficeren att ta plats.
”Men det är bäst att du har något att torka ögonen med, för det här kommer att svida”.

Sergeanten sätter sig rak i ryggen på den buckliga plåthink som fungerar som frisörstol, och svarar: ”Sätt igång bara. Bekymra dig inte om mig”. Reg Twigg doppar kökskniven i en balja med kokande vatten och börjar raka av det toviga skägget.

Runt honom i hyddan samlas en publik av krigsfångar – och ett par japanska fångvaktare tittar också in. Alla stönar i sympati med sergeanten, medan kniven förvandlar hans ansikte till en blodig, röd krater.

Mannen rör inte en min under rakningen – men tårarna i hans ögon avslöjar hur smärtsamt det är. ”Vad är det, Sarge, du ser ut som om du har gråtit”, säger Reg Twigg retfullt, när han drar kniven längs sergeantens ansikte en sista gång.

Sergeanten reser sig med röda ögon, tackar och lämnar rakstugan. Upplevelser som denna ger Reg Twigg den styrka som behövs för att hålla hoppet upp mitt i allt eländet.

Att raka sina kam­ra­ter är inte bara ett meningsfyllt arbete, det är också en unik möjlighet att hjälpa medfångarna att återfå en smula av den värdighet som japanerna har tagit från dem under den brutala fångenskapen.

Soldat undertecknar sin egen dödsdom

Maj 1943: Varje dag måste männen stå i givakt under de japanska vakternas inspektionsrunda.

Reg Twigg tittar ner i marken, när Tarsos mest brutale vakt, känd som ”Silver Bullet”, spankulerar förbi i sin välpressade uniform med ett sadistiskt leende på läpparna.

Den 1,45 meter långe fångvaktaren är en av åttahundra koreaner som japanerna anlitat för att vakta krigsfångarna.

Det är inte alla som lärt sig att slå ner blicken eller titta bort, när Silver Bullet letar efter nya offer. En lång man från det brittiska Sherwood Foresters-regementet ger vakten en ilsken blick. Det får den hetlevrade koreanen att slå till soldaten i ansiktet med knuten näve.

”Hörru, ditt ondskefulla svin. Den här mannen tillhör ett av de bästa regementena i den brittiska armén. Han har sannolikt både fru och barn därhemma. Han är utan tvekan någons son. Han är åtminstone en människa, som du inte har rätt att behandla på det sättet”, hör Reg Twigg sig själv säga högt – i sina tankar.

Orden yttras aldrig, som vanligt fastnar de på hans tunga. Om Sherwood Foresters-soldaten tänker samma sak är det ingen som vet, men i varje fall exploderar han och ger Silver Bullet en rak höger.

Vakten slungas baklänges och landar som en trasdocka på den dammiga marken framför de häpna fångarna. Ingen rör sig eller säger ett ord. Alla tittar med motvillig beundran på soldaten, som precis har undertecknat sin egen dödsdom.

Omtumlad reser Silver Bullet sig och vrålar åt soldaten, medan några vakter angriper honom med gevärskolvarna. Reg Twigg och de andra står kvar i givakt – med armarna längs kroppen och blicken riktad mot himlen.

Alla vet att minsta inblandning kommer att kosta dem livet. Efter vad som känns som en e­vig­het släpar vakterna bort den sönderslagne och blodige soldaten från platsen. Det är det sista Reg Twigg ser av honom.

Flygbombningar ger hopp

Mars 1944: Japan angriper Indien. För att materiel ska kunna föras fram till offensiven har fångarna fullt upp med att laga och underhålla järnvägen.

På våren kommer Reg Twigg till lägret ”Arrow Hill”, som ligger vid staden Kanchanaburi nära gränsen till Burma. Där ska han arbeta med att underhålla en bro över en flod, som tågen passerar.

Arbetet är hårt, och Reg Twiggs pepparkaksbruna kropp täcks av sår och blåsor. De senaste månaderna har varit en prövning: Han har be­or­drats att bränna döda kamrater, han har sovit på ett underlag av avföring, och så har han haft malaria.

Dessutom har köken i arbetslägren legat för långt bort för att Reg ska ha vågat stjäla mat. Det enda han fått att äta är därför ett par nävar ris om dagen samt de ödlor och ormar som han kunnat fånga med sina fällor av bambu och snöre, som han tillverkat i smyg.

När djuren fångats flår han dem och tillagar dem över en liten eld – och hoppas att ingen av vakterna ska upptäcka honom. Trots tillskottet uppskattar han att han inte väger mer än knappt fyrtio kilo.

En dag under arbetet börjar en japansk vakt slå på ett järngaller, som placerats vid ingången till en grotta fylld med fladdermöss. Slagen ekar genom grottan och ger upphov till ett infernaliskt oväsen: fientliga flygplan är på ingång!

Reg ställer ifrån sig två tunga bambustockar och kisar upp mot himlen. För ett ögonblick glömmer han den gnagande svälten i magen, medan han ser hur ett brittiskt Mosquito-bombplan glider fram över himlen och stiger över de djungelklädda bergen i horisonten.

”Var fanns du i Singapore?” tänker han – fylld av hopp. ”Era brittiska soldater skär huvudet av japanska soldater”, skriker lägerkommendanten, när krigsfångarna står i givakt inför honom. ”Om det fortsätter, kommer samma sak att ske med er”.

Reg Twigg säger inget. Han vet att vakterna kommer att straffa honom om han förlorar självbehärskningen. När han blir utskälld av vakter som inte talar engelska, kan han dock inte motstå att ge igen på sitt modersmål.

”Ditt elaka, mordiska svin. En vacker dag flår jag dig levande och grillar dig över en öppen eld”, säger han till de oförstående vakterna. Två dagar efter att Mosquitoplanet dök upp bryter helvetet lös i Arrow Hill, när sex brittiska bombplan visar sig på himlen.

Reg kastar sig till marken och följer bomberna med blicken, medan de faller. Japanerna rusar för­vir­rade runt och skjuter mot planen, men de kan inte förhindra att bron förvandlas till kaffeved.

De följande veckorna sliter fångarna som galningar arton timmar om dygnet för att bygga upp bron, så att tågen kan ta sig över floden igen. Vakterna är aggressivare än någonsin och sparkar och slår till höger och vänster.

För Reg Twigg har ett hopp dock tänts. Ett hopp om att fasorna snart kan vara över. Det ger honom förnyade krafter.

Reg Twigg kommer hem till England

15 augusti 1945: Allierade styrkor har under juli avslutat återerövringen av Burma, och antalet bombningar av järnvägen i Thailand har ökat.

de brittiska flygplan som passerar över byn Uttaradit, som har varit den undernärde och utmattade Reg Twiggs hem sedan juni. Han plockar upp ett av flygbladen.

När han läser det får han en klump i halsen: ”Japanerna har kapitulerat. Ni är nu fria, och vi ska ta kontakt med er som fort som möjligt”.

En nästan kuslig tystnad har lagt sig över platsen. Sedan brister männen plötsligt ut i ett jubelvrål och omfamnar varandra med glädjetårar i ögonen.

Men glädjen delas inte av alla: Reg Twigg ser en grupp japanska soldater marschera längs huvudgatan i Uttaradit med hängande huvuden och nederlagets smärta målad i ansiktena.

De japanska styrkorna i Singapore ger inte upp förrän den 12 sep­tem­ber, men vid det laget är Reg Twigg redan på god väg till Bang­kok. Från Thailands huvudstad skickas soldaten från Leicester med flyg till Rangoon.

Uppe från luften tittar han ner på den järnväg som han har slitit på i tre och ett halvt år av sitt liv. Nästan sjutusen av hans lands­män lig­ger ­begravda i enkla gravar längs den sönderbombade rälsen. Flera av dem var hans vänner.

Medan Reg Twigg sitter och stirrar ut genom flygplansfönstret försjunken i tankar kommer han att tänka på ett citat från William Shakespeares pjäs Henrik V: ”Glömsk gubben är; han annat allt ska glömma”.

”I helsicke heller!” tänker Reg. Järnvägsbygget må vara ett avslutat kapitel, men de obeskrivliga fasorna i djungeln kommer att leva kvar hos honom för evigt. Det enda han kan försöka göra nu är att leva.

Epilog: Efter ett par månader i Rangoon skickades Reg Twigg hem med det nederländska fartyget SS Boissevain. Han an­lände till Liverpool i oktober 1945, och två månader senare återförenades han med sin familj i Leicester.

Efter hemkomsten fick han jobb som lagerförvaltare. Reg Twigg avled 99 år gammal år 2013, bara några veckor innan hans själv­bio­gra­fi kom ut.

Han var aldrig intr­esserad av att fram­stå som en krigshjälte – Reg Twigg gjorde med sina egna ord bara vad som krävdes för att överleva.

I sina memoarer formulerade han det så: ”Dar­wi­nister kallar det för ’survival of the fittest’. Jag kal­lar det för ’survival of the most selfish bastards imaginable’”.