Piloten Ian Cross kryper in under lastbilen. Den brittiske krigsfången vet att han måste ligga alldeles stilla. Om de tyska vakterna upptäcker honom blir han skjuten på fläcken. Cross, som flugit i Royal Air Force, slinker in under lastbilen och tar tag i underredet. Om han bara orkar hålla sig kvar kan han åka under bilen ut ur fånglägret Stalag Luft III, ut i friheten.
I samma sekund går chefen för de tyska fångvaktarna, Oberfeldwebel Hermann Glemnitz, fram till lastbilen. Han lutar sig in till chauffören.
Cross hör inte vad de pratar om men plötsligt dundrar lastbilen iväg över ett fält fullt med trästubbar. En grupp fångar i närheten håller andan medan de oroligt följer bilen med blicken. De vet att Cross riskerar att krossas mot stubbarna eller under hjulen.
Lastbilen kör tillbaka och stannar. Vaktchefen Glemnitz går fram och tittar in under den.
”Ni kan komma fram nu, Herr Cross. Vi har en isoleringscell som väntar på er!”
Ian Cross dras fram ur sitt gömställe och släpas iväg av de tyska vakterna.
”Där ser ni hur förbannat försiktiga vi måste vara”, säger en av fångarna som följt dramat på håll. Han är en bredaxlad man med ett skadat, isblått öga – resultatet av en skidolycka. Medfångarna runt om honom lyssnar som de alltid gör när mannen med isögat talar.
Mannen heter Roger Bushell. Bakom de grubblande anletsdragen spirar planerna på en oerhört våghalsig massflykt från tyskarnas mest rymningssäkra fångläger under andra världskriget, Stalag Luft III. Bushell ser stint på de andra.
”Diskretion är en absolut nödvändighet.”
Hjärnan bakom den stora flykten: Roger Bushell, som planerade massflykten från Stalag Luft III, hann resa tvärs igenom hela Tyskland innan Gestapo till sist grep honom.
En man med idéer
Redan innan Roger Bushell kom till Stalag på hösten 1942 berättades det många spännande historier om honom. Den 32-årige majoren i brittiska flygvapnet hade skjutits ned över Frankrike två år tidigare och varit krigsfånge sedan dess. Gång på gång hade han försökt fly.
Bushell brukade säga att krigsfångar levde på lånad tid – och att det bara fanns en anledning till att den gode guden gav fångarna lite extra tid: ”För att vi ska kunna göra livet till ett helvete för preussarna!”
I det första lägret hade han arrangerat en kamp mellan en get och en fånge. Mitt i tumultet gömde sig Bushell i getstallet för att kunna smyga sig ut ur lägret under natten. Han hann nästan ända fram till den schweiziska gränsen innan han greps och placerades i ett nytt läger.
Här började han gräva en tunnel, men flyttades till ett tredje läger innan den var klar. I tåget på vägen dit lyckades han göra hål i golvet på tågvagnen och krypa ut ur tåget i Hannover. Den här gången kom han till Prag innan tyskarna grep honom igen.
När Bushell leddes in i Stalag Luft III i oktober 1942 var de övriga fångarna spända av förväntan. I lägret fanns endast krigsfångar från de allierades flygvapen. Om det fanns en enda känsla som var gemensam för de hundratals nedskjutna piloterna, var det en brinnande längtan efter att få komma ut, komma hem och att flyga igen.
Många av dem hade redan försökt fly men ingen med sådan finess och organisatorisk förmåga som den nyanlände fången uppvisat.
Flyktplanen tar form
Det dröjer inte länge förrän Bushell kallar till sig en liten grupp pålitliga fångar.
”Vi måste börja planera nu”, säger han och syftar på de lägerrykten som säger att fångarna ska flyttas till en ny avdelning i mars. På våren är marken lagom mjuk att gräva i – förflyttningen, och all röra i samband med den, blir ett utmärkt tillfälle att fly, argumenterar Bushell.
”Min idé är att samla 500 man och gräva tre tunnlar samtidigt. Vakterna upptäcker kanske en eller två av dem, men vi borde kunna genomföra planen med minst en tunnel”, förklarar han. ”Vad säger ni?”
Männen ser på varandra och börjar genast diskutera hur flykten ska organiseras. Diskussionen pågår i ett par timmar innan de fattar ett beslut: Fångarna ska gräva tre tunnlar. De ska innehålla en underjordisk verkstad och ett hemmagjort järnvägsspår att forsla bort jorden på.
Dessutom ska fångarna förfalska flera hundra pass, sy civila kläder och tillverka kompasser och kartor. Slutligen måste fångarna bygga upp en egen underrättelsetjänst som kan infiltrera lägerpersonalen och skaffa sig information om vaktscheman och säkerhetssystem.
Allra först tar Bushell kontakt med den fånge som har högst rang och är fångarnas inofficielle ledare, överste Herbert Massey. Han ska informeras om den vågade planen. Massey vilar sitt skadade ben på sängen och lyssnar.
”Hör nu här, Bushell. Du har försökt rymma två gånger. Gestapo har ögonen på dig och skulle älska att gripa dig. Ta det lugnt och överlåt flykten till andra. Jag vill inte att du ska få en kula i huvudet”, lyder Masseys råd.
”Den här gången tar de mig inte”, svarar Bushell självsäkert. Massey ser tveksam ut.
”Var försiktig, för Guds skull. Håll dig i bakgrunden och låtsas som om du fått nog av rymningar. Du får nöja dig med att vara hjärnan.”
När Bushell lämnar rummet har översten, trots sin oro, gett honom ett löfte: Hela lägret står till hans förfogande.
Täcknamnen är Tom, Dick och Harry
Fångarna vet att deras plan är nästintill omöjlig. Stalag Luft III sägs vara det mest välbevakade krigsfånglägret – vissa nazister kallar det till och med ”rymningssäkert”.
Lägret omges av barrskog men tyskarna har fällt träd i en vid ring kring lägret så att fångarna inte har någonstans att gömma sig om de skulle lyckas ta sig över staketet. Flera taggtrådsstängsel och torn med beväpnade vakter och starka strålkastare håller fångarna i schack.
För att förebygga flykttunnlar har tyskarna placerat de flesta lägeravdelningar långt innanför taggtrådsstängslet. Vissa baracker står till och med på pålar för att ingen ska kunna gräva sig ut. Dessutom finns mikrofoner gömda i jorden och de registrerar minsta ljud under markytan.
Men Bushell är säker på att han kan överlista tyskarna. Tunnlarna ska bara grävas så djupt ned att varken vakter eller mikrofoner upptäcker dem. Nio meters djup borde vara tillräckligt, tror Bushell. Och dessutom måste tunnlarna vara så långa att de når ända in till skogen.
Som flyktorganisatör har Bushell kodnamnet ”Stora X”. I varje barack utser han en Lilla X och en Lilla S som ska samordna arbetet i sin avdelning. Lilla S har hand om säkerheten och Lilla X rapporterar direkt till Bushell. De tre planerade flykttunnlarna får kodnamnen ”Tom”, ”Dick” och ”Harry”.
”De ska omtalas med sina kodnamn – och endast deras kodnamn”, fastslår Bushell. ”Om någon så mycket som nämner ordet 'tunnel' ska han ställas inför krigsrätt!”
Bushell utser kaptenlöjtnant Arnost Valenta, en RAF-pilot med tjeckiskt påbrå, till att leda fångarnas underrättelsearbete. Valenta börjar organisera fångar som förstår tyska och lär dem att skaffa sig en god relation till vakterna.
Syftet är att inhämta information om lägret och att hitta tyskar som kan mutas till att skaffa fram verktyg och material till grävningen.
Parallellt med underrättelsearbetet frågar Bushell ut ett stort antal fångar för att hitta folk med särskilda talanger. Många har tidigare arbetat som t.ex. skräddare, gruvarbetare, kartritare, ingenjörer eller mekaniker.
När laguppställningen är klar kommer nästa fråga: Hur ska de gräva tunnlarna?
Ingången doldes under en kamin
Piloten Robert Ker-Ramsey står lutad över kaminen i barack 104. Bushell har bestämt att den hemliga luckan in till tunneln ”Harry” ska ligga här inne i rum 23. Baracken är noga utvald eftersom den ligger på en betonggrund som döljer grävarbetet.
Den kraftige Ker-Ramsey lyfter först bort kaminen och börjar därefter ta loss de plattor som den står på. Han fäster dem på en träram som fångarna gjort i förväg. Den flyttbara luckan är på pricken lik det gamla golvet under kaminen.
Sedan börjar Ker-Ramsey hugga i betonggolvet med en hemmagjord hacka. Det väsnas i hela lägret. Om vakterna upptäcker varifrån oväsendet kommer är allt förstört.
Bushell beordrar genast ett halvt dussin fångar att ställa upp sig utanför baracken. Här börjar de slå på burkar under förevändning att de ska tillverka vanliga tallrikar och fat. Fångarna bankar i flera dagar tills Ker-Ramsey hackat sig genom betongen.
Öppningen till ”Harry” är klar och samtidigt har även ingångarna till de båda andra tunnlarna blivit färdiga.
Kaminen i barack 104 stod framför ingången till tunneln ”Harry". Plattorna under kaminen var lösa och dolde hålet till tunneln nio meter ned i marken.
Sand i kalsongerna
Äntligen kan grävningsarbetet börja. Men snart uppstår nya problem. Stalag ligger på Schlesiens gula sand som inte bara är mycket svår att gräva i utan dessutom svår att göra sig av med utan att vakterna upptäcker det.
Bushell kallar till sig sina närmaste män för att komma på en lösning. En av dem har en idé:
”Vi borde kamouflera sanden”, säger han och föreslår att fångarna ska anlägga små köksträdgårdar utanför barackerna. På så vis kan den gula sanden bli synlig, helt naturligt.
”Men hur ska du kunna sprida ut sanden utan att bli upptäckt?” frågar Bushell.
”Med byxpåsar”, svarar fången och drar fram ett märkligt tygstycke ur fickan: två avklippta ben från ett par långkalsonger som knutits ihop på mitten.
De övriga fångarna ser skeptiska ut. Fången förklarar att han kan öppna påsarna genom att dra i ett snöre i byxfickan. Påsarna ska fyllas med sand och gömmas i byxbenet. Därefter kan man gå till de nygrävda köksträdgårdarna, dra i snöret och låta sanden rinna ut ur påsarna.
”Vi prövar det med detsamma!” utbrister Bushell. ”Det har jag redan gjort. Det fungerar!” säger fången.
150 fångar utses till sandbärare – eller ”pingviner” som de kommer att kallas på grund av sin vaggande gång.
Panik vid tunnelingången
Grävningsarbetet är i full gång med ”Tom” i barack 123. En grupp ”pingviner” håller just på att bära ut jord när en lägervakt plötsligt kommer runt baracken.
En fånge på vakt ger signal till sina kamrater, men tysken – som går under öknamnet Den skarpe – tågar direkt mot barackens ingång. Fången som ansvarar för tunnelingången kan omöjligt hinna få undan sanden och gömma hålet.
Den skarpe stiger in i rummet intill tunnelöppningen – bara tre steg från den alkov där fångarna febrilt sliter för att få luckan på plats. Utan förvarning slås en dörr i baracken upp och in rusar en fånge under vilda rop.
Han ramlar rakt in i vakten och båda två faller ihop i en hög på golvet. Den skarpe försöker ta sig upp men fången ligger tungt sprattlande ovanpå honom.
En grupp fångar ställer sig i ring runt dem innan de hjäper båda på fötter. Fången hasplar ur sig en lång, förvirrad förklaring på engelska. Vakten är alltför överrumplad för att bli arg. Han skakar på huvudet och går därifrån med ett stelt leende.
”Bra tajming”, viskar mannen vid luckan till den drullige fången, som ler tillbaka.
Begravd på nio meters djup
Grävarbetet går långsamt framåt. De långa gångarna genom sanden stagas upp med trä från fångarnas sängbottnar. Inne i tunneln gör fångarna järnvägsspår av hemmagjorda skenor där sanden forslas bort med små vagnar som dras med linor.
Vagnshjulen är konstruerade av tre hopfogade träskivor av olika storlek. Axlarna består av metalldelar som petats loss ur barackarnas kaminer och de smörjs med margarin från fångarnas matransoner för att inte gnissla.
Den norske RAF-piloten Jens Müller har konstruerat en fläkt som ser till att grävarna får frisk luft nere i tunnlarna. Men trots alla stöttor och tekniska påfund lever fångarna med ständig fara för att sanden ska rasa in över dem.
En dag när tre fångar arbetar i ”Dick”, hör de ett knakande ljud ovanför sig. Någon av dem ser att en av stöttorna i tunneln har brutits – sanden sipprar ned.
De kryper så fort de kan för att ta sig därifrån. Men plötsligt bryts stöttan med en smäll och sanden störtar in. De två främsta fångarna hinner precis sätta sig i säkerhet men den som kryper sist, Wally Floody, begravs i sanden. Mirakulöst nog lyckas hans kamrater dra ut honom ur sandhögen innan han kvävs.
Uppe på marken berättar Floody om olyckan. Bushell svär tyst men återfår snart sitt lugn:
”Hur snart kan ni komma igång med att gräva bort sanden?” frågar han.
”Låtsas som ingenting”
Det största hotet kommer dock från vakterna. Valenta, chefen för fångarnas underrättelsetjänst, sätter därför en man på var och en av de tyska vakterna för att få information, bl.a. om tågtidtabeller till och från de närmaste städerna och om det brukar vara några razzior i lägret.
Vakten ”Den skarpe” som var nära att upptäcka ”Tom” utgör ett givet mål. En tysktalande fånge, Axel Zillessen, börjar småprata med honom över en cigarrett och ett kex. De pratar om kriget och om vardagen.
”Vi kommer inte att vara fiender för evigt”, säger Zillessen till Den skarpe. ”Börja betrakta oss som vänner.” Snart lägger fångarna märke till att Den skarpe blir alltmer slarvig under sina vaktpass och ägnar alltmer tid tillsammans med Zillessen.
Bushell kan stryka Den skarpe från sin risklista. Och snart har fångarna skaffat information om vägarna och skogen kring lägret. Och de har fått god insikt i förhållandena i det Europa som tyskarna erövrat under krigets lopp.
Bland fångarna är disciplinen fortfarande hög. En ny fånge får av en centralfigur i flyktorganisationen veta att: ”Oavsett vad du ser så låtsas som ingenting. Om du ser mig gå omkring med en trästam i ändan så låt bli att glo. Jag gör det för en god sak.”
Lägret låg på ett tjockt lager gul sand. Fångarna hade små trädgårdar där de gjorde sig av med sanden. De smugglade ut den i sina byxor.
Tyskarna fattar misstankar
Bushell och de andra ledarna har möte. Överste Massey har hört att alla amerikanska fångar ska flyttas till en annan avdelning, långt ifrån de tre tunnlarna. Nyheten kommer som en chock för amerikanerna som i hög grad bidragit till arbetet och satsat på att följa med ut.
”Jag tror att det blir om ungefär två månader”, säger Massey. ”Vad tror du, Bushell?”
”Nu måste vi koncentrera oss på en tunnel, sir. 'Tom' har kommit längst.”
Om fångarna hinner bli färdiga med tunneln före flytten kan alla komma med.
”Med lite tur kan vi klara det”, konstaterar Bushell. Grävningsarbetet måste intensifieras.
Det är nu sommar år 1943 och inne i lägret handlar allt bara om en enda sak: ”Tom” måste blir klar innan amerikanerna flyttas. Men om de höjer arbetstempot tvingas de också tumma på säkerheten.
En kväll släpper en pingvin sin sand intill en grupp fångar som spelar volleyboll. Strax intill stryker vakten Glemnitz omkring. Pingvinen ser honom och skyndar sig att trampa på sanden. Glemnitz rör inte en min och fången vet inte om tysken har sett någonting. Men det har han.
Följande morgon stormar vakterna in i lägret. De söker igenom fångarnas köksträdgårdar och försvinner sen igen. Bushell kallar till sig flyktkommittén.
”De vet att det finns en tunnel”, säger han.
”Du kan inte avbryta allt nu”, protesterar en av fångarna.
”Jag tänker inte sluta nu”, svarar Bushell. Det skulle verka misstänkt. Men strömmen av pingviner får bara inte verka större än att det verkar naturligt. Glemnitz får absolut inte ana hur omfattande projektet egentligen är: att de gräver tre tunnlar och att arbetet vid det här laget involverar 500–600 fångar.
”Han får inte ana att mer än en handfull män är inblandade. Annars kommer han att vända upp och ned på hela lägret”, säger Bushell.
Men nu börjar tillslagen i lägret på allvar. Glemnitz skickar in mängder med vakter. De gräver i marken runt lägret och rotar igenom barackerna. Även Gestapo börjar nosa runt i lägret – men hittar ingenting.
Faran tycks vara över, men Bushell vet att minsta felsteg kan stjälpa hela planen.
Fångarna återupptar arbetet i ”Tom” som nu är 79 meter lång. Om två veckor ska amerikanerna flyttas. Bushell uppskattar att tunneln måste ha nått fram till barrskogen och bestämmer att man ska börja gräva uppåt. Allt ser
lovande ut.
En dag genomför Glemnitz ännu ett tillslag, den här gången i barack 123 där ingången till ”Tom” finns. Bushell står utanför och studerar vakterna som rotar omkring där inne. I två timmar ser Bushell på med orörlig min. Nervositeten sprider sig i lägret. Många månaders arbete kan snart vara förgäves.
Plötsligt hör de ett triumferande rop från baracken. Glemnitz spatserar ut med ett brett leende. Han har avslöjat ”Tom”.
”Dick” går förlorad
Hoppet försvinner i ett fångläger. Efter att tyskarna har upptäckt ”Tom” har de sprängt tunneln och stämningen bland fångarna är tryckt. Under sina interneringar har vissa av dem grävt flera flykttunnlar men ingen av dem har haft samma potential som ”Tom”.
Trots att Bushell känner sig illa till mods försöker han hålla humöret uppe när man har
möte i lägrets teater: ”Vi har fortfarande två ess i rockärmen”, säger han till sina kamrater.
Men snart kommer vintern och Bushell beslutar att de ska vänta med arbetet till efter
nyår. Fram tills dess kan de bara hoppas att ”Harry” och ”Dick” håller sig stabila.
Amerikanerna flyttas till den andra avdelningen och tyskarna börjar fälla fler träd kring lägret. Det visar sig att de tänker bygga en ny avdelning precis där ”Dick” skulle ha mynnat. Ännu en tunnel har blivit obrukbar – det är omöjligt att förlänga ”Dick” förbi den nya lägeravdelningen.
Nu finns bara ”Harry” kvar. Det börjar snöa, fångarna är hungriga och desperationen växer. Utanför lägret runtom i Europa håller de tyska trupperna på att bli alltmer trängda av de allierades styrkor men i Stalag Luft III märker fångarna ingen skillnad.
Hopplösheten driver fångarna till desperata handlingar. En natt rusar en fånge upp på ett tak – och blir ihjälskjuten. En annan kastar sig mot taggtrådsstängslet och skjuts ned av vakterna med blodet forsande från händerna.
Fångarna gräver vidare
Den 7 januari 1944 kallar Bushell till ett nytt möte i flyktkommittén. Det är dags att återuppta arbetet med den sista tunneln.
”Vi kan få 'Harry' färdig inom ett par månader medan vakterna minst väntar sig det”, lovar Bushell. Fångarna runt honom verkar skeptiska men efter att de upptäckt ett nytt gömställe för den uppgrävda sanden – i lägrets teater – tar grävningsarbetet fart igen.
Trots vakternas kontroller blir ”Harry” längre för varje dag. Och humöret blir bara bättre när fångarna får veta att en av de mest nitiska vakterna – som kallas Gummihals på grund av sin långa hals – ska ha 14 dagars semester från och med den 1 mars.
Dagen före semestern tågar Gummihals in i lägret med 30 vakter. De läser upp namnen på 19 fångar som de misstänker är involverade i flyktplaner. Bushell står inte på listan. För en stund har fångarna befarat att tyskarna upptäckt ”Harry”, men i stället flyttas de 19 fångarna till ett annat läger.
När Gummihals har gått börjar fångarna gräva som besatta. Efter tio dagar kryper Ker-Ramsey ned i tunneln med ett måttband. ”Harry” är nu 106 meter lång – ungefär fyra meter längre än avståndet till skogen.
Ker-Ramsey kryper ut genom luckan med en känsla av overklighet. På ett år har de gjort det omöjliga. Han berättar för Bushell att de bara behöver gräva cirka sju meter uppåt, sedan är de fria. ”Jag lovar att vi hinner det innan Gummihals kommer tillbaka.”
Att gräva uppåt är både svårt och farligt. Sanden regnar ned kring öronen på Ker-Ramsey men han lyckas stabilisera tunneln och bygga en stege. På dag 14 är ”Harry” äntligen klar. Nu återstår bara ett tunt lager grästorv över hålet.
Allt klart för den stora flykten
Följande morgon återvände Gummihals från semestern. Han söker igenom hela barack 104 och kretsar kring den dolda luckan till ”Harry”. Sökandet tar fyra timmar – det längsta fångarna varit med om. Men till sist går vakterna utan att ha hittat någonting. Bushell brummar:
”Vi klarar oss inte en gång till.”
”Men vi kan inte fly nu”, säger någon och pekar på den djupa snön utanför fönstren.
”Vi kan om vi måste”, bestämmer Bushell.
Den 24 mars ser ut att bli en månfri natt. Detta är kanske deras enda chans.
Det sjuder av aktivitet i hela fånglägret. Bushell uppskattar att högst 220 fångar kan hinna ut ur lägret på en natt, men 600 man har bidragit till arbetet.
Flyktkommittén väljer ut 70 av de mest aktiva fångarna, främst tysktalande som har bäst chans att klara sig. Resten av namnen drar de lott om. Bland de lyckliga finns fyra norska RAF-piloter.
De utvalda får falska historier om sin bakgrund, falska dokument, civila kläder, karta, kompass, pengar och mat. De hjälper varandra att skapa påhittade identiteter och inspekterar flyktutrustningen.
”I natt ska det ske”
När det äntligen blir kväll den 24 mars står alla de utvalda fångarna beredda i var sina baracker. I skydd av mörkret och med exakt 30 sekunders mellanrum kommer de smygande längs snirkliga vägar till barack 104. Utanför staketet patrullerar vakterna och från vakttornen sveper sökljusen oavbrutet över området. Tyskarna anar inte oråd.
Barack 104 är snart full av fångar. Klockan 19.45 upptäcker en av dem, David Torrens, att barackens ytterdörr plötsligt öppnas.
En tysk officer kommer in och går med bestämda steg rakt emot honom. Tre andra fångar rusar i panik in i ett angränsande rum medan Torrens på darriga ben går fram mot tysken. Tankarna virvlar i hans huvud. Det känns som om allting är förlorat.
Tysken stannar till och plötsligt känner Torrens igen honom: Officeren är ingen tysk, utan en fånge utklädd i en falsk uniform. Yr av lättnad vinkar Torrens in honom till de övriga.
Framför luckan till tunneln står Bushell redo med en grupp fångar. De ligger redan efter
tidsplanen. Klockan 20.45 blir Lester Bull och Henry Marshall de första som kryper ned i mörkret. Bull lägger sig på vagnen och Marshall drar i repet så att Bull susar iväg, knappt 10 cm över tunnelgolvet.
Resten av fångarna följer efter, en efter en. Snart finns 17 män i tunneln.
”Jag tror du kan göra ett försök nu”, säger Bushell till Bull som ska ta bort brädorna och grästorven högst upp i andra änden av tunneln.
Bull grymtar. Ett par sekunder senare hör de hur han klättrar upp i det mörka schaktet. Männen i tunneln andas långsamt. Luften är tung. Svetten rinner om dem.
Bull kämpar fortfarande där uppe i schaktet. Det känns som om det redan gått flera timmar.
”Hur långt har du kommit?” viskar Marshall.
”Jag får inte loss de förbannade brädorna”, svarar Bull. Schaktet är så hårt stöttat att brädorna inte ger med sig.
Fångarna som väntar i andra änden av tunneln börjar oroligt undra vad som är problemet. Hålet till friheten skulle ha öppnats klockan 21 och nu är hon redan tio.
Marshall tittar på klockan. Bull har jobbat i en halvtimme nu. ”För Guds skull, se efter vad som händer”, säger Bushell till Marshall.
Marshall klättrar uppför stegen och tar Bulls plats. Han kämpar som besatt, och till sist – efter 10 minuter – känner han hur den första brädan ger vika. Bull återtar sin plats och gräver bort jorden.
Ljudet av rasslande sand är som ljuv musik för alla som väntar i tunneln. Bull känner hur spaden bryter igenom det översta jordlagret. Kall luft strömmar mot hans svettiga ansikte. Han gör hålet större och högt däruppe ser han stjärnorna.
Tunneln är öppen
Nu kan Bull klättra upp för de sista stegen. Han sticker upp huvudet i friheten – och får en chock. Det känns som ett knytnävsslag i ansiktet.
Terrängen runt omkring honom är alldeles kal. ”Harry” slutar inte alls inne mellan barrträden som förväntat; tunneln är för kort! De skyddande träden står tre meter från tunnelöppningen. Och mindre än femton meter från hålet, vid lägrets taggtrådsstängsel, står en beväpnad vakt. Bull drar blixtsnabbt ned huvudet.
Nere i tunneln berättar han den hemska nyheten för de övriga. De är alldeles tysta. Bushell är den som först tar sig samman. För ett ögonblick överväger han att skjuta upp rymningen, men skakar snart av sig den idén.
”Vi kan inte sluta nu”, konstaterar han sedan. ”Alla papper är datumstämplade. De kommer att bli ogiltiga om en månad och vi kommer inte långt utan dem. Vi måste ge oss av i natt.”
Fångarna nickar. De måste ta chansen.
De bestämmer att Bull ska ta ett rep med sig upp och låta ena änden vara kvar i tunneln. När han är i säkerhet och vägen är fri ska han rycka i repet och signalera till den som står i tur.
Försiktigt klättrar han upp och sticker ut huvudet. Vakten spanar in mot lägret och har inte upptäckt hålet i marken.
Bull hivar sig upp och kryper sakta genom snön. När han tagit skydd mellan träden rycker han i repet två gånger. Nu börjar de tysta fångarna att klättra upp.
En efter en kryper de genom mörkret över snön. Först kommer Marshall som lossade brädorna från hålet. Sedan kommer underrättelsemannen Valenta och sedan mannen med isögat, Roger Bushell.
De första fångarna är fria och den stora flykten har lyckats. Männen skyndar iväg genom den mörka skogen. Nu väntar en resa på hundratals kilometer genom Tyskland.
Efter kriget åtalade britterna de ansvariga för morden på de 50 piloterna i Stalag-lägret. Flera Gestapomän dömdes till döden.
Efterskrift: Bara tre klarade sig
De flesta av de 76 piloterna greps kort efter flykten, delvis beroende på att den djupa snön tvingade dem att gå på vägarna i stället för att smyga genom skogar och över fält.
Endast tre lyckades ta sig ut ur Nazityskland: De norska piloterna Per Bergsland och Jens Müller reste med tåget till den tyska hamnstaden Stettin där de råkade möta några svenska sjömän som hjälpte dem ombord på sin båt.
Några dagar senare kom de till Göteborg där de kontaktade det brittiska konsulatet och kunde resa vidare till Canada. Den holländske piloten Bram van der Stok var på flykt i tre månader innan han kunde ta sig över gränsen till det neutrala Spanien.
Den 8 juli 1944 kom han till den brittiska kolonin Gibraltar och flögs till Storbritannien. Snart var han i tjänst igen och deltog bl.a. i striderna i Normandie efter D-dagen.
Av de 73 tillfångatagna piloterna avrättades 50 – däribland Roger Bushell som organiserat flykten, Ian Cross, Arnost Valenta, Lester Bull samt två norska piloter: Haldor Espelid och Nils Fuglesang.