22 april 1942
Den senaste veckan har den nazistiska terrorn tilltagit så mycket att vi blir trötta på livet. Kort sagt vore döden bättre för oss än det liv vi lever nu. Det är inte bara dramatiska ord.
Nazisterna har börjat söka efter politiska brott som vi har begått tidigare eller i nutid, och det lämnar ingen oberörd. I ett akademiskt land finns det ingen som inte kan anklagas för att på ett eller annat sätt ha begått en lagöverträdelse mot nazisterna, och det ger stort utrymme för vedergällning.
Och deras hämnd är barbarisk och omänsklig. Det är inte en civiliserad stats hämnd av en regim med ett pedagogiskt fundament, utan snarare hämnden från en mördarliga, med fradga om munnen, som helt saknar mänskliga känslor och inte känner till begreppet nåd.
De mördare som Gestapo skickar bryr sig inte ens om att beskylla de personer de dömer till döden för något lagbrott. De går utan förvarning in i folks hus och sätter en kula i hjärtat på den stackare som bor där – och livet är slut.
Chaim Kaplans sista dagboksnotering är från våren 1942. Hans öde efter det är okänt.
Chaim Kaplan berättar från gettot
Chaim Kaplan (1880–1942) var rektor för en hebreisk skola i Warszawa, när kriget bröt ut. Även om Kaplan var övertygad om att ”civilisationen” skulle besegra ”de moderna hunnerna”, hade han inga illusioner om vad som väntade judarna.
Den 1 september 1939 skrev han i sin dagbok att det ”finns inget hopp för det judiska folket”. Från tidpunkten för den tyska invasionen till sin död 1942 ansträngde Chaim Kaplan sig därför för att dokumentera vardagen i gettot och nazisternas krossande av det judiska samhället i Polen.
Kaplans dagböcker smugglades ut ur gettot kort före hans död och är i dag ett av de viktigaste vittnesbörden om livet i Warszawas getto.
I nummer 41 på Leśno-gatan dödades en mor och hennes son. Jag vet inte vad de heter, men det är ett faktum. Samma dag dödades ordföranden för invalidsällskapet, Gorka, utan någon förklaring. Det samma gäller de andra som dödades. Döden kom utan förvarning.
Varje dag mördas personer som bara några ögonblick innan förödelsens änglar anlände var fulla av liv och inte fruktade att något ont skulle ske.
Minsta överträdelse räcker för att nazisterna ska eliminera ”förbrytaren” på ett ögonblick, utan dom, rättegång eller någon utredning. Där står du fridfullt och äter ditt bröd (om vi bara hade bröd) och dricker ditt vatten, och i nästa ögonblick är du död, ett kuvat kadaver utan någon grav.
I dag var vi ögonvittnen till en sådan händelse: Ett tyskt fordon var på väg längs Okopowa-gatan och stannade vid en ränna eller ett hål i marken. En tysk officer hoppade ut ur fordonet åtföljd av en ung judisk man.
Till Wannseekonferensen hade Adolf Eichmann tagit med en sammanställning över samtliga judar i Europa. Listan skulle se till att alla utrotades.
Nazisterna beslutar sig för att utrota judarna
I januari 1942, medan den tyska armén har kört fast utanför Moskva, möts ett antal högt uppsatta nazister i Wannsee strax utanför Berlin. Bland deltagarna är bland andra chefen för SS, Reinhard Heydrich, och den skicklige organisatören Adolf Eichmann.
Eichmann har tagit med en sammanställning över samtliga judar i Europa. Skälet till att sammanställningen gjorts är att nazisterna på ett metodiskt och målmedvetet sätt tänker jaga de ungefär elva miljoner judar som lever i Europa, och utplåna dem.
Under mötet i Wannsee kommer deltagarna överens om ”den slutgiltiga lösningen” på judefrågan. Kort därefter inleds den organiserade massutrotningen. Gettot i Warszawa, där Chaim Kaplan lever, töms under sommaren 1942 långsamt på judar, som skickas till de närbelägna dödslägren i Treblinka, Chełmno och Auschwitz.
Den tyske ”riddaren”, som var tungt beväpnad, tecknade åt den unge mannen att gå åt sidan och ställa sig där. Den unge mannen lydde
När den unge mannen ställt sig på den anvisade platsen, tog officeren fram en pistol och sköt honom rakt i hjärtat. Han föll som en sädeskärve för skördetröskan.
Efter förrättat värv gick mördaren tillbaka till sitt fordon, klev in och försvann som om inget hade hänt.
Nazisterna utövar tre former av terror. En är att de skjuter personer helt godtyckligt. Varje jude som gjort sig skyldig till en förseelse, även den allra minsta, lyder under detta terrorns barn.
Juden straffas annorlunda: Utan förvarning, utan undersökning eller krav, utan lag eller rättvisa.
En annan form av terror är våld. I dessa dagar, inför tusentals förbipasserande, kan nazisterna utan förvarning attackera judar som helt oskyldigt går förbi, och misshandla dem svårt.
Det enda en nazist behöver göra är att signalera till en jude med sitt finger att han ska stanna eller närma sig ”frivilligt”. Denna signal är endast till för att kunna skada juden, när han kommer tillräckligt nära, och kunna ge honom ett ordentligt kok stryk.
Den tredje formen av terror är förolämpningens terror i sällskap av fysisk skada. De torterades smärtfyllda stön kombineras med hånskrattet från bödeln och uppmuntran från hans ledsagare, som är vittnen till handlingen.
Våld förekommer överallt i gettot, med skott, misshandel och skällsord utan anledning dussintals gånger per dag.
Mer än 400 000 judar levde i Warszawas getto, när massdeportationerna inleddes 1942. Historiker uppskattar att 300 000 dog i gaskamrarna eller till följd av summariska avrättningar som dem Chaim Kaplan beskriver i sin dagbok. Resten dog av svält, sjukdom eller i det uppror som de sista judarna i gettot inledde i januari 1943.