Vinden rycker i Dakotan, och transportflygplanet känns som en plåtburk, som när som helst kan bli genomborrad av fiendens kulor och störta i havet utanför Sicilien.
Tjugo brittiska fallskärmssoldater sitter på bänkar längs sidorna i flygplanets dunkla lastrum.
Deras chef, överstelöjtnant Alastair Pearson, skymtar deras spända ansikten i skenet från fiendens luftvärnseld utanför.
Överstelöjtnanten blir därför rasande, när Dakotan han sitter i plötsligt svänger.
Det är ingen som drar vitsar eller småpratar. Alla sitter helt knäpptysta, försjunkna i tankar. Klockan närmar sig 23.00 den 13 juli 1943.
Männen i planet är några av de totalt 1856 fallskärmssoldaterna från britternas 1:a fallskärmsbrigad som är på väg mot Sicilien.
Där ska de erövra och hålla den viktiga Primosolebron söder om Catania, utan att tyskarna och italienarna hinner spränga den i luften.
Pearson är medveten om att varenda man kommer att behövas. Överstelöjtnanten blir därför rasande, när Dakotan han sitter i plötsligt svänger och sätter kurs bort från Sicilien. Den kraftiga vinden och fiendens intensiva luftvärnseld har fått piloten att tappa modet.
”Vad fan gör du?” skriker Pearson, medan han tar sig fram till cockpit i det skumpande flygplanet.

De brittiska fallskärmssoldaternas utrustning bestod av bland annat hopfällbara cyklar.
”Jag är inte redo att flyga in”, svarar den skärrade piloten.
”Och JAG är inte beredd att vända om!” vrålar Pearson, som drar upp sin revolver och siktar på andrepiloten:
”Jag kanske ska börja med att skjuta dig, så kommer han kanske på bättre tankar”, säger den 28-årige officeren, och stirrar stint på piloten:
”Och jag skjuter dig också om det behövs, för jag har en duktig pilot som sitter här bak”.
Hotet får avsedd effekt. Piloten styr motvilligt planet tillbaka mot Sicilien – Pearson och hans män är på rätt kurs igen. Uppdraget som väntar de brittiska fallskärmssoldaterna ska dock bli svårare än något annat de gjort tidigare.
Ny front ska pressa tyskarna
När Pearson och hans fallskärmssoldater sommaren 1943 flyger mot Sicilien har andra världskriget rasat i nästan fyra år.
Under våren 1943 kunde Churchill och Roosevelt med tillfredsställelse skönja tyskarnas begynnande nederlag – först på östfronten vid Stalingrad och sedan i Nordafrika, där Tyskland och Italien i maj kapitulerade för de allierade.

Flera av operationens Waco-glidflygan kraschade och brann upp.
Skrämda italienare förhindrade katastrof
Tre dagar före angreppet på Primosolebron genomförde britterna en generalrepetition. Målet med Operation Ladbroke var att erövra bron Ponte Grande vid Siracusa på Sicilien.
Bristfällig erfarenhet av fallskärmsoperationer ledde till att nästan allt gick snett. Hårt väder och kraftig eld från fienden gjorde att många brittiska glidflygplan släpptes för tidigt.
Av den första anfallsvågens tvåtusen man nådde därför endast trettio fram till bron.
Trots det blev de italienska soldaterna överrumplade och gav upp i stort sett utan strid, och britterna kunde säkra bron.
Tiden är nu mogen för britterna och amerikanerna att invadera det tyskkontrollerade Västeuropa, så att Hitlers arméer kan pressas på flera fronter.
Målet är Italien, som Churchill kallar ”Europas mjuka underliv”.
Första steget på vägen är Sicilien, vars många flygbaser och hamnar har använts av tyskarna och italienarna för att angripa allierade fartyg i Medelhavet. Om de allierade kan ta kontroll över Sicilien kan de därför både stoppa fiendens angrepp och komma över viktiga flyg- och örlogsbaser för en kommande invasion av det italienska fastlandet.
Fallskärmsstyrkorna får nyckelroll
Natten till den 10 juli 1943 vadar brittiska och amerikanska styrkor iland på Siciliens södra kuster.
Medan general George Pattons amerikanska styrkor rycker fram mot öns nordvästra ände, ska den brittiska 8:e armén under general Bernard Montgomery så fort som möjligt ta sig fram till Messina.
Staden nära Siciliens nordostspets är invasionens huvudmål, eftersom den ligger endast fem kilometer från det italienska fastlandet.
I Messina kommer de allierade att stå endast ett kanonskott från kontinenten.

De britiske faldskærmstropper
Officiellt namn: 1st Parachute Brigade
Aktiv period: 1941–1948
MATERIEL
Männen hoppade med cirka fyrtio kilo utrustning, som omfattade allt från förstahjälpen och strumpor till ammunition och vapen. Vapnet var i regel ett Lee-Enfield .303-gevär med bajonett – det fick ofta eldavbrott på grund av sand och smuts.
UTBILDNING
Männen genomgick först en tolv dagar lång fallskärmskurs, innan de fick hoppa från spärrballonger och flygplan. Resten av utbildningen lade vikt vid orienterings- och angreppskunskaper samt kondition – männen skulle bland annat marschera åtta mil med full packning på 24 timmar.
ERFARENHET
Förbandet på Sicilien fick sitt elddop i februari 1942, när 120 fallskärmssoldater angrep en tysk radarstation i Frankrike. Sedan dess hade de stridit i Nordafrika, men inte deltagit i stora, samordnade operationer.
MORAL
Alla som anmälde sig till fallskärmstrupperna förväntades ha tilldelats utmärkelser för tidigare insatser. De flesta gav därför prov på stort mod och offervilja på slagfältet.
Montgomerys planer på en snabb erövring av Messina hänger dock på en sak: Ponte Primosole.
Bron är den enda stabila övergången över floden Simeto, som 8:e armén måste korsa på vägen till Messina.
Om tyskarna och italienarna hinner spränga bron kommer fälttåget på Sicilien att dra ut på tiden, eftersom britternas pansar och artilleri hejdas söder om floden, medan fienden kan stärka försvaret norr om den.
Inom den brittiska försvarsledningen förlitar man sig därför helt på 1:a fallskärmsbrigaden – kända som ”Red Devils”, de röda djävlarna.
Namnet har styrkan fått av tyskarna under striderna i Nordafrika, och männen i de rödbruna baskrarna har med stolthet tagit namnet till sig.
Under ledning av brigadgeneral Gerald Lathbury flyger soldaterna mot Ponte Primosole i mörkret den 13 juli 1943.
“Jag ska kanske börja med att skjuta dig, så kommer han kanske på bättre tankar”. Alastair Pearson, 1943.
I Operation Fustian ska de nästan tvåtusen männen landa på ömse sidor av Simetofloden klockan 23.00, erövra bron och hålla den, tills de morgonen därpå ska avlösas av 8:e armén.
Ett stort ansvar vilar på fallskärmssoldaterna. Deras insats är avgörande för slaget om Sicilien.
Får hoppa i blindo
Överstelöjtnant Alastair Pearson är medveten om vilken stor roll Primosolebron spelar för de allierades framgång på Sicilien – annars hade han aldrig gått så långt som att hota piloten med pistol.
Lyckligtvis är Dakotan med hans män från fallskärmsbrigadens första bataljon nu på väg mot målet igen.
Enligt planen ska så kallade stigfinnare ha hoppat trettio minuter före själva huvudstyrkan. Innan resten av styrkan anländer ska de med navigationsutrustning och signalfacklor ha märkt ut hopp- och landningszonerna.
Flera av planen med stigfinnare har dock inte hunnit fram i tid på grund av dåligt väder och luftvärn.
Zonerna vid Primosolebron är därför inte ordentligt markerade, och Dakotaplanen får släppa sina fallskärmssoldater mer eller mindre slumpmässigt över ön.

Brittiska fallskärmssoldater – med en erövrad tysk MG42-kulspruta – beskjuter tyskarna under striden om Primosolebron.
Britterna kämpade för att förhindra brosprängning
I tre dagar böljade striden om den strategiskt viktiga bron över floden Simeto fram och tillbaka. De brittiska fallskärmssoldaternas viktigaste uppgift var att hindra tyskarna och italienarna från att förstöra den.
När de allierade fattade beslut om att invadera Sicilien insåg de snabbt att de var tvungna att säkra en bro över floden Simeto. Öns näst längsta flod låg nämligen som en naturlig, buktande stoppkloss för de brittiska styrkor som skulle rycka fram längs den sicilianska ostkusten.
De militära ledarna valde ut Primosolebron som den plats där armén skulle korsa floden – bron var nämligen en del av landsvägen till Messina, som var den brittiska offensivens mål.
Britterna tog fram en plan som innebar att fallskärmssoldater och glidflygplan med artilleri skulle landa på ömse sidor av floden, så bron kunde angripas från båda håll. Strategin var att ta de italienska soldaterna på sängen, innan de hann spränga bron i luften.
I luftrummet råder mer eller mindre kaos, när Pearsons Dakota sänker farten till cirka 180 kilometer i timmen, medan männen ställer sig på två led och gör sig klara att hoppa.
Under dem störtar brinnande plan till marken, och en man konstaterar torrt att luftvärnselden skapar ”det mest fantastiska fyrverkeri”.
Pearsons män vill bara komma ut ur planet så fort som möjligt. På cirka 150 meters höjd växlar det röda ljuset vid dörren till slut till grönt.
”Ut! Ut! Ut!” En efter en kastar männen sig ut i den av krevader upplysta natten.
Efter endast tre sekunder i luften löses fallskärmarna ut, och de första tio ännen från Pearsons flygplan landar välbehållna en halv minut senare.
Dessvärre har planet långsamt tappat höjd, och de sista tio männen träffar marken med för hög fart.
Flera av dem omkommer, medan andra blir svårt skadade.
Pearson, som hoppat som nummer tio, landar också hårt, men skadas inte.
Förlusterna är frustrerande, men inget som Pearson kan göra något åt. Han samlar resten av sina män och ger sig av mot Primosolebron i fjärran.
Befälhavaren hamnar helt fel
Överallt i området kring bron råder det kaos. Större delen av soldaterna har landat långt från sina mål, för endast 39 av de totalt 133 flygplan som ingår i Operation Fustian har släppt av sina soldater inom en kilometer från hoppzonerna nära Ponte Primosole.
Enstaka soldater har landat hela tre mil bort och befinner sig vid vulkanen Etnas sluttningar.
Gerald Lathbury – operationens högsta befäl – har hamnat flera kilometer fel. Han fiskar fram sin kompass och börjar gå mot Primosolebron.
Längs vägen är Lathbury på sin vakt – precis som alla de andra fallskärmssoldaterna, som har svårt att orientera sig i mörkret. Så fort de ser en okänd silhuett viskar de kodordet ”ökenråttor”.

USA:s försvar testflög de första versionerna av glidflygplanet Waco CG-4A år 1942.
Glidflygplanens kanoner förlorades
Angreppet vid Primosolebron bjöd på militärt nytänkande: För första gången skulle tungt artilleri flygas in med glidflygplan för att stötta de brittiska fallskärmssoldaterna. Dessvärre gick planen i stöpet.
I försöket att i hemlighet frakta in män och materiel bakom fiendens linjer experimenterade de allierade med glidflygplan.
De motorlösa planen kallades ”de tysta vingarna”, och för att komma upp i luften bogserades de av motoriserade flygplan.
I glidflygplanet var det väldigt bullrigt, eftersom motorljudet från bogserplanet enligt piloten Donald McRae var öronbedövande: ”Det bullrade något djävulskt”.
Glidflygplanens största prövning kom vid Primosolebron. Planen skulle frakta tolv stora kanoner med granater som vägde 2,7 kilo styck. Kanonerna skulle spela en avgörande roll vid erövringen.
Dessvärre gick landningen snett i nattmörkret. Fiendens luftvärn sköt ner flera av glidflygplanen, och den kraftiga vinden gjorde det svårt för de resterande att landa på de avsedda platserna.
”Jag tackade Gud för att jag skickades ut i strid med fallskärm och inte i ett glidflygplan”, konstaterade en kapten i fallskärmsstyrkorna.
Han såg ett av glidflygplanen knäckas på mitten under landningen, så att den bakre delen med soldater och materiel gled ner i Simetofloden.
Endast tre kanoner nådde fram intakta till angreppet.
Om figuren inte svarar med ”döda italienare”, har soldaterna order att skjuta, eftersom den okände då måste antas vara italienare eller tysk.
När klockan passerar midnatt befinner Lathbury sig fortfarande en bra bit från Ponte Primosole. Brigadgeneralen hoppas att andra officerare tar över och angriper, innan fienden spränger bron.
Brittisk kapten inleder angreppet
Klockan närmar sig ett på natten, när kapten J. Rann och de cirka femtio man som han har samlat ihop långsamt smyger fram mot bron på norra sidan av floden.
Hittills har inget gått planenligt, och kapten Rann har beslutat sig för att ta saker och ting i egna händer.
Vid vardera änden av den 156 meter långa bron står bunkrar, och de italienska försvararna har även satt upp betong- och taggtrådshinder för att hejda fientliga fordon.
Bron ser trots kvällens intensiva aktivitet i luftrummet ut att vara bemannad som vanligt.
Rann bedömer att hans grupp mycket väl kan erövra målet, trots att de är så få.
I drygt en halvtimme ligger britterna och observerar brovakternas patrulleringsmönster, innan Rann delar in sina män i en anfallsstyrka och en grupp som ska ge eldunderstöd.
Kaptenen leder själv anfallsstyrkan, som på hans signal strax före klockan två rusar fram genom mörkret med kurs mot brons norra ände.
”Waho Mohammed!” vrålar britterna, när de rusar fram och avlossar sina första skott. Stridsropet har de hört tunisiska åsnedrivare i Nordafrika ropa för att få sina djur att gå.
Italienarna grips i det närmaste av panik, och de flesta flyr eller kastar ifrån sig sina vapen och kapitulerar.
Rann är förbluffad över fiendens svaga stridsmoral, och han säger åt sina män att fortsätta över bron.
Även söder om floden möter britterna endast sporadiskt motstånd, och när en fallskärmssoldat kastar ner en granat i en av bunkrarna rusar arton vettskrämda italienare ut med händerna över huvudet.
Strax efter tre kommer även Lathbury och Pearson fram. Första delen av uppdraget har fullföljts trots deras frånvaro.
Klockan kvart över två konstaterar kapten Rann att hans lilla grupp har erövrat Primosolebron. De har tagit drygt femtio fångar, och fienden har inte hunnit detonera de sprängladdningar som är monterade på bron.
Pö om pö kommer andra brittiska fallskärmssoldater fram till bron, och styrkan blir tillräckligt stor för att det ska gå att skicka ut patruller i mörkret för att finkamma närområdet på jakt efter fiender och leda kringströvande britter till bron.
Strax efter tre kommer även Lathbury och Pearson fram. Första delen av uppdraget har fullföljts trots deras frånvaro, men operationens två högst uppsatta officerare är fullt på det klara med att hårdare strider väntar.
Endast få av glidflygplanen har landat oskadda med sina kanoner, och mindre än hälften av de behållare med vapen och ammunition som släppts med fallskärm har kunnat lokaliseras.

Läkarna på fältsjukhusetutförde 31 operationer och behandlade 78 andra sårade under stridern.
Brittiska läkare tog hand om fiendesoldater
Medan Primosolebron var i brittiska händer den 14 juli upprättade fallskärmssoldaterna ett fältsjukhus i några byggnader söder om floden Simeto.
Där slet en grupp kirurger för att rädda de många sårade britterna, men även sårade italienare fördes till fältsjukhuset och behandlades.
När britterna blev tvungna att dra sig tillbaka från bron tog tyskar och italienare över kontrollen över sjukhuset.
En italiensk officer slog upp dörren och förkunnade att alla läkare nu var krigsfångar.
Officeren insåg dock snabbt att hans landsmän också fick vård, så kirurgerna fick lov att fortsätta.
Samtidigt vet britterna att tyskarna har styrkor i Catania. En del är dessutom fallskärmsstyrkor – ”de gröna djävlarna”, som de allierade kallar dem – som tidigare under dagen släppts norr om Simeto.
Pressen kommer snart att bli stor på brigadgeneral Lathburys lilla styrka.
Sprängmedlen avlägsnas från bron
Det första tecknet på att fienden inte har tänkt ge upp Primosole visar sig vid 03.30-tiden, när en tysk-italiensk konvoj kommer rullande med en 88-mm-kanon norr om bron.
Lathbury skickar iväg en grupp mot fiendens lastbilar.
Britterna öppnar eld, och inom kort tycks konvojen vara oskadliggjord.
Den 37-årige brigadgeneralen går fram för att inspektera lastbilarna, när en överlevende italiensk soldat kastar en handgranat.
“Okej. Sätt igång då! Det ska vara klart före gryningen” Gerald Lathbury, 1943.
Splitter från granaten borrar sig in i Lathburys lår och rygg, så han får bäras tillbaka till det nyligen upprättade högkvarteret vid Simetoflodens södra strand.
Medan Lathbury får vård – vilket inkluderar en rejäl klunk whisky – får han en rapport från chefen för ingenjörsstyrkorna, som har undersökt hur lång tid det kommer att ta att ta bort de sprängladdningar som monterats på Primosolebron.
”Inte mer än en kvart”.
”Okej. Sätt igång då! Det ska vara klart före gryningen”, beordrar Lathbury, som även vill veta hur snabbt tyskarna kan minera bron igen.
”Inte på mindre än fyra timmar för en bro av den här storleken”, lyder svaret, vilket förvissar generalen om att hans styrkor kommer att ha tid att dra sig undan, om fienden återtar bron.

Många av glidflygplanen kopplades loss långt från Primosolebron, och flera av dem störtade i havet. Styrkorna på marken fick därmed inte tillgång till planens last.
Medan ingenjörssoldaterna klättrar upp i brons fackverkskonstruktion och tar bort ledningar och trettio påsar med vardera nio kilo sprängmedel överlåter Lathbury en del av befälet till Pearson, eftersom brigadgeneralen inte längre kan delta i striderna fullt ut.
Pearson börjar omgående upprätta ett försvar av bron, men hans möjligheter är begränsade. Britterna har endast två granatkastare, tre pansarvärnskanoner och 295 man till sitt förfogande.
När solen går upp över Sicilien på morgonen den 14 juli är det därför en svår uppgift som väntar de brittiska fallskärmssoldaterna, om de ska kunna hålla fienden stången.
För de brittiska soldaterna vid Primosole kommer det att bli en lång dag.
Tyskarna angriper med full styrka
Under natten och morgonen den 14 juli har tyskarna samlat ihop 350 man – ledda av kapten Franz Stangenberg. Styrkan består huvudsakligen av elitsoldater från 1:a fallskärmsjägardivisionen.
På förmiddagen får britterna syn på en kolonn av tyska lastbilar norr om floden. Lastbilarna avancerar långsamt mellan de sicilianska fälten med vinstockar och olivträd.
Genom sina fältkikare kan britterna se att tyskarna har med sig flera tunga artilleripjäser. Klockan 13.10 inleder tyskarna bombardemanget. Granater från 88-mm-pjäser slår ner bland britterna, medan tyska flygplan beskjuter dem från luften.
I skydd av rökgranater rusar de tyska fallskärmssoldaterna fram genom olivlundarna norr om bron, där britterna har grävt ner sig och gör motstånd:
”De slogs som tigrar. Striderna var fasansfulla med män som sprang runt, medan de skrek och stack ner varandra med bajonetter”, skrev en tysk fallskärmsjägare i ett brev hem.
Inne i en av de erövrade bunkrarna vid floden avfyrar den brittiske soldaten George Pratt sin kulspruta genom skottgluggen, när mannen intill honom träffas av den tyska elden:
”Plötsligt blev en av kamraterna bredvid mig skjuten i ansiktet; hans huvud exploderade bokstavligt talat och bitar av mjukvävnad och ben sprutade över mig. Som en robot vacklade han baklänges, tills han stötte ryggen mot den bakre väggen och gled ner. Kvar var bara en stor blodfläck, där bakhuvudet hade varit i kontakt med väggen”.

De allierade använde glidflygplan för att frakta artilleri och jeepar vid angreppet på Primosolebron.
Trots den chockartade upplevelsen är Pratt mer bekymrad för att patronerna till hans kulspruta håller på att ta slut. Just ammunitionsbristen bekymrar även Pearson. Sent på eftermiddagen beslutar överstelöjtnanten att styrkorna på norra sidan av Simeto ska dra sig tillbaka.
Britterna kan spara både liv och kulor om de i stället koncentrerar försvaret till brons södra ände, där floden begränsar fiendens möjligheter att angripa.
”Håll barbarerna på avstånd så länge ni kan!” ropar Pearson till de främre ställningarna, så att de med sina automatvapen kan hålla fienden i schack, medan resten av soldaterna drar sig tillbaka över bron.
Även George Pratt får order om att hålla stånd, men han ber en stilla bön att evakueringen går snabbt, så att han också hinner sätta sig i säkerhet, innan tyskarna jämnar bunkern med marken. Till slut får han signalen han väntat på:
“Håll barbarerna på avstånd så länge ni kan!” Överstelöjtnant Alastair Pearson, 1943.
”När jag hörde visselpipan visste jag att det var dags att ge sig av – och det var inte ett ögonblick för tidigt, för i samma stund som jag smet ut genom dörren hörde jag en stor explosion, och jag slungades till marken. Jag kom på fötter igen och rusade över bron”.
I två timmar försvarar Pearsons styrkor ställningarna vid Primosolebrons södra del, men när en grupp tyska fallskärmsjägare korsar Simeto strax öster om bron, är britterna plötsligt hotade från både norr och öster.
Britterna har endast omkring tvåhundra utmattade män kvar – nästan hundra britter är antingen döda eller svårt sårade. Klockan 19.35 ger Lathbury order om att styrkan ska dra sig tillbaka helt till kullarna i söder, där de är säkrare.

Vid Arnhem stupade 1174 brittiska fallskärmssoldater, medan flera hundra sårades.
De röda djävlarna övergavs vid Arnhem
Året efter operationen på Sicilien skulle de röda djävlarna sättas in på västfronten i Europa. Under Operation Market Garden fick fallskärmsstyrkorna i uppgift att säkra broar över kanaler och floder i Nederländerna – inte minst bron över Rhen vid staden Arnhem.
Elitstyrkan erövrade bron den 17 september. Enligt planen skulle soldaterna hålla den, tills framryckande brittiska styrkor från 30:e armékåren skulle komma fram två dygn senare. Montgomerys plan var i stort sett identisk med planerna för Primosole året innan, men medan undsättningen kom fram på Sicilien, stoppade tyskarna den allierade offensiven vid Arnhem.
Efter fyra dagars strider fick fallskärmssoldaterna ge upp.
Där finns det nämligen också bunkrar, och fallskärmssoldaterna kan – så länge de har ammunition – beskjuta bron och hindra tyskarna från att minera den.
Lathbury tycker inte om situationen. Han lugnas dock en smula av att det trots allt kommer att ta fienden minst fyra timmar att förstöra bron, när britternas ammunition tar slut. Tiden är dock knapp. Om inte Montgomery och hans 8:e armé kommer snart kommer bron och hela fälttåget att vara i fara.
Undsatta av stridsvagnar
Från kullarna kan Pearson på kvällen den 14 juli se de tyska soldaterna gå över Ponte Primosole. De är i färd med att etablera ett brohuvud på flodens södra strand.
Britterna följer allt som sker på bron, och prickskyttar är redo om någon försöker sätta ut sprängladdningar.
Sent på kvällen kontaktas britterna av en bonde från trakten. Mannen berättar att han är trött på den italienske diktatorn Mussolini – därför gläder det honom att han har sett brittiska stridsvagnar närma sig från söder.
Inom kort hör Pearson det efterlängtade ljudet av Shermanvagnarnas larvband, och vid midnatt kan han och Lathbury ta emot officerarna från Durhamregementet – ett infanteriregemente – och 4:e pansarbrigaden från Montgomerys 8:e armé.
Natten är lugn, och ingen av sidorna gör några utfall, och de brittiska fallskärmssoldaterna får möjlighet att äta sig mätta – en välbehövlig påfyllning av energi efter ett och ett halvt dygn av slit och hårda strider.
“Tja, om ni vill förlora ännu en bataljon, så är det rätta sättet att göra det på”. Alastair Pearson, 1943.
Hittills har de brittiska fallskärmssoldaterna lyckats förhindra en sprängning av bron, och på morgonen den 15 juli tar befälen från Durhamregementet över kommandot.
Klockan 07.30 inleder en styrka av flera hundra britter ett angrepp med stöd av Shermanstridsvagnar. När de närmar sig de tyska ställningarna på södra sidan avfyrar de rökgranater, som döljer alla de infanterister som rycker fram intill stridsvagnarna i ett frontalanfall mot bron.
Britterna möts dock av en kontinuerlig eld från de tyska fallskärmssoldaternas MG42-kulsprutor, och när röken skingras öppnar tyskarnas 88-mm-kanoner eld från flodens norra strand i ett försök att slå ut Shermanstridsvagnarna.

Italienarna hade monterat sprängladdningar på Ponte Primosole, men de hann inte detonera dem, inann brittarna erövrade bron.
De brittiska infanteristerna saknar skydd i den karga terrängen söder om floden, och under loppet av förmiddagen får britterna släpa tillbaka många stupade och sårade kamrater över den torra sicilianska jorden.
Då ingriper ödet till britternas fördel. En kommunikationsmiss på den tyska sidan gör att fallskärmsjägarna söder om bron drar sig tillbaka till norra stranden.
Britterna utnyttjar genast den gynnsamma situationen och tar över ställningarna på södra sidan. De intensiva striderna fortsätter på bron, men framåt eftermiddagen inser britterna att de inte kommer att kunna driva bort tyskarna. Tre Shermanstridsvagnar är utslagna, 34 brittiska infanterister har stupat, och mer än hundra man har sårats.
”Det var en förfärlig syn. Simetofloden färgades bokstavligt talat röd av blodet”, skrev en av soldaterna efteråt om de skrämmande förlusterna.
“Jag kan ta med er över floden och leda er till bron, men därifrån får ni klara er själva.”
Svårigheterna vittnar om de brittiska fallskärmssoldaternas heroiska insats under det gångna dygnet, och Alastair Pearson bjuds därför in, när Durham-officerarna planerar nästa steg. Planen är att genomföra ännu ett frontalanfall.
”Tja, om ni vill förlora ännu en bataljon, så är det rätta sättet att göra det på”, avbryter Pearson, som i stället föreslår att de ska korsa floden öster om bron och på så sätt överrumpla fienden:
”Jag kan ta med er över floden och leda er till bron, men därifrån får ni klara er själva”, lovar han.
Pearson skrider till verket
Strax efter midnatt den 16 juni är allt klart, och Pearson ger sig av med två kompanier i hälarna.
När de når en plats där flodbanken inte är alltför brant går soldaterna en efter en ut i Simeto och rör sig så ljudlöst som möjligt genom det sommarljumma vattnet, som når dem till midjan.
Medan männen passerar floden ger artilleriet vid Ponte Primosole eld för att avleda fiendens uppmärksamhet.
”Kom ihåg vad som hände med den andra bataljonen”, lyder Pearsons varning till Durhamstyrkornas chef, när han tar farväl av dem på norra sidan – nära tyskarnas ställningar.

Britterna lärde sig av Primosole
Angreppet på Primosolebron slutade med en brittisk framgång, men det stod klart att genomförandet av luftburna operationer behövde förbättras. I synnerhet tre punkter lyftes fram.
Piloterna blev rädda
Piloterna på transportplanen klarade inte påfrestningarna. Under Operation Fustian noterade en brittisk kapten att fiendens luftförsvar fick ”många piloter att vända om”, samt att piloterna ”låg bakom de oprecisa landningarna”. Enligt kaptenen var problemet att männen i cockpit var ”transportbesättningar, vars utbildning och mentalitet inte var inställd på att bli beskjuten”. Resultatet blev att de allierade hädanefter specialtränade piloter för luftburna operationer, så att de klarade av att hantera att bli beskjutna av fientligt luftvärn.
Stigfinnare i tidsnöd
Enligt planen skulle särskilda stigfinnare släppas ner över operationsområdet, så att de kunde markera landningsplatserna med olikfärgade lampor. De hade trettio minuter på sig att utföra uppgiften, innan resten av styrkan kom fram. En halvtimme visade sig vara alltför kort tid, eftersom stigfinnarna landat långt från de zoner som skulle märkas ut. Efter Primosole beslutade de allierade därför att stigfinnare skulle ha mer tid på sig att sätta ut sina signaler. Samtidigt skulle man ha färre, men större landningszoner, så att de var lättare att se från luften.
Glidplan hamnade i vattnet
Användningen av glidflygplan under Operation Fustian blev ett fiasko. Nästan fyrtio procent av de plan som kopplades loss över havet försvann i vågorna. De allierade drog lärdom av misstagen och beslutade att glidflygplan hädanefter inte skulle kopplas loss över vatten i mörker. Landningszonerna visade sig också vara så små att piloterna endast i undantagsfall hittade dem i tid.
Medan Pearson sätter sig i säkerhet på södra sidan av Simeto fortsätter Durham-förbandet mot fienden:
”Vi kunde inte se vart vi gick, för det var så mörkt. Vi smög fram genom vinfälten, men det var oerhört skrämmande, för vi visste aldrig när någon skulle skjuta mot oss”, berättade en av soldaterna.
Britternas intensiva nattliga bombardemang har dock skrämt tyskarna vid Primosoles norra ände så mycket att större delen av styrkan är i färd med att dra sig tillbaka norrut.
Därför avfyras endast enstaka skott, när kompanierna med infanterister når fram och börjar etablera ett brohuvud.
Trots att tyskarna befinner sig på reträtt gör en tysk fallskärmsjägare ett sista desperat försök att spränga Primosole i luften.
“Vi kunde inte se vart vi gick, för det var så mörkt. Vi smög fram genom vinfälten, men det var oerhört skrämmande, för vi visste aldrig när någon skulle skjuta mot oss.”
I full fart kör han mot bron i en lastbil fullpackad med sprängmedel, men uppmärksamma brittiska soldater öppnar eld mot fordonet och dödar föraren.
Den genomborrade lastbilen stannar vid vägkanten utan att detonera.
Montgomery tackar för insatsen
När solens strålar träffar Primosoles stålkonstruktion vid sextiden på morgonen den 16 juli är bron definitivt i brittiska händer. De röda djävlarna har förlorat 27 man under striderna, medan omkring 500 man från Durhamregementet har stupat eller sårats. I gengäld kan Montgomerys 8:e armé rycka fram snabbt.
Exakt en månad senare intar de allierade Messina, viiket innebär att de kontrollerar hela Sicilien. Det är Pearson inte medveten om, när han på förmiddagen den 16 juli är på väg bort från fronten i en lastbilskonvoj med resten av 1:a fallskärmsbrigaden.
Skulle överstelöjtnanten tvivla på om de röda djävlarnas insats spelade roll behöver han dock bara dra sig till minnes Montgomerys ord, innan lastbilarna lämnade Primosole:
”Åh, Pearson”, sa generalen, ”jag är så lycklig att se dig. Du har spelat en stor roll för mitt fälttåg”.