Aleuterna, Attu, andra världskriget

Den bortglömda invasionen – japaner landstiger i USA

År 1942 invaderar japanska soldater två öar utanför Alaskas kust. Invasionen är pinsam för USA, och återerövringen utvecklas till ett rent helvete, där japanska soldater och fällor lurar överallt i det snötäckta bergslandskapet.

År 1942 invaderar japanska soldater två öar utanför Alaskas kust. Invasionen är pinsam för USA, och återerövringen utvecklas till ett rent helvete, där japanska soldater och fällor lurar överallt i det snötäckta bergslandskapet.

Osprey Publishing

Klockan är tjugo i sex på morgonen den 3 juni 1942. Från fartyget USS Gillis skickas ett brådskande och kortfattat meddelande till kommendör Updegraff, som ansvarar för den amerikanska flottbasen Dutch Harbor i Alaska: ”Flygplan söderifrån, avstånd 10 mile, höjd 10 000 fot.” Updegraff slår genast larm. Japanerna anfaller Alaska!

Trots att amerikanerna vet att två japanska hangarfartyg och fem jagare har lurat i farvattnen utanför Alaskas ögrupp Aleuterna under ett par dagar, har området drabbats av en så tät dimma att fartygen inte kunnat lokaliseras. Nu är 15 japanska jaktflygplan av typen Zero och bombflygplan av typen Kate på väg mot flottbasen Dutch Harbor på ön Unalaska.

Amerikanerna svarar med en tjock matta av luftvärnseld, men det är nästintill omöjligt att se i den täta dimman. Fyra gånger flyger japanerna över basen medan de skjuter och bombar allt de kan. Kaserner, lagerbyggnader, flygplan och lastbilar står i lågor. De självsäkra japanerna flyger så lågt att amerikanerna kan kasta skiftnycklar efter dem.

”Den sista bomben fick mig att falla av stolen.” Radiooperatör under japanernas angrepp mot Dutch Harbor

Under attacken fortsätter basens radiooperatör att sända. Han är så nära att bli träffad att han sänder: ”Den sista bomben fick mig att falla av stolen.”

Efter 45 minuter återvänder de japanska flygplanen hem. Trettiotvå amerikaner ligger döda på basen. Tio minuter senare kommer förstärkningar i form av amerikanska jaktflygplan av typen P-40 Warhawk med hajmunnar målade på nosen. Det är dock för sent. Frustrerade tvingas piloterna vända om och flyga de 300 kilometerna hem igen.

Japanerna är emellertid inte klara än. Dagen därpå dyker 32 japanska flygplan upp ovanför basen. Den här gången lyckas de bland annat förstöra närmare 30 000 tunnor drivmedel.

Medan angreppen på Dutch Harbor pågår lider den japanska flottan ett av de största nederlagen i sin historia i slaget vid Midway. Angreppen genomfördes samtidigt för att pressa den amerikanska flottan på två fronter, men utfallen hade inte kunnat vara mer olika.

Attack mot Dutch Harbor

Fyrtiotre amerikanska soldater dog under japanernas attack mot Dutch Harbor.

© U.S. Navy National Museum of Naval Aviation

Den japanska militären får emellertid inte kalla fötter. Angreppet på Dutch Harbor är bara en försmak av en storslagen invasion av Alaska. Amiral Yamamoto ger order om att de båda sydvästligaste öarna i den aleutiska ökedjan, Kiska och Attu, ska ockuperas. Tidigt på morgonen den 7 juni 1942 stormar 2 500 japanska elitsoldater upp på öarnas stränder.

De enda amerikanska styrkorna är tio meteorologer i en stuga på Kiska. Den första invasionen av USA på nästan 100 år är ett faktum – och de försvarande amerikanerna avfyrade inte ett enda skott.

Invasionen är inte bara pinsam för amerikanerna. Den är också skrämmande, eftersom öarna kan användas som språngbräda för att invadera USA:s västkust. Ett års blodigt och intensivt krig i det karga Alaska har börjat. Inte bara fienden, utan även det brutala klimatet kommer att kosta tusentals soldater livet.

Världskarta, Aleuterna

Ögruppen Aleuterna är en del av västra Alaska som sträcker sig hela vägen till Ryssland.

© Shutterstock

Japanerna biter sig fast

Den första amerikanska reaktionen på ockupationen av de två öarna är en långvarig bombkampanj. Japanerna har dock snabbt grävt ner sig i det snötäckta landskapet och ställt upp stora mängder luftvärnsartilleri på Kiska, så de amerikanska planen tvingas flyga genom en svärm av kulor och granater. Vädret är emellertid en om möjligt ännu värre fiende.

Området omges ofta av så tät dimma att det är svårt att över huvud taget hitta de båda öarna – och ännu svårare att hitta hem igen. Under hösten 1942 förlorar amerikanerna nio flygplan i strid, men hela 63 på grund av mekaniska fel och dåligt väder.

Bombkampanjen gör emellertid att japanerna tvingas på defensiven, varefter en invasion kan planeras.

Propagandaaffisch, japansk invasion

I den amerikanska propagandan försökte man tona ner det faktum att en del av landet framgångsrikt invaderats av japanska soldater.

© Library of Congress

De lokala styrkorna i Alaska, fjärde infanteriregementet, utgörs av mindre än 3 000 man, vilket inte räcker för att befria öarna. I stället väljer man sjunde infanteridivisionen, som egentligen skulle sättas in i Nordafrika för att bekämpa Rommels Afrikakår. Soldaterna har därför utbildats i den kaliforniska öknen – men nu ska de plötsligt i stället strida i den iskalla norden. De skolas snabbt om genom att experter inom marinkåren utbildar dem i att genomföra landstigningsoperationer.

Planeringen av invasionen präglas av stor optimism. Generalerna är övertygade om att insatsen, Operation Landcrab, mycket väl kan befria Attu på bara tre dagar. Underrättelserna visar nämligen att det inte finns fler än 500 japaner på ön. I själva verket gömmer sig nästan 3 000 fanatiska japanska soldater bland öns snötäckta berg.

Amerikanskt militärflygplan

Den amerikanska militären försökte rekognoscera med flygplan över öarna, men dimma gjorde det svårt att få en överblick över de japanska styrkorna.

© Naval History and Heritage Command

Det ska visa sig ta nästan ett år innan Operation Landcrab kan inledas. Utbildningen, organiseringen och planeringen har tagit månader och det ogästvänliga vädret på Aleuterna gjorde det omöjligt att försöka befria öarna på vintern. Först den 11 maj 1943 anländer 11 000 amerikanska soldater till Attu med fullastade transportfartyg. Ytterligare 5 000 reserver står beredda.

De 11 000 soldaterna delas upp i två styrkor: Klockan 16.20 stiger 3 000 man i land på öns norra sida och de övriga 8 000 på södra sidan, som har det ödesmättade namnet Massacre Bay. När de 11 000 soldaterna anländer är det emellertid tyst som i graven.

Amerikanska soldater på Attu

Amerikanerna förväntade sig att kulorna skulle vina om öronen på dem när de landsatte 11 000 soldater på Attu, men inga japaner syntes till.

© Library of Congress

”Vi lade till i dimma tjock som potatismos och räknade med att behöva springa för livet över stranden med kulor vinande om öronen. Men det var ingen där”, som soldaten Raymond Brown beskrev landstigningen för löjtnant Robert Mitchell, som år 1944 samlade in berättelser från erövringen av Attu.

Tanken att japanerna redan har evakuerat ön börjar sprida sig bland männen – med lika delar lättnad och besvikelse.

Japanerna är emellertid kvar på ön. Deras högste befälhavare, överste Yamasaki, har väntat nästan ett år på amerikanerna, och han har ägnat tiden åt förberedelser. Kulsprutenästen och bunkrar har placerats ut strategiskt på klippbranterna som tornar sig upp över dimman, vilket gör dem nästan omöjliga att se från stranden och svåra att beskjuta med artilleri.

Amerikanska soldater i snölandskap

Det var extremt svårt för de amerikanska soldaterna att upptäcka de japanska trupperna i det snötäckta landskapet.

© U.S. National Archives and Records Administration

Ännu värre är att den klibbiga sanden och leran på stränderna gör det svårt att flytta kanonerna längre in på ön. Överfurir Stanley West såg hur omöjligt det var att använda fordon: ”Sjuttio meter från stranden tryckte sig den första traktorns band genom tundran och började glida. Några sekunder senare välte den hjälplöst runt i den svarta, gyttjiga leran. De båda andra traktorerna gick snart samma öde till mötes.”

En dryg timme efter landstigningen hörs de första skotten från de dolda japanska ställningarna. Soldaterna har bara tagit sig lite mer än två kilometer in på ön. De har över sju kilometer kvar innan de når Chichagof Harbor, japanernas huvudbas på Attus nordöstra del. Från och med nu kommer varje meter att kosta blod.

Bärgat Zeroplan

Det bärgade Zeroplanet var i nästan perfekt skick när det kom till San Diego, så det kunde snart testflygas.

© U.S. National Archives

Fynd av intakt plan påverkade krigets förlopp

Den 7 december 1941 bombade japanerna flottbasen Pearl Harbor och drog därmed in USA i andra världskriget. Det visade sig att det framför allt var en aspekt av kriget där amerikanerna låg hopplöst efter. Det japanska jaktplanet A6M Zero var överlägset de allierades plan på alla sätt.

Under attacken mot Dutch Harbor i Alaska den 4 juni 1942 träffades piloten Tadayoshi Kogas Zeroplan av en kula som slet sönder en oljeledning. Koga tvingades då flyga till den lilla ön Akutan, som japanerna hade utsett till uppsamlingsplats för piloter som behövde nödlanda. Akutan var emellertid täckt av mjuka mossar, som från luften såg ut som ängar. Pilotens landningshjul fastnade, så att hans plan gjorde en halv saltomortal i luften och landade på cockpiten. Koga omkom direkt, men planet var mer eller mindre intakt.

En månad senare upptäckte ett amerikanskt sjöflygplan vraket, som försiktigt lyftes upp ur leran och skickades till San Diego för att repareras. Efter testflygningar identifierades en rad svagheter, så att amerikanerna kunde utveckla en taktik som slutligen gav dem en fördel mot det fruktade Zeroplanet.

Japan, Zero, Akutan

Det japanska Zeroplanet var bland annat känt för sin imponerande räckvidd på närmare 2 000 kilometer.

© Marc Grossman

Mirakelplan hade vissa brister

I Alaska hittar amerikanerna för första gången ett intakt exemplar av det japanska jaktflygplanet A6M Zero. Det blir en vinstlott jämförbar med segern vid Midway, eftersom de därmed kan analysera den fantastiska flygplansmodellen.

Kölden utgör det största hotet

Amerikanerna blev snart varse att Attu är lätt att försvara och svårt att angripa. Terrängen och vädret gör deras artilleri och bombflygplan i det närmaste obrukbara. Tundrans mjuka torv, som av lokalbefolkningen kallas muskeg, gör också att fordon fastnar överallt och måste släpas uppför bergen för hand.

Det värsta är dock att japanska skyttar kan lura vid varje sluttning. Japanerna har grävt ett omfattande system av skyttegravar i öns dalar och beskjuter invasionsstyrkan överallt där den dyker upp.

Små japanska styrkor håller den överlägsna amerikanska armén stången under lång tid. När försvararna slutligen håller på att besegras försvinner de in i dimman och gräver nya skyttegravar.

Antalet döda och sårade ökar kraftigt för varje dag och den bitande kölden gör sitt för att förvärra förlusterna. Det fanns inte tid att utrusta sjunde infanteridivisionen med ordentliga vinterkläder inför landstigningen, så när förhoppningen om en bara tre dagar lång invasion inte blir verklighet börjar det bli plågsamt för soldaterna. Lunginflammation, förfrysning och skyttegravsfot förpassar hundratals män till sjuksängen.

”Vi förlorade många män. Vi blev kallare, hungrigare, mer utmattade och mer beslutsamma”, som sergeant Louis Adami beskrev dagarna på Attu.

Invånare från Aleuterna på fartyg

Utan förvarning sattes invånarna på Aleuterna på fartyg och skickades till läger. Många av dem återvände aldrig till sina hem.

© National Archives, General Records of the Department of the Navy

De infödda tvingades lämna sina hem

Efter Japans invasion av två öar i Aleuterna befann sig den infödda befolkningen plötsligt mitt i en krigszon. Den amerikanska regeringen beslutade snabbt att evakuera resterande öbor. Totalt 881 aleuter tvingades med mycket kort varsel från hus och hem.

Ingen fick ta med sig mer än vad som rymdes i en väska. Därefter brändes deras hus och ägodelar för att de inte skulle falla i japanernas händer. Öborna fördes till små, trånga läger i södra Alaska, där de saknade till och med de mest grundläggande förnödenheter.

”Vi var 28 som tvingades bo i ett 27 kvadratmeter stort hus”, berättade en av de tvångsförflyttade aleuterna senare.

Totalt 75 personer dog av olika sjukdomar som de ådrog sig i de ohygieniska amerikanska lägren, medan bara 19 personer dog till följd av den japanska invasionen. De överlevande hade inte heller mycket att återvända till.

År 1988 utfärdade den amerikanska regeringen en formell ursäkt till aleuterna och gjorde det möjligt för dem att söka ekonomisk kompensation.

Det sista vansinnesanfallet

Japanerna gör visserligen hårt motstånd, men de har svårt att stå emot en över fyra gånger större styrka. Den 18 maj håller japanerna på att fångas i en kniptångsmanöver mellan de amerikanska styrkorna i norr respektive söder och tvingas retirera. Glädjen är stor när de amerikanska styrkorna slutligen möts.

Tillsammans pressar de japanerna ända ut till havet, där de den 28 maj förlorar sin sista viktiga ställning, bergskammen Fish Hook.

Överste Yamasaki tänker emellertid inte ge upp. Den 29 maj ger han en sista order till de omkring 800 japanska soldater som fortfarande är stridsdugliga.

Han säger: ”Vi planerar en framgångsrik utplåning av fiendens trupper.” De japanska soldaterna ska samlas där den amerikanska linjen är svagast och överrumpla amerikanerna med ett snabbt och våldsamt överraskningsanfall. Planen är att till varje pris nå fram till det amerikanska artilleriet vid Massacre Bay. När de har erövrat kanonerna kan de vända dem mot fienden och på så vis tvinga ut amerikanerna till stranden.

”En hord av japaner vällde in mot ledningsplatsen. De skrek, sköt, stack med sina bajonetter och kastade granater – krossade allt i sin väg.” Kapten Albert Pence om japanernas banzaianfall

Klockan 00.30 den 29 maj stormar 800 japaner fram ur sina grottor och rusar mot amerikanernas linjer. De har noga tänkt igenom anfallet genom dalen, som inte är särskilt väl försvarad, eftersom de flesta amerikanska soldaterna har satts in för att krossa det japanska försvaret på bergskammarna.

Kapten Albert Pence är en av de första som blir varse det vilda japanska anfallet: ”En man rusade in i ledningsplatsen utan kängor och jacka och skrek: ’Japanerna är här! De har brutit igenom!’ Sedan hörde vi dem. En hord av japaner vällde in mot ledningsplatsen. De skrek, sköt, stack med sina bajonetter och kastade granater – krossade allt i sin väg.”

Överallt där japanerna dyker upp tas amerikanerna på sängen av kraften i anfallet. De flesta flyr eller dödas. Framgången tyder på att Yamasakis desperata satsning håller på att lyckas.

Amerikanska soldater och artilleri

Stora delar av det amerikanska artilleriet hade lämnats och var bara svagt bevakat, eftersom det var i princip omöjligt att transportera det längre in på ön.

© Frederic Lewis/Getty Images

Under natten avancerar japanerna hela fyra kilometer, men nu börjar till och med de mest fanatiska trupperna tappa kraft. Uthungrade soldater faller ifrån för att plundra amerikanska förnödenheter eller stannar för att röja fiendens ställningar.

Under tiden har brigadgeneral Archibald Arnold lyckats organisera en försvarslinje av ingenjörssoldater, kockar och annan personal som han kunnat hitta cirka tre kilometer från stranden vid Massacre Bay.

Yamasaki ser försvarslinjen och beordrar sina återstående soldater att rusa mot amerikanerna i tät formation. De springer vrålande fram mot amerikanerna, men när det kommer till närstrid slås de tillbaka med bajonetter och gevär som används som påkar.

Japanerna faller tillbaka, men för att uppmuntra sina mannar till en sista kraftansträngning springer Yamasaki längst fram med sitt katanasvärd höjt över huvudet. Hundratals skott rungar i morgonluften och snart ligger 350 japanska soldater, bland dem Yamasaki, döda på marken framför amerikanerna. De få återstående japanerna avblåser anfallet och drar sig tillbaka till sina skyttegravar och grottor, där de begår självmord.

Japanerna gömde fällor i radioapparater och konservburkar

När japanerna evakuerade Kiska lämnade de efter sig fällor och minor som de 35 000 amerikanska soldaterna ständigt behövde vara på sin vakt mot. Trots att det inte fanns några japaner kvar på ön spred fällorna skräck och förödelse.

Inga japaner på amerikansk mark

Den 30 maj, efter 19 dagar av blodiga strider, är Attu slutligen officiellt befriat. Endast 28 av de närmare 3 000 japanska soldaterna på Attu överlever den amerikanska återerövringen av ön. På den amerikanska sidan har 3 829 dött och sårats. Av dessa har 1 690 stupat i strid, medan över 2 100 fallit offer för köld och sjukdomar.

Visa av erfarenheterna från Attu förbereder sig amerikanerna inför nästa stora aleutiska utmaning, befrielsen av ön Kiska. Nu tänker generalerna inte underskatta det japanska motståndet, utan kallar in förstärkningar tills styrkan består av hela 35 000 man.

Japanerna är visserligen kända för sin fanatism – efter slaget om Attu kallas de bland annat ”vilda urinvånare” i den amerikanska pressen – men de är fullt på det klara med att de inte kan vinna på Kiska. När de upptäcker en lucka i den amerikanska flottans blockad av ön skyndar sig de 5 134 soldaterna ombord på japanska båtar och seglar ut till den japanska flottan.

Döda japanska soldater

Endast 28 av de omkring 3 000 japanska soldaterna på Attu lämnade ön med livet i behåll.

© FPG/Getty Images

Evakueringen upptäcks inte av de allierade, som inleder landstigningen som planerat. Trettiofemtusen nervösa soldater invaderar ön och det dröjer inte länge förrän den täta dimman förvirrar trupperna, som är övertygade om att japanska soldater lurar bakom varje krön. Snart utbryter eldstrider runtom på ön, där allierade enheter beskjuter varandra i timmar. Japanerna har även lämnat efter sig minor och bomber, som kräver åtskilliga liv.

Trots att det inte finns en enda japan kvar på ön kostar den överdimensionerade landstigningen 196 allierade soldater livet.

Det är emellertid ingenting jämfört med den katastrofala återerövringen av Attu, som procentuellt var det slag som kostade mest amerikanskt blod – tills invasionen av den japanska vulkanön Iojima år 1945. USA hade slutligen befriats från japanska soldater, men många av dem som deltog i befrielsen av Alaska fick ärr på både kropp och själ som aldrig försvann.