Den stora flykten från nazilägret
Under andra världskriget lyckades 76 allierade krigsfångar fly från ett av de mest välbevakade tyska lägren genom en drygt hundra meter lång tunnel. Detta gjorde Hitler så rasande att han beordrade att de som infångades skulle skjutas.
Fången Bennet L Kenyon dokumenterade flykten från Stalag Luft III med sina teckningar.
Lester "Johnny" Bull, kapten i det brittiska flygvapnet, fick en smärre chock när han som förste man på kvällen den 24 mars 1944 tittade upp ur den 102 meter långa flykttunneln. Istället för att, som beräknat, utmynna i skogsbrynet utanför det tyska fånglägret, slutade tunneln i öppen terräng knappt 15 meter från ett av vakttornen. I skydd av mörkret lyckades Bull ändå ta sig upp och slinka undan bland träden i skogen lite längre bort. Efter honom följde man efter man, ljudlöst och under andlös spänning.
Först efter flera timmar upptäckte en tysk vaktpost en av rymlingarna alldeles utanför uppgången från tunneln. Vakten blåste i sin visselpipa och alarmerade resten av vaktstyrkan. Men då hade redan 76 allierade officerare lyckats rymma. Det var en av de största organiserade flykterna från ett tyskt fångläger under andra världskriget.
Ansågs rymningssäkert
Lägret de flydde ifrån hette Stalag Luft III och låg nära staden Sagan – i dag Zagan i sydvästra Polen. Det hade betraktats som rymningssäkert när det togs i bruk i maj 1942. Lägrets tyske kommendant, överste Friedrich-Wilhelm von Lindeiner-Wildau, kostade på sig att ha en ganska avspänd relation till lägrets krigsfångar, i huvudsak västallierade flygofficerare. Detta resulterade i en rad flyktförsök.
Enbart sommaren 1942 grävde fångarna uppemot 40 tunnlar för att försöka ta sig ut, men alla flyktförsök utom ett stop pades av tyskarna. I det enda fall där någon lyckades ta sig ut på detta vis, blev de tre rymlingarna snabbt infångade. Efter detta beslöt ledaren för lägrets rymningsplanering, major Roger Bushell, att krigsfångarna skulle avstå från vidare flyktplaner till våren 1943, för att invagga tyskarna i tron att de gett upp.
Bushell var en brittisk jaktpilot som befunnit sig i fångenskap sedan han 1940 blivit nedskjuten över Frankrike. Han hade rymt från tyska fångläger två gånger tidigare, men blivit infångad båda gångerna.
Brittiska fångar i en av lägrets baracker.
Planerade massflykt
På våren 1943 inledde Bushell arbetet med sin stora flyktplan. Den här gången skulle det bli en massflykt där man hoppades få ut 200 man. Tre tunnlar – kallade "Tom", "Dick" och "Harry" började grävas.
Planen var sinnrik. "Harry" grävdes till exempel ut under en järnkamin i en av fångbarackerna. Fångar som varit byggingenjörer i det civila konstruerade tunnlarna, medan andra, som varit gruvarbetare och snickare genomförde tunnelarbetet. Sängspjälor användes för att staga upp de 60 x 60 cm vida tunnlarna, och där anlades till och med en räls som förde fram små trallor.
Cylinderformade torrmjölksburkar av bleck från Röda korset samlades in och fogades samman till ventilationsrör som förde frisk luft in i tunnlarna med hjälp av bälgar som tillverkats av gummiimpregnerade persedelsäckar. Krigsfångarna arbetade i skift med att hålla lufttillförseln igång utan avbrott.
Problemet med att få bort den sand som grävts bort löstes genom så kallade "pingviner" – män som fått påsar fastsydda på insidan av byxbenen. Dessa fylldes med sand från tunneln, och sedan travade "pingvinerna" bort till lägrets idrottsplan, där de i ett obevakat ögonblick drog i det lilla snöre som tömde ut sanden. Sedan skyndade andra idrottande fångar till och såg till så att sandhögarna stampades ner i marken.
Tillverkade falska dokument
Under tiden arbetade skräddare med att tillverka förklädnader medan konstnärer förfalskade legitimationshandlingar och resedokument. Hela dokumentbuntar med falsk skrivmaskinstext ritades för hand, och där fattades varken överkryssade ord eller bokstäver som såg ut att ha blivit för svagt dittryckta. Ett sådant dokument kunde ta en hel dag att tillverka.
När tyskarna genom en slump upptäckte "Tom" under en inspektion i augusti 1943, beslöt Bushell att göra ett uppehåll i arbetet med de övriga tunnlarna. Under tiden arbetade en liten grupp fångar på ett annat utbrytningsförsök. De gömde två man inuti en hemmasnickrad bygelhäst för gymnastikövningar som bars till en plats bara 30 meter från lägrets yttersta stängsel.
Trots att tunnelns mynning låg inom synhåll från ett vakttorn kunde 76 fångar ta sig upp och in i skogen.
Medan medfångar hoppade över bygelhästen, grävde de sig dag för dag allt närmare friheten. Efter 114 dagars arbete lyckades tre man ta sig ut på kvällen den 29 oktober 1943. Alla tre lyckades efter en äventyrlig flykt nå friheten i Sverige, och därifrån ta sig till England. En av dem, Eric Williams, skrev efteråt en bok om denna bragd, som på svenska fick titeln Trähästen.
Vid ett annat tillfälle marscherade tre fångar, utklädda till tyska soldater, helt sonika ut genom grindarna tillsammans med 24 fångar som "skulle avlusas". Samtliga blev emellertid snart infångade igen.
Väntade på bättre väder
I början av 1944 påbörjades arbetet på tunneln "Harry" igen. Nu användes "Dick" till att härbärgera all sand som togs upp. Den 14 mars 1944 var "Harry" färdig. Bushell väntade nu bara på en natt med litet mildare temperatur. Tio dagar senare meddelade han att flykten skulle iscensättas samma kväll.
Utklädda till tyska ämbetsmän, soldater och civila, till handelsmän från neutrala länder eller utländska arbetare, samtliga försedda med nästintill perfekta förfalskningar av rese- och id-handlingar, klättrade männen ner i tunneln en efter en. De första rymlingarna fick så pass god tidsmarginal att de kunde ta olika tåg från järnvägsstationen i Sagan.
Men vid det laget var den nazityska kontrollapparaten alltför omfattande för att särskilt många skulle ha en chans att undkomma. Två norska piloter i RAF lyckades smyga ombord på en svensk båt som gick till Stockholm, och en nederländsk pilot i det brittiska flygvapnet tog sig genom hela Tyskland och det ockuperade Frankrike ända till det neutrala Spanien. Alla de övriga 73 fångades in på väg mot friheten.
Många avslöjades av nitiska tyska kontrollanter, andra genom ren ovaksamhet hos rymlingarna själva, i deras tillstånd av fysisk och psykisk utmattning. På ett tåg som rymlingen Doug Poynter åkte med blev alla passagerare ombedda att legitimera sig för två poliser och en pojke från Hitlerjugend. Poliserna godkände först Poynters förfalskade handlingar, men när nazistynglingen påpekade ett nästan omärkligt fel i texten, blev rymlingen avslöjad.
Steve McQueen gjorde huvudrollen i filmatiseringen av den dramatiska rymningen. Filmen kom 1963 under namnet The Great Escape och heter Den stora flykten på svenska.
Roger Bushell och Bernard Scheidhauer hade tagit sig ända till Saarbrücken i västra Tyskland när en Gestapoofficer stoppade dem och bad att få se deras papper. Gestapomannen synade identitetshandlingarna och lämnade tillbaka dem med ett leende medan han sa på engelska: "Good luck!"
Utan att tänka sig för svarade den nervöse Scheidhauer reflexmässigt: "Thank you" – och i nästa minut var de båda männen försedda med handbojor och på väg till det lokala Gestapohögkvarteret.
Vad rymlingarna inte visste var att Hitler blivit så rasande över den lyckade massflykten att han gett order om att samtliga infångade rymlingar skulle avrättas. Den tyske flygvapenchefen Hermann Göring försökte förmå diktatorn att avstå från detta, men Hitler gick bara med på att minska antalet som skulle avrättas till femtio.
Rymlingar avrättades
Bushell och Scheidhauer sattes i en bil tillsammans med två Gestapomän och fick höra att de skulle köras tillbaka till Stalag Luft III. Under färden stannade bilen till i vägkanten ute på landsbygden och fångarna blev tillsagda att gå ut för att kasta vatten. Medan de stod i dikeskanten blev de båda skjutna med pistol bakifrån. Scheidhauer stupade död rakt framåt, medan Bushell ramlade ihop, svårt sårad.
Gestapomannen Emil Schulz knäböjde bredvid den blödande flyktledaren, satte pistolen mot dennes vänstra tinning och tryckte av. "Döden var ögonblicklig", skulle Schulz senare berätta. På liknande sätt mördades femtio av de infångade rymlingarna. Några andra skickades till det ökända koncentrationslägret Sachsenhausen.
Behandlingen av de infångade männen stred totalt mot Genèvekonventionen vilket inte bara väckte ett ramaskri bland männen i Stalag Luft III, utan även bland de allierades politiska ledare. Den brittiske utrikesministern Anthony Eden svor offentligt på att de skyldiga till morden skulle spåras upp och ställas inför rätta så snart kriget var slut.
Klappjakt på de skyldiga
Sommaren 1945 inledde en grupp från det brittiska flygets speciella underrättelseavdelning SIB, ledd av överstelöjtnant Wilfred Bowes, klappjakten på de skyldiga. Efter tre år hade 69 man spårats upp. Flera var redan döda – elva genom självmord – eller hade försvunnit, men 47 man greps. 21 av dem dömdes till döden och avrättades genom hängning. 17 dömdes till fängelsestraff.
Gestapomannen Emil Schulz dömdes till döden för att han avrättat flyktingarna Bushell och Sheidhauer.
Två SIB-män spårade upp Emil Schulz, Bushells mördare, genom en husrannsakan hos hans familj. Spåren ledde till ett franskt interneringsläger för tyska krigsfångar nära Saarbrücken. Namnteckningen på ett brev som påträffats gömt hemma hos familjen Schulz avslöjade att den fånge som gick under namnet "Ernst Schmidt" i själva verket var Emil Schulz.
Innan Schulz flögs till rätten i London, tilläts han skriva ett avskedsbrev till sin hustru. "Min kära", skrev han, "jag har aldrig brutit mot humanitetens lagar av egen vilja." Schulz menade att han tvingats lyda order om att skjuta Bushell – i annat fall skulle han själv ha blivit avrättad. Skribenten Phil Craig på tidningen Daily Mail gav honom rätt:
"Om han vägrat att åtlyda den direkta ordern att skjuta Bushell skulle han själv ha ställts inför en arkebuseringspluton, och hans familj hade förmodligen satts i fängelse." Det var en "Führer-order" direkt från Berlin och att inte åtlyda den skulle ha varit liktydigt med självmord.
Emil Schulz och tolv andra medåtalade avrättades i fängelset i den tyska staden Hameln den 27 februari 1948.
Miljontals övergrepp
Under Nürnbergrättegången lades morden på de 50 rymlingarna från Stalag Luft III, bland mängder av andra övergrepp, fram som belägg för att det tyska militära överkommandot under andra världskriget var att likställa med en kriminell organisation.
Morden på de femtio från Stalag Luft III var långt ifrån det värsta tyska övergreppet mot krigsfångar under andra världskriget. Under andra halvan av 1941 dog nära tre miljoner sovjetiska soldater i nazitysk fångenskap genom att de utsattes för svält och kyla eller helt enkelt blev skjutna – något som beskrivits som det kanske mest koncentrerade massmordet i historien.
Men vid sidan av massakern på amerikanska krigsfångar i Malmedy under Ardenneroffensiven vintern 1944–45 har avrättningarna på de femtio från Stalag Luft III kommit att bli de i västvärlden mest kända nazityska övergreppen mot krigsfångar. Detta beror framför allt på de många böcker och filmer som gjorts om den stora flykten från Stalag Luft III.