Verklighetens ”Band of brothers”

USA:s fallskärmssoldater var andra världskrigets bäst utbildade soldater. De tränade på att hoppa bakom fiendens linjer och bekämpa en numerärt överlägsen fiende med lätta vapen. Under D-dagen och i Ardennerna bevisade 140 soldater från Easy Company att de var män av det rätta virket.

USA:s fallskärmssoldater var andra världskrigets bäst utbildade soldater. De tränade på att hoppa bakom fiendens linjer och bekämpa en numerärt överlägsen fiende med lätta vapen. Under D-dagen och i Ardennerna bevisade 140 soldater från Easy Company att de var män av det rätta virket.

Album Cinema RM/Imageselect, Shutterstock & Wineconsigners.com

Några minuter tidigare har den skoningslöse kapten Herbert Sobel avbrutit lunchen för Easy Company.

Stora mängder spaghetti bolognese ligger därför och skvalpar i rekryternas magar, när Sobel tvingar dem uppför berget Currahee i full galopp. Kaptenen springer från man till man, medan han väser:

”En ambulans står redo vid bergets fot! Säg bara till! Du kan lämna kompaniet när som helst”.

Snart börjar de första männen kräkas upp lunchen, men innan de hinner sätta sig vid vägkanten drar kamraterna upp dem på fötter igen. Sobel ska inte få lov att triumfera, och rekryterna biter ihop och fortsätter springa.

Den en mil långa löpningen under den stekande middagssolen är bara en för­smak på de strapatser som Easy Company ska igenom de följande tre åren, och som TV-serien Band of ­Brothers skildrade i tio kritikerrosade avsnitt.

Easy Company deltar i några av andra världskrigets hårdaste strider – D-dagen, den stora fallskärmsoperationen i Nederländerna och slaget om Ardennerna.

De hamnar gång efter gång i krigets brännpunkter, eftersom de allierade redan vid krigsutbrottet inser att de kommer att behöva soldater som är utbildade för att kämpa vidare, trots att de omringas av en numerärt överlägsen och tungt beväpnad fiende.

Hårdföra män, som kan hålla stånd, bryta sig ut och snabbt nå sitt mål.

Grundutbildningen gallrade hårt

År 1942 ansökte 5300 frivilliga om att tjänstgöra i USA:s nya elitförband, 506:e fallskärmsregementet, som bestod av tolv kompanier – ett av dem fick namnet Easy Company (Easy för bokstaven E).

Totalt 1800 förklarades fysiskt lämpade och klev den 20 augusti in i Camp Toc­coa i delstaten Georgias fuktiga värme. Där inleddes en gallring, som under det följande året eliminerade de svagaste.

Den dagliga träningen var extremt krävande, och männen i Easy Company kom snabbt att avsky kapten Sobels hårda disciplin och hänsynslösa metoder.

© Jim Martin

I efterhand är det dock tydligt att Sobel löste en viktig uppgift, som rekryten Robert Rader skrev efter kriget:

”Han skalade av dig det civila, tog din värdighet, men gjorde dig i gengäld till en av arméns bästa soldater”.

Kaptenen blev den yttre fienden, som under grundutbildningens tretton veckor och den påföljande fallskärmsträningen i Fort Benning gav upphov till en unik sammanhållning bland männen.

När Easy Company och resten av regementet sensommaren 1943 förflyttades till Storbritannien var det ett starkt och sammansvetsat förband.

De 1800 rekryterna hade då reducerats till 600 elitsoldater – en av dem var Don Malarkey, som uttryckte sin stolthet över att vara en av de utvalda:

”Att bli en medlem av Easy Company var början på mitt livs största äventyr. Det har inte gått en dag utan att jag har tackat Hitler för att han förde samman mig med de mest begåvade och inspirerande män som jag har mött”.

Hård träning skapade elitkår

Specialiserade fallskärmssoldater var en ovanlig syn, när andra världskriget bröt ut. Faktum är att USA upprättade sitt första testförband så sent som i augusti 1940.

Den amerikanska försvarsledningen kom snabbt fram till att endast handlingskraftiga och mentalt starka soldater i fysisk toppform kunde förvandlas till effektiva fallskärmssoldater, och man konstaterade att det inte räckte att ta soldater från den ­stående armén – en bredare rekrytering än normalt behövdes.

I stället försökte armén värva frivilliga civila män, som var lite äldre än värnpliktsgränsens 21 år. Femtio dollar extra i månadslön skulle understryka att fallskärmssoldater tillhörde eliten.

En brokig skara lantbrukare, hantverkare, kontors- och gruvarbetare utgjorde E-kompaniets 140 man, som även inkluderade en enstaka akademiker utbildad vid Harvard University.

De tränade alla dygnets ljusa timmar

05:30

Väckning: I gryningen blåste en rekryt revelj i sin trumpet och väckte hela kasernen. Alla hoppade ur sina tältsängar, klädde på sig och städade
i de stora tält som de sov i.

06:00

Frukost: Rekryterna åt vid långa bord i mässbyggnaden – i regel skinka, ägg, kex och kaffe.

06:30

Inspektion: Rekryterna och deras tält ­granskades noga av befälen. Uniformen skulle se reglementsenlig ut, männen skulle vara nyrakade och sängarna skulle vara bäddade.

06:45

Mönstring: Regementet ställde upp på kaserngården för ett anförande från överste Sink.

07:00

Fysisk träning: Kompaniet sprang upp till toppen av berget Currahee. Soldaterna kom i så god form att de under ett konditionstest nådde 98 procent – det högsta resultat ett förband i det amerikanska försvaret någonsin hade uppnått.

08:30

Skytte: Rekryterna fick lära sig att använda ­Garand-gevär, 60-mm-granatkastare och Browning-kulsprutor. I pauserna lärde de sig kompassen.

12:00

Lunch: Soldaterna åt i regel varm mat i lägrets stora matsal, men emellanåt fick de endast en fältranson, en så kallad K-ration, för att de skulle ­förberedas för krigets enkla måltider.

13:30

Marsch: För att öka rekryternas uthållighet skickades de ut på 15–30 km långa marscher under Georgias heta sol med full packning, gevär och hjälm.

16:00

Styrketräning: Om dagen inte bjöd på en lång marsch, gjorde rekryterna situps, arm­hävningar och andra styrkeövningar. De skulle även genomföra
en hinderbana på tid. Ibland smetades banans hinder in med inälvor från grisar för att göra den extra ­påfrestande att genomföra.

18:00

Kvällsmat: Sträng ransonering av kött i USA innebar att dagens sista måltid ofta bestod av burkskinka, korv och nudlar.

19:00

Upprop: Meddelanden ropades ut i lägrets ­högtalare – bland annat om rekryterna fått post.

20:00

Marsch igen: Kortare kvällsmarsch i led. Därefter var rekryterna lediga i ett par timmar.

23:00

Sängdags: Tapto blåstes med trumpet.

Två saker hade de flesta av dem dock gemensamt: I high school hade de varit framstående idrottare, och intresset för jakt hade utvecklat deras pricksäkerhet med ett gevär.

Även befäl från olika delar av armén ­anmälde sig frivilligt för att leda det nya elitförbandet. Löjtnant Richard Winters gjorde det efter att ha funderat länge:

”Tio månaders infanteriträning fick mig att inse att min överlevnad hängde på de män jag omgav mig med. De fallskärms­soldater som jag hade sett såg ut som riktiga soldater: hårda, slanka, solbrända och tuffa”.

Fyra månaders grundutbildning i Camp Toccoa förvandlade E-kompaniet till en sammansvetsad enhet. Därefter marscherade de med resten av regementet 30 mil till ­fallskärmsträning i Fort Benning.

Arméns fallskärmsskola i Fort Benning förfogade över fyra stycken 76 meter höga torn.

© Hulton Deutsch/Getty Images

Fort Bennings skyhöga helvete förvandlade rekryter till fallskärmssoldater

Starka, modiga och pricksäkra män med livserfarenhet rekryterades till att hoppa från flygplan bakom fiendens linjer. Armén satsade på ambitiösa frivilliga med viljan att bevisa sitt mod.

Vecka 1: Fysisk träning

Fallskärmshoppens hårda landningar krävde en stark fysik. Därför utgjorde löpning och styrketräning första veckans ­träning efter ankomsten till Fort Benning.

Vecka 2: Fallteknik

Rekryterna lärde sig packa en fallskärm och tillämpa rätt hoppteknik från en 1,5 meter hög plattform. Hopp från en 10 meter hög linbana öka­de svårighetsgraden.

Vecka 3: Hopp från torn

Hopp från ett 76 meter högt torn var nästa steg. Rekryterna lärde sig landa i hög fart och att packa ihop fallskärmen i hård sidovind från en vindmaskin.

Vecka 4: Debut i luften

Männen klev ombord i en C-47, som på 300 meters höjd öppnade dörren. Av rekryterna var det 94 procent som genomförde de fem föreskrivna hoppen och fick fallskärmsstyrkornas emblem.

Vilse bakom fiendens linjer

I september 1943 anlände Easy Company till Storbritannien, där de tillsammans med resten av USA:s 101:a flygburna division skulle förbereda sig på invasio­nen i Normandie.

Väntan blev emellertid lång. I åtta månader tränade de som besatta på allt från gatustrider till att känna igen tyska vapen och fordon.

Trots den hårda träningen och den påfrestande väntan steg humöret ett par grader, när den illa omtyckte Sobel förflyttades till ett annat förband efter klagomål från kompaniets sergeanter.

Till slut infann sig D-dagen, och natten mellan den 5 och 6 juni 1944 steg Easy Company ombord på de flygplan som skulle föra dem över Engelska kana­len. Självförtroendet var på topp, och ett skämt spreds bland männen:

”Hitler begick ett stort misstag, när han byggde Atlantvallen. Han glömde lägga ett tak på den”.

Bittra gatustrider i Carentan

Tillsammans med 13000 andra fallskärmssoldater flög Easy Company i nattens mörker mot Frankrike.

De skulle släppas 5–10 kilometer bakom Normandies tungt befästa kustlinje och erövra vägar och broar, som ledde ned till invasionsstränderna med kodnamnen Omaha och Utah. På grund av luftvärn, moln och dimma landade fallskärmssoldaterna dock långt från varandra.

Trots det attackerade de i improviserade smågrupper tyskarnas ställningar. Först den 12 juni – en vecka senare – stred Easy Company som ett samlat förband. Uppgiften bestod i att rensa staden Carentan på tyskar, så att amerikanernas båda brohuvuden på Utah Beach och Omaha Beach kunde länkas samman.

Klockan sex på morgonen skickades Easy Company in mot staden till fots för att angripa de tyska försvararna. Kraftig eld från en tysk kulspruta fick männen att ta skydd i diket, men löjtnant Winters reste sig och skrek ”framåt, framåt”.

”Jag var som besatt. Ingen hade sett mig så tidigare”, mindes Winters, som rusade in bland de sönderskjutna gatorna, där männen kämpade sig från hus till hus – ofta med bajonetterna.

Plötsligt började granater hagla ned på de smala gatorna. Tjugotvåårige Edward Tipper var på väg ut från ett hus, när en tysk granat kom vinande.

”Jag träffades av ett lokomotiv. Jag kände ingen smärta och stod och dinglade med mitt gevär”, berättade han.

Framrusande kamrater fick Tipper att sätta sig ned, trots att han insisterade på att han mycket väl kunde fortsätta. Båda hans ben var emellertid brutna.

Ute på gatan lång många sårade och stupade – Easy Company hade mist många män, men det tyska motståndet ebbade ut.

Med hjälp av artilleri och flyg drevs de sista tyskarna ut från Carentan, och efter tre veckor vid fronten kunde Easy Company dras tillbaka och skickas tillbaka till Storbritannien för att vila ut. På basen insåg männen för första gången hur blodiga striderna de deltagit i hade varit.

På D-dagen hoppade 139 man över Normandie, endast 74 återvände. När sergeanterna John Martin och Bill Guarnere tittade in i ett av kompaniets logementen utbrast Martin:

”Jösses, Bill! Stugan är halvfull, och kriget har inte mer än börjat. Vi har inte en chans att klara oss ur det här med livet i behåll”.

Ett Blodigt elddop

På papperet var planen glasklar: Hoppa över landningszonen, sammanstråla snabbt med resten av kompaniet, och ­attackera samhället Sainte-Marie-du-Mont. Så smidigt gick det inte.

C-47-planen skingrades i de täta molnen över Normandie, och åtskilliga sköts ned av luftvärn.

De överlevande från E-kompaniet landade utspridda över ett 20 kvadratkilometer stort område, men de höll huvudet kallt, anslöt sig till andra vilsna fallskärmssoldater och började genast slåss mot ­tyskarna varhelst de stötte på dem.

©

Himlen blev svart av fallskärmar

Lång omväg i luften

Vid midnatt den 5 juni flög 813 flygplan USA:s 82:a och 101:a flygburna divisioner till Normandie. ­Planen tog en sydlig rutt för att inte flyga över invasionsstränderna, som bombades från luften.

Stigfinnare missade målen

Särskilda ”stigfinnare” hoppade i förväg för att markera landningszonen med en kortvågsradio, som skickade signaler till de följande flygplanen. ­Stigfinnarna hamnade emellertid på fel platser och tog för lång tid på sig att hitta nya landningszoner, så styrkorna spreds över ett stort område.

Easy Company utförde ett perfekt anfall

Löjtnant Winters angrep en tysk artilleriposition med fyra kanoner, trots att han förfogade över endast tio man. Andra smågrupper säkrade viktiga vägar och sprängde broar, så att tyska stridsvagnar inte kunde nå fram till invasionsstränderna och beskjuta dem.

Den största gruppen soldater från E-kompaniet bestod av endast nio meniga soldater och två officerare.

Trots det tvekade inte löjtnant Winters att angripa en tysk ställning med fyra tunga kanoner, som bevakades av 60 soldater.

Tyska kanoner långt från kusten kun­de beskjuta både Utah och Omaha Beach.

© Barch, bild 101I-480-2245-30/benisch

Medan två kulspruteskyttar tryckte ned fienden kastade Winters och resten av soldaterna sig över den första kanonen med handgranater och gevär, varpå de sprängde eldröret med sprängladdningar.

Tyskarna hade grävt sicksackformade löpgravar till de övriga tre kanonerna, och
i skydd av dem fortsatte angreppet.

Hand­granater kastade från löpgravarna följdes upp av en stormning av kanon efter kanon, och cirka tjugo minuter senare var tjugo ­tyskar döda och tolv tagna till fånga, medan resten flydde över fälten.

”Vi hade tänkt oss för, och det var ingen som spelade hjälte”, minns sergeant Lipton, som deltog i aktionen. Trots det stupade fyra fallskärmssoldater.

Nederländerna blev ett fiasko

Efter tio veckor i reserv behövdes fallskärmssoldaterna igen. Den brittiske fältmarskalken Montgomery ville med Operation Market Garden försöka bryta genom tyskarnas försvarslinje genom att tränga in i Nederländerna.

Easy Company skulle tillsammans med 41000 andra fallskärmssoldater hoppa över Nederländerna för att ta broar och vägar, som pansar skulle rycka fram längs.

Staden Eindhoven intogs, och jublande invånare omringade befriarna, men två dagar senare rullade 50 tyska Panther-­stridsvagnar fram mot Easy Company, som för första gången blev tvunget att dra sig tillbaka. Hela Operation Market Garden misslyckades, eftersom de egna stridsvagnarna kom fram för sent.

I december 1944 drabbades Europa av ovanligt sträng kyla och kraftigt snöfall. Mitt i vinterkaoset satte Hitler överraskande in sina sista reserver i en stor ­offensiv. Tiger-stridsvagnar och andra pansarfordon trängde fram genom Arden­nernas skogar och drev de överrumplade allierade på flykten.

© theamericanwarrior.com

Stoppade tyskarnas sista offensiv

I december 1944 förflyttas Easy Company till Ardennerna, där fallskärmssoldaterna ska gräva ned sig och försvara staden Bastogne mot Hitlers desperata motoffensiv.

Tyska pansardivisioner mullrade den 16 december genom de allierades glesa försvarslinjer i södra Belgien. Totalt 1200 stridsvagnar och 400000 man skulle återta hamnstaden Antwerpen och krossa fyra allierade armégrupper i Belgien.

Hitler räknade med att det skulle ta amerikanerna och britterna en vecka att flytta utvilade styrkor till Ardennerna, men han misstog sig. Redan nästa dag anlände 11000 lastbilar med 60000 soldater i hast till det kuperade området. När E-kompaniet två dagar senare nådde fram, var förbandet underbemannat och saknade både hjälmar och vinterkläder.

Det var emellertid ingen ursäkt för att inte slåss: ”Du gräver bara en djup grop och väntar”, löd ordern med sedvanlig galghumor.

I elva långa dagar höll E-kompaniet envist sin försvarslinje, som låg mellan Bastogne och samhället Foy. Fientligt ­artilleri, prickskyttar och frostskador ­gallrade långsamt ut i leden. Snart hade kompaniets 121 man reducerats till under 100, när ordern om anfall till slut kom – E-kompaniet skulle inta Foy.

I två dagar försökte de bryta igenom ­tyskarnas linjer, men sedan utsattes kompa­niet för ett våldsamt artilleriangrepp. Den första granaten slog ned mitt mellan två bazookaskyttar och dödade dem på fläcken. Motståndet var för starkt, och kompaniet fick dra sig tillbaka.

Den 13 januari försökte man igen. ­Stupade och sårade kamrater hade ersatts av nya, oerfarna soldater, så när anfallet ­inleddes med en stormning över 200 meter öppen mark avstannade det snabbt.

Medan en ny, osäker löjtnant tog skydd bakom en höstack, tog löjtnant Speirs över. Veteranen rusade i täten och drog E-kompaniet med sig in i Foy, där de sköt vilt omkring sig. Ett efter ett rensades alla hus på tyskar – omkring 100 av dem kapitulerade, men många fler låg döda i snön.

Den 25 januari gav Hitler upp sin sista desperata offensiv, och de överlevande tyska styrkorna drog sig tillbaka.

Förstärkningar kastades in i all hast, och 101:a flygburna divisionen fick ansvaret för att försvara den strategiskt viktiga staden Bastogne. Till de 11000 fallskärmssoldaterna hörde Easy Company, som grävde ned sig i skyttevärn strax norr om staden.

Den defensiva rollen var en ny utmaning för Easy Company, som dittills deltagit endast i offensiva insatser.

Å andra sidan kom tyskarnas kniptångsmanöver runt Bastogne inte som någon chock för de härdade veteranerna. Som en soldat kommenterade:

”Fienden har omringat oss, de stackarna”.

Fallskärmssoldaterna samlade in stora mängder stulen konst i Berchtesgaden. Mitt i staden arrangerade de en utställning med fynd från Hermann Görings hus.

© William Vandivert/Getty images

Kölden var den värsta fienden

I sju dagar kunde Bastogne underhållas endast från luften, men trots ihärdiga försök från flygvapnet saknades det ständigt mat, ammunition och medicin för att behandla de många hundra sårade.

Easy Company skickade in en man i Bastogne för att hämta vita lakan, så att soldaterna skulle kunna kamouflera sina gröna sommaruniformer i den snövita skogen. Lakanen användes även för att fodra byxor och jackor, för kylan skar genom märg och ben.

Varm mat eller en eld att värma sig vid var uteslutet, för tyska prickskyttar tog minsta chans att göra försvarslinjen glesare. Kölden utvecklades till den värs­ta fienden för Easy Company.

”Att skaka av köld blev lika vanligt som att andas”, mindes en soldat. Alla led av frostskador, men få var beredda att lämna sina kamrater i skyttevärnen och söka vård bakom frontlinjen.

De som gjorde det skämdes över att lämna kompaniet i sticket. Så snart fötter, händer eller sår var bättre avvek de från fältsjukhuset och återvände till sina värn.

”Bastogne var utan tvekan regementets hårdaste strid under hela kriget”, skrev Don Malarkey många år senare.

Männen i Easy Company drabbades inte bara av köld, hunger och prickskyttar utan även av kraftig granatbeskjutning.

Eftersom ställningarna låg i en skog exploderade många granater uppe i träden, så att metall- och träsplitter regnade ned över amerikanerna.

Två av kompaniets veteraner, Bill Guar-nere och Joe Toye, fick benen sönder­sprängda. Snön färgades röd av blod och överallt hördes vrålet från de sårade. Trots svåra förluster höll Easy Company linjen, och soldaternas insats bidrog till att hejda tyskarnas sista offensiv.

Koncentrationsläger var en chock

Ardenneroffensiven skulle bli det sista stora slaget för Easy Company. Förbandet deltog endast i några mindre strider i Haguenau nära den fransk-tyska gränsen, innan tyska styrkor i stora antal började kapitulera i maj 1945.

Hade deras inbitna motståndare under elva månader av blodiga strider verkligen resignerat? Med stor skepsis hörde männen i Easy Company otroliga historier om Wehrmacht-soldater på jakt efter någon att ge sig till.

Deras misstro avfärdades, när kompaniet korsade den tyska gränsen och åkte förbi två amerikanska soldater, som på egen hand bevakade mer än 2000 tyska krigsfångar.

Framryckningen mot södra Tyskland skedde utan strider för Easy Company. När soldaterna rullade fram på Hitlers motorvägar med utsikt över solbelysta berg och gröna skogar upplevde de krigets sista krampryckningar som en skarp kontrast till de föregående månadernas blodiga vardag.

Sittande i toppnazisternas möbler kunde befälen från Easy Company i maj 1945 till slut koppla av.

© Image select

De intog örnnästet

Krigets sista månader blev händelselösa för E-kompaniet, tills männen fick order om att inta alpstaden Berchtesgaden. Där låg Hitlers hus och hans ökända Örnnäste.

Som tack för den modiga insatsen och soldaternas stora offervilja belönades E-kompaniet med ett av de mest eftertraktade uppdragen under krigets sista dygn: ­Ockupera Berchtesgaden.

I alpidyllen låg Hitlers privatbostad tätt omgiven av Görings, Bormanns och flera andra ledande nazisters lyxbostäder. E-kompaniet gav sig iväg i lastbilar och ­ignorerade hundratals tyska soldater på jakt efter någon att kapitulera till.

Knappt 1,5 mil från staden stötte de på den 2:a franska pansardivisionen, som också fått order om att tränga fram till ­Berchtesgaden. När fransmännen angreps av en liten grupp fanatiska SS-soldater, grep amerikanerna chansen att komma först och fann en bakväg till staden.

Mötet med den fridfulla alpdalen kunde inte ha erbjudit en större kontrast till vinterns bittra strider: Solen sken på vackra villor med välskötta trädgårdar.

E-kompaniet installerade sig i nazisternas villor den 5 maj och började genast plundra dem. Sergeant Carson kom över Görings fina Mercedes, men Winters, som under kriget stigit i graderna från löjtnant till major, upptäckte Hermann Görings personliga vinkällare. Totalt 10000 flas­kor låg och bara väntade på att bli uppdruckna.

”Du kunde höra champagnekorkar ploppa hela dagen lång”, berättade sergeant ­Carson många år senare.

En sista obehaglig överraskning väntade dock i Buchloe sju mil väster om München. Där rullade fallskärmssoldaterna in i ett av nazisternas ökända koncentrationsläger.

Hundratals utmärglade lik låg vid sidan av spöklika fångar, som envist klamrade sig fast vid livet.

När soldaterna sökte genom närbelägna byggnader fann de lådvis med ost, som de delade ut till fångarna.

Många år senare mindes major Winters fortfarande lägrets fasor:

”Synen av utsvultna och lamslagna män, som slog ned blicken och böjde nacken, när vi såg på dem – som en slagen hund som kryper ihop – gav oss en obeskrivlig känsla, som vi aldrig kommer att glömma. Tyst sade jag till mig själv: Nu vet jag varför jag är här”.

Från Buchloe skickades Easy Company till Berchtesgaden, där Hitlers, Görings och många andra toppnazisters hus låg. Där kunde de till slut fira segern.