Den 9 april 1940: Ockupationen av Danmark

Invasionschef på blixtvisit

Den 4 april 1940 klockan 20.40, Kastrup
Trots att andra världskriget pågår har danska regeringen inte höjt arméns beredskap. Många av soldaterna är nyligen inkallade rekryter.

Snön blåser över landningsbanan när passagerarplanet från Berlin sätter ned hjulen på marken och taxar in mot terminalen.

När dörren öppnas kommer en man från den danska ambassaden i Berlin ut och beger sig genast mot utrikesminister Peter Munchs hem i Köpenhamn.

Ambassadtjänstemannen ska varna för att tyska trupper går ombord på fartyg i nordtyska hamnar. Enligt Sveriges ambassad och en källa inom tyska underrättelsetjänsten är Danmark och Norge deras mål.

På Lufthansaplanet satt även 49-årige Paul Glein. Enligt tyskens papper är han tjänsteman, men det är en falsk identitet. Den tyske majoren är i Danmark på hemligt uppdrag.

Han tar in på ett hotell, äter en sen middag och åker sedan till Langelinie, hamnen i Østerbro, för att titta på kajerna.

Följande morgon beger sig Glein till Kastellet, där danska armén har sitt högkvarter. Allmänheten får röra sig fritt innanför de gamla vallarna och majoren får till och med hjälp av en tjänstvillig dansk sergeant, som svarar på alla frågor om antal soldater och bevakning.

Efter besöket i Kastellet går Glein till Amalienborg och tittar på livgardets vaktombyte.

På eftermiddagen flyger han tillbaka till Berlin.

Majoren vet att han ska återvända till Köpenhamn inom några dagar. Han är nämligen chef för de tyska trupper som ska erövra Köpenhamn genom ett blixtanfall.

Se planen för att erövra Danmark:

Gränsvakten slår larm

Den 8 april klockan 11.30, Kruså
Trots varningarna har Danmarks regering ännu inte mobiliserat armén.

Ryttmästare Hans Lunding vid danska underrättelsetjänsten har befunnit sig vid den dansk-tyska gränsen sedan tidig morgon. Han frågar några resenärer om en tysk styrka som sägs närma sig söderifrån.

”Kolonnen är en division av motorfordon”, rapporterar Lunding på telefon till sina chefer i Köpenhamn. ”Det rör sig om cirka 2 400 fordon.”

I ett annat samtal på seneftermiddagen kan han informera om att den tyska förtruppen har kommit fram till Flensburg, strax söder om dansk-tyska gränsen.

Klockan sju på kvällen rapporterar Lunding att tyskarna har stannat, men de befinner sig nära huvudvägen och kan enkelt fortsätta nästa dag.

Arméchefen, general William Prior, ber regeringen om tillstånd att kalla in 54 000 man, men får nej.

Kungen och politikerna vill till varje pris undvika att ge Hitler en anledning att angripa. De hoppas att det bara rör sig om en maktdemonstration.

Samtliga trupper beordras att stanna kvar i kasernerna och deras chefer får nöja sig med att förbereda sig inför en snabb utryckning.

I lägret Søgård, som ligger en mil från gränsen, får soldaterna skarp ammunition och beordras gå till sängs med ryggsäck på.

Den 9 april: De första skotten ljuder

Den 9 april klockan 04.00, Padborg
Medan armén sover står danska gränssoldater på vakt.

De båda danska gränsvakterna A.S. Albertsen och A.A. Hansen står vakt vid en järnvägsviadukt nära gränsövergången till Tyskland.

Gendarm J.P. Birk har nyligen anlänt i bil för att hämta sina kolleger, då tre civilklädda unga män närmar sig.

”Vart är ni på väg?” frågar en av de danska gränsvakterna.

”Till järnvägsstationen”, lyder svaret på tyska. I samma sekund drar främlingarna sina pistoler och trycker av. Birk dör omedelbart. Albertsen och Hansen såras svårt och dör senare samma dag.

Gärningsmännen skyndar iväg mot gränsen och 15 minuter senare kommer en tysk militärkolonn på väg norrut. Invasionen av Danmark har börjat.

Efter kriget avslöjas de tre pistolmännen som ”brandenburgare”, soldater ur tyska arméns specialtrupper.

De hade skickats in över gränsen för att se till att danskarna inte skulle spränga järnvägsbron och på så vis blockera vägen för invasionsstyrkorna.

Major Glein går i land

Klockan 04.45, Köpenhamn
Gränstrupperna är redo för en snabb insats, men huvudstaden sover.

Två fartyg med släckta lanternor rör sig mot inloppet till Köpenhamn. Isbrytaren Stettin seglar främst och bakom henne kommer det före detta passagerarfartyget Hansestadt Danzig. Båda två ingår i den tyska flottan.

På Danzigs kommandobrygga spanar major Glein nervöst mot Middelgrundsfortet, en fästning och konstgjord , som kan anas i mörkret.

En enda kanonsalva från soldaterna där skulle betyda döden för hans 800 man, som gömmer sig under däck.

En skarp ljuskägla från fortets strålkastare landar på Danzig.

Tyska besättningsmän försöker blända danskarna med fartygets egna strålkastare, men det lyckas inte.

Glein väntar bara på att de fem danska kanonerna ska skicka sina stora 305-millimetersgranater mot fartyget, men kanonerna förblir tysta.

Majoren vet inte att fortet är bemannat av unga rekryter som inte har lärt sig att hantera vapnen.

Deras försök att avlossa varningsskott misslyckas, eftersom de har glömt att osäkra kanonen. När de inser sitt misstag har de tyska fartygen redan hunnit passera.

Klockan 05.20 lägger Danzig till vid kajen vid Langelinie och tungt beväpnade tyska soldater skyndar ut ur fartyget.

”Landstigningen har lyckats. Det svåraste är avklarat”, konstaterar Glein medan hans trupper avväpnar de danska tullvakterna och bryter telefonförbindelserna. Nästa mål är Kastellet.

”Om det kommer till strid ska de genomföras under hänsynslöst bruk av våld”, lyder den tyska ordern.

Två patruller sänds iväg mot Kastellet på cykel och en stor kolonn följer efter till fots.

De har med sig sprängmedel för att kunna spränga portarna om så krävs.

Bakhåll ska vinna tid

Klockan 04.50, Lundtoftbjerg
Norr om den dansk-tyska gränsen ställer små motorcykelenheter upp sig för att sinka invasionsarmén.

Kulsprutegeväret och de båda kulsprutorna har precis lyfts ned från sidovagnarna och blivit utplacerade när en tysk kolonn närmar sig på landsvägen från gränsen.

Pansarvagnar och motorcyklar rör sig norrut i hög hastighet.

Sergeant Svend Aage Bundgaard skjuter varningsskott med ett av sina vapen, men tyskarna stannar inte. I stället öppnar de eld, och danskarna svarar.

Skotten från Bundgaards 20-millimeterskulsprutor går rakt igenom stålhöljet på den första tyska pansarvagnen, som tvärstannar.

Det första målet har fallit och skyttarna riktar sitt vapen mot resten av kolonnen. I rask följd sätter de ännu en pansarvagn i brand, förstör tre motorcyklar och slår ut ett par tyska kulsprutegrupper som försöker ställa upp sina vapen.

Tyskarna skjuter också, och en dansk kulspruteskytt träffas i armen.

En annan tar hans plats, men under tiden har en ny tysk pansarvagn hunnit fram. Den här gången studsar de danska 20-millimetersprojektilerna bort från frontpansaret.

”Det är inte bara papp de kör med här nere”, säger en av skyttarna på bred jyllandsdialekt. Det är dags att ge sig av.

Sergeant Bundgaard och hans män retirerar i skydd av röken från ett brinnande hönshus och skyndar därefter norrut på landsvägen, jagade av tyskarna.

Planen kan inte lyfta

Klockan 05.45, Værløse
Det danska flygvapnet försöker förbereda sig för strider mot Luftwaffe.

Dånet från motorerna hörs över hela flygplatsen i Værløse. Ett femtiotal danska flygplan håller på att värmas upp medan mekanikerna ser över vapnen och bomberna en sista gång.

Om flygbasens chef fått bestämma hade planen varit i luften redan föregående dag. De utgör danska arméns hela luftstyrka.

Till vardags står samtliga plan i Værløse, men i krigstid ska de spridas ut på flygbaser över hela landet.

Tillstånd att skicka iväg planen har kommit först nu, så piloterna och mekanikerna arbetar febrilt för att hinna.

Ett spaningsplan med löjtnanterna Brodersen och Godtfredsen blir det första som rullar ut på startbanan.

Hjulen lättar från gräset. Biplanet har börjat stiga när en kulsprutesalva hamrar in genom planet ovanifrån.

”De kommer! De kommer!” ropar någon på flygplatsen, varefter danska kulsprutor avfyras upp i luften. För Brodersen och Godtfredsen är det emellertid för sent.

Luftwaffeesset Wolfgang Falcks nästan lodräta attack kommer helt oväntat. Det danska planet sargas svårt av projektilerna från hans stora tvåmotoriga jaktplan och störtar rakt mot marken.

Båda löjtnanterna omkommer.

Bakom Falck följer fler Luftwaffeplan, som riktar sina kulsprutor mot de parkerade flygplanen på startbanan.

De danska planen, som är fulla med både bränsle och ammunition, är sårbara mål för de tungt beväpnade tyska jaktplanen, som anfaller i vågor.

Snart brinner de danska flygplanen. Allt hopp om att få upp dem i luften är ute.

Försvararnas enda tröst är att de lyckas skada två av de tyska angriparna. Det ena planet tvingas nödlanda i Danmark, medan Falck lyckas ta sig hem till Tyskland med bara en motor.

Han sätter sig i ett annat plan och ger sig omedelbart iväg igen.

Senare på dagen kan Luftwaffepiloten landa i Aalborg, som intagits av fallskärmstrupper. Flygplatsen är redan full med plan på väg till och från Norge.

Tyskarna har uppnått dagens viktigaste mål.

Kungen fattar ett svårt beslut

Klockan 05.45, Amalienborg
De tyska trupperna i Köpenhamn har intagit Kastellet utan strider. Patruller rycker fram mot slottet. De ska försöka gripa Danmarks kung.

Tyska projektiler viner över Amalienborg Slotsplads och slår ned i en dansk kulsprutebesättning som håller på att ställa upp sina vapen.

Gardessoldat 284 Garmer blir svårt skadad i bröstet. Hans kamrater för honom i skydd i en portöppning.

Medan skottsalvorna dånar från båda håll går Kristian X skärrad fram till den blodige soldaten för att tacka honom för hans tapperhet.

Därefter återvänder kungen till sina gemak för att fortsätta sammanträdet med regeringens främsta ministrar och den militära staben.

Kungen frågar sina gäster om kampen har pågått länge nog för att rädda Danmarks anseende i omvärlden.

Han vet att motståndet i Köpenhamn och i övriga landet är symboliskt. Armén har inte en chans att stoppa fienden.

Samtidigt hör mötesdeltagarna tydligt de tyska bombplanen som flyger i formation över staden. De utgör en ständig påminnelse om att en enda order kan leda till ett dödligt bombregn.

Arméchefen, general Prior, vill fortsätta strida. Han föreslår att kungen ska lämna Köpenhamn och ta sin tillflykt till trupperna på norra Själland.

”Jag måste ju stanna här!” utbrister Kristian. Eftersom ingen i rummet säger något är generalens förslag är i praktiken nedröstat.

Försvarsministern tar till orda. Han säger att den sorts mod som nu behövs är modet att se verkligheten i vitögat.

Om kampen är förlorad på förhand måste det vara de ansvarigas skyldighet att stoppa den innan ännu fler människoliv går till spillo.

Statsminister Thorvald Stauning är Danmarks politiske ledare, men i detta kritiska ögonblick väljer han att hålla sig i bakgrunden. I stället blir det kungen som fattar det svåra beslutet.

Omkring klockan sex på morgonen får chefen för det beväpnade gardet vid Amalienborg order om att ingå vapenstillestånd med de tyska soldaterna utanför slottsområdet.

Samtidigt går en order ut till resten av Danmarks trupper om att inte göra motstånd mot invasionsarmén.

Döden skördar ytterligare liv den 9 april

Klockan 06.30, Bredevad
Tyskarna har skurit av de danska kommunikationslinjerna och det tar tid att få fram ordern om kapitulation.

Det är omöjligt att missa på så kort avstånd, men korpral Larsen, som ligger redo bakom sin kulspruta vid Bredevad i Sønderjylland, har fått order om att han först ska avlossa varningsskott framför den tyska kolonnen.

Fordonen stannar när skottet smäller av – alla utom den främsta pansarvagnen.

Den fortsätter framåt och när den befinner sig på 400 meters håll skjuter Larsen igen. Salvan från hans kraftfulla 20-millimetersvapen tvingar ner det tunga fordonet i diket.

Tyskarna har emellertid upptäckt de danska ställningarna och välriktade skottsalvor slår ned kring kulsprutan bredvid Larsens.

Soldaten där blir träffad i huvudet och dör omedelbart. Hans kamrat träffas i bröstet och magen, en säker dödsdom.

Tre tyska pansarvagnar sätter fart och fortsätter framryckningen. En efter en skjuts de sönder av kulsprutan. Den sista kommer så nära att den rullar vidare nedför vägen, förbi Larsens ställning, och kör in i ett träd. Lugnet sänker sig över Bredevad.

”Nu ska jag fanimej röka”, utbrister Larsen och sätter sig på knä för att ta fram sin pipa.

”Då kan du få eld av honom där borta”, svarar sergeant Løvgreen som ligger bredvid.

Han pekar på den skadade pansarvagnen bakom dem. Tornet vrids sakta mot de båda danskarna.

”Fy fan!” utbrister Larsen och kastar sig ned på marken igen, medan projektilerna viner mot dem från fordonets kulspruta.

Danskarna har tur. Pansarvagnen står snett och kan inte sänka vapnet tillräckligt mycket för att träffa dem.

De båda männen börjar krypa iväg, men tyskar längre bort på vägen börjar skjuta mot dem.

Plötsligt exploderar en granat tätt intill dem. Larsen blir sårad i axeln och Løvgreen skadas av en massa splitter.

Båda männen överlever, men motståndet vid Bredevad är slut.

”Gud bevare Danmark”

Klockan 08.00, radiohuset i Frederiksberg
Striderna har ebbat ut och tyskarna tar kontroll över viktiga samhällsfunktioner i Danmark.

Tyska soldater stormar radiohuset på Frederiksberg och kräver att invasionsarméns ”upprop” till folket ska läsas upp.

I det dåligt översatta meddelandet förklarar tyskarna att hotet om en brittisk invasion har tvingat Tyskland att ”hjälpa” Danmark att försvara sitt territorium.

Många köpenhamnsbor har redan läst bortförklaringen som dalat ned från himlen. Hälften av de tyska flygplanen över huvudstaden hade inte bomber, utan flygblad i lasten.

Senare på morgonen kommer ett uttalande från regeringen och kung Kristian X: ”Den danska regeringen har under protest beslutat att ordna förhållandena i landet med hänsyn till den ockupation som ägt rum”, får folket veta via radion.

”Det är allmänhetens plikt att avhålla sig från varje typ av motstånd mot dessa trupper”, lyder förmaningen.

Danmarks ledare har motvilligt beslutat att spela med i tyskarnas charad om att ockupationstrupperna kommit som vänner.

Det är inledningen på den så kallade samarbetspolitiken.

På ytan fortsätter livet i Danmark som om ingenting har hänt och den danska armén får finnas kvar.

För att en illusion ska bestå måste emellertid alla enas om den.

De korta men bittra striderna och de sexton dödsfallen den 9 april ska kommas ihåg utan vrede. I ett radiotal manar Kristian X till självbehärskning: ”Under dessa för vårt land så allvarliga omständigheter uppmanar jag alla i städer och på landsbygden att uppvisa ett korrekt och värdigt uppförande, då varje obetänkt agerande kan få mycket allvarliga konsekvenser. Gud bevare er alla. Gud bevare Danmark.”