Den blodigaste dagen i brittisk sjöfart: 6 500 försvann i djupet

Plötsligt fångar ett genomträngande motorljud Hardings uppmärksamhet. Ute över vattnet ser han ett tyskt bombflygplan, en Junkers Ju 88:a, närma sig. Planet dyker mot fartygets däck, öppnar bombluckorna och fäller sin last. Harding kastar sig instinktivt på mage och kör ner ansiktet i flytvästen. Några sekunder senare tränger fyra vinande bomber igenom Lancastrias skrov.

Tjugo minuter senare är den blodigaste tragedin i brittisk sjöfarts historia ett faktum. Antalet döda överstiger med bred marginal förlustsiffran vid århundradets mest kända fartygsförlisning, förlusten av Titanic år 1912, och för ångfartyget Lusitania, som gick under år 1915.

Lancastrias öde är så förfärligt att den brittiske premiärministern Winston Churchill väljer att hemlighålla tragedin.

Fartyget var fyllt till bristningsgränsen

Majoriteten av passagerarna på Lancastria ingick liksom Henry Harding i den brittiska expeditionsstyrkan, som varit stationerad i Frankrike sedan krigsutbrottet i september 1939. Nazisternas blixtkrig, som började den 10 maj 1940, överväldigade emellertid fransmännen, som några veckor senare befann sig vid undergångens rand. Därför inledde britterna en massevakuering av sina soldater från kontinenten, för att de skulle kunna försvara sitt eget land.

Den största evakueringen skedde mellan den 26 maj och den 4 juni 1940, då 338 000 soldater hämtades i Dunkerque i norra Frankrike. Tusentals brittiska soldater hade emellertid också flytt till hamnstäderna i västra Frankrike, och den 15 juni inleddes evakueringen av dem. Till transporten använde britterna förutom flottans fartyg ett antal ombyggda passagerarfartyg, däribland det 18 år gamla Lancastria.

Starka strömmar och svåra navigationsförhållanden gjorde att fartyget var tvunget att ankra upp cirka åtta kilometer utanför hamnen. Ångfartyget var byggt för 2 200 personer, inklusive besättningen. Lancastrias kapten Rudolph Sharp trodde att fartyget skulle kunna ta omkring 3 000 passagerare, men i Saint-Nazaire och andra franska hamnar väntade 67 000 brittiska soldater på att evakueras.

”Ni får försöka ta med er så många som det över huvud taget går”, löd ordern från den örlogsofficer som anlände tidigt på morgonen för att samordna evakueringen tillsammans med kaptenen.

Redan från klockan 06.30 fraktade flottans fartyg och småbåtar ut soldater till fartyget. De första skrevs in med namn, regemente och enhet, men efter hand som de hungriga, utmattade männen strömmade till gav rederiet upp att försöka registrera passagerarna och började i stället ta emot varje enskild person med ett klick på en mekanisk räknemaskin.

”Herregud! Sextusen! Aldrig förr har den gamla skorven haft med sig så många ombord”, utbrast en steward innan besättningen helt gav upp att hålla koll på antalet passagerare.

Soldaterna stuvades ihop på bästa sätt. Åttahundra män från Royal Air Force hänvisades till ett instängt, illa upplyst lastrum i fartygets nedersta del.

Det var dock inte många ombord som sa något om trängseln. De flesta hade befunnit sig på flykt i flera veckor. En av dessa män var Edwin Quittenton, en soldat i ingenjörstrupperna som hade överlevt de föregående 18 timmarna genom att gömma sig för de tyska bombflygplanen bland fältens häckar. Många av soldaterna hade bara en tanke i huvudet:

”Nu ska vi hem!”

Tusentals dog direkt

Väl ombord tuggade de hungriga soldaterna i sig korv, kålstuvning och allt som den hårt prövade kocken kunde frambringa, medan besättningen förberedde sig inför avseglingen. Sent på eftermiddagen begav sig Henry Harding till fartygets bar för att ta en öl, men kön var jättelång. Han gick i stället och lade sig på soldäck, som liksom resten av fartyget var bemängt av fler människor än han någonsin sett på en så liten yta.

Det var där han befann sig när katastrofen inträffade. En svärm av tyska flygplan dök upp på himlen och klockan 15.48 fällde ett av planen sin dödsbringande last ovanför Lancastria. Harding körde ner ansiktet i flytvästen som han använde som huvudkudde samtidigt som allt runt omkring honom exploderade i ett öronbedövande dån.

Soldater besköt planet med kulsprutor som ställts upp på däck, men bombaren var redan på väg bort när de fyra 500-kilosbomberna borrade sig igenom fartygets stålskrov. Kraften var så enorm att explosionen fick de tunga däcksluckorna att flyga högt upp i luften. Soldater som befann sig i fartygets inre dog direkt, bland andra de 800 männen från Royal Air Force nere i lastrummet och tolv patienter som låg i fartygets sjuksal. Lågor slog upp och däcket täcktes av kolsvart rök från brinnande olja.

”Allt är i sin ordning, grabben. Det är ett bra fartyg. Det sjunker inte”, ropade en steward lugnande åt Harding.

”Det kan mycket väl vara så att ni inte tror att det kommer att sjunka, men jag tänker ta mig härifrån”, skrek Harding.

Han drog resolut flytvästen över huvudet och hoppade i vattnet.

Däcket täcktes av blod och bråte

Männen under däck hade inte möjlighet att göra likadant. Där nere sprutade ånga ut ur fartygets virrvarr av sönderslitna rör. Den kokheta dimman spreds i gångarna och skållade männen som försökte ta sig upp ur fartygets inre. Edwin Quittenton befann sig i fartygets bar när bomben slog ner.

”Jag kände en våg av hetta. Det var som om jag fick ett slag i huvudet. Sedan bröt helvetet loss. Jag hann inte vända mig om förrän elden rasade. Det var som att se in i en smältugn”, berättade Quittenton senare.

Strax därpå slocknade all belysning på fartyget.

”Jag famlade mig fram i mörkret, men snubblade hela tiden över livlösa kroppar. Överallt hördes rop och stön.”

I fartygets centralt belägna salong, ett majestätiskt rum med ekpanel och välvt tak, kämpade män för ta sig uppför huvudtrappan, som ledde till de övre däcken. Belastningen blev dock så stor att träverket gav vika. Först gick ledstången av och sedan brakade hela trappan samman. Panikslagna män fångades av vattenmassorna som forsade in i fartyget.

Från kommandobryggan såg och hörde kapten Rudolph Sharp och hans styrman Harry Grattidge katastrofen utspela sig i fartygets inre.

”Om och om igen hörde jag signalfolket upprepa: ’Hallå? Hallå? Är det någon i maskinrummet?’ Men ingen svarade”, berättade Grattidge senare.

När rökmolnet från explosionen lättade upptäckte han att däcket var täckt av blod. Grattidge såg att däcket lutade och att fartyget fick slagsida mot styrbord.

”Alle man till babord, alla man till babord”, ropade han i megafonen.

När männen sprang mot babord rätade fartyget upp sig i vattnet. För ett ögonblick var däcket rakt igen. Lättnaden var dock kortvarig, för snart fick Lancastria slagsida igen. Aktern reste sig och vattnet virvlade runt däckets främre del. Kapten Field, en officer som satt allra längst bak i aktern, såg tragedin utvecklas.

”Däcket var fullpackat med soldater, som hade gevär och annan utrustning. De stod där som om de väntade på ett mirakel”, minns kaptenen.

Oljepöl omgav fartyget

Uppe på däck stod Vera Tillyer, en av cirka 40 civila flyktingar som befann sig ombord. Liksom många andra flyktingar hade Veras man Clifford arbetat på den brittiska flygplansfabriken Avions Fairey i Belgien. Paret hade flytt via Frankrike och nu stod en skräckslagen Vera med sin tvååriga dotter Jacqueline i famnen.

”Lilla gumman”, sa hon gång på gång, medan hon rörde sig mot livbåtarna.

Till Veras lättnad steg soldaterna genast åt sidan, så att hon med sitt barn i famnen kunde kliva ner i en båt. Det var inte många som hade sådan tur. Lancastria hade 32 livbåtar, men fartygets kraftiga slagsida gjorde att endast två av dem kom i sjön.

De övriga överlevande tvingades kämpa för livet i vattnet. Det fanns bara drygt 2 500 flytvästar ombord på fartyget och de många som varken hade flytväst eller kunde simma klamrade sig desperat fast vid lyckosammare kamrater. Kapten Clement Stott drogs ner när en man desperat fattade tag i hans fötter.

”Jag förstod att jag var tvungen att bli av med honom snabbt, annars skulle vi drunkna båda två. Jag sparkade till hårt och lyckades ta mig loss”, medgav Stott senare.

För att fullända mardrömmen forsade omkring 1 400 ton bränsle ut ur en av fartygets oljetankar, som slitits upp av bomberna. Den tjocka oljan lade sig runt fartyget och trängde in i männens ögon och ner i deras lungor.

Detta är slutet. Vilket ställe att drunkna på, tänkte kapten Field, som trots allt faktiskt överlevde.

För inte att få den tjocka oljan i ögonen och munnen lade han sig på rygg i vattnet, omgiven av tusentals döda och döende människor. Samtidigt besköts de nödställda av tyska flygplan. En av dem var major A. Picken, som tillsammans med en kamrat försökte hålla sig flytande genom att klamra sig fast vid en åra.

”Plötsligt flög två plan över oss i hög hastighet. ’Herregud’, ropade min vän. Han träffades av en kula i pannan och sjönk ner i vattnet”, berättade Picken.

Henry Harding, som hade hoppat i vattnet med sin flytväst, iakttog fasorna runt omkring sig.

”Om det finns ett helvete på jorden såg jag det den dagen”, kommenterade han senare.

Överlevande glömdes bort

Samtidigt som fartyget sjönk allt längre ner i vattnet fortsatte soldater på däcket på Lancastria att avfyra sina kulsprutor mot de tyska flygplanen. En skytt dödades och en annan sårades svårt. De övriga fortsatte beskjutningen tills de stod i vatten upp till skenbenen och däckets lutning gjorde det omöjligt att fortsätta. Klockan var då 16.08 och Lancastria höll på att slukas av havet.

Män som antingen inte kunde simma eller var för rädda för att hoppa i vattnet klamrade sig fortfarande fast vid det lutande skrovet. Omkring 50 män höll sig fast vid den stora propellern, som nu stack upp ovanför vattenspegeln. På bryggan vände sig kapten Sharp mot sin styrman.

”Tiden är inne, Harry. Jag simmar ut från fartygets akter”, sa han.

Eftersom Grattidge var en före detta tävlingssimmare gav han den sista flytvästen till Sharp.

”Lycka till”, sa Grattidge när han räckte över västen till sin kapten.

Det stora fartyget skälvde en sista gång för att sedan sjunka ner i djupet. Klockan 16.12, knappt 20 minuter efter det att Lancastria träffats, försvann det stora fartyget ner under ytan.

”Lugnt och värdigt gick hon under, varefter vattnet slöt sig över henne”, skrev Edwin Quittenton senare.

Fartyg låg redan beredda att hämta upp överlevande. De räddade seglades antingen till England eller tillbaka till Saint-Nazaire, varifrån de skickades hem med andra fartyg.

Totalt registrerades 2 477 som överlevande, medan antalet omkomna är ovisst, eftersom ingen vet hur många som befann sig ombord. Vittnen uppskattar att närmare 3 000 personer gick ombord efter det att besättningen slutat räkna. Om den siffran stämmer befann sig omkring 9 000 personer ombord på Lancastria, vilket i så fall innebär att drygt 6 500 personer miste livet i förlisningen. Arbetet med att fastslå en slutlig dödssiffra försvåras av det faktum att många av de avlidna enbart registrerades som ”stupade i Frankrike”.

Under tiden efter förlisningen gjorde det officiella Storbritannien inte heller något för att försöka lösa gåtan. Den 22 juni 1940 kapitulerade Frankrike, varefter hotet om en tysk landstigning hängde tungt över Brittiska öarna. Storbritannien behövde framgångshistorier, inte tragedier.

Lancastria och hennes passagerare, både de levande och de döda, ignorerades och gömdes undan av myndigheterna. Glömskan slöt sig om dem likt vattnet över det sönderbombade fartyget.