Messerschmidt Gigant Me 321

Den flygande valen skulle erövra England

År 1940 är Hitler i desperat behov av ett gigantiskt transportflygplan inför den planerade invasionen av England. Resultatet blir en flygande dödsfälla med en vingbredd som en jumbojet – utan motorer.

År 1940 är Hitler i desperat behov av ett gigantiskt transportflygplan inför den planerade invasionen av England. Resultatet blir en flygande dödsfälla med en vingbredd som en jumbojet – utan motorer.

Topfoto/Ritzau Scanpix

Testpiloten Hanna Reitsch drar styrspaken bakåt för allt vad hon är värd. Genom cockpitens vindruta ser hon jaktplanen, tre Messerschmitt Bf 110, som ska få upp hennes jättelika glidflygplan i luften. Det tolv ton tunga planet med beteckningen Me 321 rullar längs startbanan. På vardera vinge sitter tre fräsande raketer.

Raketerna ska ge planet den sista knuffen som krävs. Reitsch har dock knappt hunnit lätta från marken förrän katastrofen inträffar. Ett av de bogserande planen har kommit ur kurs, så piloten tvingas kapa sin lina. För att undvika en krasch gör en av de övriga piloterna likadant. Raketerna på Reitschs vingar kan dock inte stängas av, utan fortsätter att pressa glidflygplanet uppåt.

”Den ser bara ut som en liten fluga intill min Gigant.” Hanna Reitsch om Giganten jämfört med de tyska jaktplanen

Tjugonioåriga Reitsch är en av Luftwaffes mest erfarna och kallblodiga testpiloter. Hon vet att det är allvar nu. Farten är alldeles för låg och den sista Bf 110:an gör ingen större nytta.

”Den ser bara ut som en liten fluga intill min Gigant”, hinner Reitsch tänka innan det sista bogserande planet kapar sin lina. En kort tid senare brinner raketerna ut på 50 meters höjd, varefter glidflygplanet faller mot marken.

”Vi hade den stora turen att lyckas landa på en sluttning och glida nedför den”, berättade Reitsch vid ett senare tillfälle. Varken Reitsch eller de båda teknikerna ombord skadades allvarligt, men hon hade bestämt sig för vad hon tyckte om Me 321:an.

”Jag var färdig med den”, säger hon efter haveriet, som inträffar på våren 1941. Hon är inte den sista piloten som är skeptisk till Luftwaffes senaste påhitt. Med sin låga fart och höga densitet blir Giganten, krigets största flygplan, de tyska piloternas skräck och ett enkelt byte för de allierade.

Messerschmidt Gigant Hanna Reitsch

Hanna Reitsch han sätta över 40 rekord med glidflygplan.

© SZ Photo/Imageselect

Invasion förutsätter masstransporter

Idén till Giganten kläcktes på hösten 1940. Nazityskland hade vid det laget erövrat stora delar av det europeiska fastlandet och nästa steg i Hitlers strategi var Operation Sjölejon, erövringen av England. För att kunna genomföra ett överraskningsanfall krävdes emellertid att tusentals soldater och stora mängder materiel snabbt kunde flyttas över Engelska kanalen.

Flottan kunde inte lösa uppgiften. Ockupationen av Norge hade kostat den tyska marinen omkring hälften av sina fartyg och de sorgliga resterna var chanslösa mot den brittiska flottan. Nu krävdes nytänkande.

Messerschmidt Gigant Me 321

Det krävdes tre raketer på vardera vinge för att glidflygplanet Me 321 över huvud taget skulle kunna lätta från marken.

© Ritzau Scanpix

I oktober 1940 kallade Hitler in två av landets ledande flygplanstillverkare, Messerschmitt och Junkers, till en tävling. De fick två veckor på sig att utveckla ett nytt glidflygplan, som var enkelt och billigt att tillverka. Planet behövde vara rymligt, för det skulle transportera soldater och stora mängder utrustning. Hitler ville till och med kunna flyga stridsvagnar till England.

När de båda flygplanstillverkarna presenterade sina förslag var det en enkel sak att utse en vinnare. Junkers plan visade sig vara så instabilt att det inte ens kunde hålla sig uppe i luften. Det blev därför Messerschmitt som fick kontraktet med sitt förslag, glidflygplanet Me 321. Till att börja med beställdes 200 plan.

Video: Hör Reitsch berätta om hur det var att testflyga Me 321

Bara 14 veckor senare, den 21 februari 1941, var de första Me 321:orna klara att testflyga. Med sin imponerande buk såg flygplansmodellen mest av allt ut som en strandad val. Vingbredden på dryga 55 meter gjorde Me 321 till andra världskrigets största flygplan, bara något mindre än vår tids jumbojetar.

Flygplanets kropp kläddes med tyg och förstärktes med stålrör för att fördela lastens vikt. Planet konstruerades för att kunna transportera 175 stridsberedda soldater, två medelstora stridsvagnar eller en hel enhet med motorcyklar och fältartilleri.

Redan under den första flygningen stod det emellertid klart att Giganten hade stora problem. Testballasten utgjordes av blygsamma fyra ton tegelsten, men ändå hade planet stora svårigheter att lätta från marken. Giganten, som fick bogseras upp i fart med hjälp av ett bombplan av typen Junkers Ju 90, behövde en över 1 500 meter lång startbana.

”Hon är bara en liten flicka, inte som de starka män vi använder i krig.” Willy Messerschmitt om Reitschs kritik av Giganten

Som en av de första testpiloterna fick Hanna Reitsch i uppgift att lära sig att behärska Giganten. Redan inför den första flygningen, den 7 mars 1941, var hon skeptisk.

”Den primitiva konstruktionen gjorde planet mycket svårmanövrerat. Det krävdes stor styrka för att flyga det. Något som är svårt för mig under en femminuterstestning är också svårt för en stark man under en timslång flygning”, sa Reitsch vid ett senare tillfälle.

Via Ernst Udet, chefen för flygministeriets tekniska avdelning, försökte hon övertyga planets konstruktör Willy Messerschmitt om att Me 321 var ett gigantiskt misstag. Han hade dock inte mycket till övers för testpilotens betänkligheter.

”Hon är bara en liten flicka, inte som de starka män vi använder i krig. Lita inte på henne”, sa Messerschmitt enligt Reitsch.

Me 321 He-111Z bogserar Me 321

Med sina fem motorer och sin speciella tvillingkonstruktion var He-111Z det enda plan som var starkt nog att bogsera upp det enorma glidflygplanet i luften.

© Ritzau Scanpix

Dubbelplan behövde bogsera giganten

Goda råd var dyra när Giganten skulle lätta från marken. Planet saknade motorer och Luftwaffe hade ont om flygplan som kunde bogsera det ... men så fick flygingenjörerna en idé!

Vid starten behövde glidflygplanet Me 321 bogseras av andra plan. Ett plan räckte inte, men ju fler plan som spändes för Giganten, desto farligare blev uppgiften, som ställde höga krav på piloternas koordination.

Efter hand som testflygningarna fortskred blev det uppenbart att det behövdes en ny maskin med större motorkraft. Ingen av Nazitysklands flygplanstillverkare hade emellertid de resurser som krävdes för att kunna bygga ett helt nytt plan. Då fick Heinkels ingenjörer en idé. De föreslog att man skulle såga av en del av vingspetsarna på två He 111-bombare. De båda planen kunde därefter byggas ihop genom att man satte in en extra vingsektion med tillhörande motor. Tillsammans med raketerna som satt monterade på Me 321 var maskinens totalt fem motorer tillräckligt starka för att kunna få upp Giganten i luften.

Totalt tillverkades tolv plan, som fick beteckningen Heinkel He 111Z. Det nya planets speciella konstruktion med två flygkroppar gav det tillnamnet Zwilling (tvilling).

Livsfarlig raketstart

Det faktum att glidflygplanet behövde extra kraft var omöjligt att bortse från. Willy Messerschmitts första lösning var att montera raketer undertill på vingarna, men eftersom raketerna inte kunde stängas av riskerade minsta fel att få fatala konsekvenser. Vissa testpiloter var mindre lyckosamma än Hanna Reitsch. Flera av dem dog under testflygningarna, ofta till följd av just problem med raketerna.

Under tiden hade britternas hårda motstånd i luftstriderna över England fått Hitler att skjuta upp Operation Sjölejon på obestämd tid. Den ursprungliga uppgiften för glidflygplanet var alltså inte längre aktuell. I stället hade det uppstått ett behov av att försörja de tyska styrkorna under fälttåget mot Sovjetunionen.

På östfronten imponerade dock glidflygplanet inte. Dess begränsade räckvidd om 400 kilometer räckte inte för att nå fram till de tyska styrkorna, som befann sig långt inne i Ryssland.

Med Me 323 ville Hitler flyga kanoner och stridsvagnar direkt till fronten, och planet hade större lastkapacitet än alla andra. Fem gånger mer soldater och materiel fick plats i Giganten än i amerikanernas transportflygplan DC-3.

Messerschmidt Gigant Me 321
© Fortepan

Messerschmitt Me 323 – Giganten

Vingbredd: 55,24 meter
Topphastighet: 285 kilometer i timmen
Lastkapacitet: 13 ton
Räckvidd: 1 100 kilometer
Byggår: 1942–1944
Antal: 198

Messerschmidt Gigant Douglas DC-3
© Towpilot

Douglas DC-3

Vingbredd: 29 meter
Topphastighet: 370 kilometer i timmen
Lastkapacitet: 2,7 ton
Räckvidd: 2 400 kilometer
Byggår: 1936–1950
Antal: 16 079

Snart tvingades Luftwaffe inse att glidflygplanet var i det närmaste oanvändbart, men ingenjörerna vägrade ge upp. De bestämde sig för att förse det gigantiska glidflygplanet med sex motorer. Under sitt nya namn Me 323 kunde ”den flygande valen” slutligen ta sig upp i luften för egen maskin.

”Den var väldigt lätt att flyga. Motorerna gjorde hela jobbet”, sa en entusiastisk Hanna Reitsch.

Piloterna som skulle flyga in med Giganten i krigszonerna i Ryssland höll emellertid inte med. Me 323 kunde bara flyga i 285 kilometer i timmen, och dess enorma storlek gjorde planet till ett enkelt byte för fienden.

”Vi hade det inte bra där uppe. Vi befarade att varje flygning skulle bli en himlafärd”, berättade Alfons Ullmann, som tjänstgjorde ombord på en Me 323.

Det gällde inte minst när planet i november 1942 sattes in för att bistå general Erwin Rommel och hans hårt trängda Afrikakår i Tunisien.

Video: Se Me 323 byggas

Flygplan förvandlades till eldklot

Särskilt illa blev det efter den 5 april 1943, då de allierade inledde Operation Flax, en kampanj för att skära av axelmakternas förnödenheter från luften. I synnerhet Kap Bon, spetsen på en lång halvö på Tunisiens Medelhavskust, var farlig för de tyska piloterna. Där sköts hundratals av axelmakternas plan ner under bara ett par veckor.

Från den 18 april fick de tyska piloterna strikta order om att hålla sig borta från området. En större flygplanskonvoj bestående av 16 Me 323:or bestämde sig ändå för att pröva lyckan ovanför halvön, troligen för att spara tid på sin väg till Afrikakåren.

Messerschmidt Gigant Me 323 enkelt mål

Me 323:ans storlek och låga hastighet gjorde den till ett enkelt mål för fiendens jaktflygplan och luftvärn.

© No. 14 Squadron RAF

Ovanför Kap Bon väntade dock två eskadrar av RAF:s Spitfireplan samt fyra eskadrar av amerikanska P-40 Kittyhawk. De allierade jaktflygplanen drev snabbt bort den lilla styrkan av jaktflygplan av typen Messerschmitt Bf 109, som hade till uppgift att skydda Giganterna.

Därefter inleddes jakten på de långsamma transportflygplanen. Me 323:an var visserligen bestyckad med fem kraftfulla kulsprutor av typen MG 131, men mot de allierades jaktflygplan gav de knappt något skydd alls.

Ett efter ett förvandlades de tyska transportflygplanen, som var fullastade med bränsle och ammunition, till jättelika eldklot. Alla utom två av Giganterna gick förlorade. Tyskarna förlorade 180 000 liter bränsle och endast 19 av planens totalt 138 besättningsmedlemmar överlevde. En kort tid senare upphörde Luftwaffe med sina transporter till Tunisien och den 7 maj tvingades Afrikakåren kapitulera.

Me 321 och efterföljaren Me 323 byggdes för att transportera trupper och förnödenheter till Hitlers segerrika invasionsstyrkor. Många av dem användes dock i stället för att ge understöd åt retirerande tyska soldater och transportera hem sårade.

Messerschmidt Gigant glidflygplan lastas
© SZ Photo/Imageselect

Den 14 september 1942: Glidflygplan kommer med tunga förnödenheter

Bogserade av bombplan av typen Messerschmitt Bf 110 glider fyra Me 321:or från det tyskockuperade Riga i Lettland till den estniska ön Ösel. Efter landstigningen kan tyskarna ockupera ön. Veckan därpå förser glidflygplanen de tyska styrkorna med 20 000 liter bensin och fyra ton ammunition.

Messerschmidt Gigant Me 321 räddar soldater
© Wiki Commons

I början av mars 1943: Hundratals soldater räddas

Tre Me 321:or bistår den hårt trängda tyska sjuttonde armén vid den ryska svartahavskusten. Förutom livsmedel och ammunition har glidflygplanen med sig foder till tyskarnas dragdjur samt bårar för evakuering av sårade från området. Ombord på varje plan finns det bland annat 100 bårar.

Messerschmidt-Gigant Me 323 evakuerar kvinnor
© Berliner Verlag/AP/Ritzau Scanpix

Den 10 maj 1944: Kvinnliga frivilliga evakueras

Amerikanerna genomför omfattande bombningar av oljefält och raffinaderier vid Ploiești i Rumänien för att hindra tyskarna från att använda oljan. I det brinnande infernot lyckas en enda Me 323:a evakuera omkring 140 tyska kvinnliga frivilliga till Ungern.

Lera blir den nya fienden

Under återstoden av kriget användes Me 323 huvudsakligen på östfronten. Medan planets fiender tidigare varit allierade jaktplan, tvingades Giganten nu även tampas med leriga startbanor och reservdelsbrist.

”Me 323:an kunde inte lätta, eftersom marken var för mjuk. Planet exploderade”, står det att läsa i en tysk krigsdagbok i samband med utrymningen av områden i Ukraina den 8 mars 1944.

”Störtade vid start på grund av motorfel”, står det i ett inlägg i dagboken två veckor senare. Anteckningar av det här slaget är inte ovanliga, och i april upphörde produktionen av Me 323. Vid det laget hade Messerschmitt hunnit bygga 198 exemplar.

Messerschmidt-Gigant förstörd Me 323

Framför allt i Tunisien sköts många av tyskarnas Me 323:or ner av de allierade.

© Marjory Collins

Trots flygplanets uppenbara brister skrev den tyske majoren Günther Mauss en översvallande hyllning till Willy Messerschmitt efter det att de fyra sista Me 323:orna rullat ut ur fabriken: ”Som Gigantens skapare kommer ni, herr professor, garanterat att få möjlighet att vidareutveckla era idéer om masstransporter. Denna typ av flygplan kommer att utgöra en del av framtiden efter kriget.”

Hans profetia slog in. Under årtiondena efter världskriget blev stora flygplan, charterturism och flygtransporter en realitet. Det blev emellertid en framtid utan den flygande valen. Inte en enda av Willy Messerschmitts giganter överlevde kriget.

Epilog: År 2012 hittade en grupp italienska dykare vraket av en Me 323:a som år 1943 skjutits ner över Medelhavet utanför Sardinien. Vraket har ännu inte bärgats. Det enda fysiska beviset för Gigantens existens är en del av en vinge, som finns att beskåda på militärhistoriska museet i Berlin.