Djävlarna hamnade fel i mörket

Det är ingen som drar vitsar eller småpratar. Alla sitter helt knäpptysta, försjunkna i tankar. Klockan närmar sig 23.00 den 13 juli 1943.

Männen i planet är några av de totalt 1856 fallskärmssoldaterna från britternas 1:a fallskärmsbrigad som är på väg mot Sicilien.

Där ska de erövra och hålla den viktiga Primosolebron söder om Catania, utan att tyskarna och italienarna hinner spränga den i luften.

Pearson är medveten om att varenda man kommer att behövas. Överstelöjtnanten blir därför rasande, när Dakotan han sitter i plötsligt svänger och sätter kurs bort från Sicilien. Den kraftiga vinden och fiendens intensiva luftvärnseld har fått piloten att tappa modet.

”Vad fan gör du?” skriker Pearson, medan han tar sig fram till cockpit i det skumpande flygplanet.

”Jag är inte redo att flyga in”, svarar den skärrade piloten.

”Och JAG är inte beredd att vända om!” vrålar Pearson, som drar upp sin revolver och siktar på andrepiloten:

”Jag kanske ska börja med att skjuta dig, så kommer han kanske på bättre tankar”, säger den 28-årige officeren, och stirrar stint på piloten:

”Och jag skjuter dig också om det behövs, för jag har en duktig pilot som sitter här bak”.

Hotet får avsedd effekt. Piloten styr motvilligt planet tillbaka mot Sicilien – Pearson och hans män är på rätt kurs igen. Uppdraget som väntar de brittiska fallskärmssoldaterna ska dock bli svårare än något annat de gjort tidigare.

Ny front ska pressa tyskarna

När Pearson och hans fallskärmssoldater sommaren 1943 flyger mot Sicilien har andra världskriget rasat i nästan fyra år.

Under våren 1943 kunde Churchill och Roosevelt med tillfredsställelse skönja tyskarnas begynnande nederlag – först på östfronten vid Stalingrad och sedan i Nordafrika, där Tyskland och Italien i maj kapitulerade för de allierade.

Tiden är nu mogen för britterna och amerikanerna att invadera det tyskkontrollerade Västeuropa, så att Hitlers arméer kan pressas på flera fronter.

Målet är Italien, som Churchill kallar ”Europas mjuka underliv”.

Första steget på vägen är Sicilien, vars många flygbaser och hamnar har använts av tyskarna och italienarna för att angripa allierade fartyg i Medelhavet. Om de allierade kan ta kontroll över Sicilien kan de därför både stoppa fiendens angrepp och komma över viktiga flyg- och örlogsbaser för en kommande invasion av det italienska fastlandet.

Fallskärmsstyrkorna får nyckelroll

Natten till den 10 juli 1943 vadar brittiska och amerikanska styrkor iland på Siciliens södra kuster.

Medan general Geor­ge Pattons amerikanska styrkor rycker fram mot öns nordvästra ände, ska den brittiska 8:e armén under general Bernard Montgomery så fort som möjligt ta sig fram till Messina.

Staden nära Siciliens nordostspets är invasionens huvudmål, eftersom den ligger endast fem kilometer från det italienska fastlandet.

I Messina kommer de allierade att stå endast ett kanonskott från kontinenten.

Montgomerys planer på en snabb erövring av Messina hänger dock på en sak: Ponte Primosole.

Bron är den enda stabila övergången över floden Simeto, som 8:e armén måste korsa på vägen till Messina.

Om tyskarna och italienarna hinner spränga bron kommer fälttåget på Sicilien att dra ut på tiden, eftersom britternas pansar och artilleri hejdas söder om floden, medan fienden kan stärka försvaret norr om den.

Inom den brittiska försvarsledningen förlitar man sig därför helt på 1:a fallskärmsbrigaden – kända som ”Red Devils”, de röda djävlarna.

Namnet har styrkan fått av tyskarna under striderna i Nordafrika, och männen i de rödbruna baskrarna har med stolthet tagit namnet till sig.

Under ledning av brigadgeneral Gerald Lathbury flyger soldaterna mot Ponte Primosole i mörkret den 13 juli 1943.

I Operation Fustian ska de nästan tvåtusen männen landa på ömse sidor av Simetofloden klockan 23.00, erövra bron och hålla den, tills de morgonen därpå ska avlösas av 8:e armén.

Ett stort ansvar vilar på fallskärmssoldaterna. Deras insats är avgörande för slaget om Sicilien.

Får hoppa i blindo

Överstelöjtnant Alastair Pearson är medveten om vilken stor roll Primosolebron spelar för de allierades framgång på Sicilien – annars hade han aldrig gått så långt som att hota piloten med pistol.

Lyckligtvis är Dakotan med hans män från fallskärmsbrigadens första bataljon nu på väg mot målet igen.

Enligt planen ska så kallade stigfinnare ha hoppat trettio minuter före själva huvudstyrkan. Innan resten av styrkan anländer ska de med navigationsutrustning och signalfacklor ha märkt ut hopp- och landningszonerna.

Flera av planen med stigfinnare har dock inte hunnit fram i tid på grund av dåligt väder och luftvärn.

Zonerna vid Primosolebron är därför inte ordentligt markerade, och Dakotaplanen får släppa sina fallskärmssoldater mer eller mindre slumpmässigt över ön.

I luftrummet råder mer eller mindre kaos, när Pearsons Dakota sänker farten till cirka 180 kilometer i timmen, medan männen ställer sig på två led och gör sig klara att hoppa.

Under dem störtar brinnande plan till marken, och en man kons­taterar torrt att luftvärnselden skapar ”det mest fantastiska fyrverkeri”.

Pearsons män vill bara komma ut ur planet så fort som möjligt. På cirka 150 meters höjd växlar det röda ljuset vid dörren till slut till grönt.

”Ut! Ut! Ut!” En efter en kastar männen sig ut i den av krevader upplysta natten.

Efter endast tre sekunder i luften löses fallskärmarna ut, och de första tio ännen från Pearsons flygplan landar välbehållna en halv minut senare.

Dessvärre har planet långsamt tappat höjd, och de sista tio männen träffar marken med för hög fart.

Flera av dem omkommer, medan andra blir svårt skadade.

Pearson, som hoppat som nummer tio, landar också hårt, men skadas inte.

Förlusterna är frustrerande, men inget som Pearson kan göra något åt. Han samlar resten av sina män och ger sig av mot Primosolebron i fjärran.

Befälhavaren hamnar helt fel

Överallt i området kring bron råder det kaos. Större delen av soldaterna har landat långt från sina mål, för endast 39 av de totalt 133 flygplan som ingår i Operation Fustian har släppt av sina soldater inom en kilometer från hoppzonerna nära Ponte Primosole.

Enstaka soldater har landat hela tre mil bort och befinner sig vid vulkanen Etnas sluttningar.

Gerald Lathbury – operationens högsta befäl – har hamnat flera kilometer fel. Han fiskar fram sin kompass och börjar gå mot Primosolebron.

Längs vägen är Lathbury på sin vakt – precis som alla de andra fallskärmssoldaterna, som har svårt att orientera sig i mörkret. Så fort de ser en okänd silhuett viskar de kod­ordet ”ökenråttor”.

Om figuren inte svarar med ”döda italienare”, har soldaterna order att skjuta, eftersom den okände då måste antas vara italienare eller tysk.

När klockan passerar midnatt befinner Lathbury sig fortfarande en bra bit från Ponte Primosole. Brigadgeneralen hop­pas att andra officerare tar över och angriper, innan fienden spränger bron.

Brittisk kapten inleder angreppet

Klockan närmar sig ett på natten, när kapten J. Rann och de cirka femtio man som han har samlat ihop långsamt smyger fram mot bron på norra sidan av floden.

Hittills har inget gått planenligt, och kapten Rann har beslutat sig för att ta saker och ting i egna händer.

Vid vardera änden av den 156 meter långa bron står bunkrar, och de ital­iens­ka försvararna har även satt upp betong- och taggtrådshinder för att hejda fientliga fordon.

Bron ser trots kvällens intensiva aktivitet i luftrummet ut att vara bemannad som vanligt.

Rann bedömer att hans grupp mycket väl kan erövra målet, trots att de är så få.

I drygt en halvtimme ligger britterna och observerar brovakternas patrulleringsmönster, innan Rann delar in sina män i en anfallsstyrka och en grupp som ska ge eldunderstöd.

Kaptenen leder själv anfallsstyrkan, som på hans signal strax före klockan två rusar fram genom mörkret med kurs mot brons norra ände.

”Waho Mohammed!” vrålar britterna, när de rusar fram och avlossar sina första skott. Stridsropet har de hört tunisiska åsnedrivare i Nord­afrika ropa för att få sina djur att gå.

Italienarna grips i det närmaste av panik, och de flesta flyr eller kastar ifrån sig sina vapen och kapitulerar.

Rann är förbluffad över fiendens svaga stridsmoral, och han säger åt sina män att fortsätta över bron.

Även söder om floden möter britterna endast sporadiskt motstånd, och när en fallskärmssoldat kastar ner en granat i en av bunkrarna rusar arton vettskrämda italienare ut med händerna över huvudet.

Klockan kvart över två konstaterar kapten Rann att hans lilla grupp har erövrat Primosolebron. De har tagit drygt femtio fångar, och fienden har inte hunnit detonera de sprängladdningar som är monterade på bron.

Pö om pö kommer andra brittiska fallskärmssoldater fram till bron, och styrkan blir tillräckligt stor för att det ska gå att skicka ut patruller i mörkret för att finkamma närområdet på jakt efter fiender och leda kringströvande britter till bron.

Strax efter tre kommer även Lathbury och Pearson fram. Första delen av uppdraget har fullföljts trots deras frånvaro, men operationens två högst uppsatta officerare är fullt på det klara med att hårdare strider väntar.

Endast få av glidflygplanen har landat oskadda med sina kanoner, och mindre än hälften av de behållare med vapen och ammunition som släppts med fallskärm har kunnat lokaliseras.

Samtidigt vet britterna att tyskarna har styrkor i Catania. En del är dessutom fallskärmsstyrkor – ”de gröna djävlarna”, som de allierade kallar dem – som tidigare under dagen släppts norr om Simeto.

Pressen kommer snart att bli stor på brigadgeneral Lathburys lilla styrka.

Sprängmedlen avlägsnas från bron

Det första tecknet på att fienden inte har tänkt ge upp Primosole visar sig vid 03.30-tiden, när en tysk-italiensk konvoj kommer rullande med en 88-mm-ka­non norr om bron.

Lathbury skickar iväg en grupp mot fiendens lastbilar.

Britterna öppnar eld, och inom kort tycks konvojen vara oskadliggjord.

Den 37-årige brigadgeneralen går fram för att inspektera lastbilarna, när en överlevende ital­iensk soldat kastar en handgranat.

Splitter från granaten borrar sig in i Lathburys lår och rygg, så han får bäras tillbaka till det nyligen upprättade högkvarteret vid Simetoflodens södra strand.

Medan Lathbury får vård – vilket inkluderar en rejäl klunk whisky – får han en rapport från chefen för ingenjörsstyrkorna, som har undersökt hur lång tid det kommer att ta att ta bort de sprängladdningar som monterats på Primosolebron.

”Inte mer än en kvart”.

”Okej. Sätt igång då! Det ska vara klart före gryningen”, beordrar Lathbury, som även vill veta hur snabbt tyskarna kan minera bron igen.

”Inte på mindre än fyra timmar för en bro av den här storleken”, lyder svaret, vilket förvissar generalen om att hans styrkor kommer att ha tid att dra sig undan, om fienden återtar bron.

Medan ingenjörssoldaterna klättrar upp i brons fackverkskonstruktion och tar bort ledningar och trettio påsar med vardera nio kilo sprängmedel överlåter Lathbury en del av befälet till Pearson, eftersom brigadgeneralen inte längre kan delta i striderna fullt ut.

Pearson börjar omgående upprätta ett försvar av bron, men hans möjligheter är begränsade. Britterna har endast två granatkastare, tre pansarvärnskanoner och 295 man till sitt förfogande.

När solen går upp över Sicilien på morgonen den 14 juli är det därför en svår uppgift som väntar de brittiska fallskärmssoldaterna, om de ska kunna hålla fienden stången.

För de brittiska soldaterna vid Primosole kommer det att bli en lång dag.

Tyskarna angriper med full styrka

Under natten och morgonen den 14 juli har tyskarna samlat ihop 350 man – ledda av kapten Franz Stangenberg. Styrkan består huvudsakligen av elitsoldater från 1:a fallskärmsjägardivisionen.

På förmiddagen får britterna syn på en kolonn av tyska lastbilar norr om floden. Lastbilarna avancerar långsamt mellan de sicilianska fälten med vinstockar och olivträd.

Genom sina fältkikare kan britterna se att tyskarna har med sig flera tunga artilleripjäser. Klockan 13.10 inleder tyskarna bombardemanget. Granater från 88-mm-pjäser slår ner bland britterna, medan tyska flygplan beskjuter dem från luften.

I skydd av rökgranater rusar de tyska fallskärmssoldaterna fram genom olivlundarna norr om bron, där britterna har grävt ner sig och gör motstånd:

”De slogs som tigrar. Striderna var fasansfulla med män som sprang runt, medan de skrek och stack ner varandra med bajonetter”, skrev en tysk fall­skärms­jägare i ett brev hem.

Inne i en av de erövrade bunkrarna vid floden avfyrar den brittiske soldaten George Pratt sin kulspruta genom skottgluggen, när mannen intill honom träffas av den tyska elden:

”Plötsligt blev en av kamraterna bredvid mig skjuten i ansiktet; hans huvud exploderade bokstavligt talat och bitar av mjukvävnad och ben sprutade över mig. Som en robot vacklade han baklänges, tills han stötte ryggen mot den bakre väggen och gled ner. Kvar var bara en stor blodfläck, där bakhuvudet hade varit i kontakt med väggen”.

Trots den chockartade upplevelsen är Pratt mer bekymrad för att patronerna till hans kulspruta håller på att ta slut. Just ammunitionsbristen bekymrar även Pearson. Sent på eftermiddagen beslutar överstelöjtnanten att styrkorna på norra sidan av Simeto ska dra sig tillbaka.

Britterna kan spara både liv och kulor om de i stället koncentrerar försvaret till brons södra ände, där floden begränsar fiendens möjligheter att angripa.

”Håll barbarerna på avstånd så länge ni kan!” ropar Pearson till de främre ställningarna, så att de med sina automatvapen kan hålla fienden i schack, medan resten av soldaterna drar sig tillbaka över bron.

Även George Pratt får order om att hålla stånd, men han ber en stilla bön att evakueringen går snabbt, så att han också hinner sätta sig i säkerhet, innan tyskarna jämnar bunkern med marken. Till slut får han signalen han väntat på:

”När jag hörde visselpipan visste jag att det var dags att ge sig av – och det var inte ett ögonblick för tidigt, för i samma stund som jag smet ut genom dörren hörde jag en stor explosion, och jag slungades till marken. Jag kom på fötter igen och rusade över bron”.

I två timmar försvarar Pearsons styrkor ställningarna vid Primosolebrons södra del, men när en grupp tyska fallskärms­jägare korsar Simeto strax öster om bron, är britterna plötsligt hotade från både norr och öster.

Britterna har endast omkring tvåhundra utmattade män kvar – nästan hundra britter är antingen döda eller svårt sårade. Klockan 19.35 ger Lathbury order om att styrkan ska dra sig tillbaka helt till kullarna i söder, där de är säkrare.

Där finns det nämligen också bunkrar, och fallskärmssoldaterna kan – så länge de har ammunition – beskjuta bron och hind­ra tyskarna från att minera den.

Lathbury tycker inte om situationen. Han lugnas dock en smula av att det trots allt kommer att ta fienden minst fyra timmar att förstöra bron, när britternas ammunition tar slut. Tiden är dock knapp. Om inte Montgomery och hans 8:e armé kommer snart kommer bron och hela fälttåget att vara i fara.

Undsatta av stridsvagnar

Från kullarna kan Pearson på kvällen den 14 juli se de tyska soldaterna gå över Ponte Primosole. De är i färd med att etablera ett brohuvud på flodens södra strand.

Britterna följer allt som sker på bron, och prickskyttar är redo om någon försöker sätta ut sprängladdningar.

Sent på kvällen kontaktas britterna av en bonde från trakten. Mannen berättar att han är trött på den italienske diktatorn Mussolini – därför gläder det honom att han har sett brittiska stridsvagnar närma sig från söder.

Inom kort hör Pear­son det efterlängtade ljudet av Shermanvagnarnas larvband, och vid midnatt kan han och Lathbury ta emot officerarna från Durhamregementet – ett infanteriregemente – och 4:e pansarbrigaden från Montgomerys 8:e armé.

Natten är lugn, och ingen av sidorna gör några utfall, och de brittiska fallskärmssoldaterna får möjlighet att äta sig mätta – en välbehövlig påfyllning av energi efter ett och ett halvt dygn av slit och hårda strider.

Hittills har de brittiska fallskärmssoldaterna lyckats förhindra en sprängning av bron, och på morgonen den 15 juli tar befälen från Durhamregementet över kommandot.

Klockan 07.30 inleder en styrka av flera hundra britter ett angrepp med stöd av Shermanstridsvagnar. När de närmar sig de tyska ställningarna på södra sidan avfyrar de rökgranater, som döljer alla de infanterister som rycker fram intill stridsvagnarna i ett frontalanfall mot bron.

Britterna möts dock av en kontinuerlig eld från de tyska fallskärmssoldaternas MG42-kulsprutor, och när röken skingras öppnar tyskarnas 88-mm-kanoner eld från flodens norra strand i ett försök att slå ut Shermanstridsvagnarna.

De brittiska infanteristerna saknar skydd i den karga terrängen söder om floden, och under loppet av förmiddagen får britterna släpa tillbaka många stupade och sårade kamrater över den torra sicilianska jorden.

Då ingriper ödet till britternas fördel. En kommunikationsmiss på den tyska sidan gör att fallskärmsjägarna söder om bron drar sig tillbaka till norra stranden.

Britterna utnyttjar genast den gynnsamma situationen och tar över ställningarna på södra sidan. De intensiva striderna fortsätter på bron, men framåt eftermiddagen inser britterna att de inte kommer att kunna driva bort tyskarna. Tre Shermanstridsvagnar är utslagna, 34 brittiska infanterister har stupat, och mer än hundra man har ­sårats.

”Det var en förfärlig syn. Simeto­floden färgades bokstavligt talat röd av blodet”, skrev en av soldaterna efteråt om de skrämmande förlusterna.

Svårigheterna vittnar om de brittiska fallskärmssoldaternas heroiska insats under det gångna dygnet, och Alastair Pearson bjuds därför in, när Durham-officerarna planerar nästa steg. Planen är att genomföra ännu ett frontalanfall.

”Tja, om ni vill förlora ännu en bataljon, så är det rätta sättet att göra det på”, avbryter Pearson, som i stället föreslår att de ska korsa floden öster om bron och på så sätt överrumpla fienden:

”Jag kan ta med er över floden och leda er till bron, men därifrån får ni klara er själva”, lovar han.

Pearson skrider till verket

Strax efter midnatt den 16 juni är allt klart, och Pearson ger sig av med två kompanier i hälarna.

När de når en plats där flodbanken inte är alltför brant går soldaterna en efter en ut i Simeto och rör sig så ljudlöst som möjligt genom det sommarljumma vattnet, som når dem till midjan.

Medan männen passerar floden ger artilleriet vid Ponte Primosole eld för att avleda fiendens uppmärksamhet.

”Kom ihåg vad som hände med den andra bataljonen”, lyder Pearsons varning till Durhamstyrkornas chef, när han tar farväl av dem på norra sidan – nära tyskarnas ställningar.

Medan Pearson sätter sig i säkerhet på södra sidan av Simeto fortsätter Durham-förbandet mot fienden:

”Vi kunde inte se vart vi gick, för det var så mörkt. Vi smög fram genom vinfälten, men det var oerhört skrämmande, för vi visste aldrig när någon skulle skjuta mot oss”, berättade en av soldaterna.

Britternas intensiva nattliga bombardemang har dock skrämt tyskarna vid Primosoles norra ände så mycket att större delen av styrkan är i färd med att dra sig tillbaka norrut.

Därför avfyras endast enstaka skott, när kompanierna med infanterister når fram och börjar etablera ett brohuvud.

Trots att tyskarna befinner sig på reträtt gör en tysk fallskärms­jägare ett sista desperat försök att spränga Primosole i luften.

I full fart kör han mot bron i en lastbil fullpackad med sprängmedel, men uppmärksamma brittiska soldater öppnar eld mot fordonet och dödar föraren.

Den genomborrade lastbilen stannar vid vägkanten utan att detonera.

Montgomery tackar för insatsen

När solens strålar träffar Primosoles stålkonstruktion vid sextiden på morgonen den 16 juli är bron definitivt i brittiska händer. De röda djävlarna har förlorat 27 man under striderna, medan omkring 500 man från Durhamregementet har stupat eller sårats. I gengäld kan Montgomerys 8:e armé rycka fram snabbt.

Exakt en månad senare intar de allierade Messina, viiket innebär att de kontrollerar hela Sicilien. Det är Pearson inte medveten om, när han på förmiddagen den 16 juli är på väg bort från fronten i en lastbilskonvoj med resten av 1:a fallskärmsbrigaden.

Skulle överstelöjtnanten tvivla på om de röda djävlarnas insats spelade roll behöver han dock bara dra sig till minnes Montgomerys ord, innan lastbilarna lämnade Primosole:

”Åh, Pearson”, sa generalen, ”jag är så lycklig att se dig. Du har spelat en stor roll för mitt fälttåg”.